Biblisk ordbok för hemmet och skolan / Uppslagsord S (1896) Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Language, Reference, Dictionaries Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

S

Saalbim (eller Saalabbin, Jos. 19:42), en stad i Dan, i hvilken amoreerne bodde, Do. 1:35; sedermera säte för en af Salomos befallningsmän, 1 K. 4:9; jfr 2 S. 23:32.

Saalim och Salisa, två dalar på vestra sidan af Efraims berg, hvilka Saul genomvandrade, då han sökte sin faders åsnor, 1 S. 9:4. Jfr Baal-Salisa.

Saba, »Rika Arabien», se Scheba 3.

Saba (Seba), Sibea, se Beer-Seba.

Sabad, Simeats son, 2 Kr. 24:26, förband sig med Josabad, Simrits son, och dödade konung Joas; jfr 2 K. 12:21, der Sabad kallas Josakar.

Sabbat, hvila. »Och Gud fullkomnade på sjunde dagen sina verk, som han hade gjort, och hvilade på sjunde dagen af alla sina verk, som han hade gjort; och välsignade sjunde dagen och helgade honom.» 1 M. 2:2 f. Vittnesbörd om sabbatens iakttagande före lagens utgifvande finner man i veckoräkningen i 1 M. 29:27; såväl som bestämmelserna om mannats uppsamlande i dubbelt mått dagen före sabbaten, 2 M. 16:5, 22 f. »Se, Herren har gifvit eder sabbat, och derföre har han på sjette dagen gifvit eder två dagars bröd; ingen gånge då ut», v. 29. Så inskärptes sabbaten på nytt från Sinai. Sex dagar skulle man arbeta och hvila på den sjunde, ty på sax dagar hade Herren skapat himmel och jord och hvilade på den sjunde, 2 M. 20:8 f. »Hållen min sabbat, han skall vara eder helig. Den som ohelgar honom, skall döden dö. Han är ett evigt tecken mellan mig och Israels barn.» 2 M. 31:13 - 17. I sabbatsbndet i 2 M. 20:8 f. hänvisas till skapalseverkets fullbordan; i 5 M. 5:12 f. hänvisas också till frälsningen ur Egyptens träldom, med anslutning till budet om hvila för tjenarne: »Kom ihåg att du var en träl i Egypten, och att Herren din Gud förde dig ut derifrån med stark hand och utsträckt arm: derföre har Herren din Gud bjudit dig att hålla sabbaten.» Sabbaten skulle man fira både under plöjningstid och skördetid, 2 M. 34:21; ingen eld fick man på den dagen upptända i sina hus, 35:3; intet haka eller koka, 16:23; ingen börda bära, Jer. 17:21 f.; Jo. 5:10; intet köpa eller sälja, Ne. 10:31; 13:15 f. I 4 M. 15:32 f. berättas att en man som samlade ved på sabbaten vardt stenad till döds. Denna dag skulle utom de dagliga offren firas med särskildt brännoffer af två lam, samt spisoffer af hvete, mjöl och olja, jemte drickoffer, 4 M. 28:9 f. På sabbaten skulle vidare skådebröden bytas om, 3 M. 24:8, hvarjemte folket skulle samlas till helgedomen, 3 M. 23:2 f.
Såsom sabbat eller en dag af helig hvila skulle man äfven fira första och sista påskdagen, 3 M. 23:39, och såsom en sabbaternas sabbat eller »största sabbaten», den stora försoningsdagen. 3 M. 16:31; 23:32. Om den »stora sabbaten» i Jh. 19:31, se sid. 387.
Om sabbatens välsignelse talar Esaia, 58:13. Sabbatsbrott var en synd som profeterna ofta hade anledning att beifra hos Israels folk, Je. 17:21 f.; He. 20:12 f.; 22:26. I 2 Kr. 36:21 framhålles huru Gud genom den 70-åriga fångenskapen i Babel godtgjorde landet för de sabbater och sabbatsår som folket ej låtit det få njuta; jfr hotelsen i 3 M. 26:34 f. Efter fångenskapen ifrade Nehemia med synnerligt nit för sabbatens hållande, Ne. 13:15 f. Sedermera dref den fariseiska judendomen det yttre sabbatsfirandet till att ytligt formväsende som tillochmed förbjöd att göra godt på sabbaten, så att judarna voro på Kristi tid särskildt kände bland hedningarna för sitt sabbatsfirande. Emot detta sabbatsväsende uppträdde Jesus såsom »sabbatens herre», Mat. 12:1 f.; Lu. 13:14 f.; 14:3 f.; Jh. 7:21 f., och då judarna förföljde honom såsom sabbatsbrytare, svarade han dem: »Min fader arbetar allt fortfarande, och jag arbetar också.» Jh. 5:16 f.
Slutligen bräckte han genom sin död och uppståndelse ceremoniernas tvång, och sabbatsbudet föll, Kol. 2:16, något som för somliga i de första församlingarna ej strax var klart, så att de ännu gjorde skilnad på dagar enligt judiskt sätt, Ro. 14:5. Att de kristne redan i den apostoliska tiden höllo sina sammankomster särskildt på veckans första dag eller söndagen, vill man sluta af uttrycken i Ap. 20:7 och 1 Kor. 16:2, der sabbat i Sv. rättare bör heta: »första dagen i veckan», samt af Up. 1:10, om att Johannes var i anden på Herrens dag (Sv. söndag), som då fått detta namn deraf att Herren på den dagen uppstod från de döda.
Om söndagens iakttagande i tiden strax efter apostlarne hafva vi ett par märkvärdiga vittnesbörd af hög ålder. Plinius den yngre, prokonsul i Pontus i Mindre Asien mot slutet af första seklet, berättar i att bref till kejsar Trajanus, att de kristna voro »vana att på en bestämd dag komma tillsamman före solens uppgång, att afsjunga sånger till Kristus såsom Gud och att förbinda sig med en högtidlig ed att ej begå någon orättfärdighet, o.s.v. Och detta bruk var så väl kändt, att en vanlig fråga, som stäldes till för kristendom misstänkta, var denna: »Har du hållit Herrens dag?» Hvartill svarat blef: »Jag är kristen; jag kan ej underlåta det.» Justinus Martyr berättar, att »på Herrens dag mötas alla kristna i staden eller på landet, emedan det är vår Herres uppståndelses dag, och då läsa vi apostlarnas och profeternas skrifter; hvarefter den förestående ställer ett tal till de församlade med uppmaningar att eftarfölja och utföra det de hafva hört; derefter förenas vi alla i bön, och till sist fira vi sakramentet. Hvarpå de som kunna och vilja, gifva hvad de anse skäligt, och det som uppsamlas, lemnas åt föreståndaren, som utdelar deraf åt faderlösa och enkor och andra behöfvande kristna, eftersom behofvet påkallar.»
I Lu. 6: omnämnes en särskild sabbat med namnet eftersabbat. Det grek. uttrycket på detta ställe, devteroprotos, efter orden »andre-förste», förekommer ej annars i hela grek. språket och är derföre ovisst till sin betydelse. Man gissar att det betecknar första sabbaten på andra året af de sju år som hörde till en årsvecka, 2 M. 23:10 f. (se Helgår); eller ock första sabbaten efter andra påskdagen, 3 M. 23:15; o.s.v.
Tillredelsedag kallas den dag »som går före sabbaten», Mar. 15:42, emedan man på den dagen anskaffade eller tillagade det som för hvilodagen behöfdes, Mat. 27:62; Jh. 19:31.

Sabbatspredikstol, se sid. 372.

Sabbatsresa, se Mått, sid. 317.

Sabbatsår, se Helgår.

Sabdi från Sifmot, uppsyningsman öfver Davids vinförråd, 1 Kr. 27:27.

Sabta och Sabteka, den tredje och den femte sonen af Kus, 1 M. 10:7; folkstammar i Arabien och Persien.

Sabud, Natans son, Salomos vän och rådgifvare, 1 K. 4:5.

