Uppslagsord J (Biblisk ordbok för hemmet och skolan)

J

Jaakan, se Bene-Jaakan.

Jaasanja, Safans son, stod i spetsen för de 70 äldste som Hesekiel såg tillbedja framför afgudabilderna på muren i tempelgården, He. 8:11. Kanske dens. som Jaasanja, Assurs son, hvilken profeten såg jemte Pelatja, Benajas son, och andra gudförgätna furstar i östra tempelporten, mot hvilka han profeterade så att Pelatja föll ned död. He. 11:1 f.

Jabal, Lameks son, »fader för dem som bo i tält och hafva boskap», 1 M. 4:20.

Jabbok, nu Zerka, d. ä. den blå, en flod som österifrån utfaller i Jordan midt emellan Galileiska sjön och Döda hafvet, var norra gränsen för Ammons område, 4 M. 21:24, och skiljelinien mellan Sihons och Ogs riken, Jos. 12:2. Vid Jabboks vad, 1 M. 32:22, ett ställe der floden kunde öfvergås, var det Jakob kämpade med Herrens engel.

Jabes. 1. Konung Sallums fader, 2 K. 15:10.

2. En stad i Gilead, som plundrades, emedan den ej deltog i kriget mot Benjamin; dess 400 jungfrur gåfvos åt de öfverlefvande Benjamins män, Do. 21. Anfallen af ammoniterna, försvarades staden af Saul, hvarföre folket der också gaf Saul och hans söner ordentlig begrafning, 1 S. 11; 31:11 f.; hvilket prisas af David, 2 S. 2:4 f.

Jabez. 1. En man af Juda, hvars bön Gud hörde och välsignade honom med rymligt område, 1 Kr. 4:9 f.

2. En ort i Juda, 1 Kr. 2:55, der ett samfund skriftlärda bodde.

Jabin. 1. En konung i Hazor i norra Kanaan, som besegrades af Josua, Jos. 11:1 f.

2. En annan konung der sammastädes 125 år senare, som hade 900 jernvagnar och plågade Israels barn i 20 år, tills hans general Sisera öfvervans af Barak, hvarefter de blefvo Jabin öfvermägtige, Do. 4:2 f., 23 f.

Jabneel. 1. Stad nära hafvet i nordvestra Juda, Jos. 15:11, men fortfarande i felisteernas våld, tills Ussia dref ut dem, 2 Kr. 26:6; heter på detta ställe Jabne. Kallades af grekerna Jamnia och var på Kristi tid en folkrik plats med betydande hamn och en berömd skola. Är nu en liten by kallad Jebna nära 2 mil s. om Joppe.

2. En stad i Naftali, Jos. 19:33. Jaddua, Jonatans eller Johanans son och efterträdare i öfversteprestembetet; den siste öfverstepresten som är nämd i G. T.; Ne. 12:11, 22.

Jadut. Jer. 12:6, ropa jadut, eb. ropa med full hals; i 15:10, ropar jadut, eb. kifvar och strider.

Jael, Hebers hustru, mottog den flyende Sisera i sitt tält, gaf honom mjölk och hviloläger och slog, medan han sof, en tältplugg genom hans hufvud, så att den fastnade i marken, Do. 4:17 f. Så uppfyldes Deboras profetia, 4:9. Gerningen prisas i Deboras sång, 5:24 f.

Jaeser eller Jaser, en betydande stad i Gilead; intogs af israeliterna och blef en levitstad i Gads stam, Je. 48:32; 4 M. 21:32; 32:1; 1 Kr. 26:31. Man gissar att den legat vid ruinerna Sîr och Sâr 1 ½ mil n. o. om Hesbon.

Jafet, Noahs tredje son, 1 M. 5:32, hvars afkomlingar befolkade »hedningarnas kuster», Medelhafsländerna, Europa, Amerika o.s.v., 10:2 f.

Jafia, Jos. 19:12, gränsort i Sebulon; återfinnes i den lilla byn Jafa strax s.v. om Nazaret.

Jafo, se Joppe.

Jahasiel, Sekarjas son, en levit af Asafs barn, uppfyldes af Herrens ande och uppmuntrade Josafat och hans folk till strid, lofvande dem underbar seger, 2 Kr. 20:14 f.

Jahaz eller Jahza, en ort i norra Moab, der Israel öfvervann Sihon, 4 M. 21:23; sedan levitstad i Rubens område, Jos. 21:36; Je. 48:21.

Jair. 1. En hjelte af manasse på Moses tid som intog Argob och vissa områden i Basan dem han kallade Jairs byar (Eb. Sv. Havot-Jair), 4 M. 32:41; 5 M. 3:14; 1 Kr. 2:22. Det är kanske detta område som kallas i Jos. 19:34 »Juda vid Jordan» (jfr Mat. 19:1?), kanske emedan Jair härstammade på mödernet från Manasse, men på fädernet (genom Hezron) från Juda, 1 Kr. 2:21.

2. Gileaditen Jair, som dömde Israel i 22 år; hans »30 söner hade 30 städer som kallas Jairs byar än i dag». Do. 10:3 f.

3. Mordekais fader, Est. 2:5.

Jairus, en synagog-föreståndare, hvars 12-åriga dotter väcktes till lif och helsa genom frälsarens ord, Mat. 9:18 f.; Mar. 5:22 f.; Lu. 8:41 f.

Jaketan, se Joktan.

Jakin, en pelare i Salomos tempel, se Templet.

Jakob. 1. Isaks och Rebeckas son, Esaus tvillingbroder. Emedan han vid födelsen höll honom i hälen, fick han sitt namn Jakob, d. ä. »han håller i hälen», alltså den listige, 1 M. 25:26; Os. 12:3, ett drag som sedan flera gånger kommer åter i hans karakter. Med list köpte han af Esau förstfödslorätten för en linsrätt, 1 M. 25:29 f., och med list hjelpte honom modren att klädd i killingskinn föreställa Esau inför den gamle Isak och narra ifrån den gamle den bästa välsignelsen, k. 27. Så måste han fly undan sin broder in i Mesopotamien till sin frände Laban. På vägen dit såg han i Betel i drömmen en stege mellan himmel och jord, på hvilken Guds englar gingo upp och ned, och derofvan Herren Gud sjelf, hvilken lofvade honom att vara med honom och gifva hans säd det land hvarpå han låg, och att i hans säd välsigna alla jordens slägter, 28:10 f. Till lön för 14 års herdetjenst fick han Lea och Rakel till hustrur, och efter 21 mödosamma år återkom han till Kanaan med två hustrur, två frillor, elfva söner och en dotter samt stora egodelar, k. 29; 30 Med en skärskild list, som ännu i dag ej är obekant, att låta hondjuren »förse sig» på skalade käppar, hade han förstått att draga öfver till sig en stor del af sin svärfaders hjordar, 30:37 f. Med Laban som förföljde honom men af Gud varnades, gjorde han förbund vid Galed, 31:47, kämpade med Herrens engel vid Jabboks vad och fick namnet Israel, Guds kämpe, 32:28, och försonade sig med Esau, k. 33. Sedan bodde han på olika orter i södra Palestina, såsom Sikem, 33:19, och Betel, 35:6, der han på nytt fick namnet Israel, v. 10, etc. Nära Betlehem förlorade han Rakel, sedan hon födt honom Benjamin, 35:19. I Hebron fingo han och hans broder Esau begrafva sin fader Isak, 35:29. De sorger som sedan drabbade den gamle Israel, då Josef, Simeon och Benjamin fördes ned till Egypten, vändes i glädje, då han hörde att hans son var herre i Egypten, och då han sjelf med alla de sina fick draga ned till Gosen. Då han såg vagnarna från Joset, då »vardt Jakobs ande lefvande, och Israel sade: det är nog», 45:27 f. En syn i Beer-Seba uppmuntrade honom att resa, Gud ville vara med honom och i Egypten göra honom till ett stort folk, 46:1 f. Och då han såg Josef, sade Israel: Nu vill jag gerna dö, 46:30. Efter att i 17 år hafva bott i Gosen, 47:28, fick han slutligen upptaga Josefs två söner Efraim och Manasse som egna barn och gifva dem välsignelse jemte sina egna söner, 48; Eb. 11:21, profeterade om Israels folks framtid och om fridsfursten af Juda, gaf befallning om sina ben och samlades till sitt folk 147 år gammal, 1 M. 49. Josef och hans bröder foro kort derefter med en stor begrafningsskara upp till Kanaan och begrofvo den vördade stamfadren i Makpelas kula i Hebron, 50:7 f.
»Få och onda voro hans vandringsårs dagar», 47:9, men han »väntade eftter Herrens frälsning», 49:18. Den listige Jakobs höftsena brast uti kampen mot Gud, så vardt han en Israel, 32:25, 28; Os. 12:3 f. »Gud älskade Jakob men hatade Esau», Mal. 1:2 f.; »den äldre skulle tjena den yngre», 1 M. 25:23; Ro. 9:11 f. I Es. 45:4 kallar Gud honom »min tjenare Jakob och min utvalde Israel», och i himmelriket sitter han till bords med Abraham och Isak, Mat. 8:11.
Med sin hustru Lea hade Jakob sex söner, Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon; med sin hustru Rakel två, Josef och Benjamin, dessutom med frillan Bilha två, Dan och Naftali, och med frillan Silpa likaledes två, Gad och Aser, tillsamman 12 söner, utom en dotter Dina med Lea. Af dessa tolf Jakobs söner uppväxte i Egyptens land, dit de genom hungersnöd och genom Josefs inbjudning fördes ned, 42:3 f., det folk som sedermera starkt och talrikt fördes ut ur träldomen genom Mose in i fädernas land, som var dem lofvadt af Abrahams, Isaks och Jakobs Gud. Egendomsfolket kallas derföre ofta efter stamfadren Jakobs barn, Ps. 105:6; 1 Kr. 16:13; Jakobs säd, Ps. 22:4; Jakobs hus, Es. 14:1; ja detta redan i 2 M. 19:3; eller blott Jakob, 5 M. 33:10; Ps. 14:7; 135:4; Es. 43:1; 44:1. Å andra sidan är Jakob i Mi. 1:5 ett namn på det norra (Israels) riket.

2. Mattans son, fader till Josef, jungfru Marias man, Mat. 1:15, 16.

3. Jakob, Johannes' broder, Sebedei och Salomes son, en af de tolf apostlarna, Mat. 4:21; 10:2; Mar. 1:19; 3:17; Lu. 6:14; Ap. 1:13. På Jesu kallelse lemnade han båt och nät och blef en af hans närmaste lärjungar, hvarföre han ock nämnes såsom närvarande vid flera utomordentliga tillfällen, såsom Kristi förklaring; Petri svärmoders helande; Jairi dotters uppväckelse och kampen i Getsemane. Kanske med hänsyn till det nit som utmärkte honom och hans broder Johannes, t.ex. mot samariterna, Lu. 9:54; jfr Mat. 20:20 f.; Mar. 9:38; 10:35 f., gaf Jesus dem namnet Boanerges, d. ä. åskans söner, Mar. 3:17, Sv. Tordönsbarn. Denne Jakob var den förste af apostlarna som fick följa Jesus i döden. Herodes Agrippa I dödade honom med svärd, Ap. 12:1 f.

4. Jakob, Alfei son, en annan af Jesu apostlar, Mat. 10:3; Mar. 3:18; Lu. 6:15; Ap. 1:13, kallad »Jakob den lille» i Mar. 15:40, der såsom hans moder nämes Jesu moster Maria, som enligt Jh. 19:25 var gift med Klopas, d. ä. Alfeus. Jfr Maria 3.

5. »Jakob, Herrens broder», Gal. 1:19, den äldste af Jesu bröder, Mat. 13:55; Mar. 6:3, hvilka under Jesu lifstid ej trodde på honom, Jh. 7:5, men hvilka efter uppståndelsen nämnas bland lärjungarna, Ap. 1:14. Denne Jakob som ock fick en särskild uppenbarelse af den uppståndne, 1 Kor. 15:7, intog sedan i Jerusalem en framstående plats, och vid mötet i Jerusalem var det han som med sitt omdöme afgjorde frågan om hedningarnas upptagande i församlingen så att de blott skulle afhålla sig från fyra särskildt anstötliga saker, afgudadyrkan, horeri, qväfda djur och blod, Ap. 15:13 f. Till honom samlades de äldste för att mottaga Paulus, Ap. 21:18, och såsom »ansedda för pelare» nämner Paulus just Jakob, Kefas och Johannes, Ga. 2:9. Af Ga. 2:12 synes att Jakob ansåg de judiska spislagarne fortfarande gällande för sådana kristna som voro födda judar, så att han framstår som typ för den ursprungliga judekristendom, hvilken väl fasthöll evangelii tro oafkortad men dock i innerligt sammanhang med de judiska formerna, i motsats till Paulus, som klart fattade huru det gamla måste falla för det nya. Traditionen nämner honom som Jerusalems förste biskop med tillnamnet »den rättfärdige», högaktad både af kristna och israeliter, af hvilka många lära genom honom vunnits för kritendomen. Slutligen skall dock judarnas raseri öfver att han vägrade predika mot Kristus drifvit dem till att dräpa den gamle. Enligt Evsebius störtades han ned från tempeltinnarna och stenades derefter. Döende bad han som Kristus för sina mördare; då krossades hans hufvud af en klubba. (Så hos Evsebius). Josefus omtalar att öfverstepresten Ananus omkr. år 62 lät stena den för sin rättfärdighet omtalade Jakob, »broder till Jesus, den så kallade Kristus». (Ant. 20).
Många mena, att denne Jakob, »Herrens broder» är samma person som den ofvannämde »Jakob den lille», och att han ej varit Jesu verklige broder utan allenast hans kusin eller halfbroder. Jfr Jesu bröder.

Jakobs bref, en af de s.k. allmänna epistlarna, är skrifvet af »Jakob, Guds och Herrens Jesu Kristi tjenare», till de tolf stammarna i förskingringen, Ja. 1:1. Man håller allmänt före att författaren är Jakob, Herrens broder, ehuru han icke sjelf gifver sig denna benämning. Han ställer sina ord hufvudsakligen till troende bröder, 2:1, 7; 5:7, undantagsvis till andra, 4:1; 5:1 f., och framhåller isynnerhet tron på Kristus såsom en kraft som i alla afseenden vill omskapa lifvet, och hoppet om hans snara återkomst såsom en tröst under lidandet. Emot den tomma förståndstron som lemnade lifvet oberördt, betonar han att en verkligt lefvande tro fullkomnas i gerningar, och att en tro utan gerningar ej är rättfärdiggörande. »Menniskan rättfärdigas af gerningar och icke af tro allenast», 2:24. Man har häruti sett en den skarpaste motsägelse till Pauli lära om rättfärdiggörelse af tron. denna motsägelse är dock endast skenbar. Motsägelserna löpa samman utan svårighet. Paulus predikar mot döda gerningar; Jakob ifrar mot en död tro. Det är blott lika sidor af samma sak. Sannolikt är emellertid att Jakob ej alls tänkt på eller vetat om Pauli epistlar när han skref detta bref. Det synes tillhöra en äldre tid; det bär pregeln af en enkel ursprunglighet och är kanske den äldsta af N. T:s skrifter*. I stil påminner det mycket om frälsarens eget lärosätt med dess korta, djupa sentenser; ingen bok i N. T. liknar bergspredikan (Mat. 5 - 7) i så hög grad som denna. Efter all sannolikhet är detta bref skrifvet från Jerusalem.

* »I Jakobs epistel finna vi ej det ringaste taladt om de judekristnes pligter rörande ceremonilagens iakttagande. Om vi nu betänka hvilka häftiga strider just denna fråga föranledde, men huru i Jakobs epistel alls icke någon häntydning göres på de ämnen som afhandlades vid det i Ap. 15 omtalade apostlamötet i Jerusalem, så ledas vi häraf till den slutsatsen, att Jakob skref sitt bref före år 50 e. K., då det nämda mötet egde rum.» Bibliot. Bibl. Fornk. sid. 48.

Jakobs brunn, der Jesus hade det märkvärdiga samtalet med den samaritiska qvinnan, som undrade om han var större än »vår fader Jakob som gaf oss brunnen», Jh. 4:12, finns ännu qvar der den enligt berättelsen bör finnas, strax s.o. om staden Sikem eller Nablus vid foten af berget Gerissim. Den är öfver 75 fot djup, nära 7 fot i diameter och innantill öfverallt murad. Det är en af de få »heliga orter», vid hvilka den resande känner sig nästan viss om att de äro äkta.

Jambres och Jannes, två af de egyptiske trollkarlarne, som genom efterapade under stärkte Farao i hans motstånd mot Mose och blefvo så en bild af alla hvilka motsätta sig Guds sanning, 2 Ti. 3:8. Deras namn, som ej äro omtalade i G. T., anför Paulus såsom kända af den judiska traditionen.

Janna, en af Jesu förfäder, Lu. 3:24.

Jarah (måne), 1 M. 10:26, en af Joktans söner, nämnes mellan Hazarmavet och Hadoram. Man gissar på Månkusten och Månbergen, som äfven den arabiske geografen Edrisi nämner jemte Hadramavt vid Persiska viken.

Jareb. I Os. 5:13; 10:6, »konung Jareb», en benämning på konungen i Assyrien, som uttydes antingen som »kung ovän» eller »kung hjelpare», eller »den store konungen» o.s.v.

Jared, Jaret, se Jered.

Jarib. 1. En af de furstar, som följde Esra från Babel till Jerusalem, Esr. 8:16.

2. En prest som äktat en hednisk qvinna och af Esra förmåddes att skilja henne ifrån sig, Esr. 10:18.

Jarmut. 1. En stad i Judas lågland, Jos. 15:35, hvars konung Piram förband sig med 4 andra konungar att straffa Gibeon för dess förbund med Israel, Jos. 10:3 f. Jfr Adoni-Zedek.

2. Se Remet.

Jaser, se Jaeser.

Jasobeam, Hakmonis son, den ypperste af Davids tre förnämsta hjeltar; svängde sitt spjut öfver 300 på en gång slagna, 1 Kr. 11:11; man jemföre 2 Sa. 23:8, der det heter att Joscheb-Baschebet Takmoniten svände sitt spjut öfver 800 på en gång slagna; i 1 Kr. 27:2 nämnes Jasobeam, Sabdiels son, såsom en af Davids generaler. Somlige tro, att med alla dessa namn åsyftas Joab, Davids general.

Jason, en kristen i Tessalonika, som mottog i sitt hus Paulus och Silas och derföre antastades af den judiska pöbeln, Ap. 17:5 f.; kanske dens. s. nämnes i Ro. 16:21.

Jaspis, se Ädelstenar.

Jatir, preststad i Judas bergsbygd, Jos. 15:48; 21:14; 1 S. 30:27; ruiner vid Attir s. om Hebron.

Javan. 1. Jafets fjerde son, 1 M. 10:2, fader till Elisa och Tarsis, Kittim och Dodanim, 1 M. 10:4.
Ordet förekommer vidare såsom allmänt namn på grekernas land och folk, Es. 66:19; He. 27:13; Da. 8:21 (grt.); Joel 3:6 (grt.). Österländingarne kallade grekerna javaner eller jaoner (jonier); grekerne sjelfve talade om en Jon, såsom den joniska stammens fader, och ännu i dag återfinnes namnet i 'Joniska hafvet', 'Joniska öarne'. Så kallas Medelhafvet i de assyriska inskrifterna tihamtiv Javnai, det joniska (grekiska) hafvet; och ön Cypern, der assyrierne först kommo i beröring med grekernas magt, kallas af dem Javnan eller Junan.

2. En ort i Jemen eller södra Arabien, He. 27:19. Jfr Vedan.

Jebus, dets. s. Jerusalem.

Jebuseerne, en kanaeisk stam, som bodde i Jebus, Do. 19:11, härstammade från Kanaans tredje son, Jebusi, 1 M. 10:16. Benjaminiterne utdrefvo dem ej, Do. 1:21; först David intog deras fäste, 2 S. 5:6 f., och regerade sedan i Jerusalem bland de fredligt qvarboende urinvånarne, bland hvilka särskildt Aravna eller Ornan utmärkte sig genom sin vördnad för Herren och hans smorde och genom sin ädelmodiga uppoffring af sitt eget, 2 S. 24:16 f.

Jedaja, se Heldai.

Jeddi, Jeddo, se Iddo.

Jedidja, »Jehovas älskling», det namn Natan gaf Salomo, 2 S. 12:25, ty Herren älskade honom, v. 24.

Jedutun, se Etan 2.

Jeftah, en gileadit, var domare i Israel i sex år, Do. 11:1 - 12:7, och kämpade mot ammoniterna. I en strid mot dem lofvade han att i händelse af seger offra till brännoffer åt Herren den förste som kom honom tillmötes från dörrarna till hans hus, 11:30. Hans dotter mötte honom med pukor och dans; han ref sina kläder i sorg, gaf henne två månaders frist att begråta sin jungfrudom med sina leksystrar, hvarefter hon kom igen, »och han gjorde henne som han hade lofvat», 11:39. Sedan firade Israels döttrar hennes minne med en fyra dagars högtid hvarje år. Jeftah nämnes bland troshjeltarna i Eb. 11:32.
Somlige mena att Jeftah ej offrade sin dotter åt elden utan allenast till beständig jungfrudom, och att hans sorg skulle gälla blott det, att hans namn ej genom henne skulle fortplantas. Andre peka på textens tydliga ord i 11:39. Saul lofvade också en gång en dylik ed och hade visst dräpt Jonatan för edens skull, om ej folket sagt nej, 1 S. 14:24, 28, 43, 45. I Jeftahs historia nämnes ingen som trädde emellan.

Jefunne, Kalebs fader, 4 M. 13:7.