Sadduceer, ett parti bland judarna på Kristi tid, Mat. 3:7; 16:1, 6, 11, 12; 22:23; Mar. 12:18; Lu. 20:27; Ap. 4:1; 5:17; 23:6 f., som i motsats till fariseerna förkastade traditionen och de äldstas stadgar och sade sig vilja allenast vidblifva den skrifna lagen, såsom skilnaden mellan båda partierna korteligen angifves af Josefus (Ant. XIII, 10, 6). Derjemte sägas de hafva särskildt betonat menniskans fria vilja. De omnämnas af Josefus först omkr. 145 f. K. I N. T. framstå sadduceerne såsom de der förnekade uppståndelsen och tillvaron af englar och andar, Mat. 22; Mar. 12; Lu. 20; Ap. 23. För den meningen, att de skulle endast hafva erkänt de 5 Moseböckerna och förkastat det öfriga af G. T., fins ingen grund. De ville visserligen konservativt stå på uppenbarelsens grund gent emot fariseernas menniskosatser, men just oppositionen synas hafva drifvit dem till förnekelse af äfven sådant som uppenbarelsen lärde. I sitt förhållande till hedningarne voro de mindre exklusive och mera benägna till eftergifter för myndigheterna. Isynnerhet bland de högra klasserna räknade de sina anhängare, i motsats till fariseerna som slogo an på pöbeln. Särskildt synas sadduceerne haft sitt stöd och fäste i den öfverstepresterliga slägten, så att i Ap. 5:17 öfversteprestens anhängare synas vara enahanda med sadduceernas parti. Man har alltså, kanske ej med orätt, stämplat dem som ett slags presterlig aristokrati. Och då den öfverstepresterliga värdigheten allt sedan Salomos tid innehafts af presten Zadoks slägt den Zadok, som blef David och Salomo trogen, se Zadok 1, så har man just i namnet Zadok funnit den naturligaste förklaringen af namnet sadduceer, d. ä. zadokeer, anhängare af Zadoks slägt eller prestslägtan. Oegentligare äro försöken att härleda namnet från en rabbi Zadok eller från ordet zadik, rättfärdig.

Sadok, en af Jesu förfäder, Mat. 1:14. Sadrak, se Hananja 3.

Saf, en felisteisk jette, som dräptes af Sibbekai, 2 S. 21:18; kallas i 1 Kr. 20:4 Sippai.

Safan, konung Josias sekreterare, som föreläste för honom ur den i templet funna lagboken och jemte andra sändes af konungen att fråga profetissan Hulda, 2 K. 22:3, 8 f. Sannolikt en annan person än Safan, Ahikams fader, 22:12.

Safat, Elisas fader, 1 K. 19:16.

Safer, att berg, der israeliterna en gång slogo läger, 4 M. 33:23 f.

Saffira, se Ananias 1.

Saffran (Crocus sativus), som nämnes bland brudens behag, Hö. 4:14, är en ädel lökväxt med liljeartad, violett blomkrona, hvars rödgula, aromatiska pistillmärken gifva den under namnet saffran (af arab. zafrân, gul) bekanta dyrbara kryddan, som i forntiden mycket begagnades till färgämne, salfvor, luktvatten och botemedel.

Safir, se Ädelstenar.

Sakaria, Sakarja, eb. Sekarja (Zakaria), d. ä. Herren minnes eller Herrens minne, ett mycket vanligt namn bland judarna.
1. Israels 14:de konung, Jerobaam II:s son och efterträdare, vardt efter 6 månaders usel regering dödad af inkräktaren Sallum, 772 f. K., 2 K. 14:29; 15:8 f.

2. Jeberekias son, den ene af Esaias två trogna vittnen, Es. 8:2.

3. Konung Ussias rådgifvare, en trogen lärare, efter hvars död det gick konungen illa, 2 Kr. 26:5.
Kanske är det denne eller den föregående som var fader till konung Ahas' gemål Abi, Hiskias moder, 2 K. 18:2; 2 Kr. 29:1.

4. Presten Jojadas son, bestraffade med frimodighet afgudariet på konung Joas' tid och vardt på konungens befallning stenad till döds i templets förgård, 2 Kr. 24:20 f.; Lu. 11:51; kallas i Mat. 23:35 Barakjas son.

5. En from levit som jemte andra biträdde konung Hiskia, 2 Kr. 29:13.

6. En profet i Israel, Berekjas son och Iddos sonson, Sak. 1:1; i Esr. 5:1 etc. kallad Iddos son. Återkommen från Babel med Serubbabal, började han ännu ung att profetera, Sa. 2:4, i Darii Hystaspis andra år i åttonde månaden, och 2 månader efter Haggai, 520 f. K. Med förenadt nit, »på det genom två vittnens mun Guds ord desto vissare måtte tros» (Luth.), uppmuntrade de folket att återtaga det afbrutna tempelbyggnadsarbetet. Deras bemödanden kröntes med framgång, Esr. 6:14.

Sakarjas profetia, den elfte af de »mindre profeterna», innehåller 14 kapitel och kan indelas i 3 delar; 1) med en kedja af syner och uppenbarelser framställer profeten till folket såväl som till presten Jehosua och fursten Serubbabel förmaningar och uppmuntringar; vidare beskrifvas det förderf som väntar Guds folks fiender, såväl som Israels kommande härlighet, hednaverldens omvändelse och andens utgjutelse, k. 1 - 6; 2) undervisning om en rätt gudsdyrkan, k. 7; 8; 3) profetior om Messias, hans välgerningar och segrar för sin församling, såväl som hans domar öfver hennes fiender, k. 9 - 14. Såsom särskildt tydliga och märkvärdiga förutsägelser om Messias märke man 2:10, 11; 3:8; 6:12; 9:9; 11:12; 12:10; 13:7.

7. En prest af Abias skifte i konung Herodes' tid, fick i templet en syn om att hans åldriga hustru skulle föda honom en son och vardt mållös emedan han ej trodde, Lu. 1:5 f. Då Elisabet nu födde en son och ville kalla honom Johannes, skulle Sakarja skrifva detsamma, men då lossades hans tunga, och han prisade Gud i en härlig lofsång, v. 57 f.

Sakkeus (eb. Sakkai, Esr. 2:9), en rik öfvertullnär i Jeriko, som då Jesus var stadd på sin sista vandring till Jerusalem klef upp i ett sykomorträd för att få se honom, ty han var liten till växten. Kristus kallade honom ned och tog in som gäst i hans hus. Sakkeus lofvade nu att afstå till de fattiga hälften af sin rikedom, och dem han hade gjort orätt ville han vedergälla fyrdubbelt. Folket knorrade, men Jesus tog sin frälsarerätt i försvar, ty äfven denna var en Abrahams son, Lu. 19:1 f.

Sakristia, He. 44:19 (eb. kamrar), af- och påklädningsrum för presterna.

Sakören, Am. 2:8, penningeböter.

Sala, se Selah.

Salamis, grekisk hamnstad på östra kusten af ön Cypern, der Paulus och Barnabas predikade evangalium, Ap. 13:5. Förstörd af en jordbäfning under Konstantin, blef den åtar uppbyggd och fick namnet Konstantia.

Salatiel, se Sealtiel.

Saleam, se Gräshoppor.

Salef, den andra af Joktans söner, 1 M. 10:26; en stam i södra Arabien.

Salem. 1. Melkizedeks stad, 1 M. 14:18; Eb. 7:1, kanske dets. s.

2. Salam, Ps. 76:3, ett namn på Jerusalem.

3. Salam i 1 M. 33:18 har fattats som namn på en ort nära Sikem, och man har då tänkt på den lilla byn Salim strax öster om Nablus; men ordet är sannolikare här att fatta som adjektiv, »välbebållen» e.d.

Salfva. Detta ord står i Sv. ofta för det eb. schemen, fett eller olja, ren eller kryddad, Es. 39:2; Or. 27:9; Pr. 7:2; 10:1. Att bereda välluktande salfvor var en särskild konst, jfr Apotekare. Stundom står salfva för det eb. Zorî, balsam. Särskildt berömd var Gileads salfva, jfr Balsam. Se vidare Smörjelser.

Salim, se Enon.

Salisa, se Saalim.

Salka, stad i södra Basan, som anvisades åt Manasse, 5 M. 3:10; Jos. 12:5; 1 Kr. 5:11, finnes ännu under namnet Salkad söder om Havranberget, 100 kil. ö. om Jordan; till följd af vattenbrist äro de 800 stenhusen blott föga bebodda. Ansenliga ruiner af borgar och väganläggningar.

Sallum. 1. Jabes' son, Israels 15:de konung, störtade Jehus dynasti genom att mörda Sakarja och blef sjelf efter en månad mördad af Manahem, omkr. 772 f. K., 2 K. 15:10 f.

2. Profetissan Huldas man, konung Josias klädvaktare, 2 K. 22:14.

3. Konung i Juda, se Joahas 2.

Salma, 1 Kr. 2:11, eller Salmon, Rut 4:20; Mat. 1:4, 5; Lu. 3:32, Nahassons son, en furste af Juda, äktade Rahab af Jeriko och födde Boas.

Salman, en konung eller general (?) som förstörde staden Bet-Arbeel, Os. 10:14, för öfrigt obekant. Det är möjligt man ej säkert att namnet är en förkortning af Salmaneser, och att det då skulle afse Salmaneser IV, se nedan; Schradar nämner en moabitisk konung Salamanu, som enligt monumenten var skattskyldig under Tiglat-Pileser II.

Salmaneser, i Sv. Salmanassar (assyr. Salmanu-asir, Salman är nådig), en assyrisk konung, som gjorde Israels konung Hosea skattskyldig under Assyrien, men då denne sökte förbund med Egypten, fängslade honom, intog Samaria och bortförde Israels folk i den assyriska fångenskapen, år 721 f. K., 2 K. 17:3 f.; 18:9 f. Man anser att Esaias profetior i Es. 10; 15; 16; 23 afse denna Salmaneser. Det var den fjerde af de assyriska konungarna med detta namn, Salmaneser IV, som här afses. Hans regeringstid infaller mellan 727 - 723 f. K. enligt de assyriska monumenten, som äfven omtala hans expedition mot Samaria, ehuru de tillskrifva dess intagande hans efterträdare Sargon, hvilken i sina inskrifter omnämner det som sin första krigsbragd.
Från en annan assyrisk konung med samma namn, Salmaneser II, omkr. 858 - 824, har man i Nineves ruiner funnit ett märkvärdigt monument, en öfver 6 fot hög obelisk af svart marmor, på alla sidor täckt med bilder och inskrifter, nu förvarad i Britiska museet London. Bland bilderna är en som föreställer huru en man knäböjer ned till marken inför konungen och betygar honom sin hyllning med gärden af en mängd dyrbarheter som frambäras af en lång rad fångar eller tjenare, alla knogande med korgar, packor, stänger etc. Bilden (se nästa sida) förklaras af en inskrift så lydande:
»Tribut af Jehu, Omris son (assyr. »Madatu sa Jahua habal Humri etc.»): Silfverstänger, guldstänger, gyllene fat, gyllene skedar, gyllene bägare, gyllene öskar, blystycken, slafvar för konungens hand, spjut: detta mottog jag.» Af 2 K. 10:32 f. lära vi, att Israels konung Jehu (884 - 856 f. K.) bekrigades af syriske konungen Hasael, och sannolikt är att Jehu då sökt hjelp hos de mägtiga assyrierna och till deras konung sändt en sådan beskickning som här är afbildad. Omgifven af sina embetsmän mottager den stolte monarken den ödmjukt framträdande uppvaktningen, hvars gestalter hafva ett särskildt intresse såsom den äldsta oss förvarade bild af personer, tillhörande det gamla förbundsfolket. Jfr Schr., Keilinschr., till 2 K. 9.

Salmon, se Salma.

Salmone, en udde på Kretas nordöstra kust, Ap. 27:7.

Salome, fiskaren Sebadei hustru, moder till apostlarna Jakob och Johannes, var en af de qvinnor som i lif och död blefvo Jesus trogna, Mar. 15:40; Mat. 27:56. Det var hon som af frälsaren bad om äreställena i hans rike för sina två söner och fick en undervisning om den korsets väg, som leder till härligheten, Mat. 20:20 f. Af Jh. 19:25 och Mat. 27:56 sluta några, att hon var Jesu moster (se Maria 3.)

Salomo, d. ä. fridfull eller fridrik (Fredrik), Davids son med Batseba och hans efterträdare såsom det israelitiska folkets konung, omkr. 1015 - 975 f. K., 1 K. 1 - 11; 1 Kr. 28; 29; 2 Kr. 1 - 9. Redan från hans födelse heter det att »Herren älskade honom», och profeten Natan, som af fadren sattes till att uppfostra honom, gaf honom namnet Jedidja, »Jehovas älskling», 2 S. 12:24 f. Namnet Salomo hade också, enligt hvad David berättar om Herrens förklaring deröfver, en särskild betydelse.
David hade varit en krigets man och kunde derföre ej bygga Herrens tempel, men den son han skulle föda, han skulle blifva en »hvilans man», Salomo skulle hans namn vara, och frid och ro ville Herren gifva Israel i hans dagar, han skulle bygga Herrens namn ett hus, och hans konungatron skulle stadfästas öfver Israel till evig tid, 1 Kr. 22:8 f. Med anledning af Adonias upprorsplaner vardt Salomo smord till konung redan under Davids lifstid vid rätt unga år, 1 K. 1; 1 Kr. 23:1, dock icke yngre än så, att han redan då hade en son Rehabeam denna var nemligen vid slutet af Salomos 40-åriga regering en man på 41 år, 1 K. 14:21. Den unge Salomo straffade till lifvet de för hans tron farliga personerna Adonia, Joab och Simei, k. 2, gifte sig med en egyptisk konungadotter, k. 3, och började i sitt fjerde regeringsår det stora tempelbyggnadsarbetet, som efter sju år var fullbordadt, k. 6, hvarefter det invigdes med förbundsarkens ditflyttning, med storartade offer och en högtidlig bön af konungen, k. 8. Sedan byggde han 13 år på sitt eget palats. Salomos palats var en ståtlig massa af olika byggnader, pelargångar och förgårdar. Främst låg det s.k. Libanons skogshus, sannolikt det i Es. 22:8 nämda skogshuset, hvilket synes hafva varit arsenal eller tyghus. Det var 100 eb. alnar långt, 50 bredt och 30 högt, upprest i tre våningar à 15 rum på fyrdubbla rader af cedarpelare. Genom en pelaresal, 50 alnar lång och 30 bred, med ett särskildt förhus, kom man till den egentliga tronsalen, panelad med ceder från golf till tak. På en inre gård stod vidare Salomos eget residens samt derintill Faraodottrens särskilda palats. 1 K. 7:1 f. För ärendenas förvaltning delade han riket i 12 distrikt, oberoende af stamindelningen; för rikets försvar sörjde han med uppsättande af en betydlig krigshär med både vagnar och rytteri, anlade särskilda garnisonsstäder och förrådsstäder, och befästa Jerusalem och andra militäriskt vigtiga orter. Alla de lemningar som voro qvar af landets kananeiska urinvånare gjordes skattskyldiga under Salomo, och sitt välde sträckte han vidare ut än någon israelitisk konung före eller efter honom, k. 9. Salomos regering är det israelitiska folkets korta men glänsande middagshöjd: en gång sträcktes dess spira öfver hela området från Egypten upp till Evfrat nordost, från hafvet till öknen, och »Juda och Israel bodde trygga, hvar och en under sitt vinträd och sitt fikonträd från Den till Beer-Seba», 1 K. 4:24 f. Jfr Ps. 72:8. Från Röda hafvets hamnar sände Salomo ut sina flottor på långa expeditioner och förvånade sitt folk med underliga saker från främmande land; hans köpmän försågo Syriens konungar med hästar från Egypten; från alla håll förde man honom dyrbarheter, silfver och guld, så att silfver aktades i Jerusalem ej mera än stenar, och cederträ ej mera än mulbärsträ. Så vardt konung Salomo större i rikedom än någon annan konung på jorden, 1 K. 10:23, men icke blott det utan äfven i visdom. Han var visare, läsa vi, än alla menniskor, och vardt namnkunnig bland alla folk rundt omkring. Och han utsade tre tusen ordspråk, och hans sånger voro ett tusen fem. Han talade om träd och växter, djur och foglar, maskar och fiskar, 4:31 f. Och ej blott drottningen af Saba drogs af ryktet att besöka honom, pröfva honom med gåtor, betagas af hans härlighet och hedra honom med skänker, 1 K. 10, utan från alla folk och från alla konungar kom man för att höra hans vishet, 4:34. Om denna hans vishet läses i 1 K. 3, att han strax i början af sin regering, efter en stor offerförrättning i Gibea, hade om natten en dröm i hvilken Gud syntes honom och erbjöd honom att bedja om hvad som helst. Salomo bad då icke om långt lif, rikedom eller seger öfver fienden utan om ett förståndigt hjerta till att skilja mellan ondt och godt för att rätt kunna döma det talrika folket, och då lofvade Gud att gifva honom att vist och förståndigt hjerta, så att hans lika ej skulle finnas hvarken före eller efter honom, och dertill rikedom och ära samt, i händelse af lydnad och gudsfruktan, att långt lif. Och Salomo vaknade, och se, det var en dröm, 3:12, 15. Så anföres som exempel på hans visdom berättelsen om de två qvinnorna med sina små barn, v. 16 f. Och såsom exempel på hans rikedom anföres de ofantliga summor, som stodo honom till buds.
Bara de summor som David af tagna krigsbyten lemnade efter sig åt Salomo till tempelbyggnaden, voro enligt 1 Kr. 22:14 etthundratusen centner guld och en million centner silfver, d. v. s. nära 19 tusen millioner kronor! Af sin egen förmögenhet efterlemnade David för samma ändamål 3,000 centner guld och 7,000 talenter silfver eller öfver 400 mill. kr., 1 Kr. 29:4. Den present drottningen af Saba förärade Salomo var en summa på 120 centn. guld eller ung. 3,645,000 kr., 2 Kr. 9:9; 1 K. 10:10. Salomos förtjenst på expeditionen till Ofir var enligt 1 K. 9:28 och 2 Kr. 8:18 420 eller 450 centner guld, d. ä. omkring 51 eller 54 mill. kronor, och enligt 2 Kr. 9:13; 1 K. 10:14 var Salomos årliga inkomst ej mindre än 666 centner guld, d. ä. (666 X 121,500 kr. =) 80,919,000 kr.! (Jfr om penningevärdet, sid. 362.)
Men taflan har äfven mörkare sidor. Naturligt var att för sådana gärders indrifvande, äfven om de fingo det vackra namnet »skänker», 1 K. 10:25 (jfr vårt »bevillning»), stundom fordrades allvarsamma mått och steg. Obetydlig var icke heller den dagsverksskyldighet som pålades folket, 1 K. 5:13. Efter Salomos död brast missnöjet ut inför hans son: »Din fader gjorde vårt ok för svårt», 1 K. 12:4, hvartill han svarade: »Min fader tuktade eder med gissel, jag skall tukta eder med skorpioner», v. 11.
Den utomordentliga lyxen i konungapalatsen, der alla kärl och dryckeskar voro af guld, 1 K. 10:21, der hästar funnos i tiotusental, 1 K. 4:26, och der ofantliga qvantiteter af dyrbara lifsmedel hvarje dag gingo åt, 4:22, 23, allt detta kunde ej annat än hafva ett menligt inflytande. Till den österländska hoflyxen hörde också att talrikt harem, och äfven i detta hänseende framstår Salomo som en äkta orientalisk potentat. Ej nog med att han redan tidigt äktade en egyptiska. Vi läsa vidare, att han älskade många andra utländska qvinnor, moabitiskor, ammonitiskor, edomitiskor, zidoniskor och heteerskor. Enligt 1 K. 11:3 hade han icke mindre än 700 furstinnor och 300 frillor. I Hö. 6:7 talas om 60 drottningar, 80 frillor och jungfrur utan tal. Konungareglerna i 5 M. 17:14 f. förbjuda konungen att skaffa sig många hästar, taga sig många hustrur eller hopa silfver och guld. Den visaste bland menniskor öfverträdde lagen i alla dessa hänseenden och vardt en dåre. Allt hvad hans ögon begärde lät han dem få (se Pr. 2:4 f.), trädgårdar, parker och dammar, silfver och guld, skatter af konungar och länder, sångare och sångerskor, »menniskors vällust, gemål och gemåler» (eb. för »allehanda strängaspel» i Sv., Pr. 2:8). Hur kunde då vara möjligt, att hans vishet också blef hos honom qvar, 2:9? » Den salomoniska tidens härlighet var i grunden ett blänkande elände.» Mel. till Pr. 2:17.
Qvinnorna förledde hans hjerta, heter det, 1 K. 11:3.f., så att han på sin ålderdom dyrkade afgudar och reste altaren åt sådana styggelser som Kemos och Molok, och likaså gjorde han för alla sina utländska qvinnor, hvilka alla fingo röka och offra åt sina gudar. Till straff härför uppväcktes mot konungen upprorsmakare såsom edomeern Hadad, syriern Reson och israeliten Jerobeam, de der gjorde honom mycket beskymmer, hvarjemte den domen uttalades öfver konungen, att efter hans död skulle riket splittras, så att hans son blott skulle regera öfver en liten del derutaf, 1 K. 11:9 f.
Efter 40 års regering gick Salomo till hvila med sina fäder och vardt begrafven i Davids stad, 1 K. 11:43
Salomos glänsande period stod sedermera under de följande tiderna af splittring och förnedring fram för minnet som ett förloradt Eden, 2 Kr. 30:26, jfr antydningarna i Mi. 4:4; Sa. 9:10 med 1 K. 4; 21, 25. Hans minne till ära fäste man äfven hans namn vid flera orter. Så gaf man, kanske med tanken på Pr. 2:6, namnet Salomos dammar åt de tre stora af qvaderstenar uppmurade vattenreservoarer, som ännu finnas qvar, 1 timme s.v. om Betlehem. Så kallade man N. T:s tid Salomos förhus eller pelargång den östligaste af de kring tempelplatsen i Jerusalem uppförda pelargångarne, Jh. 10:23; Ap. 3:11; 5:12 Salomo är enligt öfverskrifterna förf. till Ps. 72 och 127; vidare hafva vi af honom en del ordspråk i Ordspråksboken, hvarjemte han enligt någras mening är förf. till Predikareboken och Höga Visan.