Jegar-Sahaduta, se Galed.

Jeheskel, 1 Kr. 24:16, en levit under Salomo.

Jehosua, se Jesua.

Jehova, det namn, hvarmed Gud utmärker sig som den evigt trogne förbundsguden, som »är den han är», 2 M. 3:14, han »som är, som var, och som kommer», Up. 1:4. se vidare Gud.
En förkortad form af Jehova är Ja eller Jah, t.ex. i 2 M. 15:2, »Min lofsång är Ja (Herren)»; Ps. 68:5, »Ja är hans namn». Stundom står den tillsamman med Jehova, Es. 26:4, eller Elohim (Gud), Ps. 68:19.
Af Jehova och Ja bildas en mängd namn för både personer och orter; med den skilnad att Jehova vanligen börjar ett sammansatt ord, Ja deremot sättes i slutet. Af det förra slaget äro: Jehova-jire, J. förser, 1 M. 22:14, den ort der Gud försåg ett offer istället för Isak; Jehova-nissi, J. är mitt banér, det altare Mose byggde till minne af segern öfver amalekiterna i Refidim, 2 M. 17:15; Jehova-schalom, J. är frid, Do. 6:24, ett altare Gideon byggde; Jehova-schamma, J. är der, den nya stad Hesekiel såg, He. 48:35; Jehova-zidkenu, J. vår rättfärdighet, ett namn för Messias, Je. 23:6, och för hans frälsta folk, Je. 33:16.
Stundom återfinnes ordet Jehova i sammansättningen i den förkortade formen Jeho, t.ex. Jehozadak, J. är rättfärdig, Jehoschua, J. frälsar, eller blott Je eller Jo, t.ex. Jeschua (hvaraf Jesus) eller Juschua, J. frälsar, Johanan, (Johannes), J. är nådig, Jonatan, J. gifver o.s.v.
Formen Ja deremot brukas i slutet af sammansatta ord, t.ex. Jedidja, J:s älskling. Sådana ord äro ömsom stafvade med ia eller med ja, t.ex. Sakaria och Sakarja, Zefania och Zefanja o.s.v. Ofta finns det namn af samma betydelse, men bildade på de två olika sätten; så t.ex. hafva Jozadak och Zedekia ungefär samma betydelse (J. är rättfärdig, J:s rättfärdighet); Hananja betyder dets. s. Johanan; Natanja dets. s. Jonatan o.s.v.
Sammalunda finnas en mängd namn, sammansatta med El, Gud; se t.ex. El-Betel, Immanu-El.

Jehu. 1. Hananis son, en profet som sändes af Gud till Basa, Israels konung, 1 K. 16:1 f., och många år senare till Judas konung Josafat, 2 Kr. 19:1 f., efterlemnade historiska anteckningar om Josafat, 2 Kr. 20:34.

2. Josafats son, Nimsis sonson, 2 K. 9:2, ofta kallad »Nimsis son», 1 K. 19:16; 2 K. 9:20, en befälhafvare i Jorams här, blef särskildt af Gud genom en profetlärjunge smord till konung i Israel, 2 K. 9; 10. Med egen hand nedsköt han Joram, utrotade Ahabs slägt och utrensade afguderiet ur Israel. Om hans 28 regeringsår (884 - 856 f. K.) säges för öfrigt ej mycket. Herren prisade hans nit mot afgudatjensten, 2 K. 10:30, jfr v. 16, men för egen del gaf han ändå sin hyllning åt guldkalfvarna, v. 29. Hasael gick illa åt hans rikes område ö. om Jordan, v. 32, 33. Det var sannolikt för att få hjelp mot honom som Jehu uppvaktade en assyrisk konung med de skänker som på ett assyriskt monument finnas afbildade. Se Salmaneser. Hans slägt utgick med Sakarja, hans ättling i fjerde led, 2 K. 15:10 f., enligt Herrens ord, 10:30.

Jehudi, en man som sändes att hemta Jeremias profetia och läste den för konung Jojakim, Je. 36:14, 21 f.

Jekabzeel, se Kabzeel.

Jekolja, konung Asarjas moder, 2 K. 15:2.

Jekonja, se Jojakin.

Jemima (arab. dufva), Jobs äldsta dotter, Job 42:14.

Jemini, se Benjamin 2.

Jemmerdalen, se Päronträd.

Jerahmeel, en ättling af Juda, 1 Kr. 2:9; hans efterkommande, jerahmeeliterne, hade sina städer vid Judastammens södra gräns; David skickade dem skänker af bytet, 1 S. 30:29; jfr 27:10.

Jered, i Sv. Jared, i Lu. 3:37 Jaret, Mahaleels son och Hanoks fader, 1 M. 5:15 f.

Jeremia, (d. ä. Herren upphöjer), son af presten Hilkia i Anatot, kallades redan tidigt af Herren till profet, och då han tvekade för sin ungdom, lade Herren sin hand på hans mun och lofvade att lägga sina ord i hans mun; sedan var han i öfver 40 år ett troget vittne för det affälliga Juda, från konung Josias 13 år (627 f. K.), under Joahas, Jojakim, Jojakin och Zedekia, ända till Jerusalems fall, och derefter ännu en tid, Je. 1:1 f. Efter den fromme Josias död hade han mycket att lida. Jojakim kastade profetian på elden, 36:23, och sökte efter profetens lif. Zedekia lyssnade väl till hans ord, 21:1 f., men kastade honom ändå i fängelse, 32:3; 37:13 f., hvarur först Nebukadnezar befriade honom, 39:11 f. Dennes fältherre Nebusaradan erbjöd honom att följa till Babel, men Jeremia föredrog att stanna qvar bland sitt folk i landet, 40:4 f. Han varnade dem att ej utvandra till Egypten, k. 42, men sedan måste han följa dem dit ned, och upphörde icke heller der att vittna för dem om Gud, 43; 44; 46. Sannolikt dog han i Egypten. Traditionen berättar att han blef stenad. Man visar hans graf i Kairo.
Jeremia är ett storartadt minnesmärke af den stålsättande andekraft som framträdde i profeternas verksamhet. Af naturen blödig, vek och försagd, en tårarnas man, lidande med sitt olyckliga folk, 9:1; 13:17; 14:17, är han deremot, när han skickas åstad att vittna till Herrens ära, rädd för ingen, hvarken för prest eller skriftlärd, profet eller regent, orubblig som en kopparmur, 15:15 f.; 2:26; 27:14; 29:21. Trefnaden af hem och familjelif måste den stränge profeten umbära, 16:2; istället omgifva honom snaror från alla håll, 11:21; 12:6; 29:25 f. Detta allvar och denna oro afspeglar sig också i hans stil, som med sina upprepningar och omsägningar är i viss mån bred, sträf och enformig, hvilket dock ej hindrar att hans framställning ofta är kraftigt gripande och stundom majestätisk, t.ex. der han skådar in i framtidens rymder och profeterar om det messianska rikets härlighet och dess konung, »Herren vår rättfärdighet», 23:5 f.; 33:14 f.

Jeremias bok, den andra af de s.k. »större profeterna», innehåller i k. 1 - 45 profetior uttalade vid särskilda tillfällen, hufvudsakligen mot Juda och Jerusalem, och i sammanhang med tilldragelser i Jeremias eget lif; vidare i k. 46 - 51, profetior mot andra folk, egyptier, felisteer, moabiter, ammoniter, edomiter, Damaskus, Kedar, Hazor, Elam, Babel, samt slutligen i k. 52 ett bihang, om Jerusalems förstöring, samma berättelse som i 2 Kon. 25. Flerestädes har profeten lånat från föregående profeter; jfr t.ex. Je. 48 med Es. 15 och 16 (om Moab), och Je. 49:7 f. med Ob. 1 - 9 (om Edom), såvida ej det är tvärtom Obadja som lånar från Jeremia. Jfr särskildt Je. 48:45 med 4 M. 24:17. Ofta upprepar han sig sjelf långa stycken; jfr 8:10 f. med 6:13 f.; 30:23 f. med 23:19 f.; 33:25 med 31:35; 50:40 f. med 49:18 f. Vid sidan af de mest dystra skildringar af folkets synd och hemsökelser möta oss äfven hos Jeremia ljusglimtar som flytta oss långt in i återupprättelsens tider, 23; 32; 33; han är den förste i G. T. som talar om det nya förbundet med tydliga ord, 31:31 f., hvilka citeras i Eb. 8:8 f.; 10:16 f.; uttryckligen profeterar han om babyloniska fångenskapens upphörande efter 70 år, Je. 25:12 f.; 29:10 f.; och äfven för hednafolk, såsom Moab, Ammon och Elam, har han efter domens åskor ett nådens ord till slut, 48:47; 49:6, 39. Profetiorna i denna bok äro icke ordnade i tidsföljd; af de många försök man gjort att så föra dem samman, följer här ett:
1. Profetior uttalade under Josias regering, k. 1 - 12.
2. Profetior under Jojakim, k. 13 - 20; 22; 23; 25; 26; 35; 36; 45 - 48; 49:1 - 33.
3. Profetia om Jojakin, k. 22:24 f.
4. Profetior under Zedekia, k. 21; 24; 27* - 34; 37 - 39; 49:34 f.; 50; 51.
5. Profetior under Gedalja och i Egypten, k. 40 - 44.

* I 27:1 bör stå Zedekia i st. f. Jojakim; jfr v. 3.

Jeremias klagovisor, hvilka följa efter Jeremias profetia, bestå af fem kapitel eller sånger, i hvilka profeten klagar öfver Jerusalems förstöring, templets fall och folkets nöd. Den segrande fiendens trots och hungerns fasor målas här med den lefvande erfarenhetens gripande färger. Den gråtande profeten lider med sitt ohörsamma folk och manar dem att tillsamman vända sig till Gud i sannskyldig syndasorg.
Jeremia skref äfven en klagosång öfver den fromme konung Josia, hvilken jemte andra klagoqväden öfver honom af andra sångare och sångerskor fans upptagen i en särskild samling, kallad Klagosångernas bok, 2 Kr. 35:25, ej att förblanda med Klagovisorna, hvarom här ofvan talats.

Jeriko, 4 M. 22:1; 26:3; 5 M. 34:1, en rik och befästad kananeerstad, Jos. 6:24; 7:21, omkring 2 mil o. n. o. om Jerusalem och nära 1 mil v. om Jordan, var den första stad i det egentliga Kanaan som intogs af Israel. Genom tron föllo dess murar, Eb. 11:30, allt förstördes, endast Rahab med sitt hus skonades, och öfver den som skulle uppbygga staden, uttalades en förbannelse, som ock efter flera hundra år drabbade Hiel, Jos. 6:26; 1 K. 16:34, på hvilka ställen ordet »bygga» synes böra fattas i samma mening som befästa, bygga till fästning, ty långt förut nämnes Jeriko som en bebodd ort, som en stad inom Benjamins stam, Jos. 18:21; jfr 16:7. Belägen på en ytterst fruktbar slätt, »Jerikoslätten», Jos. 4:13, der palmer, rosor och balsam växte i yppig prakt - staden kallas också »Palmstaden», 5 M. 34:3 - blef orten snart af icke ringa betydenhet. Under Elia och Elisa fans här en profetskola, 2 K. 2. Staden förkönades mycket af Herodes den store, som här hade ett palats. Vid den tiden var här en romersk tullstation, särskildt i anseende till utförseln af balsam. Kristus helade här två blinda, Mat. 20:30, och gästade hos tullnären Sakkeus, Lu. 19. Det gamla Jeriko är nu försvunnet; man tvistar om hvar det legat; så mycket är dock säkert att det varit någonstädes i granskapet af den nuvarande eländiga byn Riha, en hop usla lerkojor med en ännu uslare befolkning, omkring 60 hushåll. Deras qvinnor, hemska till utseende, uppvakta den resande med dans och tjut. Strax i n. v. finnes en källa Ain-el-Sultan. som af traditionen kallas Elisas källa, 2 K. 2:19, i hvars närhet man förut har visat platsen för Rahabs hus. Den omgifvande slätten, en het och qvalmig sandöken, i n.v. och vester begränsad af höga, nakna kalkstensberg, ligger ej mindre än 270 mr under hafsytan och bjuder derföre på ett nästan tropiskt klimat. Jerikos område var fordom en ljuflig oas, och ännu i dag ser man i de små trädgårdarna vid Riha hvad odling här skulle kunna åstadkomma; men barbariet har lemnat den bördiga marken till rof för tilstlar och törne. Vägen mellan Jerusalem och Jeriko är än i dag, likasom i den barmhertige samaritens tid, Lu. 10:30, farlig att färdas.
Afbildningen visar den utsigt man från de vestra höjderna har öfver Jerikos mark, Jordans slingrande lopp, just omkring den punkt, der israeliterne gingo öfver floden under Josua, samt Moabs berg på andra sidan.

Jerimot, en af Davids söner, fader till Mahalat, en af Rehabeams hustrur, 2 Kr. 11:18.

Jern, i hvars arbetande Tubalkain var den förste mästaren, 1 M. 4:22, begagnades till verktyg, 5 M. 27:5; 2 K. 6:6; vapen, 1 S. 17:7; möbler, 5 M. 3:11; åkerbruksredskap, 2 S. 12:31; Je. 28:14; jernvagnar, Jos. 17:16; Do. 1:19. Grifflar af jern eller huggjern till att rista skrift i klipporna omtalas i Job 19:24; Je. 17:1.

Jerobeam I, Nebats son, af Efraim, förste konungen i Israels rike; var förut arbetsförman vid de allmänna arbetena och högt värderad af konung Salomo, men då profeten Ahia hade förkunnat för honom hans blifvande upphöjelse, måste han fly till Egypten, 1 K. 11:26 f. Efter Salomos död blef han, då Rehabeam afslog de tio stammarnes fordringar, af dem vald till konung omkr. 975 f. Kr., 12:20, och regerade 22 år. Han gjorde sig ryktbar blott genom sina ej misslyckade försök att »komma Israel att synda». För att ej folket genom besök i Jerusalems tempel skulle dragas tillbaka till Judariket, upprättade han särskilda helgedomar i Dan och Betel, der folket kunde dyrka sin Gud och det under bilden af en gyllene kalf, 12:26 f. Detta var den »Jerobeams väg» eller »synd», som sedan så envist hängde vid hans efterträdare. 1 K. 15:34; 16:2, 19, etc. Iställetför Arons söner valde han till prester de lägsta af folket. Hvarken underverk eller varningar, ej heller hans son Abias förtidiga död, förmådde inverka på honom till det bättre. Han förde beständiga krig med Juda, och efter hans son Nadabs korta regering utslocknade ätten, 1 K. 12 - 14;20; 2 Kr. 10 - 13.

Jerobeam II, Joas' son, den fjerde af Jehus dynasti, konung i Israel omkr. 825 - 784; följde Jerobeam I:es synd men vidgade ut Isrels gränser mera än någon annan; fördref syrierna, intog Damaskus och återvann landet öster om Jordan från Hamat till Döda hafvet. Dock växte med detsamma Israels skuld genom ökad lyx och orättfärdighet, Am. 1; 5; 6; riket sjönk hastigt efter honom, och hans egen dynasti gick snart under, 2 K. 14:23 f. Afgudapresten Amazja klagade illa öfver Amos' tunga profetior mot Jerobeams hus, Am. 7:10 f.

Jerub-Baal, Jerub-Beset, se Gideon.

Jerusa, Zadoks dotter, moder till Judakonungen Jotam, 2 K. 15:33; 2 Kr. 27:1.