Salomos Höga Visa, i eb. kallad sångernas sång och enligt öfverskriften författad af Salomo (eller tillegnad Salomo?), skildrar i 8 kapital med glödande bilder förhållandet mellan två älskande, den ena af dem kallad Sulamit (6:12) d. ä. »flickan från Sulem» (l. Sunem?) eller »den fridsälla» (fridrika, Fredrika), den andra åter onämd. Den judiska tolkningen såg denne andre konung Salomo och uppfattade förhållandet mellan Salomo och Sulamit såsom endast en bild af kärleksförhållandet mellan Herren och hans församling, en tolkning som ock upptagits af de flesta kristne uttolkare, med anslutning till sådana bibelställen som Ps. 45; Je. 3:12 f.; Os. 2:14 f.; Up. 19:7 f. etc. Detta är den s.k. allegoriska uppfattningen af Höga Visan, som framställes i Krummachers »Salomo och Sulamit».
Den moraliska eller mystiska uppfattningen åter ser i densamma isynnerhet ett den äkta kärlekens qväde, hvars syfte är att emot månggiftets förbannelse upphöja den kärlek som ren och sjelfuppoffrande omfattar en enda och som just derigenom hänvisar på förhållandet mellan Gud och själen, Ef. 5:23 f.
En annan uppfattning åter skiljer mellan Salomo och den af Sulamit älskade, en herde på landsbygden, hvilken Sulamit förblifver trogen trots alla de försök konungen uppbjuder för att draga henne till sig. Vid denna bokstafliga tolkning stanna nu en del, såsom Ewald, Rénan m.fl., och se i hela skaldestycket intet annat än en dramatiskt utvecklad målning af denna idyll, hvari konung Salomo tappar och den landtliga oskulden vinner.
Äfven Godet erkänner såsom Höga Visans historiska grundval denna berättelse om den unga flickan från landet som röfvad af Salomos folk blottställes i palatset för alla monarkens lockelser, men förblifver trogen den fattiga herden, som älskar henne med en ren kärlek, men han menar att skalden har under bilden af denna jungfru och denna herde velat skildra huru förbundsfolkets innersta hjertelängtan trots de bländande lockelsarna af en verldslig konungamagt, som det mot Guds ursprungliga vilja höjt sig under, dock alltid sträcker sig efter den rätta konungen, den Messias som skall komma. Sulamit slites mellan den praktfulla Salomo och den ringa herden, hvars hufvud är fuktadt af nattens droppar: det är Israel stäld i valet mellan den falska messias, prunkande i guldkrona, och den rätte Messias, med krona af törnen, en smärtornas man.
Godet söker visa, att just Salomo, om hvilken skriften vittnar att Herren älskade honom, 2 S. 12:24, och att han älskade Herren, 1 K. 3:3, på samma gång den oförbehållsamt omtalar hans erfarenheter af de jordiska passionernas eld, var mera än någon annan skicklig att måla både den andliga och den sinliga kärlekens förhållanden; och han förlägger Höga Visans författande till en tidpunkt af Salomos lif, då han visserligen hade hängifvit sig åt vällustens retelser men dock ännu hade intrycken qvar af den ungdomskärlek som band honom vid Gud. (Et. Bibl. I, p. 295, 315, 328.)

Salomos Ordspråk, se sid. 344.

Salomos Predikare, se sid. 372.

Salomos tjenares barn, se Netinim.

Salt, som i Döda hafvets vatten och kring dess stränder stod ebreerna så rikligen till buds, brukades till att krydda och förvara födoämnena, både för menniskor, Job 6:6, och för djur, Es. 30:24 (eb. saltadt blandfoder). Så skulle ock enligt lagen salt vara med alla offergåfvor, 3 M. 2:13; He. 43:24; Mar. 9:49, och stora qvantiteter deraf gingo åt för detta ändamål, Esr. 6:9; 7:22. Af 2 M. 30:35 synes att salt äfven lades till det heliga rökverket. Enligt He. 16:4 gnedos de nyfödda barnen med salt. Såsom medel mot förruttnelse är saltet en bild af allvar och kraft, hvarföre Herren kallar sina lärjungar för »jordens salt», Mat. 5:13; jfr Lu. 14:34; Mar. 9:49 f.; Kol. 4:6. Att äta någons salt var att stå i hans tjenst eller förbund. Se Esr. 4:14, »vi äta af palatsets salt», eb., d. ä. vi äro i konungens tjenst. Ett saltförbund är derföre att fast förbund, 4 M. 18:19; 2 Kr. 13:5; jfr 3 M. 2:13; och ännu i dag betrakta araberne som bundsförvandt den som ätit salt och bröd med dem. En judinna i Syrien sade en gång till oss: »Vi hafva blifvit som syskon, vi hafva ätit bröd och salt tillsamman med eder.»
Å andra sidan, emedan en salthaltig jord ej är fruktbärande, vardt saltet en bild af död och förderf. Ofruktbar mark heter i eb. saltstepp, Job 39:9; jfr 5 M. 29; 23; Ps. 107:34; Je. 17:6; Zef. 2:9; derföre beströdde man förstörda städer med salt, Do. 9:45.
Att salt skulle begagnats som gödningsämne, är en förhastad slutsats af Lu. 14:35.

Saltdalen, der edomeerna besegrades af David, 2 S. 8:13; 1 Kr. 18:12; Ps. 60, och af Amazja, 2 K. 14:7; 2 Kr. 25:11, är sannolikt den söder om Döda hafvet belägna dalen Gor eller Araba, en ofruktbar, salthaltig mark, rik på varma källor och ofta öfversvämmad af Salthafvets vatten. Man söker här den i Jos. 15:62 nämda Saltstadens (Ir-Hammelah) läge.

Saltförbund, se Salt.

Salthafvet, 1 M. 14:3; 4 M. 34:3, 12; 5 M. 3:17; Jos. 3:16 etc., äfven kalladt »hafvet på heden» eller slätten (Araba), 5 M. 3:17; 4:49; 2 K. 14:25, eller »österhafvet», Joel 2:20; Sa. 14:8; He. 47:18 (eb.), hos greker och romare kändt under namnet Asfaltites eller »asfaltsjön» och af nutidens araber kalladt bahr Lut eller »Lots haf», det märkvärdiga vattenbäcken som intager dalen Siddims forna plats, 1 M. 14:3, vid Palestinas sydöstra gräns, 5 M. 3:17, och som nu är allmänt bekant under namnet Döda hafvet (Justin., Pausan.). Denna Palestinas största insjö, som mottager Jordans vatten från norr utom några mindre biflöden från öster, och har en längd af nära 7 mil med en bredd af 1 à 2 mil, är särskildt märkvärdig såsom den djupaste kända fördjupning vår planets fastland: den ligger nemligen ej mindre än 1,316 fot under Medalhafvets yta. De vattenmassor Jordan utgjuter i detta bäcken hafva intet utlopp utan afdunsta för den starka hetta som råder i dalkitteln genom solens strålar, förstärkt genom reflex från de hvita kalkstensklippor, som resa sig på ömse sidor om densamma, i vester till en höjd af 12 à 1500 fot och öster ända till öfver 2,000 fot. Om de formationer i hvilka traditionen ser erinringar om Lots hustru etc., se Lot. Föröfrigt äro stränderna täckta af hvita fläckar af salt, likasom nyfallen snö, uppkomna genom afdunstning från de öfversköljande saltvågorna. Nejden erbjuder på det hela taget en hemsk, ödslig och naken anblick: en tryckande hetta råder beständigt i den djupa kitteln, ända till 40° Cels. i solnedgången! Nästan allt lif saknas; blott på några få ställen finnas bäckar eller källsprång med friskt vatten, hvilket under sitt lopp ned till sjön flyter fram genom små oaser af ymnig grönska, der foglar i mängd hafva sitt tillhåll. Döda hafvets vatten är klart och genomskinligt, man utomordentligt salt och bittert. Det är icke mindre än  ¹/5 eller ¼ tyngre än rent vatten. Genom fortsatta analyser har det befunnits innehålla 25 proc, och deröfver af åtskilliga saltar. Också afsätter sig genom utdunstning beständigt salt på stränderna eller på sådana föremål som doppas i vattnet. Badar man i sjön, så blifver huden öfverdragen med en tunn saltskorpa. Inga fiskar kunna lefva detta skarpa vatten, och de som hitspolas uti Jordans strömfåra, dö strax. Vattnet är så fast, att den som annars icke kan simma, med lätthet flyter på Döda hafvets yta och måste anstränga sig för att kunna dyka ned i vattnet. Kapt. Lynch's båtar möttes af en stormvind, då de kommo ut på sjön från Jordan; och »det tycktes som om stäfvarna, så fast var vattnet, hade att göra med titanernas släggor, i stället för med de vredgade vågorna af en upprörd sjö». Vid vissa tider, och isynnerhet efter jordbäfningar, lösryckes stora qvantiteter af asfalt från sjöbottnen, hvilket uppstiger ur djupet och simmar omkring på ytan, tills det drifves i land, der araberna insamla det till hvarjehanda ändamål. Äfven svafvel träffar man på stränderna samt ett slags sten eller kol, »stinksten», som vid gnidning gifver ifrån sig en olidlig stank. Denna sten, som också träffas på de närgränsanda bergen, är svart och mottaglig för fin polityr. Maundrell såg stycken deraf som mätta två fot i fyrkant, utskurna i basrelief och polerade till samma glans som svart marmor. Folket använder den till stenläggningar i kyrkor, moskéer, gårdar och andra offentliga ställen. Vid poleringen går den obehagliga lukten bort.
År 1848 gjorda kapt. Lynch vid nordamerikanska flottan en färd utför Jordanfloden från Tiberias' sjö med två metallbåtar och sysselsatte sig tre veckor med en undersökning af Sodoms sjö. Han fann den vara nära 1,300 fot djup samt dess yta öfver 1,300 fot under Medelhafvets yta. Från östra sidan, något öfver en mil från södra änden, utskjuter att lågländt näs till tre fjerdedelar af sjöns bredd bort emot de vestra klipporna, sträckande sig upp mot norr till en längd af en mil. Nedanför denna punkt blifver sjön på en gång grund, och den södra bugten är öfverhufvud icke mera än 12 eller 15 fot djup. Det tros att denna sydligare och grundare delen af sjön betäcker läget af de genom himmelens eld förstörda städerna Sodom, Gomorra, Adma och Zebojim. Denna Siddims dal, 1 M. 14:3, fordom en leende slätt, väl vattnad och lik en Herrens lustgård, 1 M. 13:10, är nu och för alla kommande tider en allvarlig predikan om hans rättvisa vrede, 5 M. 29:23; Mat. 10:15; 11:22 f.; 2 Pe. 2:6; Jud. 7.

Saltstaden, se Saltdalen.

Saltstod, se Lot.

Samaria (eb. Schomron). 1. En rund bergkulle af 3 à 400 fots höjd i mellersta Palestina, n.v. om Nablus, omkring 5 mil n. om Jerusalem, kallad »Samarias berg», Am. 4:1; 6:1, egdes af en viss Semer, som sålde den till Israels konung Omri, hvilken derpå byggde sin nya hufvudstad Samaria, 1 K. 16:24. Det är denna på en fruktbar slättbygd fritt och majestätiskt uppstigande höjd, som i Es. 28:1 kallas Efraims präktiga krona öfver den feta dalen.