Jerusalem, »den store konungens stad, all jordens glädje». Ps. 48:3; Ps. 122; den heliga staden, Ne. 11:1, 18; Mat. 4:5; 27:53, från hvilken Herrens ord en gång skulle utgå till all jorden, Es. 2:3, i hans namn som der vardt korsfäst, Up. 11:8; Lu. 24:47; omtalas först som en jebuseernas konungastad under namnet Jebus, Do. 19:10 f., 1 Kr. 11:4 f., eller Jebuseerna, Jos. 18:28. Den omnämnes äfven under namnet Salem, Ps. 76:3, kanske redan i 1 M. 14:18. Vid landets eröfring och delning kom staden att falla inom Benjamins område, alldeles vid södra gränsen, Jos. 18:16, 28, så att den på sätt och vis också räknades till Juda, 15:8. så heter det i Jos. 15:63, att Judas barn bodde i Jerusalem tillsamman med jebuseerna, sedan i Do. 1:8, att Judas barn intogo och brände staden, och åter i v. 21, att Benjamins barn ej förmådde utdrifva jebuseerna utan bodde qvar med dem i Jerusalem. Som det var en starkt belägen och väl befästad stad, dröjde det länge, innan israeliterne ensamme blefvo herrar deröfver. först sedan David intagit fästet Zion, 2 S. 5:6, 9, var Jerusalem i Israels våld, och vid rikets delning efter Salomos död förblef det Judarikets hufvudstad, särskildt utmärkt genom templet och gudstjensten, som der fick sin plats, 1 K. 12:27. Jfr Ps. 78:68.
Sedan Jerusalem undergått upprepade plundringar, af Sisak, 1 K. 14:26, af felisteer och araber, 2 Kr. 21:17, af syrierna, 24:23, af Israels konung Joas, 2 K. 14:13 f., af konungen i Egypten, 2 Kr. 36:3, förstördes det slutligen af kaldeerna, 36:7, 10, 17 f. Efter 70 år återuppbyggdes staden af de återkomna judarna. Sedermera togs staden af Alexander; icke långt efter hans död af Ptolomeus af Egypten. År 170 förstördes han åter af Antiokus Epifanes, som nedref murarne och uppsatte en Jupitersbild i templet. Under mackabeerna gjorde sig judarne åter oberoende, omkring 163. Jemt hundra år senare, 63 f. K., togs staden af Pompejus. herodes den store nedlade sedan stora summor på dess förskönande: men allt, både stad och tempel, blef i grund förstördt af romarne under Titus, 70 år e. K. Af alla Jerusalems byggnader blefvo endast tre torn samt en del af den vestra muren qvar. Då emellertid judarne snart började återvända och under upprorsmakaren Barkokba åter intogo staden, blefvo de grundligt krossade i ett treårigt blodigt krig, hvarunder 580,000 judar enligt berättelsen omkommo, tempelplatsen uppkördes med plog, staden byggdes om till en romersk koloni år 135, och judarne bannlystes derifrån vid dödsstraff. Kejsar Adrianus förvandlade stadens namn till Ælia Capitolina, invigde den åt hedniska gudomligheter för att så mycket som möjligt orena den och gjorde allt hvad han kunde för att utplåna alla spår af både judendom och kristendom. På Konstantins tid återfick emellertid staden sitt gamla namn; hans moder Helena byggde en kyrka öfver »Kristi graf» omkring 326 e. K.; men då Julianus år 363 försökte att emot Kristi ord återuppbygga templet, blef hans företag, enligt samtida historieskrifvares vittnesbörd, omintetgjordt genom en jordbäfning och eldslågor som slogo upp ur jorden bland arbetarne.
Stadens senare historia är i korthet följande. År 614 intogs han af persernas konung Kosroes, som mördade, säges det, 90,000 menniskor och uppbjöd sin yttersta förmåga att förstöra allt hvad för de kristna var vördnadsvärdt. År 628 kufvades Kosroes af Heraklius, och grekerna återtogo Jerusalem. Kort derpå inbröt muhammedanismens långa och olyckliga tidehvarf. Omkring 637 blef staden efter fyra månaders belägring ryckt ur de kristnas händer af kalifen Omar och blef sedan en lång tid under arabernas våld. År 969 kom han i de egyptiska fatimidernas händer, 1077 i turkarnes, och intogs slutligen år 1099 af korsfararne, som gjorde Gottfried af Bouillon till konung. Han efterträddes af sin broder Balduin, som dog 1118. »Konungariket Jerusalem» stod endast i 88 år. Genom förräderi af Raymund af Tripolis kunde sultanen Saladin 1187 eröfra staden. År 1242 gafs han åter i de latinska furstarnes händer af Salih Ismael, emir af Damaskus. De förlorade den åter för alltid år 1291, då den blef en egyptisk besittning till 1382. Den turkiske sultanen Selim underlade sig år 1517 Egypten och Syrien jemte Jerusalem, och hans son Soliman byggde eller återuppbyggde dess nuvarande murar år 1542. Sedan dess har staden förblifvit under turkiskt öfverherrskap, utom under åren 1831 - 40, då den innehades af Ibrahim Pascha i Egypten. För närvarande lyder han under paschalikatet Damaskus. Stadens inre styrelse ledes af en borgmästare, under hvilken står en stadsstyrelse af 8 personer, 5 muhammedaner, 3 kristna och en jude.
Jerusalem ligger på Judeens centrala högplatå, 31° 47´ nordl. och 35° 15´ ö. från Greenwich (eller 52° 53´ ö. fr. Ferro), omkring 2,400 fot öfver Medelhafvet. Afståndet mellan hafvet och Jerusalem är omkring 5 mil; till Döda hafvet är 2 mil, till Jordan nära 3. Stadens mark är sakta sluttande mot öster, der han begränsas af ett tvärbrant djup, den s.k. Josafats dal, som i regntiden vattnas af bäcken Kidron. Nedanför stadens sydöstra hörn mötes Josafatsdalen af den söder om staden gående Hinnomsdalen, hvilken begynnande redan vester om staden i lindrig sänkning gifver den äfven åt det hållet en naturlig gräns. Norrut deremot sammanhänger stadens mark utan någon mellanliggande djupare klyfta med en temligen lång slätt, som är klädd med oliver och fikonträd.
Inom sjelfva staden voro äfven två klyftor eller mindre dalar, genom hvilka klyftor eller mindre dalar, genom hvilka den bebyggda marken tydligt var skild i tre hufvuddelar eller höjder. Den högsta af dessa höjder var Zion i sydvest, omgifven i söder och vester af Hinnoms dal och i öster af dalen Tyropoion (»Ostmakaredalen»?), som i sydost mynnade ut i Kidrons dal. Zion, som hos Josefus kallas »den öfre staden», var af ålder omgifvet af murar och djupa klyftor och betraktades som stadens starkaste punkt: der låg också fästningen och konungapalatset. Norr om Zion och skildt derifrån genom en gren af Tyropæon låg Akra, hos Josefus »den lägre staden». Nordost om Zion låg Moria, den heliga tempelhöjden, som stod i förbindelse med Zion genom en öfver dalen Tyropæon uppförd stenbrygga, hvaraf åtskilliga lemningar ännu finnas qvar. Ursprungligen af mera oansenlig höjd, blef Morias yta sedermera betydligt upphöjd och jemnad för tempelbyggninen. Den utgjorde blott en del af stadens östra höjdsträckning och reste sig i norr, efter en lätt nedsänkning, till höjden Bet-zeta (oliv-hus), hos Josefus kallad »nya staden»; fömodligen kallad Bet-zeta, emedan der förut funnits olivgårdar, såsom nu åter är fallet. Söderut sänkte sig Moria med kullen Ofels sluttning ned mot Hinnoms dal. För närvarande är tempelberget eller Moria den lägsta delen af staden.
Öster om Jerusalem och sträckande sig från norr till söder ligger Oljoberget, skildt från staden genom Kidrondalen och erbjudande en präktig utsigt öfver staden och det kringliggande landet ända ned till Döda hafvet. Vid dess fot ligger gent emot Moria trädgården Getsemane. Just nedanför stadens sydöstra hörn ligger den oansenliga byn Silvân; litet längre ned ligger »Nehemias brunn», fordom En-Rogel, och från denna punkt slingra sig de numera till en förenade dalarne emellan höga berg i sydostlig rigtning ned mot Döda hafvet. Vid Tyropoions mynning, emellan Ofel och Zion, ligger källan Siloa.
Bergen omkring Jerusalem äro af olika höjd, och endast i två eller tre fall -- Nebi-Samuil, El-Ram och Tel-el-Fulil -- nå de någon betydligare höjd. Äfven Oljoberget är endast 180 fot öfver berget zions spets. Likväl tjena de som ett skydd; de måste öfverstigas förr än den resande kan se eller fienden kan anfalla den heliga staden; och den aflägsna randen af Moabs berg måste alltid förefalla som en mur mot inkräktare från den fjerran östern. Tänkande på den naturliga fasthet som dessa berg i förening med de djupa dalklyftorna kring staden förlänade den, förstå vi sådana uttryck som dessa: »Omkring Jerusalem äro berg, och Herren är omkring sitt folk, från nu och i evighet», Ps. 125:2. Såsom högt beläget och liggande nästan i landets midt var Jerusalem för de kringboende stammarna som ett fäste dit de sågo upp, och om resan dit användes alltid uttrycken: gå upp, vandra upp o.s.v. Jfr Ps. 121:1, »Jag lyfter mina ögon upp till bergen».
Medan vi tala om dessa naturliga skyddsvärn, må äfven något ordas om Jerusalems murar. Den äldsta, af David och Salomo uppförda, gick omkring berget Zion och utsträcktes äfven omkring Moria och Ofel. Dalarnas djup gjorde det temligen lätt att från dessa sidor befästa och försvara staden. Denna södra mur gick i konungarnas tid utefter den yttersta branten af dessa kullar och inneslöt källan Siloa, Ofel och, såsom det synes, delar af Hinnoms och Kidrons dalar, 2 Kr. 33:14; Ne. 2:14; 3:15.
En andra mur, byggd af Jotam, Hiskia och Manasse, företedde några förändringar i den södra linien och omfattade ett större område åt norra sidan. den utgick från Zions nordöstra gräns, inneslöt Akra samt en del af Bet-zeta och förenade sig med den gamla muren i öster. Dessa murar förstördes af kaldeerna men blefvo efteråt åter uppresta, sannolikt efter samma plan, och fortforo att vara desamma vid Kristi tid. Kanhända skall man vid kommande gräfningar kunna med noggrannhet bestämma hvar den andra muren gick fram: en punkt som mer än någon annan i Jerusalems topografi är underkastad tvister och svårigheter. Genom utrönandet af denna murens sträckning skulle det kanske äfven blifva afgjordt om det »Golgata», som nu ligger långt inuti staden, då låg inom eller utom muren. Det synes som om denna trakt, om ej verkligen innesluten af muren, dock på den tiden måtte hafva varit upptagen af förstäderna; ty
Den tredje muren, påbörjad af Herodes Agrippa endast 10 år efter Kr. död, gick ännu längre i norr, ända nära till »konungarnas grafvar», så ned öster om Bet-zeta, der den mötte den gamla muren. Stadens omkrets var den tiden nära en mil; nu är den knappt en half.
Nuvarande muren, byggd 1542, vexlar från 20 till 60 fot i höjd och är ung. 4 kilom. i omkrets. Östra sidan deraf går i nästan rak linie och sammanfaller till sin södra del med muren kring tempelplatsen, nu kallad El-Haram. På denna tempelplats, det forna Moria, stå sedan århundraden två muhammedanska helgedomar, den praktfulla åttkantiga »Klipp-moskén» (Kubbet es-sachra), ung. på det gamla templets plats, samt moskén El-aksa längre ner mot södra muren. I sydöstra hörnet, der muren är 77 fot hög, är marken vid dess bas 150 fot öfver Kidrons bädd. Från detta hörn går muren oregelbundet i sydvestlig rigtning öfver berget Zion, lemnande större delen deraf utanför sig, åt söder, och vänder sig vid dess vestra rand norrut åt Jaffaporten, der ett väldigt torn står, hvars nedre del förråder hög ålder; det kallas 'Davids torn' (se sid. 204) och anses allmänt för det hos Josefus nämda Hippikustornet. Derifrån går muren i en oregelbunden linie till nordöstra hörnet och lemnar utom sig största delen af Bet-zeta. Muren är här och der förstärkt med fyrkantiga torn samt försedd med bröstvärn och skottgluggar. Af de många portar, som i G. T. och hos Josefus uppräknas, äro fyra i allmänt bruk, Jaffa- eller Betlehemsporten i vester, Damaskusporten åt norr, Stefansporten åt öster, Zionsporten åt söder. I östra muren af El-Haram fins den »Gyllene porten», längesedan igenmurad, och i stadsmuren finnas dessutom två mindre portar, som mera nyligen blifvit stängda, Herodes' port i nordost och Dyngporten i Tyropoion söderut.
Det nuvarande Jerusalem, af araberna kalladt El-Kuds, den heliga, intager utom all fråga den forna stadens läge. Ännu gäller i viss mening om El-Kuds, hvad psalmisten säger om Jerusalem, »fager i höjd, hela landets fröjd», Ps. 48:3 eb. Staden erbjuder isynnerhet från Oljoberget en särdeles skön anblick med sina vördnadsbjudande murar, sina talrika dômer och minareter. Men den forna härligheten är borta; de omgifvande bergen äro torra, nakna och osäkra, stammarne gå icke mera upp till Herrens hus. Hon som satt som en drottning, sitter nu ensam, »förtrampad af hedningarna». »Zion är plöjdt till åker», Mi. 3:12, och marken är fyld af seklens stoftlemningar, somligstädes till ett djup af fyratio fot.
Stadens gator äro trånga, krokiga, mörka, illa stenlagda, föga renliga. Husen äro af huggen sten, med få fönster åt gatorna. de platta taken äro försedda med små dômer eller kupoler. Den skönaste delen i staden är stora moskéns område med dess gräsplaner, cypresser och helgedomar; en plats, som ända till sista tiden varit strängt förbjuden för alla kristna. På berget Zion ligga inom muren det stora armenianska klostret och syriska klostret. Utanför muren längre åt söder är en turkisk moské med, som det säges, Davids graf; ännu strängare bevakad än Omars moské Nära derintill är de amerikanska missionärernas lilla kykogård. I nordvestra hörnet af staden är det latinska klostret, och emellan detta och stadens midt står den Heliga grafvens kyrka.
Befolkningen i det forna Jerusalem, då det stod på sin höjd, har man beräknat till 50,000 menniskor eller derutöfver; andre annorlunda. Den nuvarande befolkninge, som sedan lång tid varit ganska obetydlig (20 à 30,000), har på senaste åren, isynnerhet efter fullbordandet (1894) af jernvägen mellan Jaffa och Jerusalem svingat upp sig med förvånande fart, så att folkmängden nu beräknas till omkring 70,000, hvaraf kanske hälften judar. För öfrigt finnes der en brokig mångfald af folk. Muhammedanerna bo i midten af staden och åt norr och öster; det armenianska qvarteret ligger i sydvest, det kristna i nordvest, och judeqarteret i sydost, vester om tempelplatsen. I det kristna qvarteret finner man latiner, greker, syrier, kopter, abyssinier, maroniter och nestorianer samt enskilda medlemmar af alla protestantiska folk; i turkqvarteret bor jemte turkar och araber äfven en koloni hinduer med sina egna seder och språk; i judeqvarteret bo spanska, tyska, polska och ryska m.fl. judar, största delen i fattigdom och smuts. Årligen strömma hit till påsken pilgrimer, ända till ett tal af 10,000; dessutom resande från alla folk hela året om. På sista tiden har man alltmer bebyggt och planterat de öde platserna norr och vester om stadsmurarna, så att staden tyckes vilja spränga sina stängsel och vidga sig, enligt profetian, Jer. 31:38 - 40.
Enligt Evsebius (IV, 5) förestods den äldsta församlingen i Jerusalem i omkring 100 år af en följd af biskopar eller föreståndare af ebreisk stam, 15 till antalet, från Jakob, Herrens broder, Ap. 15:13; Gal. 1:19. Som hans efterträdare uppräknas Simeon, Justus I, Sakkeus, Tobias, Benjamin, Johannes, Matteus, Filippus, Seneka, Justus II, Levi, Efres, Josef och Juda, omkring år 133 e. K. I motsats till de grekiska, romerska och österländska kyrkosamfunden, som tagit fäste i Jerusalem, förenade sig Preussen och England 1841 om att inrätta ett evangeliskt biskopsdöme der, till stöd för protestantismen. De tre förste af dessa biskopar voro Alexander (för England) 1841 -1845, Gobat (för Preussen) 1846 - 1879 och Barclay (för England) 1879 - 1881. Sedan följde ett afbrott till 1887, då engelsmannen Blyth utnämdes.
Jerusalem är nu en dyster och blek skugga af hvad det fordom var. De »kristna» lefva i rå okunnighet, i misshälligheter och vidskepelse, men för öfrigt från turkarnas sida åtnjutande en tolerans, som skulle hedra många kristna länder. Judeqvarteret är den uslaste delen af staden. Här bo judarne i eländiga baracker emellan Zion och Moria bland ruiner och grus. I sena åldern komma de hit från fjerran ort, för att få begrafvas i »Josafats dal», der de vänta domen öfver de uppståndna, Joel 3:2, 12. De lefva mest af almosor från sina landsmän i andra länder. »Låt oss», säger Chateaubriand, »kasta en blick mellan berget Zion och templet. Der bor ett folk, afskildt från stadens öfriga befolkning. Förföljda af allmänt hat, böja dessa olycklige sitt hufvud utan att klaga, lida tåligt allt möjligt förtryck utan att fordra rättvisa, lägga sig ned under slagen utan att sucka, och fordrar man deras hufvud, så räcka de fram det för svärdet. Dör en medlem af detta samfund, så blifver han af sina olycksbröder i nattlig timme hemligen begrafven i Josafats dal under skuggan af Salomos tempel. Träd in i dessa menniskors boningar; du finner dem i gräsligt elände; du hör huru de läsa ur en hemlighetsfull bok med sina barn, hvilka åter i sin ordning skola föreläsa den för sina. Hvad detta folk gjorde för 3,000 år sedan, det gör det ännu. Sjutton gånger har det sett Jerusalem falla i ruiner, men ingenting kan beröfva det modet; intet kan afhålla dem från att kasta förhoppningsfulla blickar till Zion. Man gripes af en underbar förvåning då man betraktar judarne i Jerusalem, huru de under allt det betryck, som hvilar öfver dem, alltid vänta en konung, som skall befria dem. Kastade till jorden af det kors som fördömer dem och är upprest öfver deras hufvuden, förstulet lefvande i närheten af det tempel, hvaraf ej en sten förblifvit på den andra, fortfara de i olycklig förblindelse. Perser, greker, romare äro försvunna från jorden, och ett litet folk, hvars ursprung sträcker sig tillbaka bortom dessa stora folkens upprinnelsetid, lefver ännu oblandadt qvar bland sitt fäderneslands grushögar. Om annars någon företeelse bland jordens folk bär pregeln af ett under, så finnes denna pregel här.» Med penningar hafva de nödgats köpa sig rättigheten att få nalkas och gråta vid grundvalarne af sina fäders tempelhöjd. Om fredagarne församla de sig vid »gråtoplatsen», en liten rymd vid Moriabergets vestra mur, der några stora ofantliga qvaderstenar vittna om längesedan flydda tider, för att der begråta sitt folk och sin stad. »Vi funno dem», berättar missionären Fisk, »sittande på jorden nära muren; de läste sina ebreiska böcker. Det var hjertgripande att se dessa Abrahams afkomlingar, mest fattigt folk, klädda i trasor, sitta der i stoftet; de måste betala den förmånen att få gråta der, hvarest deras fäder sjöngo, jublade och triumferade; de äro arma slafvar på det ställe, der deras fäder voro mägtiga konungar.» Ett litet stycke längre söderut ser man vördnadsbjudande lemningar af en ofantlig hvalfbåge af 41 fots spännvidd, efter sin upptäckare kallad »Robinsons båge», hvilken efter all sannolikhet utgjorde en del af den bro som varit byggd öfver Tyropoion för att sammanbinda templet och berget Zion, som här är ganska brant. Jfr 1 K. 10:5 om den gångväg på hvilken Salomo uppgick till templet (Sv. brännoffer). Man ser här i muren antika lager af ofantliga stenar, somliga af 20 till 25 fots längd. stadsarkitekten Schick sade mig, att han ansåg dessa stenar vara lemningar af det salomoniska templets grundvalar, se 1 Kon. 7:10. (Jerusalem, 17/4 1880.)
Man kan vid dessa bedröfliga scener och dessa på minnen så rika fornlemningar icke annat än instämma i de arma israeliternas bönerop och med psalmisten sucka till Israels Gud: »Stå upp och förbarma dig öfver Zion, ty det är tid, att du är nådelig, och stunden är kommen. Ty dina tjenare hafva dess stenar kära och ömka sig öfver dess grus», Ps. 102:14 f.
I bildlig bemärkelse talas om det Jerusalem som är ofvantill, allas vår moder, Gal. 4:26, det himmelska Jerusalem, till hvilket de troende redan i detta lif äro komne, Eb. 12:22, och det nya Jerusalem, som nederkommer af himmelen till jorden i tidernas fullbordan, Up. 3:12; 21:2, 10, i hvilket ej finns något tempel, utan Gud sjelf är dess tempel och lammet, 21:22; alltsamman skildringar af Guds rike i dess begynnelse och fulländning, målade med färger, delvis lånade från det gamla förbundsfolkets heliga, »älskade stad». Up. 20:9.

Jesabel, en falsk profetissa i Tyatira som förledde en del af de kristna till otukt och afguderi. Herren hotar henne och hennes anhängare med svåra straff och varnar de öfriga att förblifva trogna tilldess han kommer, Up. 2:20 f.

Jesbi af Nob, eller Jisbo-Benob, en jette, som var nära att döda David i ett slag mot felisteerna, men sjelf dödades af Abisai, 2 S. 21:16 f.

Jeschurun, se Jesurun.

Jesse, se Isai.

Jesua, Esr. 3:2; 4:3; 5:2; Ne. 12:6, eller Jehosua, Hag. 1:1; 2:3; d. ä. Jehova frälsar, samma namn som Josua och det gr. Jesus. Så hette öfverstepresten Jozadaks son och efterträdare, som fick följa folket åter ur fångenskapen i Babel och jemte fursten Serubbabel egnade all sin flit åt stadens, templets och gudstjenstens återupprättande. Genom sitt namn Jesua och sitt embetes värf var han en framstående förebild af Jesus Kristus, och isynnerhet genom de två profetiorna om honom: den ena i Sak. 3, der han som en brand, ryckt ur elden försvaras mot satan och iklädes högtidskläder och får löfte att, om han är trogen, få döma Herrens hus, och der tillika utlofvas att Herren skall sända sin tjenare, Telningen, och utplåna landets skuld på en enda dag; den andra i Sak. 6:9 f., der han krönes med kronor af de från Babel återkomnas silfver och guld, åter en förebild af den Telning, som skall bygga Herrens tempel med medel från fjerran folk. Jfr Heldai, Jozadak.

2. En prest under Davids regering, 1 Kr. 24:11.

3. Namn på flere personer bland de från Babel återkomna, Esr. 2:2, 40; 8:33; Ne. 3:19; 8:7.

4. En stad i Juda som återuppbyggdes efter fångenskapen, Ne. 11:26.

Jesu bröder. I andlig bemärkelse har Herren Jesus gifvit alla sina troende lärjungar namnet bröder, så väl före sin uppståndelse, Mat. 12:48 f.; Mar. 3:33 f.; Lu. 8:21, som efter densamma, Mat. 28:10; Jh. 20:17; »han skämmes icke kalla dem bröder», Eb. 2:11. Jfr om Guds hus (familj) och husfolk, Eb. 3:6; Ga. 6:10; Ef. 2:19. Men dessutom talas på flera ställen om Herrens bröder i egentlig bemärkelse. först läsa vi i Mat. 12:46; Mar. 3:31 och Lu. 8:19, att hans moder och bröder kommo och ville tala med honom; sedan se vi i Mat. 13:55 f. och Mar. 6:3, att folket i Nazaret uttryckte sitt förakt för honom såsom en timmerman och en timmermans son, hvars hela slägt de så väl kände till: hans fyra bröder, Jakob Joses, Simon och Judas, samt åtminstone tre systrar (»alla hans systrar», Mat. 13:56). Enligt Jh. 2:12 följdes Jesus af sin moder och sina bröder från Kana till Kapernaum. Af Jh. 7:3 f. framgår att »icke heller hans bröder trodde på honom». Men i Ap. 1:14 synes en förändring hafva inträdt, ty der heter det, att de 11 apostlarne voro beständige i bön tillsamman med Maria, Jesu moder, och med hans bröder. I 1 Kor. 9:5 nämner Paulus »de öfrige apostlarne och Herrens bröder» (såsom gifta). Den naturliga slutsatsen af dessa ställen synes vara den, att Jesu bröder efter köttet under hans lifstid ej trodde på honom men genom uppståndelsens under öfvertygades och kommo till tron och tillochmed intogo en framstående plats bland den uppståndnes vittnen, så att Paulus i Ga. 1:19 nämner »Jakob, Herrens broder» bland apostlarna (i detta ords vidsträcktare bemärkelse, jfr Apostel).
Det har likväl funnits månge och finnas ännu, hvilka påstå, att Jesu bröder och systrar ej voro annat än hans kusiner, och att de varit barn till Klopas och Jesu moster Maria; men hvarföre ser man dem då alltid i sällskap med Jesu moder? och hur kunde Johannes säga att ej heller hans bröder (kusiner) trodde på honom, om likväl en af dem, Jakob, Alfei eller Klopas' son, var en af hans apostlar? Andre hafva menat, att dessa »Jesu bröder» voro hans fosterbröder, barn af hans fosterfader Josef i ett föregående gifte. dessa förslagsmeningar hafva väl delvis utgått från en tidigt framträdande föreställning om det otillbörliga i att hon som födde den helige, skulle vidare blifvit moder. Häremot hänvisar man till evangelisternas uttryck i Mat. 1:25; Lu. 2.7.

Jesurun eller Jeschurun, ett namn hvarmed Israel tilltalas i 5 M. 32:15; 33:5, 26 samt i Es. 44:2, der »Jesurun, min utvalde». I Sv. är detta ord försvunnet eller återgifvet med stark, 5 M. 33:26, eller from, Es. 44. Det anses beteckna Israel såsom den »upprigtige», den åt den rätte Gudens dyrkan helgade, den välsignade e. d.

Jesus, kallad Justus, en troende jude, en Pauli medarbetare, Kol. 4:11.

Jesus Kristus, Fadrens son af evighet och Marias son i tidens fullbordan, född i Betlehem, uppfostrad i Nazaret, korsfäst, död och begrafven i Jerusalem, på tredje dagen uppstånden och efter fyrtio dagar till himmelen faren. Namnet Jesus (eb. Jesua) d. ä. Jehova frälsar, var hans egentliga namn, redan af engelen före hans födelse för hans moder förkunadt, Mat. 1:21; det namn hvarunder han var allmänt känd bland folket, »Jesus, Josefs son från Nazaret», och som fienderne skrefvo på hans kors: »Jesus af Nazaret, judarnas konung». Kristus åter eller Messias, d. ä. den smorde, var det namn honom tillkom såsom den af Gud i verlden sände öfverstepresten, profeten och konungen, Eb. 1:9. Redan i begynnelsen hade han, det personliga Ordet, sjelfständig tillvaro. Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud. Genom honom voro alla ting skapade, och i honom var lifvet. Jh. 1:1 f.; Kol. 1:15 f. Och Ordet vardt kött och bodde ibland oss, och vi sågo hans härlighet. Så vittnar Johannes. Likaså sammanfattar Paulus i korta ord den gudasändes underbara historia, der han säger i Fil. 2:6 f.: »Kristus Jesus, ehuru han var i Guds skepelse, aktade icke som ett rof att vara jemlik Gud, utan utblottade sig sjelf och antog en tjenares skepelse och vardt lik menniskor och i åthäfvor funnen såsom en menniska: han ödmjukare sig sjelf och vardt lydig intill döden, ja, intill korsets död. Derföre har ock Gud upphöjt honom öfver allting och gifvit honom det namn, som är öfver alla namn, på det att i Jesu namn alla knän skola böja sig, deras som äro i himmelen, på jorden och under jorden, och att alla tungor skola bekänna, att Jesus Kristus är Herre, Gud Fader till ära.»
Vittnesbördet om Jesu lefnad är oss meddeladt i de fyra evangelierna. Mångfaldiga försök har man gjort att genom jemförande framställningar eller »harmonier»öfver evangelierna vinna en fullständig och ordnad bild af händelserna Vid utarbetandet af följande uppställning hafva vi begagnat de tabeller som finnas i Theile-Gebhardts grek. N. Test., 1878, Smiths stora Bibel Dictionary samt Rudins »Tafla öfver Jesu lif».
Angående Jesu födelseår må här anmärkas, att det infaller minst 4 år före vår vanliga (dionysianska) tideräkning, ty Herodes den store som upplefde Jesu födelse, dog i Roms år 750, och det första året i vår tideräkning är Roms år 754. Alltså inföll Jesu födelse senast år 750, andre säga 749, 748, eller 747 Roms år. I åren 747 och 748 inträffade den konjunktion af planeterna Jupiter och Saturnus, som somlige hafva ansett vara den stjerna som vägledde de vise männen. Vid 30 års ålder började Jesus sitt offentliga arbete, Lu. 3:23. Huru många år han verkade är svårt att bestämdt säga. Johannes nämner en påsk kort efter hans uppträdande, 2:13; en andra under hans galileiska verksamhet, 6:4, samt en tredje, den vid hvilken han blef korsfäst, 13:1. Detta skulle göra 2 år och något deröfver. Månge mena dock att ännu en påsk är afsedd med »judarnas högtid» i Jh. 5:1 (märk Rudins bevisning, anf. st., p. 17); sålunda erhålles en tid af öfver tre år. Vi hafva slutit oss till denna åsigt i följande tabell.

Tilldragelserna i Jesu lif, ordnade efter de fyra evangelierna.

Johannes. Lukas. Markus. Matteus.

Inledning af Johannes. »Ordet vardt kött» 1:1 - 18.

Lukas' företal till Teofilus 1:1 - 4.

Johannes Döparens födelse bebådas 1:5 - 25.

Jesu födelse bebådas för Maria 1:26 - 38.

Maria besöker Elisabet 1:39 - 56.

Johannes Döparens födelse och omskärelse 1:57 - 80.

Jesu slägtregister 3:23 - 38. 1:1 - 17.

Jesu födelse förkunnas för Josef 1:18 - 25.

Jesu födelse; herdarne; omskärelsen 2:1 - 21.

Jesus frambäres i templet; Simeon och Hanna 2:22 - 38.

De vise männen 2:1 - 12.

Flykten till Egypten; barnamordet i Betlehem 2:13 - 18.

Återresa till Galileen 2:39, 40. 2:19 - 23.

Jesus såsom gosse i templet 2:41 - 50.

Jesus uppväxer i Nazaret 2:51, 52.

Johannes Döparen uppträder 3:1 - 18. 1:1 - 8. 3:1 - 12.

Jesus döpes i jordan (1:32 - 34.) 3:21, 22. 1:9 - 11. 3:13 - 17.

Jesus frestas af djefvulen 4:1 - 13. 1:12, 13. 4:1 - 11.

Johannes Döparens vittnesbörd för öfverheten och sina lärjungar: »Guds lam» 1:19 - 34.

Andreas, Simon, Filippus och Natanael 1:35 - 51.

Bröllopet i Kana 2:1 - 11.

Besök i Kapernaum 2:12.

Besök i Jerusalem vid påsken, tempelrening 2:13 - 25.

Nikodemus 3:1 - 21.

Jesus och Johannes döpa. Den senares vittnesbörd 3:22 - 36.

Johannes Döparen i fängelse (3:24). 3:19, 20. 1:14; 6:17. 4:12; 14:3.

Samaritiska qvinnan 4:1 - 42.

Jesus kommer till Galileen och predikar der 4:43 - 45. 4:14, 15. 1:14, 15. 4:12, 17.

Jesus botar konungsmannens son 4:46 - 54.

Jesus utstötes från Nazaret 4:16 - 30.

Jesus flyttar till Kapernaum 4:31, 32. 1:16 - 20. 4:13 - 22.

De fyra första apostlarne -#- -#- -#-

Den besatte i Kapernaum 4:33 - 37. 1:21 - 28.

Petri svärmoder helas samt en stor mängd andra sjuka 4:38 - 41. 1:29 - 34. 8:14 - 18.

Vandringar i Galileen 4:42 - 44. 1:35 - 39. 4:23 - 25.

Petri fiskafänge 5:1 - 11.

En spetelsk botas, och folket tränger på 5:12 - 16. 1:40 - 45. 8:1 - 4.

Den lame i Kapernaum 5:17 - 26. 2:1 - 12. 9:1 - 8.

Publikanen Matteus 5:27 - 32. 2:13 - 17. 9:9 - 13.

Om fastandet, ny lapp, nytt vin 5:33 - 39. 2:18 - 22. 9:14 - 17.

Jesus reser till Jerusalem till den andra påsken, botar den lame vid Betesda och predikar om sin sändning 5:1 - 47.

Lärjungarne afrycka ax på sabbaten 6:1 - 5. 2:23 - 28. 12:1 - 8.

Jesus botar en förtvinad hand 6:6 - 11. 3:1 - 6. 12:9 - 14.

De tolf apostlarne. Vandringar i Galileen 6:12 - 19. 3:7 - 21. 10:1 - 4.
12:15 - 21.

Bergspredikan 6:20 - 49. 5:1 - 7:29.

Jesus botar en höfvidsmans tjenare i Kapernaum 7:1 - 10. 8:5 - 13.

Enkans son i Nain 7:11 - 17.

Johannes' sändebud. Jesu vittnesbörd om honom 7:18 - 35. 11:2 - 19.

Ve öfver Galileens städer (10:13 - 15) 11:20 - 24.

Jesus prisar sin fader och bjuder till sig de betungade (10:21, 22) 11:25 - 30.

Synderskan i Simons hus 7:36 - 50.

De tjenande qvinnorna 8:1 - 3.

Jesus botar en besatt; varnar fariseerna för synd emot anden (11:14 - 32) 3:22 - 30. 12:22 - 45.

Jesu moder och bröder 8:19 - 21. 3:31 - 35. 12:46 - 50.

Jesus talar i liknelser till folket 8:4 - 18.
(13:18 - 21) 4:1 - 34. 13:1 - 52.

Stormen på Galileiska sjön 8:22 - 25. 4:35 - 41. 8:23 - 27.

Gergesenerne 8:26 - 39. 5:1 - 20. 8:28 - 34.

Jairi dotter och qvinnan som hade blodgång 8:40 - 56. 5:21 - 43. 9:18 - 26.

Nytt besök i Nazaret 6:1 - 6. 13:53 - 58.

Vandringar i Galileen 6:6. 9:35 - 38.

Apostlarne utsändas att predika 9:1 - 6. 6:7 - 13. 10:

Johannes' död; Herodes' tankar om Jesus 9:7 - 9. 6:14 - 29. 14:1 - 12.

5,000 män spisas (vid tiden för den tredje påsken) 6:1 - 15. 9:10 - 17. 6:30 - 44. 14:13 - 21.

Jesus går på vattnet 6:16 - 21. 6:45 - 52. 14:22 - 33.

Underverk vid Gennersaret 6:53 - 56. 14:34 - 36.

Predikan i Kapernaum om lifvets bröd 6:22 - 65.

Om tvagning och om orenhet 7:1 - 23. 15:1 - 20.

Kananeiska qvinnan 7:24 - 30. 15:21 - 28.

Vandring genom Dekapolis, många sjuka botas, bland andra en döfstum 7:31 - 37. 15:29 - 31.

Fyratusen män spisas 8:1 - 10. 15:32 - 39.

Om tecken af himmelen 8:11 - 13. 16:1 - 4.

Om fariseernas surdeg 8:14 - 21. 16:5 - 12.

Den blinde vid Betsaida 8:22 - 26.

Petri bekännelse; nära Cesarea Filippi 6:66 - 71. 9:18 - 20. 8:27 - 29. 16:13 - 19.

Jesus talar om sin död, näpser Petrus 9:21 - 27. 8:30 - 9:1. 16:20 - 28.

Jesu förklaring 9:28 - 36. 9:2 - 10. 17:1 - 9.

Samtal om Elia 9:11 - 13. 17:10 - 13.

En månadsrasande botas; apostlarnes otro 9:37 - 42. 9:14 - 29. 17:14 - 21.

Jesus talar åter om sin död 9:43 - 45. 9:30 - 32. 17:22, 23.

Skattpenningen i fisken 17:24 - 27.

Samtal i Kapernaum; den störste i himmelriket; afundsjuka; förargelse; förloradt får; försonlighet; salt 9:46 - 50.
(15:3 - 7)
(17:1 - 4) 9:33 - 50. 18:1 - 35.

Resa till Jerusalem; samariternas hårdhet 7:1 - 10. 9:51 - 56.

Nya följeslagare och Jesu kraf på dem 9:57 - 62. 8:

De sjuttio lärjungar utsändas 10:1 - 16.

Samtal vid Löfhyddohögtiden 7:11 - 53.

Äktenskapsbryterskan 8:1 - 11.

Stridstal mot fariseerna 8:12 - 59.

En blindfödd helas på sabbaten 9:1 - 41.

Den gode herden 10:1 - 21.

De sjuttio återkomma; Jesu fröjd 10:17 - 24. (11:25 - 30)

Den barmhertige samariten 10:25 - 37.

Marta och Maria 10:38 - 42.

Undervisning om bönen; Herrens bön 11:1 - 13. (6:9 - 13;
7:7 - 11)

Jesus helar två blinda 9:27 - 31.

En besatt döfstum botas; samtal om Beelsebul, att gömma Guds ord, Jonas tecken 11:14 - 36. (3:22 - 27) 9:32 - 34.
(12:30 - 45).

Bjudning hos en farise; straffpredikningar 11:37 - 54. (23:)

Förmaningstal mot skrymteri, räddhåga, girighet (arfskiftet), säkerhet 12:1 - 13:9.

En krumpen qvinna botad på sabbaten 13:10 - 17.

Liknelser om Guds rike; senapskorn, surdeg 13:18 - 21. (13:)

Till Jerusalem. Huru många blifa saliga? 13:22 - 30.

Strafftal mot Herodes och Jerusalem 13:31 - 35. (23:37 - 39)

En vattusigtig botas på sabbaten. Bordssamtal hos en farise 14:1 - 14.

Den stora nattvarden 14:15 - 24. (22:1 - 14)

Om lärjungasinne 14:25 - 35. (10:37, 38)

Liknelser om förloradt får, penning, son 15:1 - 32.

Om gårdsfogden samt rike mannen och Lazarus 16:1 - 31.

Om förargelse, försonlighet, tro och förtjenst 17:1 - 10.

De tio spetelske 17:11 - 19.

Om Guds rikes ankomst 17:20 - 37. (24)

Domaren och enkan; fariseen och publikanen 18:1 - 14.

Jesus vid Tempelvigningsfesten; Guds son 19:22 - 39.

Jesus i Pereen, vinner många lärjungar 10:40 - 42.

Om äktenskapsskilnad 10:1 - 12. 19:1 - 12.

Jesus välsignar barnen 18:15 - 17. 10:13 - 16. 19:13 - 15.

Den rike ynglingen 18:18 - 27. 10:17 - 27. 19:16 - 26.

Trohetens lön 18:28 - 30. 10:28 - 31. 19:27 - 30.

Arbetarne i vingården 20:1 - 16.

Lazari uppväckelse 11:1 - 44.

Stora rådets stämplingar 11:45 - 53.

Jesu vistelse i Eferem strax före sista påsken 11:54 - 57.

Jesus går sista gången upp till Jerusalem, talar om sin död 18:31 - 34. 10:32 - 34. 20:17 - 19.

Sebedei söners begäran 10:35 - 45. 20:20 - 28.

Den blinde vid Jeriko 18:35 - 43. 10:46 - 52. 20:29 - 34.

Sakkeus 19:1 - 10.

De tio punden 19:11 - 28. (25:14 - 30)

Jesus smörjes i Betania 12:1 - 11. 14:3 - 9. 26:6 - 13.

Intåget i Jerusalem; Jesu tårar; folkets jubel 12:12 - 19. 19:29 - 44. 11:1 - 10. 21:1 - 11.

Greker som vilja se Jesus, om hvetekornet 12:20 - 27.

Röst af himmelen; varningens ord 12:28 - 36.

Den andra tempelreningen 19:45 - 48. 11:15 - 18. 21:12 - 16.

Fikonträdet; om trons bön och försonlighet 11:11 - 14.
11:19 - 26. 21:17 - 22.

Stora rådets fråga om Jesu myndighet 20:1 - 8. 11:27 - 33. 21:23 - 27.

Liknelsen om de två sönerna 21:28 - 32.

Om vingårdsmännen 20:9 - 19. 12:1 - 12. 21:33 - 46.

Bröllopet och bröllopskläderna 22:1 - 14.

Frågorna om skatt och om uppståndelsen 20:20 - 40. 12:13 - 27. 22:15 - 33.

Frågorna om det yppersta budet 12:28 - 34. 22:34 - 40.

Jesu motfråga om Messias, Davids son 20:41 - 44. 12:35 - 37. 22:41 - 46.

Strafftal mot fariseerna 20:45 - 47. 12:38 - 40. 23:1 - 39.

Enkans skärf 21:1 - 4. 12:41 - 44.

Jesus lemnar templet för alltid 12:36. 13:1. 24:1.

Johannes' betraktelser öfver judarnas nådesförakt 12:37 - 50.

Jesus talar om sin andra ankomst, om Jerusalems förstöring och verldens ände 21:5 - 38. 13:1 - 37. 24:1 - 51.

Liknelsen om de tio jungfrurna 25:1 - 13.

Liknelsen om punden 25:14 - 30.

Den yttersta domen 25:31 - 46.

Den sista påsken; judarnas stämplingar 22:1, 2. 14:1, 2. 26:1 - 5.

Förrädarens tillredelser 22:3 - 6. 14:10, 11. 26:14 - 16.

Fotatvagningen, påskalammet och nattvarden 13:1 - 35. 22:7 - 23. 14:12 - 25. 26:17 - 29.

Apostlarnas träta 22:24 - 30.

Jesus förutsäger lärjungarnas förskingring och Petri fall 13:36 - 38. 22:31 - 38. 14:26 - 31. 26:30 - 35.

Jesu afskedstal: om sin bortgång; om vinträdet och grenarne; husgvalaren; bönen i Jesu namn 14; 15; 16.

Jesu öfverstepresterliga bön 17.

Kampen i Getsemane 22:39 - 46. 14:32 - 42. 26:36 - 46.

Jesus förrådes; lärjungarne fly 18:1 - 11. 22:47 - 53. 14:43 - 52. 26:47 - 56.

Jesus inför Hannas och Kaifas. Petri förnekelse 18:12 - 27. 22:54 - 62. 14:53 - 72. 26:57 - 75.

Jesus inför stora rådet 22:63 - 71. 14:55 - 64. 26:59 - 68.

Jesus föres inför Pilatus 18:28. 23:1. 15:1. 27:1, 2.

Förrädarens död 27:3 - 10.

Jesus inför Pilatus 23:2 - 6. 15:2 - 5. 27:11 - 14.

Jesus inför Herodes 23:7 - 12.

Pilatus hudflänger och dömer Jesus 18:29 - 19:16. 23:13 - 25. 15:6 - 15. 27:15 - 26.

Törnekröningen 19:2, 3. 15:16 - 20. 27:27 - 31.

Jesus korsfästes och dör 19:17 - 30. 23:26 - 49. 15:21 - 41. 27:32 - 56.

Blod och vatten 19:31 - 37.

Begrafningen 19:38 - 42. 23:50 - 56. 15:42 - 47. 27:57 - 61.

Grafven förseglas 27:62 - 66.

Uppståndelsen 20:1 - 18. 24:1 - 12. 16:1 - 11. 28:1 - 10.

Väktarne mutas 28:11 - 15.

Jesu uppenbarelse i Emmaus 24:13 - 35. 16:12, 13.

Uppenbarelser i Jerusalem 20:19 - 29. 24:36 - 49. 16:14 - 18.

Jesus vid Tiberias' sjö; fiskafänget 21:1 - 14.

Petri upprättelse 21:15 - 23.

Lärjungamöte på ett berg i Galileen (1 Kor. 15:6); Jesus sänder ut sina lärjungar 28:16 - 20.

Himmelsfärden 24:50 - 53. 16:19, 20.

Slutord af Johannes 20:30, 31.
21:24, 25.

Jeter, en ismaelit, Amasas fader, 1 K. 2:5, 32; 1 Kr. 2:17; kallas Jitra i 2 S. 17:25.

Jetro, eller Reguel, som han kallas i 2 M. 2:18 och 4 M. 10:29, en prest i Midjans land, hvars sju döttrar den flyende Mose hjelpte att vattna fåren. Mose bjöds att stanna qvar hos presten, fick hans dotter Zippora till hustru och vattnade just hans får i öknen, då Jehova visade sig för honom i busken. 2 M. 2:16 f.; 3:1. Då Jetro sedermera hörde ryktet om hvad Gud gjort genom Mose i Israel, besökte han dem strax innan de kommo till Sinai, prisade Jehovas namn, deltog i offer och offermåltid med hans folk och gaf Mose visa råd med afseende på rättvisans skipande, hvarpå han reste hem till sitt igen. 2 M. 18.

Jetur, se Itureen.

Jibleam, se Gat-Rimmon, 2.

Jirija, en väktare som grep Jeremia såsom öfverlöpare, Je. 37:13 f.

Jisbak, en af Abrahams söner med Ketura; stamfader för en arabstam i norra Arabien, 1 M. 25:2.

Jisbo-Benob, se Jesbi.

Jiska, syster till Milka, Nahors hustru, 1 M. 11:29. Judarne anse Jiska vara dens. s. Sara.

Jisreel. 1. En stad i Isaskars stam, Jos. 19:18, nu en obetydlig by Zetraîn, vid nordvestra foten af Gilboas berg, nära östra kanten af den stora Jisreelsslätten. Här hade den ogudaktige Ahab ett palats, och här tog han Nabots vingård och drabbades sedermera af hämden. 1 K. 21; 2 K. 9; 10:1 f. Emedan Jehu just i denna stad anstälde sina blodbad på Ahabs hus och Baals tillbedjare, kallades staden också för Jehus stad, Os. 1:4.

2. Jisreel skulle profeten Osea kalla den sonhan födde med Gomer, Os. 1:4; namnet Jisreel, hvilket betyder både: Gud skall förskingra, och Gud skall plantera, skulle för folket vara en predikan, å ena sidan om Guds domar öfver den ogudaktiga staden Jisreels blodskulder och öfver Israels folk, hvilket för sin delaktighet deruti skulle dömas på den stora dag, som i Os. 1:11 kallas Jisreels dag; och å andra sidan om Guds barmhertighet som till slut skulle återupprätta det skingrade folket och åter »plantera det åt sig i landet», Os. 2:23. I v. 22 kallas derföre Israels folk sjelf med namnet Jisdreel, eb.

3. Jisreels dal eller Jisreels slätt, Jos. 17:16; Do. 6:33; Os. 1:5, äfven kallad Jisreel, 2 S. 2:9, eller Megiddos dal, 2 Kr. 35:22, den stora och fruktbara högslätten söder om Tabor och Nazaret mellan Karmels berg i vester och Gilboas berg och berget Dahi i öster och mellan dessa sträckande sig ända ned mot Jordan; Palestinas största och rikaste slätt med en utsträckning af 8 timmars väg i längd och 4 - 5 i bredd. Denna slätt har af ålder varit det slagfät, der stridande magter kämpat om landets besittning, från Baraks och Siseras dagar (Do. 4:14) till Ahabs tid (1 K. 20:25 f.), från Josias (2 K. 23:29) till Bonapartes. År 1799 blefvo 25,000 turkar här slagne af 3,000 fransmän. Jfr Megiddo. Slättens betydelse som slagfält beror till stor del derpå att den stora karavanvägen mellan Egypten och Damaskus går der fram, ännu som i fordom tid. Strax ö. om staden Jisreel stryker den förbi den s.k. Goliatskällan, Ain Djalud, »källan i Jisreel», 1 S. 29:1, från hvilken floden Djalud, Nahr Djalud, rinner ned till Jordan, förbi Betsan »nedanom Jisreel», 1 K. 4:12.

4. En stad i Judas bergsbygd, Jos. 15:56, hvarifrån David fick en af sina hustrur, Ahinoam, 1 S. 25:43; 27:3.

Jitra, se Jeter.

Jizhar, Kehats andre son, 2 M. 6:18.

Joab. 1. Serajas son, stamfader för folket i Timmermansdalen, en ort i Benjamins stam, 1 Kr. 4:14; Ne. 11:35.