2. Staden Samaria, byggd af Omri omkr. 923 f. K., 6 år efter förstöringen af Tirza och i dess ställe upphöjd till hufvudstad i norra riket, 1 K. 16:24. Såsom sådan nämnes han ofta jemte Jerusalem, Hes. 16:46 f.; Mi. 1:1, 5, och brännmärkes särskildt för sin Baalsdyrkan, 1 K. 16:32; 2 K. 10:17 f.; Je. 23:13. Men här uppträdde äfven Herrens profeter, såsom Elia, 1 K. 18:1 f.; Elisa, 2 K. 6:32; 7:1, och Osea, 7:1; 14:1. Samaria utstod svåra belägringar af syrierna, 1 K. 20; 2 K. 6:24 f.; isynnerhet under den senare led staden af en förskräcklig hungersnöd. Slutligen blef staden efter en treårig belägring tagen af assyrierna, 721 f. K., hvarmed Israels rike gick under, 2 K. 17:1 f. Staden blef dock ej halt förstörd den nämnes åter i Je. 41:5 utan befolkades på nytt med kolonister från Assyrien, 2 K. 17:24. Sedermera togs den af Alexander, som ditförde syriskt-macedoniska kolonister. Augustus skänkte staden åt Herodes den store, som förskönade den och gaf den till kejsarens ära namnet Sebaste (gr. för Augusta). Nu fins af den stolta staden ej mera qvar än en liten by, kallad Sebastije, ¾ mil n.v. om Sikem eller Nablus, med talrika ruiner strödda mellan kojorna, vittnen om förgången prakt. Belägenheten är utomordentligt skön och af naturen väl befäst. Byn ligger på en vacker, stor och fristående kulle, på alla sidor omgifven af en djup och bred dal; och staden måste, då den var befäst, hafva varit, efter den tidens krigssätt, ointaglig. Dalen är omgifven af fyra höjder, en på hvar sida, hvilka äro planterade i terrasser ända upp med säd, fikon och oliver; så äfven sjelfva dalen. Byns uselhet hindrar dock icke att den, på afstånd sedd, genom sitt vackra läge och sina pittoreska ruiner erbjuder en intagande anblick.
Ofvanför den lilla byn ligger en öppen tröskloge, der jag fann några flickor sysselsatta med att tröska ut säd med små käppar. Strax derintill finner man en mängd pelare, naket höjande sig mellan träden likasom dystra vittnen om fallen storhet. Det är sannolikt ruiner efter det präktiga tempel som Herodes den store byggde och helgade åt Augustus. Den ödsliga kullen gifver ett intryck som påminner om den gamla profetian: »Jag skall göra Samaria till en stenhop på marken och blotta dess grundvalar», Mi. 1:6.
I He. 16:53, 55 utlofvas upprättelse till slut äfven här: »Samaria och hennes döttrar skola omvända varda.»

3. Efter staden Samaria blef detta namn redan tidigt öfverfördt på dess omnejd, så att vi läsa om »Samarias städar» i 2 K. 17:24, ja redan i 1 K. 13:22, innan ännu Samaria var bygdt. Så vardt småningom Samaria eller (i N. T.) Samarien ett vanligt namn för mellersta Palestina, och i N. T. läsa vi ofta om Samarien såsom ett af de tre landskapen i det egentliga Palestina, v. om Jordan, mellan Galileen i norr och Judeen i söder, Lu. 17:11; Jh. 4:4. Det var för sin blandade, halft hedniska befolknings skull afskydt af judarna (se Samariter), men evangelium vann dock äfven här gehör, och tidigt planterades här flera församlingar, Ap. 8:1,25; 9:31; 15:3.
Samariens natur är ej så hård och karg som Judeens; växtlifvet erbjuder rikare och mjukare former; flerestädes tjusas den resande af trädbevuxna höjder, väl odlade fält, blomstrande ängar och brusande forsar. »En telning från att fruktbart träd utmed ett källsprång är Josef», 1 M. 49:22. Samariens område var just det som hade tilldelats Josefs söners, Efraims och Manasses, stammar, jfr Saron, Sikem.

Samariter, 2 K. 17:29, folket i landskapet Samarien, en folkblandning af hufvudsakligen hedniskt ursprung, hvarom vi läsa i 2 K. 17:24 f. Efter staden Samarias fall 721 f. K. och dess befolknings bortförande i fångenskapen lät konungen af Assyrien föra folk från Babel, Kuta, Avva, Hamat och Sefarvaim till Samarias städer. Enligt Esr. 4:2 var det Asarhaddon, Sanheribs efterträdare, som ombesörjde denna inflyttning. Att dock redan förut sådana inflyttningar egt rum synes af de assyriska monumenten, på hvilka den assyriske konungen Sarukin (bibelns Sargon) ej blott omtalar såsom sin bedrift, att han intog Samaria, utan äfven nämner att han flyttade dit nya invandrare. Så lyda hans ord: »Jag belägrade och intog staden Samirina; 27,280 dess invånare bortförde jag i fångenskap; 50 vagnar afskilde jag bland dem som min konungsliga andel; i deras (de bortfördas) ställe anvisade jag boningsplatser åt invånarna i eröfrade länder.» Vidare heter det: ». . . sju invånare jemte deras egendom öfverflyttade jag och nedsatte dem i landet Chatti (d. ä. Israel)». . . »Invånarna i Tasid, Ibadid etc. . . . besegrade jag, och deras qvarlefvor omplanterade jag och lät dem bo i staden Samaria.» Slående bekräftelser af bibelns uppgifter!
I 2 K. 17 förtäljes vidare, att då nu dessa hedniska nybyggare som slagit sig ned i Samariens städer, icke dyrkade Jehova, så sända han lejon ibland dem, som spredo död och förödelse. Då detta berättades för konungen af Assyrien, lät han föra dit en af de bortförda presterna att lära folket Jehovas dyrkan, hvilket ock skedda med den påföljd, att befolkningen i Samarien på samma gång fruktade Jehova och dyrkade sina afgudar. »Sammalunda gjorda deras barn och barnbarn allt intill denna dag.»
Så uppkom det af judarna så bittert hatade samariter-folket. Af Konungabokens berättelse synes framgå att det bestod uteslutande af hedniska element som genom undervisning fingo ett slags judisk pregel. Men å andra sidan vill man göra troligt, att i samariterfolket äfven ingått spridda lemningar af de tio stammarnas befolkning, som blifvit qvar i landet, såsom ju åtskilliga bibelställen vittna om sådana israelitiska fragment i Efraim och Manasse under Hiskias och Josias tid, se 2 Kr. 30:6, 10, 18; 34:6, 9. Så talas i Je. 41:5 om 80 män från Sikem och Samaria som under babyloniska fångenskapans tid kommo med offer och rökelse till Jerusalem.
Då judarne efter återkomsten från Babel skulle bygga templet, uppträda samaritarne åter i Esr. 4:1 såsom »Judas och Benjamins motståndare». De erbjödo sig att hjelpa till med byggandet, men då detta vägrades dem, slogo de om och gjorde allt för att förhindra tempelbyggningen, Esr. 4:1 f.; likasom de äfven sökte hindra Jerusalems befästande under Nehemia, Ne. 4. Nu afsöndrade sig samariterne mera bestämdt till ett särskildt religiöst samfund. På berget Gerissim nära Sikem byggdes ett särskildt tempel åt Jehova, enligt Josefus af öfverstepresten Jojadas son, som fördrefs af Nehemia, Ne. 13:28, och som af Josefus kallas Manasse. I detta tempel som nämnes i 2 Mack. 6:2 upprättades nu en särskild offertjenst efter Moselagens föreskrift om altaret på Ebal, 5 M. 27:4 f.; Jos. 8:30 f. Det ser alltså ut som om Jehovareligionen så småningom hade öfvervunnit de hedniska elementen hos samariterna, ty efter den tiden framslå de såsom viljande företrädesvis gälla för rätte israeliter. De höllo strängt fast vid den mosaiska lagen med förkastande af alla senare judiska skrifter och stadgar och påstodo att den afskrift af Moseböckerna som de hade, var rigtigare än judarnas. Den skilde sig från denna bland annat deruti att i 5 M. 27:4 var Gerissim insatt istf. Ebal.
Då templet på Gerissim efter 200 år förstördes af mackabeerna omkring 129 f. K., förblef dock platsen för samarititerna fortfarande helig, Jh. 4:20, och ännu i dag samlas deruppe på Gerissim den lilla återstoden af samariternas folk till att fira Moselagens högtider på fädernas sätt.
Om den bitterhet som förefans mellan judar och samariter i N. T: s tid vittna flera ställen i evangelierna. Samaritarne betraktades som främlingar eller utländingar, Lu. 17:16 f. Då Jesus ville resa till Jerusalem, mottogo honom samariterne ej, Lu. 9:52 f., hvarföre lärjungarne ville kalla ned eld öfvar dem. Att kalla någon för samarit, var en svår skymf, Jh. 8:48. Man undvek derföre gerna allt umgänge med dem, Jh. 4:9. Jesus bjöd ock sina lärjungar i början att ej gå in i samariternas städer, Mat. 10:5, och då han tillslut gaf dem sitt missionsuppdrag, nämde han Samarien i tredje rummet efter Jerusalem och Judeen, Ap. 1:8. Sjelfve berömde de sig dock af israelitisk härkomst; Josefus säger att de allt efter omständigheterna gåfvo sig ut för än det ena, än det andra. Den samaritiska qvinnan, Jh. 4, talar om »vår fader Jakob». Herrens frälsande nåd, som vann den olyckliga qvinnan vid Jakobs brunn och genom hennes vittnesbörd flera andra väntande själar, 4:39 f., gjorde äfven sedan efter hans himmelsfärd stora eröfringar bland samariternas folk, Ap. 8:1, 35; 9:31; 15:3.
Ännu i dag består i Nablus, det forna Sikem, en liten samarit-församling af omkring 100 personer, hvilka väl tala arabiska men såsom en stor helgedom förvara sin samaritanska handskrift af de 5 Moseböckerna, hvilken de påstå är skrifven af Pinahas, Eleasars son. Denna samaritanska pentatevk, som först sedan 1616 varit känd i Europa, innehåller de 5 Moseböckerna på ebreiska men i samaritansk skrift. Man har sedan funnit flera afskrifter af denna samaritanska text, äfven på samaritansk munart, en förbråkad ebreisk-arameiska. De innehålla äfven en föregifven Josuas bok med många handgripliga lögner. Särskildt företer den samaritanska pentatevken många olikheter med den ebreisika i afseende på kronologien. Moses lag, isynnerhet sabbaten, iakttaga samariterne strängt och förakta judarna för deras slapphet härutinnan. Fyra gånger om året gå de i högtidlig procession, under föreläsning af lagboken, upp på berget Gerissim: på Pasah-aftonen, då de slagta 7 påskalam, samt vid pingst-, löfhyddo- och försoningshögtiden. Bland annat visa de der äfven den plats der stiftshyddan stått, det rum der Abraham ämnade offra Isak, samt de stenar som Josua upptog utur Jordan, Jos. 4, hvilka skola blifva der, tilldess »föraren», den väntade Messias, kommer.