2. En son af Zeruja, Davids syster, 2 S. 2:13, 18; 1 Kr. 2:16, den förste som fälde en jebuse och derföre Davids fältöfverste undernästan hela hans regering, 1 Kr. 11:6, en dugtig krigare och god general och stundom en god rådgifvare, såsom i fråga om Absalom, 2 S. 14, och vid folkräkningen, 24:3. Eljest gjorde han sig skyldig till tyranni, hämdlystnad och råhet; hvilket synes af hans förrädiska mord på Abner och Amasa, 2 S. 3; 20; hans hänsynslöshet mot David, 2 S. 3:39; 19:5; hans mord på Absalom, 18:14 f., och slutligen hans förrädiska stämplingar i samråd med Adonia, 1 K. 1:4 f., för hvilket allt han enligt Davids uppdrag, 2:5 f., dödades på Salomos befallning, 2:28 f.

Joahas. 1. Jehus son och efterträdare i Israel, 856 - 839 f. K. Till straff för hans och folkets synder bragtes landet till yttersta nöd genom syriernas infall under Hasael och Benhadad. Konungen förödmjudade sig inför Gud, som sände hjelp genom hans son Joas, 2 K. 13:1 f., 22, 25.

2. Joahas, Josias yngste son och hans efterträdare på Judas tron, 609 f. K., blef efter tre månaders regering tagen tillfånga af Farao Neko och förd till Egypten, der han dog, 2 K. 23:30 f.; 2 Kr. 36:1 f. Kallas Sallum i 1 Kr. 3:15; Je. 22:11.

3. 2 Kr. 21.17, se Ahasja 2.

Joanan, en af Jesu förfäder, Lu. 3:27 (Sv. Johanna).

Joas. 1. Gideons fader, vägrade att utlemna sin son som nedslagit hans Baalsaltare, och sade: År Baal gud, så må han sjelf föra sin talan, do. 6:11, 25 f.

2. Ahabs son, fick jemte ståthållaren Amon i uppdrag att bevaka profeten Mika, 1 K. 22:26.

3. Ahasjas son och efterträdare i Juda, 878 - 838 f. K. Då hans farmoder Atalja lät döda hela den konungsliga slägten, räddades han af sin faster Joseba, doldes sex år i templet och blef vid sju års ålder upphöjd på tronen genom presten Jojadas försorg; så länge denne lefde, tjenade Joas Herren, ifrade för templets reparation och hade framgång. Men efter hans död följde konungen mindre goda råd; afguderiet fick öfverhand; och då Jojadas son Sakarja bestraffade folket, lät Joas döda honom i tempelgården. Nu kom en olycka efter den andra; syrierna härjade landet och förde templets skatter som byte; konungen sjelf blef illa sårad och mördades af två sina tjenare. 2 K. 11; 12; 2 Kr. 23; 24.

4. Joahas' son och efterträdare på Israels tron, 839 - 825 f. K., vandrade i »Jerobeams synd», ehuru han vördade profeten Elisa och besökte honom på hans dödsbädd, då han försäkrades om seger öfver syrierna, 2 K. 13:14 f. Då judakonungen Amazja, stolt öfver sin seger öfver edomeerna, utmanade Joas, slog denne honom grundligt, intog Jerusalem och plundrade templet. 2 K. 13:9 f.; 14:1 f.; 2 Kr. 25:17 f.

Joatam, se Jotam 2.

Job (eb. Ijob, d. ä. anfäktad eller hatad), hvars historia skildras i »Jobs bok», var en gudfruktig man i landet Uz mellan edom och Öde Arabien, mägtigare än alla österlandets söner, rik på boskapshjordar, fader till sju söner och tre döttrar och angelägen att offra brännoffer till försoning för sina barn, rädd för att de vid sina gästabud skulle hafva försyndat sig mot Gud, att Jobs fromhet blott var en sjelfvisk ögontjenst som ej räckte längre än medgången var med honom, fick satan af Gud tillåtelse att hemsöka honom med slag efter slag. Fiender och ljungeldar härjade hans hjordar, och stormvinden slog omkull huset öfver alla hans barn, så att de alla satte lifvet till. Men Job prisade Herrens namn. Då fick satan lof att slå Job med sjukdom, 2:7; 7:5; 19:17; 30:17, 30, och dertill hånade honom hans hustru men han syndade icke ändå. Då kommo tre hans vänner, Elifas, bildad och Zofar för att hugsvala honom. I sju dygn sutto de bredvid honom utan att säga ett ord. Deras tröst vardt förebråelsens tystnad. Det blef för mycket för Job: han brast ut och förbannade sin födelsedag, k. 3. Nu följer i berättelsen en kedja af samtal mellan Job och hans tre vänner, hvaruti de å sin sida söka bevisa, att Gud är rättfärdig och endast hemsöker den ogudaktige med lidanden, och att den i deras ögon skrymtaktige Job derföre måste bekänna den särskilda synd som dragit öfver honom hans lidande, medan Job å sin sida ej vill alldeles förneka Guds rättfärdighet men dock icke kan taga på sig en skuld ha ej vet med sig. Efter dem uppträder den yngre Elihu; han förebrår de tre vännerna deras beskyllningar, visar att lidandet ej bör betraktas som en vedergällning lika för lika utan som en helsosam, pröfvande luttringseld och manar äfven Job till ödmjuk besinning. Slutligen uppträder Jehova sjelf i ett stormväder, förkunnar sin fullkomlighet och sitt majestät i skapelsen och verldsstyrelsen och visar det dåraktiga i att vilja klandra Gud eller tvista med den allsmägtige. Job erkänner sin ringhet och sin dårskap: »Jag tager allt tillbaka och ångrar mig i stoft och aska», 42:6. Sedan förebrår Herren de tre vännerna, ty de hade icke talat om honom rätt eller upprigtigt så som Job, och bjuder dem att offra brännoffer, så vill han för Jobs förbön se dem nådigt an. Slutligen återstälde Herren Job till hans forna välstånd och gaf honom dubbelt så mycket som förut. Han födde nu 7 söner och 3 döttrar och lefde sedan 140 år. Då han före sina olyckor hade 7 söner och 3 döttrar, alla vuxna, så följer att han vid sin död varit bortåt 200 år gammal. Job omnämnes som en gudfruktig man äfven af Hesekiel, 14:14, 20; hans tålamod och den utgång Herren honom gaf, anföres af Jakob, 5:11.

Joab. 1. Den yngste af Joktans söner; en arabisk stam, 1 M. 10:29.

2. En konung i Edom, 1 M. 36:33, enligt LXX dens. s. Job.

Jobed, dens. s. Obed.

Jobs bok är en konstrikt och snillrikt utarbetad poetisk framställning af den gamle Jobs historia, synbarligen förafattad af en man inom förbundsfolket, hvilken känner Gud som Jehova, ehuru han i samtalen mellan Job och hans vänner alltid nämner Gud som Elohim (jfr om denna skilnad sid. 155). Detta dramatiskt anlagda skaldeverk vill isynnerhet gifva ett svar på den frågan: Hvi lida de rättfärdige, och lyckas de ogudaktige i denna verld? Om boken författare och ålder vet man intet. Månge betrakta den som ett alster från den ebreiska literaturens blomstringstid, Salomos tidehvarf, en tid då just sådana frågor, som den i denna boken behandlade, började att sysselsätta tänkande andar. Andre åter flytta dess ålder så långt tillbaka som före Moses tid och se i densamma ett vördnadsvärdt monument af den patriarkaliska religionen, hvilken, ehuru enkel och outvecklad, dock hade de vigtigaste grundsanningar gemensamma med kristendomen: 1) Guds tillvaro, skaparemagt och försyn, k. 38; 2) Synd och nåd, bön och förbön, k. 15; 33:24; 42:8; 3) Själens odödlighet och ett lif efter detta, k. 19:25. Bokens sammanhang och anläggning tydliggöres genom följande öfversigt.

Jobs person och pröfningar, k. 1 - 3.
Första serien af samtal:
Elifas' tal, 4, 5.
Jobs svar, 6, 7.
Bildads tal, 8.
Jobs svar, 9, 10.
Zofars tal, 11.
Jobs svar, 12 - 14.
Andra serien af samtal:
Elifas' tal, 15.
Jobs svar, 16, 17.
Bildads tal, 18.
Jobs svar, 19.
Zofars tal, 20.
Jobs svar, 21.
Tredje serien af samtal:
Elifas' tal, 22.
Jobs svar, 23, 24.
Bildads tal, 25.
Jobs svar, 26 - 31.
Elihus fyra tal, 32 - 37. Jehovas två tal, 38 - 41.
Jobs förödmjukelse och upprättelse, 42.

Erinringar ur Jobs bok tror man sig märka hos Jeremia; jfr Je. 20:14 - 18 med Job 3:3 - 10; Je. 20:7, 8 med Job 12:4; 19:7; jfr äfven Es. 44:24 med Job 9:8; Es. 59:4 med Job 15:35, och 1 Kor. 3:19 med Job 5:13.

Joel. 1. Samuels son, se Abia 1.

2. Joel, Petuels son, en Herrens profet i konungariket Juda, sannolikt i Jerusalem, på en tid då tempeltjensten ännu fans qvar, Joel 1:14; 2:1, 15, 17, författare till

Joels profetia, den andra af de »små profeterna», uppmanar i första hälften, k. 1:1 - 1:17, folket till bot och bättring med anledning af de hemsökelser af gräshoppor, torka och hunger, hvarmed de under en följd af år blifvit hemsökta, 1:10; 2:25, en förebild af den stora och förskräckliga »Herrens dag», 2:1, 11, som skall drabba de obotfärdiga; och utlofvar i senare delen, 2:18 - 3:21, nåd och välsignelse åt de hörsamma plågan skall upphöra, regnet falla, och landet gifva sin frukt; ja, Gud skall utgjuta sin ande öfver allt kött, och från Zion skall salighet utgå till en hvar som åkallar Herrens namn 2:28 f., en profetia hvars uppfyllelse började på pingstdagen enligt Petri predikan, som hänvisar just till detta ställe hos Joel, Ap. 2:17 f. Men Guds rikes fiender skola till slut dömas i Josafats dal, Juda och Jerusalem skola för evigt varda bebyggda, och Herren skall bo i Zion, 3:2, 21. Jfr Up. 21:3. Om tiden för denna profetia vet man intet visst. Man gissar på olika tider från 870 till 700 f. K. Månge bestämma tiden till konung Ussias regering.

Johanan, eb. Jehochanan eller Jochanan, Jehova är nådig, i grek. Joannan och Joannes, lat. Johannes som mans-, Johanna som qvinnonamn.

1. Asarjas son, fader till Asarja, som var prest i Salom. tempel, 1 Kr. 6:9, 10.

2. Kareahs son, en af de furstar i Juda, som erkände Gedaljas myndighet, varnade honom för Ismael och hämnades hans död, men trots Jeremias varning förde folket till Egypten. 2 K. 25:33 f.; Je. 40:7 f; k. 41 - 43.

3. Konung Josias äldste son, 1 Kr. 3:15.

4. En af Josafats generaler, 2 Kr. 17:15.

5. En levit, till hvars kammare Esra drog sig undan att fasta och sörja öfver de judar, som fört med sig utländska hustrur, Esr. 10:6.

6. Dens. s. Jonatan 8.

Johanna. 1. Hustru till Kuzas, Herodes Antipas' fogde, en af de qvinnor, som tjenade Jesus. Lu. 8:3; 24:10.

2. Dens. s. Joanan.

Johannes (om namnets betydelse se Johanan). 1. En af den öfverstepresterliga slägten, en af dem som sutto att döma apostlarna Petrus och Johannes, Ap. 4:6.

2. Dens. s. Markus, Ap. 12.12.

3. Johannes Döparen, den siste af G. T:s profeter, förebådad af Esaia såsom den ropandes röst i öknen, att bereda Herrens väg, Es. 40:3, jfr Mat. 3:3, och af Malaki såsom den Herrens engel, hvilken skulle bereda honom väg, 3:1, jfr Mat. 11:10, och såsom »Elia profeten», Mal. 4:5, jfr Mat. 11:14, enligt Jesu vittnesbörd den störste af det gamla förbundets helgon och profeter, Mat. 11:11, föddes enligt engelens förkunnelse genom gudomlig kraft af de till åren komna Sakaria och Elisabet, båda af presterlig stam, och vardt allt från sin födelse afskild till Herrens tjenst. Lu. 1:15. redan i moderlifvet helsade han med glädje den Messias som skulle födas sex månader efter honom, Lu. 1:26, 44. Då han skulle omskäras, fick han efter engelens föreskrift namnet Johannes -- Gud är nådig --, ty han skulle predika om det nådens rike, som nu stod för dörren, Lu. 1:63. Han växte upp i öknen och stärktes i anden, tills han i kejsar Tiberii 15:de år, omkr. 29 e. K., framträdde för folket, Lu. 3:1 f. Det var i Judas öken han först iallmänhet med sitt stränga och försakande yttre, men sedan isynnerhet genom sin botpredikan i Elias ande och kraft samlade omkring sig stora skaror af menniskor. Utan skonsamhet bestraffade han synderna hos en hvar, Lu. 3:7 f., predikande sinnesändringens dop till syndernas förlåtelse (Mar. 1:4) och hänvisande folket till den i helig ande döpande Kristus, Lu. 3:16, som skulle komma, ja pekande på honom, såsom det utlofvade Guds lam, som bär verldens synd, Jh. 1:29, sedan han genom uppenbarelsen vid Jesu dop -- ty äfven han kom från Nazaret till hans döpelse -- lät känna honom såsom Messias, 1:33 f. Han fortsatte med sitt embetes utöfvande någon tid efter Kristi framträdande, Jh. 3:23; 4:1. För öfrigt inskärpte han hos sina lärjungar fasta (Mat. 9:14) och lärde dem bedja (Lu. 11:1). Han njöt allmän aktning, Lu. 3:15; stora rådet afsände en beskickning till honom, Jh. 1:19 f.; Herodes hörde honom gerna och rättade sig i mycket efter honom, Mar 6:20. Men Johannes lade allt för Messias' fötter; denne skulle tillväxa, han sjelf förminskas. Som brudföraren är glad då han får lemna brudan åt sin man, så var det hans fröjd att se alla gå från honom till Jesus, Jh. 3:26 f. Då solen gick upp, bleknade morgonstjernan; den störste bland profeter försvinner för oss i fängelsets mörker. Herodes Antipas tålde ej att hans straffpredikan blef alltför personlig; han kastade Johannes i fängelse, Lu. 3:19 f. och slutligen föll hans hufvud ett offer för Herodias' hämd, Mat. 14:3 f.
Det budskap Johannes sände från fängelset till Kristus: »är du den som skall komma eller skola vi förbida någon annan?», hålla månge för att vara förorsakadt af tvifvel hos Johannes' lärjungar, andre åter, kanske mera rätt, af tvifvel hos Johannes sjelf. Då han låg der ensam i fängelsets dunkel och intet hörde om det rike Messias skulle upprätta, började tvifvel skymma hans blick; för Jesus lägger han fram dem, och af honom får han dem häfda. »Med allt sitt ljus i nya förbundets sanningar stod dock Johannes ännu inom det gamlas hushållning och hade derföre samma inre kamp att utkämpa, som Jesu egna lärjungar efteråt, Mat. 20:20 f.; Lu. 24:21; Ap. 1:6. -- Tillika ville han väl begagna detta tillfälle att efter den väntade lösningen af sina tvifvel hänvisa sina vid honom för mycket fasthängande lärjungar ifrån sig till Kristus.» Gerlach.

4. Johannes evangelisten, »den lärjungen som Jesus älskade», Jh. 21:7, 20, fiskaren Sebedei och Salomes son, Jakob den äldres broder, tros hafva varit den ene af de två Döparens lärjungar som först följde Jesus, Jh. 1:37 f., der evangelisten nämner den ene, Andreas, men förtiger den andres namn, Sedermera särskildt kallad till apostel af Jesus vid Galileiska sjön, Mat. 3:21 f., blef Johannes en af hans tre närmaste lärjungar. Med Jakob och Petrus bevittnade han Jairi dotters uppväckelse, följde sin mästare på förklaringsberget och i Getsemane; i nattvarden låg han intill Jesu bröst, och med Mariorna stod han vid korset och fick sin mästares moder sig anförtrodd; och hvad hans fina iakttagelse hörde och såg, det har han vittnat. Med Petrus, hvars förnekelse han åhörde, hvars gråt han bevittnade och hvars upprättelse han så älskligt har skildrat, finna vi honom vid den uppståndnes graf, vid Tiberias' sjö, och derefter under den första förföljelsens slag i Jerusalem och den första missionens segrar i Samaria. Efter andens utgjutelse och de trognas förskingring från Jerusalem vände sig Johannes -- så berättar traditionen -- till Mindre Asien och bodde i Efesus; här vårdade han de församlingar Paulus grundat, och skref sitt Evangelium. Kejsar Domitianus förvisade honom till Patmos, der han till den betryckta församlingens tröst mottog sin Uppenbarelse. Der eller i Efesus var det också som han till sina barns befästande skref sina Epistlar. Under kejsar Nerva återvände han till Efesus, der han dog under Trajanus vid hög ålder, ungefär år 100 e. K. Hieronymus berättar, att då han svag af ålder ej kunde mycket säga, upprepade han åter och åter de orden: »Kära barn, älsken hvarandra», och tillfrågad hvarföre han så ofta upprepade detta, gaf det svaret: »Ty det är Herrens bud, och sker det, så är det nog.» Johannes' karakter var icke af den veka och qvinliga pregel som gamla taflor stundom förläna hans gestalt. han var en af de två tordönssönerna, Mar. 3:17, se Jakob 3. Den naturens kraft som ville förbjuda andra att verka i Kristi namn, nedkalla eld af himmelen öfver fienderna och komma i besittning af de högsta äreställena i Messiasriket, se Mar. 9:38; Lu. 9:54; Mat. 20:20 f., blef visserligen efter hand genom nådens magt ej qväfd men mildrad och helgad. Med frimodighet vittnade han om den uppståndne, Ap. 4:13 f., och med eldsnit skref han mot villoandar, 1 Jh. 2; 4; 2 Jh. 10. Kärlekens apostel visste äfven om den heliga vreden, Jh. 3:36.

Johannes' Epistlar. Att dessa alla äro skrifna af Johannesevangeliets författare, derom vittnar deras egen stil tillräckligt. Om tiden och orten för deras författande är intet närmare bekant.
Johannes' första epistel. Aposteln påminner sina lärjungar om det i Jesus Kristus uppenbarade eviga lifvet och om reningen i hans blod, att de måtte varda förenade i en sann gemenskap med hvarandra, såväl som med fadren och hans son. han söker stadfästa dem i sanningen rörande Kristi person och verk och framhåller derjemte många tecken, hvarpå äktheten af den kristliga bekännelsen kunde pröfvas.
Johannes' andra epistel är ett till ett enskildt fruntimmer, »den utvalda frun» (kan ock vara: »den utvalda Kyria») stäldt bref från »den äldste», såsom aposteln benämner sig sjelf här såväl som i den tredje episteln. Johannes uttrycker sin glädje öfver att hennes barn vandra i sanningen, påminner henne om den kristliga kärlekens bud, varnar för villoandar och helsar från hennes utvalda systers barn.
Johannes' tredje epistel är stäld till »Gajus, den älsklige». Johannes fröjdas öfver vittnesbörden om hans kärlek och välvilja mot Kristi sändebud, varnar för en viss Diotrefes och anbefaller en viss Demetrius till det bästa.

Johannes' Evangelium anses vara författadt i Efesus, mellan åren 70 - 100 e. K. Det tyckes förutsätta hos läsarne kännedom om andra evangelier. Så t.ex. Jh. 3:24, der Döparens fångenskap anföres som en bekant sak. Det är synbarligen ämnadt för hedningar, hvilka voro blott litet bekanta med judiska sedvänjor och benämningar, 1:38, 41; 2:6, 13; 11:55. De första 18 verserna af första kapitlet äro som en nyckel till allt det följande, ty de derefter meddelade samtalen och under verken åsyfta alla bekräfta den i början uttalade sanningen att Jesus är Guds son, det eviga ordet och ett med fadren, se 20:31. Det var kanske också särskildt rigtadt emot åtskilliga villomeningar angående Kristi person, hvilka börjat göra sig gällande redan i första seklet. Se vidare sid. 109 f.

Johannes' Uppenbarelse. Denna bok, den enda profetiska i N. T. och slutstenen i dess heliga byggnad är enligt sitt eget vittnesbörd på Jesu befallning skrifven af hans tjenare Johannes, k. 1:1; 22:8; han beskrifver sig som de troendes broder och med dem delaktig i bedröfvelsen och i riket och i Jesu Kristi tålamod, v. 9; och betecknas vidare som englarnas medtjenare och profeternas broder, 22:9. Han vittnar här om hvad han sett af Kristi uppenbarelse (jfr 1:2 med 1 Jh. 1:2; Jh. 1:14; 19:35), då han var på Patmos för Guds ords skull och Jesu vittnesbörds skull, 1:9. Evangelisten Johannes' författareskap till denna bok bestyrkes af Justinus Martyr, Ireneus och en mängd efterföljande vittnen. Angående tiden för dess författande säger Ireneus: »Den syntes för icke länge sedan, nästan i vår egen tid, vid slutet af Domitiani regering.»Denne kejsare regerade 81 - 96 e. K.
I kap. 1 sänder Johannes sin helsning till de sju församöingarna i provinsen Asien och omtalar den syn, hvari han såg den förhärligade menniskosonen, som bjuder honom skrifva ned sina syner och sända dem till de nämda församlingarna. I k. 2 och 3 följa särskilda bref till de sju församlingarna. I k. 4 och 5 ser Johannes den allsmägtige på sin härlighetstron och i hans hand en förseglad bok, som endast Kristus sjelf var värdig att taga emot och upplåta. Derpå meddelas i de följande kapitlen en kedja af syner eller taflor, syftande att framställa Guds rikes strider och segrar ända till fulländningens tid då allting skall vara nytt, »ny himmel och ny jord», 21:1, och »intet förbannadt skall vara mer», 22:3. den gudomliga uppenbarelsens sista bok, »Uppenbarelseboken», slutar med en inbjudning till en hvar att taga lifvets vatten för intet, stränga hotelser öfver en hvar som lägger något till eller tager något ifrån, samt Jesu löfte: Jag kommer snart, och församlingens svar: Amen, kom Herre Jesus!