Samgar, Anats son, en hjelte i Israel under domaretidan, slog sexhundra felisteer med en oxpik och räknades bland talet af Israels räddare, Do. 3:31; 5:6.

Samgar-Nebo, en af Nebukadnezars förstar, Je. 39:3, eul. Schr. = Sumgir-Nabu, »var nådig, Nebo!»

Samir. 1. Stad i Efraims bergsbygd, domaren Tolas hemort, Do. 10:1.

2. En stad i Juda, Jos. 15:48.

Samma. 1. Reguels son, Esaus sonson, 1 M. 36:13 f.

2. En af Davids bröder, 1 S. 16:9; äfven kallad Simea, 2 S. 13:3; 1 Kr. 2:13.

3. Den tredje af Davids tre förnämsta hjeltar, son till Age, den harariten, 2 S. 23:11 f.

4. Den haroditen, en af Davids trettio hjeltar, 2 S. 23:25, månne dens. som Sammot eller Samhut, 1 Kr. 11:27; 27:8?

Samos, en ö vid Mindre Asiens kust utanför Efesus, ryktbar för sin fruktbarhet, sina lerkärl och sitt Junotempel, hvaraf lemningar ännu finnas qvar. Paulus lade till här på sin tredje missionsresa, Ap. 20:15.

Samotrace, en för sina religionsmysterier fordom berömd ö i egeiska hafvet mellan Troas och Macedonien, der Paulus lade till på sin andra missionsresa, Ap. 16:11.

Samsumiterne (Samsuinmim), att jettefolk hvars land Herren före Moses tid gaf åt ammoniterna, 5 M. 2:20; kallas i 1 M. 14:5 Susim. Se Resar.

Samuel, d. ä. hörd af Gud, Elkanas och Hannas son från Ramataim-Zofim i Efraim, vardt af sin fromma moder, som utbedit sig honom af Gud, från födelsen bestämd till en Herrens nasir och redan som liten sänd till helgedomen i Silo, der han uppväxte under Elis tillsyn, biträdande vid helgedomens tjenst, 1 S. 1; 2. Vid unga år blef han genom en nattlig uppenbarelse kallad af Herren och underrättad om den dom som skulle drabba den gudlöse Eli och hans hus, hvilket han ock för denne gaf tillkänna, k. 3. Upprepade uppenbarelser från Herren bestyrkte hans kallelse till profetembetet, och hela Israel såg i honom en trogen Herrens profet, 1 S. 3:20, och lyssnade till hans predikningar, 4:1. Efter Elis död uppträdde Samuel såsom domare, utrensade afgudarna från Israel, 7:3 f., samlade folket till lycklig strid mot felisteerna, 7:7 f., och »dömde Israel så länge han lefde», 7:15. På olika ställen i landet höll han årligen folkförsamlingar och ting, i Betal, Gilgal, Mizpa och i sin hemort Rama, 7:16 f., byggde ett altare i Rama och förrättade både med offer och förbön en prests sysslor, ehuru icke sjelf prest, 7:5 f. En storartad påskhögtid som Samuel anordnade, lefde efter århundraden i historieskrifvarnes minne, 2 Kr. 35:18. På sin ålderdom satte han sina söner Joel och Abia till domare, men deras oredlighet jemte folkets fruktan för ammoniten Nahas gjorde att Israel begärde af Samuel en konung, 1 S. 8:2 f.; 12:12. Denna begäran förtröt Samuel, men Herren bjöd honom att gifva dem en konung, dock skulle han först förkunna för dem de anspråk en konung skulle få på deras personer och egendom. Så framlade han för dem »konungens rätt», 8:9 f., men folket vidhöll sin begäran. Nu smorde Samuel till konung öfver Israel Saul, Kis' son, 1 S. 9; 10, kallade folket till allmän församling i Mizpa, der Sauls val vardt genom lottkastning bekräftadt, 10:17 f., nedskref konungarätten i en bok som han nedlade inför Herrens ansigte, 10:25, och stadfäste ytterligare efter Sauls seger öfver ammoniterna den nye konungens vigning med ett högtidligt offer i Gilgal, 11:14 f. Derefter vädjade den gamle Samuel i att högtidligt afskedstal till folkets eget omdöme öfver hans omutliga rättvisa under den tid han allt ifrån sin ungdom haft deras ledning om hand, varnade dem och deras nye konung för olydnad mot Gud, lofvade dem också på deras begäran att fortfarande bedja för dem och lära dem den goda vägen, 12:1, 5, 19, 23. Under Sauls regering framstår Samuel sedermera såsom en konungens stränge förmyndare, bestraffande honom för hans förhastade offrande, 1 S. 13:9, 13, och hans skonsamhet mot Agag och det amalekitiska bytet, 15:9, 22, och då han tillslut ville sjunka ned i bedröfvelse öfver Sauls förvillelser, sändes han af Herren att smörja David till konung i Sauls ställe, 16:1 f. Samuel fortfor att verka som profet i Rama, der han ock en gång mottog den flyende David, 1 S. 19:18 f. Då han slutligen dog, samlades hela Israel att begråta honom och begrofvo honom i hans hus i Rama, 1 S. 25:1. Den olycklige Saul sökte honom efter hans död genom qvinnan i Endor, 1 S. 28.
Samuels minne var högt aktadt Israel. Samtiden kallade honom en »märklig Guds man», man vände sig till honom såsom en »siare» för att »fråga Gud», 1 S. 9:6 f.; i Ps. 99:6; Je. 15:1 nämnes han vid sidan af Mose och Aron, och i Ap. 3:24; 13:20 kallas han »profeten», jfr Eb. 11:32. Enligt 1 Kr. 26:28 hade han lemnat efter sig åtskilliga dyrbarheter till Herrens helgedom, och enligt 1 Kr. 9:22 hade han biträdt David vid tillsättandet af vakten vid helgedomen.
Att Samuel särskildt deltog i inrättandet och ledningen af profetskolorna, synes af 1 S. 10:5; 19:20. Se sid. 378. Att han eftarlemnat historiska anteckningar rörande Davids ungdom sluter man af 1 K. 29:29, der bland källskrifterna för Davids historia äfven nämnas »Siaren Samuels krönika».
Om Samuels ålder och om åren för hans verksamhet säger skriften intet. Då han redan var gammal före Sauls tillträde, 1 S. 8:1, och då han sedan lefde under en stor del af Sauls 40-åriga regering, så måste han hafva uppnått en mycket hög ålder. Enligt Josefus hade Samuel varit domare allenast 12 år före Sauls tillträde.