Jojada. En öfversteprest, som bevarade den unge konung Josias lif och tron mot Ataljas inkräktningar. Hans vishet och fromhet var riket till gagn ända tilldess han dog 130 år gammal, då han begrofs med kunglig heder, 2 K. 11; 2 Kr. 23; 24.

Jojakim, konung Josias andre son, hette först Eljakim, men fick, då Farao Neko satte honom till konung efter hans broder Joahas, sitt namn förändradt till Jojakim, 2 K. 23:34. Han pressade landet för att betala till Neko en dryg gärd och regerade i elfva år, 609 - 599 f. K., grym, blodgirig och fräck. 2 K. 23:34 - 24:5; 2 Kr. 36:4 f.; Je. 22:13 f. Han förföljde Herrens profeter, Je. 26:20 f., och kastade Jeremias profetior på elden, Je. 36. Efter tre år kom han under Babels magt, som just då krossat Egypten genom slaget vid Karkemis 606, men reste sig åter efter tre år. Nebukadnezars vilda legotrupper sändes ut för att förgöra honom, 2 K. 24:1 f., och sannolikt fick han dervid en neslig död enligt förutsägelsen, Je. 22:18 f.

Jojakin, äfven kallad Jekonja (1 Kr. 3:16) eller Konja (Je. 22:24, 28), Jojakims son, besteg Judas tron i sitt 18:de år, 2 K. 24:8, enligt 2 Kr. 36:9, i sitt 8:de, och blef efter 3 månaders regering, 599 f. K., förd till Babel i fångenskap, hvarutur han först efter 37 år befriades af Evil-Merodak, som återgaf honom furstligt underhåll och rang ända till hans död, 2 K. 25:27 f. Je. 52:31 f. Kallas Jekonias i Mat. 1:11.

Jojarib, hufvudman för den första af de 24 prestklasserna, 1 Kr. 24:7.

Jokebed, Amrams faster och hustru, födde Mirjam, Aron och Mose, 2 M. 6:20; 4 M. 26:59.

Joksan, en af Abrahams söner med Ketura, 1 M. 25:2 f., stamfader för arabiska stammar.

Joktan (Sv. Jaketan), Ebers son, genom sina 13 söner stamfader för de äkta araberna i södra Arabien, 1 M. 10:25 f.; 1 Kr. 1:19 f.

Jokteel. 1. En stad i Juda, Jos. 15:38.

2. Dets. s. Petra eller Sels, 2 K. 14:7.

Jona. 1. Amittais son af Gat-Hefer, Jon. 1:1, samtidig med Jerobeam II, 825 - 784, om hvars väldiga segrar han uttalade en särskild profetia, 2 K. 14:25, sändes af Herren till Nineve att predika mot dess synder, men afseglade istället med ett skepp från Jafo för att fly till Tarsis, Jo. 1:3. Herren fann honom åter. Storm hotade skeppet med undergång; sjöfolket kastade lott om hvem den skyldige var; Jona drabbades, bekände och lät kasta sig i hafvet, der en stor fisk slukade honom och behöll honom i 3 dygn. I djupet ropade han till Herren k. 2. Han kastades åter upp på land och fick en förnyad befallning; nu lydde Jona; på hans predikan bättrade sig nineviterne, k. 3; Mat. 12:39 f., men då han såg att dem vederfors nåd, blef han ledsen vid lifvet, hvilket Gud bestraffade såsom synd och mot hans trångbröstade kärlek framhöll sin egen allt omfattande, fria barmhertighet, som han äfven medelst kurbitsen gjorde för profeten åskådlig, Jon. 4.

2. Petri fader, Mat. 16:17; Jh. 1:42.

Jonadab. 1. Simeas son, Davids brorson, en listig man, gaf sin kusin Amnon ett godt råd huru han skulle kunna komma åt sin syster Tamar, och var sedan ej öfverraskad öfver att se Amnon för denna gerning mördad af Absalom, 2 S. 13:3 f. 32, 35.

2. Jonadab, Rekabs son, konung Jehus förtrogne i hans nit mot Baalstjensten, 2 K. 10:15, 23, synes hafva gifvit sin slägt det budet att icke dricka vin, Je. 35:6 f. Se Rekabiterne.

Jonan, en af Jesu förfäder, Lu. 3:30.

Jonas profetia, den femte af de »små profeterna», som i 4 kapitel meddelar berättelsen om profeten Jona, citerad af frälsaren, Mat. 12:39 f.; 16:4; Lu. 11:29 f., inskärper den sanningen att Gud är icke blott judarnes, utan äfven hedningarnas Gud och vill förbarma sig öfver alla.

Jonatan (eb Guds gåfva). 1. Gersons son, Moses sonson, prest hos daniterna i Lais eller Dan vid det beläte de hade stulit från efraimiten Mika, Do. 18:30, jfr v. 18; sannolikt sammma person som den levit hvilken Mika förut hade legt sig till prest mot en årlig lön af 10 silfversiklar, en omgång kläder och fri kost, k. 17:7 f. Jfr Mika 1.

2. Sauls son, utmärkt för tapperhet och fromhet. Tillsamman med sin vapendragare anföll han en felisteisk garnison och dräpte 20 män. Okunnig om fadrens bud att ingen vid dödsstraff fick stanna under striden för att smaka föda, tog han litet honung att förfriska sig med; det upptäcktes, och endast folkets vilja räddade Jonatan, 1 S. 14. Efter Davids seger öfver Goliat ingick Jonatan med honom ett innerligt förbund, 18:1 f. Då Jonatan stupat med sin fader på Gilboa, sjöng David öfver honom ett skönt sorgeqväde och tog sedan vård om hans son Mefiboset, 1 S. 31:2, 8; 2 S. 1:9.

3. Davids brorson, dräpte en felisteisk jette, som hånade Israel, 2 S. 21:20 f.

4. Ebjatars son, bistod David under flykten för Absalom, 2 S. 15:36; 17:20; 1 K. 1:42.

5. Davids farbroder och rådgifvare, en klok och lärd man, 1 Kr. 27:32.

6. Ussias son, Davids förrådsförvaltare, 1 Kr. 27:25.

7. En skrifvare, i hvars hus Jeremia satt fången, Je. 37:15; 38:26.

8. Jojadas son och efterträdare i öfversteprestembetet, fader till Jaddua, Ne. 12:11, heter äfven Johanan, v. 22, 23.

Joppe, i G. T. Jafo, en gränsstad i Dans område, Jos. 19:46, Jerusalems hamnstad vid Medelhafskusten i forntiden likasom än i dag, 2 Kr. 2:16; Esr. 3:7; 5 à 6 mil n.v. från Jerusalem. Här steg Jona ombord och flydde undan Herren, Jon. 1:3. Här uppväckte Petrus Tabita, Ap. 9:36, och gästade i garfvaren Simons hus, 9:43, hvilket folket ännu tror sig kunna visa. Staden, som ännu har det gamla namnet Jaffa, ligger på en utskjutande höjd, inåt landet omgifven af fruktplanteringar. Befolkningen torde uppgå till öfver 10,000. Hamnen är usel, och landstigningen alltid ytterst besvärlig, ofta omöjlig. Då pilgrimen här i en liten båt slungas fram och åter af svallande vågor mellan skarpa klippor, under arabers skrik och tjut, och slutligen drages upp på den våta kajen, får han allt annat än intryck af att bestiga ett »heligt land». Sedan 1894 finns jernväg från Jaffa till Jerusalem, och antalet pilgrimer och inflyttande växer betydligt.

Joram. 1. Konung Tois son, se Toi.

2. Ahabs son, efterträdde sin äldre broder Ahasja på Israels tron, 896 - 884; afskaffade Baals-dyrkan men följde likväl »Jerobeams synd». De upproriska moabiterna kufvade han med Judas konung Josafats biträde, efter en underbar hjelp i en stor vattubrist. Kort derefter invecklades han i krig med Syriens konungar Benhadad och Hasael. I ett slag sårades Joram och dog för Jehus hand. Hans kropp kastades på Nabots åker i Jisreel, och med honom slocknade Ahabs ätt, 2 K. 3 - 9.

3. Josafats son och efterträdare i Juda, regerade 8 år, i början såsom sin faders medregent, 2 K. 8:16, omkr. 892 - 885 f. K. Hans hustru Atalja, Ahabs ogudaktiga dotter, bidrog mycket att göra hans regering till en förbannelse för landet. Sina 6 bröder bragte han om lifvet jemte andra ädlingar och slog deras egodelar under sig. »Han anlade offerhöjder på bergen i Juda och förledde Jerusalems inbyggare till horeri och förförde Juda», så att Elia sände honom en bestraffande skrifvelse, 2 Kr. 21.11 f. Edomeerne gjorde sig oberoende, felisteer och araber uppväcktes af Herren emot Joram; landet, staden och hans eget hus plundrades, och han sjelf dog af en svår sjukdom; han gick bort, saknad af ingen, och man begrof honom i Davids stad, dock icke i konungagrifterna, 2 K. 8:16 f.; 2 Kr. 21.

Jord. Dermed betecknas antingen jorden såsom en verldskropp i motsats till de öfriga, 'himmelen', eller ock det jordiska ämne, hvaraf hon består, och hvaraf de lefvande väsendena på henne äro bildade. För det senare har ebreiska språket det särskilda uttrycket adamah, hvarmed är beslägtadt namnet Adam; för det förra åter ordet erets (det bebodda). Erets användes i olika betydelser, såsom: -- 1) hela jorden (1 M. 1:1); -- 2) land i motsats till haf (1:10); -- 3) ett särskildt land (21:32); -- 4) ett stycke jord (23:15); -- och 5) marken hvarpå man står (1 S. 5:4; 1 K. 1:31). Detta gäller äfven om det motsvarande grekiska gê, så att man till exempel på vissa ställen kan derunder förstå antingen (hela) landet eller (hela) jorden, t.ex. Mat. 5:5.

Jordan, Palestinas förnämsta eller, rättare sagdt, dess enda egentliga flod, flyter rakt i norr och söder och delar landet i tvenne delar, af hvilka den vestra, »vestra Jordanlandet», är större än den östra eller Pereen. Jordan eb. Jardên, den fallande, så kallad för sitt raska fall, af araberna kallad el-scharija, d. ä. vattningsplatsen, bildas af en mängd källdrag på Hermon, af hvilka de tre förnämsta äro Baniaskällan, som bryter fram ur en grotta nära Banias eller Cesarea Filippi vid Hermons södra sluttning, vidare strömmen Leddân som väller fram nära Dan eller Tel el Kadi, strax v. om Banias, samt ett längre vattendrag, Nahr Hasbani, som kommer längre norrifrån, från byn Hasbeja på vestra sidan af Hermon. Dessa tre vattendrag flyta samman söder om Hermon och bilda Jordan, som nu först rinner genom sjön eller träsket Merom (nu Hule) och derefter flyter omkring 1 ½ mil i sydlig rigtining till Tiberias' sjö, efter hvars hela längd flodens klara och lugna fåra låter spåra sig, hvarefter den lemnar sjön och fortsätter sin branta och mångirrande väg söderut, till dess böljor försvinna i Sodoms bittra vatten.
Den dalsänkning, i hvilken Jordan bryter sig fram från Hermons fot ända ned till Salthafvet, är stundom blott en trång klyfta men vidgar sig ofta, isynnerhet söderut, till 1 à 2 mils bredd, såsom t.ex. kring Jeriko. det är södra delen af denna dalsänkning, som i bibeln utmärkes med namnet Arabah, d. ä. stepp, i Sv. hedmarken, och som af araberna kallas el-gor, d. ä. dalbottnen. Se 2 K. 25:4; 2 Kr. 4:17. Jordandalen är högst märkvärdig deruti att den till större delen ligger under hafsytan och bildar den djupaste sänkning på vår jord. Från Hermons högland sänker den sig med fart ända till mer än 1,300 fot under hafsytan och förenar alltså i sig de våldsammaste naturmotsatser, i norden den friska, kraftiga alpnaturen, i söder den torra, glödheta, döda öknen. Efter hela sin längd är den på båda sidor begränsad af höjder, hvilka uppstiga tvärbrant på vestra stranden, till 1,000 eller 1,200 fots höjd, och mera sakta på den östra, men dubbelt så höga. Denna dal är outhärdligt varm och till största delen sandig och växtlös och öfverallt betäckt med nakna kullar. här löper floden fram under många slingringar och omgifven af täta snår af träd och buskar såsom pil, tamarisk och oleander, hvilka dock ofta vika tillbaka och gifva mera rum för gräs och odling. I sitt nedre lopp är strömmen kringväxt af snår af rör och säf, fordom tillhåll för vilda djur, Je. 49:19; 50:44; Sak. 11:3. Flodens egentliga fåra torde gå djupare nu än förr, men ännu händer det att icke blott alluviallagren mellan stränderna vid vårtiden öfverflöda, utan på många ställen äfven sjelfva stränderna, 1 Kr. 12:15. särskildt är att märka vid Jordan dess slingringar och dess fall. emellan Gennesaret och döda hafvet, i rak linie ett afstånd af knappt 10 mil, fann löjtn. Lynch år 1848 flodens lopp med alla slingringarna uppgå till en längd af 200 eng. mil eller öfver 30 svenska. Bredden varierar från 75 till 200 fot, djupet från 3 till 12. Strömmen är vanligen stark och häftig, jfr Job 40:18, med talrika fall, af hvilka Lynch särskildt utmärkt ända till 27 mera betydliga. Gennesaret ligger ända till 675 fot under Medelhafvet, och Döda hafvet 1,316 fot. Jordans fall emellan båda sjöarne är således flera hundra fot. Vattnet är mildt och fiskrikt såsom Gennesarets. Bryggor öfver Jordan läsa vi ej om i bibeln; en sådan af sten är nu förhanden strax söder om sjön Merom, vid stora kravanvägen till Damaskus, kallad Djisr benât Jakub, Jakobs döttrars brygga; af en annan brygga strax söder om Gennerasaret finnas lemningar. Färjostäder eller öfvergångsställen, vid lägre vattenstånd användbara, omtalas på flera ställen, Do. 3:28; 12:5; 2 S. 17:22; en färja omtalas äfven i 2 S. 19:18.
Det var vid flodens högsta vattenstånd, som Josua och Israels barn gingo deröfver, Jos. 3:15. Den svällande strömmen hejdades i sitt lopp och lemnade bottnen torr midt emot Jeriko; under det vattnen nedanom staden flöto fram ned mot Döda hafvet, blefvo de ofvanför staden underbart hejdade, så att midt i flodbädden en bred väg öppnades för Israels härar. Till minne häraf uppreste Josua i Gilgal 12 stenar som presterna tagit från bottnen, Jos. 4:8, 20 f., hvarjemte han på bottnen midt i Jordan uppreste 12 andra stenar, »och de stå der än i dag», heter det i Jos. 4:9. Två gånger sedermera blef Jordan underbart öfvergången af Elia och Elisa, 2 K. 2:8, 14. I dess vatten blef Naaman ren af sin spetelska, 2 K. 5:14, och från dess botten flöt en tappad yxa upp efter Elisas ord, 6:6. I Jordan döpte Johannes Döparen de botfärdiga skarorna, och i dess vatten döptes äfven Herren Jesus, Mat. 3; en händelse som i April hvarje år firas af tusentals pilgrimer, som på en bestämd dag under turkisk vakt besöka den heliga floden dricka af dess vatten, bada sig deruti och så återvända till Jerusalem.
Från båda sidor utmynna i Jordan en mängd vadier eller bäckdälder; flere af dem hafva vatten hela året om och kunna kallas för bifloder; de betydligaste äro Jarmuk och Jabbok från öster. Söder om Jarmuk vinner dalen ett bättre, fruktbarare utseende. Markens skaplynne blifver också annorlunda, i det numera inom den ena dalen en annan lägre framträder. Längs båda sidorna af floden drager sig en i den öfre dalen inkilad lägre slätt af ½ - ¾ timmes bredd, med den rikaste grönska. Ju mera sluttningen tilltager, blifva bäckdalarne flere och vegetationen yppigare, en bjert kontrast till de höga flodsträndernas nakna klippor, på hvilka gazeller, schakaler och roffoglar hafva sitt tillhåll. Ner emot Döda hafvet försvinner så småningom hvarje spår af vegetation, ända till salt- och kali-örter; den vågiga marken öfvergår i en enformig slätt, hvars mark är genomträngd af sand- och lerblandade salter. Marken är så lucker, att man ofta nedsjunker rätt djupt deri. Der Jordans vatten blandar sig med Salthafvets, ser man hägrar ströfva omkring och uppsöka de af floden medförda fiskarne, som ögonblickligen dö i den skarpa luten.
Jordans flod var för Kanaans land den naturliga gräsen mot öster. I andra länder är flodernas betydelse störst såsom medel till förbindelse mellan menniskor, och vid de stora floderna ligga de stora städerna. Ej så Jordan. Han var en stängsel som afskilde Israel från östern, medan hafvet stängde det åt vester. Och vid Jordans stränder har aldrig funnits någon stad.

Jordbäfningar inträffa ofta i Palestina, af mera eller mindre svår beskaffenhet. den i Am. 1:1; Sa. 14:5, åsyftade under Ussias regering omnämnes äfven hos Josefus. Jorden remnar ofta dervid, såsom då Korah och hans parti uppslukades af djupet, 4 M. 16:32, och som då grafvarne öppnades vid Kristi död, Mat. 27:51 f. En jordbäfning i Galileen år 1837 förstörde omkr. en tredjedel af Tiberias och dödade tusentals menniskor i granskapet. Sådana naturföreteelser vittna å ena sidan om Herrens storhet och magt, hans vredesdomar och hemsökelser, 2 M. 19:18; 20:18; Ps. 68:9; Mat. 24:7; Up. 16:18; jfr 1 K. 19:11; men äro äfven å andra sidan för hans folk tecken och medel till bönhörelse och förlossning, Lu. 21:28; Ap. 4:31; 16:26.

Jorim, en af Jesu förfäder, Lu. 3:29.

Josabeat, 2 Kr. 22:11, eller Joseba, 2 K. 11:2, Judakonungen Jorams dotter och presten Jojadas maka, räddade sin broder Ahasjas yngste son Joas undan den blodtörstiga Ataljassvärd.

Josafat. 1. Ahiluds son, kansler under David och Salomo, 2 S. 8:16; 20:24; 1 K. 4:3; 1 Kr. 18:15.

2. Asas son och efterträdare på Judarikets tron vid 35 års ålder, 914 - 889 f. K., 1 K. 15:24; 22; 2 K. 3; 2 Kr. 17 - 20; Mat. 1:8. Han prisas högeligen för sitt nit för Herrens sak. Afgudaaltaren och beläten lät han förstöra, folkundervisningen främjade han genom en särskild kommission af förnäma lekmän och leviter, 2 Kr. 17:7 f., den första inrättning af detta slag historien omtalar. För rättvisans skipande tillsatte han domare och gaf dem förträffliga domareregler, 2 Kr. 19. Dock felade han deri, att han knöt förbund med Ahab, hvars dotter Atalja gafs till hustru åt Josafats son Joram. Genom Ahab inleddes han i ett olyckligt krig med syrierna, som så när hade kostat honom lifvet, 2 Kr. 18:31. Derefter anfölls han af en förenad här af ammoniter och moabiter m.fl. Josafat påbjöd fasta, ropade till Herren i en märkvärdig bön och mötte fienden med lofsång. Fiendens vapen vändes mot hvarandra; de flydde, och Juda fick skifta byte och lofva Gud, 2 Kr. 20. Josafat utrustade sedan en flotta för att drifva handel på Tarsis, men då han dertill förenade sig med den gudlöse Ahasja, slogos skeppen sönder af en storm, 2 Kr. 20:37, och sedan undvek han ett andra försök i den vägen, 1 K. 22:49 f. Slutligen förenade han sig med edomeerna samt Israels konung Joram till krig mot Moab, hvarvid en svår vattubrist afhjelptes genom profeten Elisa, som rådde dem att gräfva gropar i dalen. Dessa fyldes med vatten, hvilket i soluppgången syntes för moabiterna rödt som blod. De menade att deras angripare hade råkat i inbördes strid, och skyndade fram för att plundra men blefvo i stället i grund slagne, 2 K. 3:7 f. Josafat dog vid 60 års ålder och begrofs i Davids stad.

3. Konung Jehus fader, 2 K. 9:2, 14.

Josafats dal, d. ä. »Guds doms dal», ett bildligt namn på någon ort der Gud skall döma sitt folks fiender, Joel 3:2, 12. Efter en judisk tradition har man fäst detta namn vid Kidrons bäckdäld mellan Jerusalem och Oljoberget, se sid. 206, 209, samt Kidron. Man har äfven velat belysa uttrycket hos Joel genom en jemförelse med »Lofdalen» i 2 Kr. 20:26, der konung Josafat segrade.

Josakar, se Sabad.

Joseba, se Josabeat.

Josef. 1. Patriarken Jakobs elfte son, som Rakel födde honom efter 14-årig ofruktsamhet. Namnet Josef kan betyda: han tager bort, eller han lägger till; derföre kallade honom hans moder Josef, ty, sade hon, Herren har borttagit min skam; nu skall han lägga till åt mig, gifva mig ännu en son, 1 M. 30:24. Josefs historia är meddelad i 1 M. 37, 39 - 48, 50. Josef blef sin faders älskling, hvilket jemte hans drömmar ådrog honom brödernas afund. Genom deras ondska såldes han till slaf och kom vid sjutton år till Potifar i Egypten; der blef han satt öfver allt hans hus, stod frestelsen emot, fick lida länge för sanningens skull, men slutligen -- ty »Gud var med honom i fängelset» -- kom han åter till lycka. Efter flerårigt fängelse blef Josef såsom begåfvad med konsten att tyda drömmar kallad inför Farao, uttydde hans drömmar om korna och axen och bifogade så visa föreskrifter, att alla Egyptens vise sattes i förundran. Utförandet af hans förträffliga förslag uppdrogs åt honom sjelf; bojorna utbyttes emot guldkedjan och den kungliga sigillringen; fångdrägten mot sidenklädnaden, och den 30-årige främlingen blef höfding öfver hela landet, med titel Zofnat Fa´neh, d. ä. verldens räddare? eller det fördoldas upptäckare? (Sv. Hemligaste rådet), 1 M. 41:45. Han fördes i ståt i Faraos andra vagn, och man ropade framför honom: Abrek, efter eb. böj knä! eller efter egypt. abork, fall ned (Sv. Landets fader), v. 43. Derjemte blef han måg till den förnäme presten Potifera. Ett fattades honom dock: att se sin slägt församlad hos sig. Hundgersnöden i Kanaan blef ett medel att föra först hans tio äldsta bröder, sedan äfven Benjamin och slutligen den gamle fadren med hela sitt hus till det rika Egypten. Här fingo nu hans fader och bröder bo i Gosen, medan Josef ännu styrde i landet. Här dog nu Jakob och välsignade sina söner, och isynnerhet Josef, som lät kostligt balsamera sin fader, gaf honom en präktig likbegängelse och gjorde allt för att borttaga all räddhåga hos sina försagda bröder. Josef lefde sedan länge och såg sina söner Efraims och Manasses barn och barnabarn. Vid sin död -- 110 år gammal -- tog han en ed af sina bröder, att de, då Gud ville i sin nåd söka dem, måtte föra hans ben upp till löftets land, och visade i sina sista anordningar den tro (Eb. 11:22) som hade ledt hela hans lif. »Och de balsamerade honom, och han lades i en kista i Egypten.» 1 M. 50:26. Mose verkstälde Josefs uppdrag och förde hans stoft till Kanaan, der han fick hvila i sin arfjord vid Sikem, 2 M. 13:19; Jos. 24:32; Ap. 7:16. »Josefs graf» visas ännu i Nablusdalen mellan Ebal och Gerissim, ej långt från Jakobs brunn.

2. Josef är också stundom namnet på de två stammar som härstammade från Josefs söner Efraim och Manasse, hvilka af Jakob upptogos som egna barn. Så kallas Manasses stam i 4 M. 13:12 Josefs stam; Efraims stam kallas i 1 K. 11:28 Josefs hus. Båda tillsamman kallas Josef i 1 M. 49:22; 5 M. 33:13; Josefs barn, 4 M. 1:10; Josefs hus, Do. 1:22, 23; och Josefs stam, Up. 7:8; jfr He. 47:13; 48:32.
Äfven hela Israels rike kallas Josef, t.ex. i He. 37:16, 19, der de två rikena, Judariket och Israelsriket, betecknas med två trästycken, det ena »för Juda och för Israels barn som hålla sig till honom», det andra »för Josef, det är för Efraim och alla af Israels hus som hålla sig till honom». De två träna skulle profeten lägga tillsamman och göra till ett trä: så ville Herren förena sitt skingrade folk. Likaså »Josefs hus»i Am. 5:6; Sak. 10:6; kanske redan i 2 S. 19:20.
Någon gång kallas tillochmed hela Isaraels folk med namnet Josef, Ps. 80:2; 81:6, eller Josefs hus, Ob. 18. Jfr Ps. 77:16, der Guds folk kallas »Jakobs och Josefs barn».

3. timmermannen Josef i Nazaret, Mat. 13:55, en afkomling af David, Juda och Abraham, Mat. 1, förlofvad med jungfrun Maria; ämnade just i tysthet afbryta sin förbindelse med henne, då han af Herren manades att taga henne till sig, ty det som var afladt i henne, var af den helige anden. Han tog henne då till sin hustru »och kände henne ej, tilldess hon födt sin förstfödde son, och han kallade hans namn Jesus», Mat. 1:25. Skattskrifningen hade då fört dem ned till Betlehem, och äfven efter återkomsten från Egypten synes han hafva tänkt att stanna der, då han genom engelen bjöds att fly undan Arkelai grymhet tillbaka till Nazaret. Josef var en from och rättfärdig man i ringa omständigheter, Mat. 1:19; Lu. 2:22 f., jfr 3 M. 12:6 f. Han blef sedan fader för en talrik familj. Se Jesu bröder. Enligt den allmänna meningen hölls han för Jesu verklige fader, Lu. 3:23; Jh. 6:42. Efter resan till påskhögtiden i Lu. 2:42 nämnes han ej vidare i den evangeliska historien. Att Herren Jesus lärde sin faders yrke, se vi af Mar. 6:3, der Jesus sjelf kallas »timmermannen».

4. Josef af Arimatea, en medlem af Stora rådet, en rik och ansedd man, som ock väntade efter Guds rike och i hemlighet var Jesu lärjunge, och ehuru han icke öppet vågade bekänna sin tro, dock icke samtyckte till domen öfver Jesus. Men efter Jesu död tog han sig dristighet till och begärde af Pilatus Jesu lekamen, hvarefter han med tillhjelp af Nikodemus nedtog honom och lade honom iden nya klippgraf, som han låtit hugga i sin trädgård. Mat. 27:57; Mar. 15:43; Lu. 23:50 f.; Jh. 19:38.

5. Josef Barsabas, se Barsabas.

6. Dens. s. Barnabas.

7. 8. 9. Tre af Jesu förfäder. Lu. 3:24, 26, 30.

Joses. 1. En af Jesu bröder, Mar. 6:3.

2. En son af Klopas och Maria, Jakob den yngres broder, Mat. 27:56; Mar. 15:40; Jh. 19:25.

3. En af Jesu förfäder, Lu. 3:29.

Josia. 1. Amos son, den femtonde konungen i Juda, regerade 31 år, 640 - 610 f. K. Hans historia berättas i 2 K. 22; 23; 2 Kr. 34; 35; de första tolf kapitlen af Jeremias profetia sprida mycket ljus öfver tillståndet på hans tid. I åttonde året af sin regering började han att söka Herre; och i sitt tolfte år och under sex år derefter drog han omkring öfverallt i Juda och äfven i Israels rike och förstörde offerhöjder, afgudaaltaren och beläten, 2 Kr. 34:7. Templet blef af en särskild kommission renadt och förbättradt; under arbetets fortgång påträffades af presten Hilkia den del af Herrens lagbok, som så märkvärdigt förödmjukade konungen och fördubblade hans nit, sannolikt den femte Moseboken eller en del deraf. Profetissan Hulda, som derom rådfrågades, förkunnade Herrens domar öfver landet. Förnämsta tilldragelsen i Josias lif var den påskhögtid, som firades i adertonde året af hans regering, 2 Kr. 46. Då sedermera Farao Neko drog ut mot Assyrien, så ryckte Josia ut emot honom, men stupade på Jisreels slätt. Han begrofs bland sina fäder med mycken ståt. Jeremia sjöng ett klagoqväde, och allt folket begret honom i lång tid. Sa. 12:11.

2. Josia, Zefanjas son, se Heldai.

Josua, d. ä. Herren frälsar. 1. Hosea, Nuns son, 4 M. 13:9, af Efraims stam, 1 Kr. 7:27, Moses tjenare, 2 M. 24:13, af honom kallad Josua, 4 M. 13:17, anförde Israel emot amalekiterna vid Refidim, 2 M. 17:8 f., var också en af de spejare som utsändes att bese Kanaans land och var jemte Kaleb den ende som talade sanning, 4 M. 14:6 f. Josua afskildes af Eleasar till att blifva Moses efterträdare, 27:18 f., kallades högtidligt och förordnades af Gud, 5 M. 31, och Mose lade sina händer på honom, 34:9. Vid öfvergången af Jordan var han 84 år gammal, och derefter arbetade han i omkring 26 år med Kanaans eröfrande och landets fördelning. Hela hans lif var en kraftig illustration till hans bestämda förklaring: »Jag och mitt hus vilja tjena Herren», Jos. 24:15. Efter ett högtidligt afskedstal till folket och förnyelse af dess förbund med Gud slutade han sitt lif vid 110 års ålder och begrofs i sin arfvelott i Timnat-Serah på Efraims berg, 24:29 f. Om Josua såsom en förebild till den större »salighetshöfdingen» som för de sina in i den rätta hvilan, se Eb. 2:10; 4:8 f.
Såsom bevis på Josuas namnkunnighet (Jos. 6:27) anför man en fenicisk inskrift vid staden Tingis i Mauritanien i vestra Afrika, som skulle härröra från fenicier som flytt från Kanaan och som enligt uppgift af den vandaliske historieskrifvaren Prokopius (omkr. 560 e. K.) i öfversättning lydde sålunda: »Vi äro de som flytt för den röfvaren Jesus, Naves son.»

2. En man i Betsemes, på hvars åker arken stannade då den återsändes af felisteerna, 1 S. 6:14.

3. En stadsfogde i Jerusalem, vid hvars port funnos offerhöfder som ej skonades af Josia, 2 K. 23:8.

Josuas bok, som i första delen, k. 1 - 12, berättar om gången genom Jordan och Kanaans eröfring, i den andra, k. 13 - 22, om landets fördelning, och i den tredje, k. 23, 24, om Josuas afskedstal och död, är skrifven af ett ögonvittne (se Jos. 5:1, medan vi gingo öfver), ej långt efter händelserna (enl. 6:25 före Rahabs död); sannolikt af någon af de äldste kort efter Josuas död, eller ock, till största delen, af honom sjelf.

Jotam. 1. Gideons yngste son, som undkom det blodbad Abimelek verkstälde på hans bröder, Do. 9:5, och som sedermera med frimodighet bestraffade sikemiterna i liknelsen om träden som ville välja sig en konung, 9:7 f.

2. Judakonungen Ussias son och efterträdare, 758 - 742 f. K., samtidig med Israels konung Pekah och profeten Esaia, befäste Jerusalem, anlade borgar på landsbygden, kufvade ammoniterna och vardt mägtig, ty han rigtade sina vägar till Herren sin Gud. Han är den ende konung i Juda, om hvilken ej säges något ondt. 2 K. 15:32 f.; 2 Kr. 27. Kallas Joatam i Mat. 1:9.

Jozadak, son till öfverstepresten Seraja, bortfördes i fångeskap till Babel, 1 Kr. 6:15; fader till öfverstepresten Jesua.

Jubal, Lameks son, »fader för dem som bruka harpa och pipa», 1 M. 4:21.

Jubelår, se Klangår.

Juda, d. ä. pris eller prisad. 1. Jakobs fjerde son med Lea, född i Mesopotamien, 1 M. 29:35; sökte försvara den unge Josef mot brödernas ondska, 1 M. 37:26 f., och ville sedan stanna qvar i Egypten som borgen hos den honom då obekante Josef för att Benjamin skulle få fara hem igen, hvarvid han talade så, att Josef måste gifva sig tillkänna, 44:16 f. Mindre vackert var hans förhållande till Tamar, 1 M. 38. I Jakobs välsignelse får Juda företrädet, 1 M. 49:8 f.

2. Den efter honom benämda Judas stam, den förnämsta och talrikaste bland alla Israels stammar, 4 M. 1:7; Up. 7:5, räknade vid intåget i Kanaan 76,500 stridbara män, 4 M. 26. Jakobs välsignelse förebådade judastammens krigiska lynne, magt och framgång samt dess fortfarande bestånd ända tills Messias skulle komma, 1 M. 49:8 f. Jfr Israels stammar. Juda fick sitt område i södra delen af Kanaan mellan Medelhafvet och Jordan, i norr gränsande till Dan och Benjamin, i söder till Simeon. Vid norra gränsen, men inom Benjamins område, Jos. 18:16, 28, låg hufvudstaden Jerusalem, 15:63. I förteckningen öfver Judastammens städer i Jos. 15 skiljes mellan fyra distrikt eller afdelningar inom densamma, nemnligen Sydlandet, v. 21 f., ned emot Edom, med städerna Beer-Seba, Ziklag m.fl; Låglandet, v.33 f., en smal kustremsa utefter Medelhafvet, med de felisteiska städerna Estaol, Ekron, Gasa, Bet-Dagon m.fl.; Bergsbygden, v. 48 f., den centrala delen, med städerna Hebron, Karmel m.fl.; samt Öknen, v. 61 f., trakten ned åt Döda hafvet, med Engedi m.fl. Det var i denna Judeens öken Johannes predikade, Mat. 3:1, och här var sannolikt äfven den öken der Jesus frestades, 4:1.
Judas stam hade af ålder de härligaste löften om företräde och magt; i Jakobs profetia kallas Juda »ett ungt lejon» o.s.v. Jfr Moses välsignelse, 5 M. 33:7. Dessa förutsägelser nådde sin uppfyllelse i honom som härstammade från Juda, Eb. 7:14, »lejonet af Judas stam», Up. 5:5.

3. Juda blef sedermera det särskilda namnet för det södra riket. Judas rike, 1 K. 12:23; 2 Kr. 11:3, i motsats till Israels rike i norr, och för folket i detta rike, t.ex. 2 Kr. 20:20, »Hören mig, Juda, och I, Jerusalems inbyggare». Så nämnas ofta hos profeterna Juda och Israel tillsamman som beteckning för hela förbundsfolket. Es. 11:12; Je. 50:20, 33; He. 27:17.

4. Efter fångenskapen blef Juda gemensamt namn för hela Palestina, betraktadt som en provins under perserna, t.ex. i Ne. 5:14. der Serubbabel nämnes ståthållare i Juda. Juda i denna bemärkelse motsvaras af det nytestam. Judeen i dess vidsträcktare bemärkelse, samt af namnet Judar såsom gemensam benämning för hela folket.

5. Juda, en stad? se Jutta.

6. Juda vid Jordan, se Jair 1. Judarne. Namnet Judar förekommer allra först i 2 Konungaboken och hos Jeremia såsom benämning för folket i Judas rike, se t.ex. 2 K. 16:6; 25:25; Je. 32:12; 38:19; 40:11; 41:3; 44:1; 52:28, och då efter Israels rikes undergång Juda ensamt stod qvar som det israelitiska folkets representant gent emot andra folk, blef benämningen jude ungefär liktydig med ebre, Je. 34:9, och ebreiska språket kallades det judiska, 2 K. 18:26; Ne. 13:24. Efter återkomsten ur fångenskapen fick ordet denna vidsträcktare betydelse. dels emedan Judas stam företrädesvis var representerad i de återvändandes leder, dels emedan namnet Juda (jfr 1 M. 49:8 f.) isynnerhet erinrade om folkets nationella företräden, blef namnet jude den gemensamma benämningen för det nydanande folket. Det var detta namn, under hvilket förbundsfolket var kändt af hedningarne, jfr Da. 3:8; Esr. 4:12; Est. 3:4, 6, etc.; Tacitus, Hist. V, 2; Ap. 16:20. I Pauli språkbruk står juden såsom i motsats till greken gynnad med delaktighet i Guds löftesförbund. I Johannes' evangelium deremot är namnet judar nästan uteslutande en beteckning för Jesu motståndare bland hans eget folk, dessa judar, hvilka, stolte öfver sina heliga minnen och sina heliga former, stötte ifrån sig den »salighet som är af judarna», såsom Jesus betecknar sig sjelf, Jh. 4:22.
»Judarnas konung» var den titel som Pilatus gaf den korsfäste, och judarnas öfversteprester hade intet deremot, blott det finge heta: »han har sagt: jag är judarnas konung», Jh. 19:19 f. Natanael deremot, israeliten »utan svek», kallade honom: »Israels konung». Jh. 1:47 f. se vidare om denna skilnad under Israel.
Om judarnas historia för fångenskapen jemföre man särskilda artiklar, såsom Domare, Israel, Juda, Fångenskap, Konung, etc. Deras historia efter Babyl. fångenskapen, eller judendomens (Gal. 1:13) -- i egentlig mening -- historia, sönderfaller i följande perioder:
1) Persiska herraväldet, 536 - 330 f. K., till persiska rikets fall genom Darius Kodomannus.
2) Macedoniskt-grekiska väldet, 330 - 167 f. K. Efter Alexanders död stodo judarne först under Egypten, 323 - 218, sedan omvexlande under egyptiska och syriska konungar (selevkiderna) 218 f., och slutligen helt under Syrien, 176 f. K.
3) Mackabeiska frihetskampens tid, 167 - 141 f. K. Då den syriske konungen Antiokus Epifanes (175 - 164 f. K.), drifven af hedniskt svärmeri och retad af judiska förnäma, sökte att med våld undertrycka den mosaiska gudstjensten och omvända judarna till afgudadyrkan, då han intog Jerusalem (år 169), plundrade templet, brände de heliga skrifterna och utgöt de heligas blod, så reste sig i spetsen för de lagtrogna presten Mattatias (från bergsstaden Modin nära Lydda) mot förtryckaren, och i denna blodiga hjeltekamp, som efter Mattatias' död leddes af hans fem söner, af hvilka den tredje var Judas Makkabi (d. ä. hammaren?), förblefvo judarne oftast segrare.
4) Den mackabeiska tiden, 140 - 63 f. K. De segerrike mackabeerne (så kallades slägten efter Judas Makkabi) upphöjdes af folket till dess furstar och prester år 140. En af dem, Aristobulus, antog konunganamn, omkring 106. Från denna tid bleknade det mackabeiska husets glans. Brott och tvedrägt banade väg för romarnes svärd, hvilka år 63 under Pompejus intogo Jerusalem och gjorde landet till en romersk provins.
5) Romerska väldets tid, 63 f. K. - 70 e. K. Under denna tid stodo judarne först under mackabeiska skuggkonungar, som lydde Roms befäl, och sedan dels under romerska landshöfdingar, dels under furstar af den för judar så förhatliga edomeiska stammen. Cæsar gjorde år 47 f. K. edomeern Antipater till höfding öfver landet. Dennes son, Herodes den store, blef konung deröfver år 40 f. K. Under hans tid föddes Jesus. Förkastelsen af Messias gjorde judarne mogna för följande olyckor, som nådde sin höjd i Jerusalems fall och folkets förskingring, 70 e. K. Jfr sid 206, 209. Judarnas antal beräknas för närvarande till 7 à 8 mill.

Judas. 1. En af de tolf apostlarne, i Lu. 6:16; Ap. 1:13 kallad Judas Jakobs, i Mat. 10:3 kallad Lebbeus med tillnamnet Taddeus (d. ä. behjertad? eller hjertebarn?), i Mar. 3:18 Taddeus, och i Jh. 14:22 tydligen skild från Iskariot. Uttrycket Judas Jakobs fattas olika, antingen liktydligt med J. Jakobs son, eller ock med J. Jakobs broder. I senare fallet har man gissat att denne Judas kallades så efter sin mera bekante broder Jakob den äldre, och att han varit son till Alfeus eller Klopas.

2. Judas Iskariot, d. ä. mannen från Kariot, sannolikt detsamma som Kerijot, en stad i Juda, Jos. 15:25, Simons son,* en af de tolf apostlarne, Mat. 10:4; Mar. 3:19; Lu. 6:16, som hade hand om kassan och vid tillfälle stal derutur, Jh. 12:6. För 30 silfverpenningar förrådde han sin mästare i fiendernas händer, Mat. 26:14 f., 47 f.; Mar. 14:10 f., 43 f.; Lu. 22:3 f., 47 f.; Jh. 6:70 f.; 13:2, 21 f.; 18:2 f., men då han såg följderna, bar han tillbaka penningarne, bekände Jesu oskuld och gick bort och hängde sig. Mat. 27:3 f.; Ap. 1:18, 25. Presterna beslöto att de trettio silfverpenningarne, såsom blodsvärde, ej kunde läggas i tempelkassan, utan köpte för dem en begrafningsplats för främlingar, v. 6 f.; jfr Ap. 1:18; Jh. 17:12.

* Enligt Jh. 6:71; 13:26 (grek.) hette äfven hans fader Simon Iskariot.

3. Judas, en af Herrens bröder, Mat. 13:55; Mar. 6:3. Evsebius berättar, att kejsar Domitianus låtit kalla inför sig hans barnbarn såsom politiskt farliga personer, men då han sett deras om hårdt arbete vittnande händer och hört deras uppfattning om Jesu rike såsom ett rike ej af denna verlden, hade han låtit dem genast gå sin väg. Denne Judas anses hafva skrifvit Judas' epistel. Författaren till denna kallar sig »Judas, Jesu Kristi tjenare och Jakobs broder». Man håller före att han af ödmjukhet förtegar sin slägtskap med Jesus och blott angifvit sin frändskap med Jakob -- den bekante och ansedde, hvilken just var Herrens broder.

4. Judas af Galileen, från staden Gamala ö. om Gennesaret, försökte i förening med fariseen Sadok att åstadkomma en resning bland judarne år 6 e. K.; hans lösen var den: Vi hafva ingen herre utom Gud. Sulpicius Qvirinius (Cyrenius), som då var höfding öfver Syrien, qväfde upproret, Judas omkom, och hans anhängare förskingrades. Ap. 5:37. De reste sig dock sedan åter till vild kamp mot romarne, som ej slutade förr än med Jerusalems fall.