Samuels böcker, hvilka, ehuru i våra biblar två, voro ursprungligen i eb. ett enda helt verk, gifva oss en utförlig framställning af Samuels, Sauls och Davids historia. Arbetet sönderfaller derföre helt naturligt i tre afdelningar:1) Samuels historia, 1 S. 1 - 12; 2) Sauls regering, 1 S. 13 - 31; 3) Davids regering, a) öfver Juda, 2 S. 1 - 4; b) öfver Juda och Israel, 2 S. 5 - 24. I den första afdelningen meddelas äfven inledningsvis Elis historia, 1 S. 2 - 4. Dessa biografier utmärka sig genom en intagande enkelhet i framställningen; de skänka oss många blickar in i forntidens lefnads- och tänkesätt och vittna lifligt om den profetiska verksamhetens stora betydelse. Dessa böcker hafva fått namnet Samuels böcker, kanske emedan han framstår som hufvudpersonen under en stor del af den tiderymd de omfatta. Hvem som författat dem, är ej bekant. Sannolikt äro de sammanfattade af någon samlare, hvilken dock ej uppgifvit sina källor, med ett undantag, 2 S. 1:18. Någre hafva gissat att de i 1 Kr. 29:29 nämda krönikorna af Samuel, Gad och Natan lemnat stoffet till dessa böcker. Att Samuel ej kan vara författaren är klart deraf att de berätta både om hans och Sauls död och om slutet af Davids regering. Af uttrycket i 1 S. 27:6 om att Ziklag tillhör Judas konungar allt intill denna dag, framgår att tiden för deras författande infaller efter rikets delning under Rehabeam, 975 f. K. Citat ur dessa böcker finnas i Ap. 13:22; Eb. 1:5; jfr 1 S. 13:14; 2 S.7:14.

Samvetet (gr. syneidesis, samvetande, medvetande), menniskosjälens omedelbara förnimmelse af sitt förhållanda till den sedliga lag som af henne är erkänd, den domare som ständigt och omutligt vittnar inom menniskan, gillande eller ogillande, öfver det sätt hvarpå hon i sitt varande och görande förhåller sig till den lag som säger henne hvad som är rätt och orätt. Hvarje menniska, äfven hedningen, som icke har den skrifna lagen, har dock i sitt inre en af Gud i hennes natur nedlagd känsla för det goda och rätta, hvilken uppfordrar henne till lydnad »lagens verk (fordran) skrifvet i hennes hjerta» och om det sätt hvarpå hon lyder denna känsla, bär samvetet henne vittne, Ro. 2:14 f., antingen frikännande, Ro. 9:1; 2 Kor. 1:12, eller bestraffande, Jh. 8:9; Ro. 14:23. Ju strängare och fullkomligare den lag är som af menniskan erkännes, desto noggrannare dömer henne samvetet, Ro. 14; 1 Kor. 8; 10:25 f., och en hvar skall låta sig dömas, ej af en annans utan af sitt eget samvete, 1 Kor. 10:29. På menniskans personliga ställning till denna samvetets dom beror nu hennes karakters utveckling, hvilken gestaltar sig olika allt efter som hennes tankar instämma uti och lyda eller resa sig upp emot och trotsa samvetets röst, Ro. 2:15. I förra fallet stadfästes menniskan i det goda och njuter af ett »godt», Ap. 23:1, »rent» och »obesmittadt» samvete, 1 Tim. 1:5; 3:9 Ap. 24:16. I senare fallet plågas hon af ett »ondt» eller »besmittadt» samvete, Eb. 10:22; Tit. 1:15, hvilket om hon också genom motstånd lyckas nedtysta det och invagga sig i slöhet och förhärdelse, Ro. 1:21; Ef. 4:19, dock åter och åter öfverväldigar henne med sin skräck, Or. 28:1, som likt ett »brännmärka» är inristad i hennes inre, 1 Tim. 4:2. Jfr Jh. 3:19 f. Föröfrigt talas om att »svagt samvete», 1 Kor. 8:10, 12; jfr Ro. 14:1 f.; 15:1; om ett »renadt samvete», Eb. 9:14; 10:2, 22; om att »lida för samvetet», 1 Pe. 2:19.
I G. T. målas samvetet med sådana ord som att »andan i menniskan är en Herrens lampa som undersöker alla hjertats kamrar», Or. 20:27. Samvetets verksamhet uttryckas vidare så, att det är »hjertat som slår menniskan» för det orätta hon gjort, 1 S. 24:6; 2 S. 24:10 (såsom man ännu i dag hör folket i österlandet måla samvetsqval med sådana ord som att »det värkar i hjertat»). Jfr Rudin, Menniskosjälen, 93, 101 f.

Sanballat, »den horoniten», Ne. 2:10, Nehemias motståndare, som jemte ammoniten Tobia och andra af Israels ovänner på allt sätt försökte hindra templets återuppbyggande, Ne. 6:1 f. Han hade en af den öfverstepresterliga slägten till måg, Ne. 13:28, eb.

Sand nämnes i bildspråket för att beteckna myckenhet, såsom i 1 M. 32:12; 41:49, eller tyngd, såsom i Job 6:3; Or. 27:3. Dolda skatter ur sanden skulle Isaskar och Sebulon samla och inbjuda andra folk till Herrens berg, 5 M. 33:19. Just från Sebulons land kallade Jesus fiskare att predika nådens ord! Herren har satt sanden till en evig gräns för hafvet, Je. 5:22.

Sandelträ, se Hebenträ.

Sandrefveln, Ap. 27:17, en af de farliga sandbankarna vid nordafrikanska kusten, kända under namnen: den större och den mindre Syrten, och mycket fruktade af forntidens seglare.

Sanherib, en assyrisk konung som Hiskias 14:de år angrep Judas rike, intog dess fasta städer och pålade Hiskia en krigsgärd af 300 centner silfver och 30 centner guld, 2 K. 18:13 f. Derpå sände han sina generaler med härsmagt mot Jerusalem, retad öfver att Hiskia underhandlade med Egypten, och uppfordrade staden till underkastelse, trotsigt smädande Israels Gud. Hiskia tröstades i sin ångest af profeten Esaia, som tillförsäkrade honom snar hjelp. Om natten slog en Herrens engel assyriernas läger 185,000 man,*) så att Sanherib vände om till Nineve, och Juda var räddadt. Han vardt sedan i Nisroks tempel mördad af sina söner Adrammelek och Sarezer, 18:17 f.; 19. Jfr 2 Kr. 32; Es. 36; 37.

*) Så förstås vanligen texten i 2 K. 19:35. Men »ett hundra åttio och fem tusen» kan lika väl betyda 5,180, såsom i He. 48:16 »fem hundra och fyra tusen» ej betyder 504,000 utan 4,500.

* I eb. texten torde här fattas några taluppgifter, så att tiden för denna händelse är svår att bestämma.

* Från denna Elephantiasis Græcorum må man väl skilja en annan sjukdom, äfven kallad Elephantiasis eller Pachydermia, som består i fötternas uppsvällande till likhet med elefantfötter. Denna sjukdom, som ej har något med spetelskan att göra, är äfven kallad Barbadosbenet, emedan den ofta uppträder på den vestindiska ön Barbados.

** »Den mosaiska berättelsen slår icke in, på den sjukdom som nu är känd under namnet spetelska. De förnämsta och utmärkande känne tecknen på den judiska spetelskan träffa antingen icke in på den nuvarande sjukdomen eller gälla också en mängd andra hudsjukdomar, hvaremot de förnämsta symptomen i den moderna spetelskan icke alls vidröras i den levitiska beskrifningen.» (Om spetelskan i Syrien, af amer. missionären, med, dr Wortabet i Berût, London 1873.)

* »Denna öfversättning är heltochhållet oförsvarlig ur filologisk synpunkt och synes hafva varit anledningen till förvexlingen af den judiska och den nyare spetelskan.» (Wortabet, i. c.)

* Breusing söker visa att det gr. ordet här afser något tungt redskap, en flotte eller ett drifankare, som man kastade ut från aktern och lät släpa efter fartyget för att så hejda farten, alltså ett verkligt hinderfat, d. ä. ett hejdande redskap! Seglen hade man nog refvat strax vid stormens utbrott. (Nautik der Alten, Bremen, 1886.)

* Se tex. den judiska sikeln på sid. 362.

* Rab, mästare, Rabbi, min mästare, Rabban, vår mästare. Smith jemför de nu brukliga titlarne: Vördige, Ärevördige, Högärevördige.

* Grek. tu hâliu ekleipântâs, efter de bästa läsarterna.

* Denna sten, »Jakobs sten», lär enligt angloisraeliterna (se sid. 128) vara samma gamla sten som nu ligger inuti den äldsta kröningsstolen i Westminster Abbey-kyrkan i London, dit den fördes 1297 från Skotland. Den hade först blifvit förd till Irland af konung Zedekias dotter Tephi och profeten Jeremia och derifrån kommit till Skotland. Denna sten, som skall åsyftas i Ps. 118:22; Sak. 4:7, etc., betraktas nu af dessa mennsiskor som »engelska nationens dyraste arf»! (Rogers, Coronation Stone.)