5. En jude i Damaskus, i hvars hus Ananias skulle uppsöka den bedjande Saulus, Ap. 9:11.

6. Judas Barsabas, se Barsabas 2.

7. 8. 9. Tre personer i Jesu slägtregister, Lu. 3:26, 30, 33; den siste dens. s. Juda 1.

Judas' epistel, ett bland de minsta af N. T:s bref, endast ett kapitel, är en varningens skrift till de kristna, manande dem att kämpa för sin tro emot irrlärare som drogo Guds nåd till lösaktighet och förnekade Kristus. Med hopade exempel ur G. T. skildras deras skändligheter och de domar som de dermed drogo öfver sig. Judas hänvisar till Enoks profetia om herrens ankomst och till hvad Jesu apostlar hade förutsagt om de yttersta tiderna. Judas' epistel har stor likhet med andra kap. af 2 Petri bref. Om dess tidpunkt och läsare är intet närmare bekant. Af v. 17 sluter man att förf. lefde efter apostlarnas tid eller icke var en af dem. Brefvet är sannolikt författadt af Jesu broder Judas. Se Judas 3.

Judas män, en stad, se Kirjat-Jearim.

Judas rike. Då efter Sauls död den mägtiga judastammen satte upp David till konung emot Sauls son Isboset, 2 S. 2, började föst söndringen mellan stammarna att blifva allvarsam. Efter Isbosets fall enades de åter och voro som ett folk under David och Salomo. Men efter dennes död var det slut. Judas och Benjamins stammar allena förblefvo Davids hus trogna och utgjorde nu Judas rike, som sedan hade sin särskilda historia från Rehabeams tillträde 975 f. K. till Zedekias fall 588 f. K. 1 K. 12; 2 Kr. 10; 11. Detta rike var till området mindre än det norra, men var dock af större fasthet och varaktighet, ty inom detsamma låg den heliga staden och det heliga templet, och inom det fans det lagstadgade presterskapet utom en följd af kraftigt uppträdande profeter. vidare, samt om Judas konungar, se under Israrels rike, sid. 191. o. f.

Judas stad, 2 Kr. 25:28, dets. s. Jerusalem, jfr 2 K. 14:20.

Judeen eller Judiska landet är en benämning som i N. T. användes dels i inskränktare mening om södra delen af Palestina, Judastammens och Judarikets forna område, en af landets provinser, i motsats till Samarien och Galileen; så Judeen i mat. 2:1, 5; 3:5 etc., och Judiska landet i Mar. 1:5; Jh. 3:22 etc.; dels i vidsträcktare mening om hela Palestina såsom någon gång Juda i G. T., se Juda 4, t.ex. Lu. 7:17; 23:5, »hela Judiska landet, ifrån Galileen ända till Jerusalem»; Ap. 26:20. Om Mat. 19:1, se Jair 1.
Judeen är mer än någon annan del af Palestina förtjent af namnet »bergsbygd». Dess höjder hafva emellertid icke i forntiden företett den sorgliga skepnad hvaruti de nu framträda. Dessa kullar, som nu äro torra och nakna, voro fordom odlade ända upp till toppen, afdelade i terrasser och betäckta med vinrankor, oliver, fikon, m.m. Äfven i de mera vilda delarne af Judeen färdas den resande sällan förbi något berg, som icke företer spår af utgamla terrasser och forntida odling, hur naket och ofruktbart det än nu må vara. Paxton säger: »Der finnas många trakter, som uppfylda af klippblock gifva en dyster anblick, men jordmånen bland dessa klippor är utmärkt, och kunde bara stenarne någorlunda upprödjas, de större plockas bort, och de mindre blandas med jorden, så skulle den blifva mycket gifvande. Slående bevis härpå äro åtskilliga trakter, såsom den omkring Hebron, hvilken, ehuru mycket stenig, är betäckt med de rikaste vingårdar. Att ett så stenigt land kunde beskrifvas så, som skedde i patriarkernas dagar, härledde sig, förmodar jag, deraf, att detsamma verkligen vid den tiden var det härligaste land; att klippan, som nu ligger naken, då öfverallt var betäckt med den fetaste jord.»
»Vi kunde ofta», säger Robinson, »räkna fyrtio, femtio, sextio, ja ända till sjutio terrasser från dalens djup upp till bergets spets... Hvilken ljuflig lustgård detta måste hafva varit på den tid, då iställetför det gräs, som nu betäcker dessa terrasser, grönskande och yppiga vinplanteringar voro deras beklädnad! Vi kunna förstå, huru Joels ord om att 'bergen skola drypa af must', 3:18, skola bokstafligen blifva sanning, då en gång från hvarje vinranka på dessa kullar skola hänga mogna drufvor ned öfver terrasserna. Då vi vidare gåfvo akt på det märkvärdiga sätt, hvarpå bergen genom mycken flit och möda bragtes att gifva åkermannen en riklig vinst, insågo vi tydligt meningen af detta löfte hos Hesekiel: 'Men I, Israels berg, I skolen skjuta edra grenar och bära der frukt år mitt folk Israel'», He. 36:8.

Julia, en lärjunginna i Rom, till hvilken Paulus helsar, Ro. 16:15.

Julius, en romersk kapten, som fick i uppdrag att föra Paulus jemte andra fångar till Rom, behandlade honom mycket vänligt, lät honom gå i land i Zidon att besöka sina vänner och gjorde sig särskild möda att rädda honom vid skeppsbrottet, Ap. 27:1 f., 42 f. han torde äfven hafva utverkat mildring i hans fångenskap, 28:16.

Junias, se Andronikus, Apostel.

Jupiter, en romersk gudomlight, hos grekerna kallad Zevs, den högste af deras många gudar och derföre ofta jemförd med den vest-asiatiska gudomligheten Baal eller Bel. Han kallades företrädesvis vädrets, regnets och åskans gud, »molnskockaren zevs»; men dessutom gaf man honom en mängd andra namn, dels efter olika orter, der han dyrkades, såsom den olympiske, den kapitolinske, o.s.v., dels efter de olika verkningar som tillskrefvos honom (såsom regnande, blixtslungande o.s.v.). Antiokus Epifanes ville tvinga judarne att dyrka den olympiske Zevs, 2 Mack. 6:2, och hans altare uppsattes på brännofferaltaret, hvarpå man ser en hänsyftning i Daniels ord om förödelsens styggelse, Da. 9:27. Såsom Jupiters ledsagare förestälde man sig hans tjenare och härold, gudarnas budskap Merkurius (hos grekerna kallad Hermes), vältalighetens, lärdomens och konstflitens gudomlighet. Då Paulus och Barnabas voro i Lystra, så började de okunnige lykaonierne, bestörte öfver undret på den ofärdige mannen, ropa att gudar kommit ned till dem; hvarvid de togo Paulus för Merkurius, emedan han förde ordet, och i Barnabas sågo Jupiter, Ap. 14:12. Med möda kunde folket afhållas att offra åt apostlarna. Jupiter och Merkurius en gång hade i menniskogestalt färdats genom landet och på många ställen tagit in och bedt om herberge, men öfverallt blifvit afvisade, tills de ändtligen i en liten hydda af det gamla lyckliga paret Filemon och Baucis mottogos på bästa sätt. Då de gamle på en gång sågo i bägaren vin iställetför vatten, förskräcktes de, tillbådo gudarne och ville taga sin gås, den enda de hade, för att offra. »Låten den lefva», sade Jupiter, »och kommen och sen, huru jag vill bestraffa den gudlösa nejden men belöna eder.» Han förde dem upp på höjden; plötsligt se de hela nejden under vatten. Blott deras hydda står qvar, förvandlad till ett tempel (Ovid. Metam. VIII, 620 - 724).

Justus. 1. Dens. s. Barsabas 1.

2. En gudfruktig man i Korint, hos hvilken Paulus gästade, Ap. 18:7.

3. Jesus Justus, se p. 211.

Jutta, preststad i Judas bergsbygd, Jos. 15:55; 21:16; förmodligen den nuv. byn Jatta eller Jutta s. om Hebron; det är sannolikt denna ort som i Lu. 1:39 nämnes om presten Sakarias hemort, der Maria besökte Elisabet: »staden Juda», eller »en stad i Juda». Andre mena att här afses preststaden Hebron.

The above contents can be inspected in scanned images: 195, 196, 197, 198, 199, 200, 201, 202, 203, 204, 205, 206, 207, 208, 209, 210, 211, 212, 213, 214, 215, 216, 217, 218, 219, 220, 221, 222, 223, 224, 225, 226, 227, 228, 229, 230, 231, 232

Project Runeberg, Mon Jan 15 18:28:11 2007 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/biblobok/ordbok_j.html

		Biblisk ordbok för hemmet och skolan / Uppslagsord J (1896) Author: Erik Nyström - Tema: Christian Literature, Language, Reference, Dictionaries Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|

	Johannes.	Lukas.	Markus.	Matteus.
Inledning af Johannes. »Ordet vardt kött»	1:1 - 18.
Lukas' företal till Teofilus		1:1 - 4.
Johannes Döparens födelse bebådas		1:5 - 25.
Jesu födelse bebådas för Maria		1:26 - 38.
Maria besöker Elisabet		1:39 - 56.
Johannes Döparens födelse och omskärelse		1:57 - 80.
Jesu slägtregister		3:23 - 38.		1:1 - 17.
Jesu födelse förkunnas för Josef				1:18 - 25.
Jesu födelse; herdarne; omskärelsen		2:1 - 21.
Jesus frambäres i templet; Simeon och Hanna		2:22 - 38.
De vise männen				2:1 - 12.
Flykten till Egypten; barnamordet i Betlehem				2:13 - 18.
Återresa till Galileen		2:39, 40.		2:19 - 23.
Jesus såsom gosse i templet		2:41 - 50.
Jesus uppväxer i Nazaret		2:51, 52.
Johannes Döparen uppträder		3:1 - 18.	1:1 - 8.	3:1 - 12.
Jesus döpes i jordan	(1:32 - 34.)	3:21, 22.	1:9 - 11.	3:13 - 17.
Jesus frestas af djefvulen		4:1 - 13.	1:12, 13.	4:1 - 11.
Johannes Döparens vittnesbörd för öfverheten och sina lärjungar: »Guds lam»	1:19 - 34.
Andreas, Simon, Filippus och Natanael	1:35 - 51.
Bröllopet i Kana	2:1 - 11.
Besök i Kapernaum	2:12.
Besök i Jerusalem vid påsken, tempelrening	2:13 - 25.
Nikodemus	3:1 - 21.
Jesus och Johannes döpa. Den senares vittnesbörd	3:22 - 36.
Johannes Döparen i fängelse	(3:24).	3:19, 20.	1:14; 6:17.	4:12; 14:3.
Samaritiska qvinnan	4:1 - 42.
Jesus kommer till Galileen och predikar der	4:43 - 45.	4:14, 15.	1:14, 15.	4:12, 17.
Jesus botar konungsmannens son	4:46 - 54.
Jesus utstötes från Nazaret		4:16 - 30.
Jesus flyttar till Kapernaum		4:31, 32.	1:16 - 20.	4:13 - 22.
De fyra första apostlarne		-#-	-#-	-#-
Den besatte i Kapernaum		4:33 - 37.	1:21 - 28.
Petri svärmoder helas samt en stor mängd andra sjuka		4:38 - 41.	1:29 - 34.	8:14 - 18.
Vandringar i Galileen		4:42 - 44.	1:35 - 39.	4:23 - 25.
Petri fiskafänge		5:1 - 11.
En spetelsk botas, och folket tränger på		5:12 - 16.	1:40 - 45.	8:1 - 4.
Den lame i Kapernaum		5:17 - 26.	2:1 - 12.	9:1 - 8.
Publikanen Matteus		5:27 - 32.	2:13 - 17.	9:9 - 13.
Om fastandet, ny lapp, nytt vin		5:33 - 39.	2:18 - 22.	9:14 - 17.
Jesus reser till Jerusalem till den andra påsken, botar den lame vid Betesda och predikar om sin sändning	5:1 - 47.
Lärjungarne afrycka ax på sabbaten		6:1 - 5.	2:23 - 28.	12:1 - 8.
Jesus botar en förtvinad hand		6:6 - 11.	3:1 - 6.	12:9 - 14.
De tolf apostlarne. Vandringar i Galileen		6:12 - 19.	3:7 - 21.	10:1 - 4. 12:15 - 21.
Bergspredikan		6:20 - 49.		5:1 - 7:29.
Jesus botar en höfvidsmans tjenare i Kapernaum		7:1 - 10.		8:5 - 13.
Enkans son i Nain		7:11 - 17.
Johannes' sändebud. Jesu vittnesbörd om honom		7:18 - 35.		11:2 - 19.
Ve öfver Galileens städer		(10:13 - 15)		11:20 - 24.
Jesus prisar sin fader och bjuder till sig de betungade		(10:21, 22)		11:25 - 30.
Synderskan i Simons hus		7:36 - 50.
De tjenande qvinnorna		8:1 - 3.
Jesus botar en besatt; varnar fariseerna för synd emot anden		(11:14 - 32)	3:22 - 30.	12:22 - 45.
Jesu moder och bröder		8:19 - 21.	3:31 - 35.	12:46 - 50.
Jesus talar i liknelser till folket		8:4 - 18. (13:18 - 21)	4:1 - 34.	13:1 - 52.
Stormen på Galileiska sjön		8:22 - 25.	4:35 - 41.	8:23 - 27.
Gergesenerne		8:26 - 39.	5:1 - 20.	8:28 - 34.
Jairi dotter och qvinnan som hade blodgång		8:40 - 56.	5:21 - 43.	9:18 - 26.
Nytt besök i Nazaret			6:1 - 6.	13:53 - 58.
Vandringar i Galileen			6:6.	9:35 - 38.
Apostlarne utsändas att predika		9:1 - 6.	6:7 - 13.	10:
Johannes' död; Herodes' tankar om Jesus		9:7 - 9.	6:14 - 29.	14:1 - 12.
5,000 män spisas (vid tiden för den tredje påsken)	6:1 - 15.	9:10 - 17.	6:30 - 44.	14:13 - 21.
Jesus går på vattnet	6:16 - 21.		6:45 - 52.	14:22 - 33.
Underverk vid Gennersaret			6:53 - 56.	14:34 - 36.
Predikan i Kapernaum om lifvets bröd	6:22 - 65.
Om tvagning och om orenhet			7:1 - 23.	15:1 - 20.
Kananeiska qvinnan			7:24 - 30.	15:21 - 28.
Vandring genom Dekapolis, många sjuka botas, bland andra en döfstum			7:31 - 37.	15:29 - 31.
Fyratusen män spisas			8:1 - 10.	15:32 - 39.
Om tecken af himmelen			8:11 - 13.	16:1 - 4.
Om fariseernas surdeg			8:14 - 21.	16:5 - 12.
Den blinde vid Betsaida			8:22 - 26.
Petri bekännelse; nära Cesarea Filippi	6:66 - 71.	9:18 - 20.	8:27 - 29.	16:13 - 19.
Jesus talar om sin död, näpser Petrus		9:21 - 27.	8:30 - 9:1.	16:20 - 28.
Jesu förklaring		9:28 - 36.	9:2 - 10.	17:1 - 9.
Samtal om Elia			9:11 - 13.	17:10 - 13.
En månadsrasande botas; apostlarnes otro		9:37 - 42.	9:14 - 29.	17:14 - 21.
Jesus talar åter om sin död		9:43 - 45.	9:30 - 32.	17:22, 23.
Skattpenningen i fisken				17:24 - 27.
Samtal i Kapernaum; den störste i himmelriket; afundsjuka; förargelse; förloradt får; försonlighet; salt		9:46 - 50. (15:3 - 7) (17:1 - 4)	9:33 - 50.	18:1 - 35.
Resa till Jerusalem; samariternas hårdhet	7:1 - 10.	9:51 - 56.
Nya följeslagare och Jesu kraf på dem		9:57 - 62.		8:
De sjuttio lärjungar utsändas		10:1 - 16.
Samtal vid Löfhyddohögtiden	7:11 - 53.
Äktenskapsbryterskan	8:1 - 11.
Stridstal mot fariseerna	8:12 - 59.
En blindfödd helas på sabbaten	9:1 - 41.
Den gode herden	10:1 - 21.
De sjuttio återkomma; Jesu fröjd		10:17 - 24.		(11:25 - 30)
Den barmhertige samariten		10:25 - 37.
Marta och Maria		10:38 - 42.
Undervisning om bönen; Herrens bön		11:1 - 13.		(6:9 - 13; 7:7 - 11)
Jesus helar två blinda				9:27 - 31.
En besatt döfstum botas; samtal om Beelsebul, att gömma Guds ord, Jonas tecken		11:14 - 36.	(3:22 - 27)	9:32 - 34. (12:30 - 45).
Bjudning hos en farise; straffpredikningar		11:37 - 54.		(23:)
Förmaningstal mot skrymteri, räddhåga, girighet (arfskiftet), säkerhet		12:1 - 13:9.
En krumpen qvinna botad på sabbaten		13:10 - 17.
Liknelser om Guds rike; senapskorn, surdeg		13:18 - 21.		(13:)
Till Jerusalem. Huru många blifa saliga?		13:22 - 30.
Strafftal mot Herodes och Jerusalem		13:31 - 35.		(23:37 - 39)
En vattusigtig botas på sabbaten. Bordssamtal hos en farise		14:1 - 14.
Den stora nattvarden		14:15 - 24.		(22:1 - 14)
Om lärjungasinne		14:25 - 35.		(10:37, 38)
Liknelser om förloradt får, penning, son		15:1 - 32.
Om gårdsfogden samt rike mannen och Lazarus		16:1 - 31.
Om förargelse, försonlighet, tro och förtjenst		17:1 - 10.
De tio spetelske		17:11 - 19.
Om Guds rikes ankomst		17:20 - 37.		(24)
Domaren och enkan; fariseen och publikanen		18:1 - 14.
Jesus vid Tempelvigningsfesten; Guds son	19:22 - 39.
Jesus i Pereen, vinner många lärjungar	10:40 - 42.
Om äktenskapsskilnad			10:1 - 12.	19:1 - 12.
Jesus välsignar barnen		18:15 - 17.	10:13 - 16.	19:13 - 15.
Den rike ynglingen		18:18 - 27.	10:17 - 27.	19:16 - 26.
Trohetens lön		18:28 - 30.	10:28 - 31.	19:27 - 30.
Arbetarne i vingården				20:1 - 16.
Lazari uppväckelse	11:1 - 44.
Stora rådets stämplingar	11:45 - 53.
Jesu vistelse i Eferem strax före sista påsken	11:54 - 57.
Jesus går sista gången upp till Jerusalem, talar om sin död		18:31 - 34.	10:32 - 34.	20:17 - 19.
Sebedei söners begäran			10:35 - 45.	20:20 - 28.
Den blinde vid Jeriko		18:35 - 43.	10:46 - 52.	20:29 - 34.
Sakkeus		19:1 - 10.
De tio punden		19:11 - 28.		(25:14 - 30)
Jesus smörjes i Betania	12:1 - 11.		14:3 - 9.	26:6 - 13.
Intåget i Jerusalem; Jesu tårar; folkets jubel	12:12 - 19.	19:29 - 44.	11:1 - 10.	21:1 - 11.
Greker som vilja se Jesus, om hvetekornet	12:20 - 27.
Röst af himmelen; varningens ord	12:28 - 36.
Den andra tempelreningen		19:45 - 48.	11:15 - 18.	21:12 - 16.
Fikonträdet; om trons bön och försonlighet			11:11 - 14. 11:19 - 26.	21:17 - 22.
Stora rådets fråga om Jesu myndighet		20:1 - 8.	11:27 - 33.	21:23 - 27.
Liknelsen om de två sönerna				21:28 - 32.
Om vingårdsmännen		20:9 - 19.	12:1 - 12.	21:33 - 46.
Bröllopet och bröllopskläderna				22:1 - 14.
Frågorna om skatt och om uppståndelsen		20:20 - 40.	12:13 - 27.	22:15 - 33.
Frågorna om det yppersta budet			12:28 - 34.	22:34 - 40.
Jesu motfråga om Messias, Davids son		20:41 - 44.	12:35 - 37.	22:41 - 46.
Strafftal mot fariseerna		20:45 - 47.	12:38 - 40.	23:1 - 39.
Enkans skärf		21:1 - 4.	12:41 - 44.
Jesus lemnar templet för alltid	12:36.		13:1.	24:1.
Johannes' betraktelser öfver judarnas nådesförakt		12:37 - 50.
Jesus talar om sin andra ankomst, om Jerusalems förstöring och verldens ände		21:5 - 38.	13:1 - 37.	24:1 - 51.
Liknelsen om de tio jungfrurna				25:1 - 13.
Liknelsen om punden				25:14 - 30.
Den yttersta domen				25:31 - 46.
Den sista påsken; judarnas stämplingar		22:1, 2.	14:1, 2.	26:1 - 5.
Förrädarens tillredelser		22:3 - 6.	14:10, 11.	26:14 - 16.
Fotatvagningen, påskalammet och nattvarden	13:1 - 35.	22:7 - 23.	14:12 - 25.	26:17 - 29.
Apostlarnas träta		22:24 - 30.
Jesus förutsäger lärjungarnas förskingring och Petri fall	13:36 - 38.	22:31 - 38.	14:26 - 31.	26:30 - 35.
Jesu afskedstal: om sin bortgång; om vinträdet och grenarne; husgvalaren; bönen i Jesu namn	14; 15; 16.
Jesu öfverstepresterliga bön	17.
Kampen i Getsemane		22:39 - 46.	14:32 - 42.	26:36 - 46.
Jesus förrådes; lärjungarne fly	18:1 - 11.	22:47 - 53.	14:43 - 52.	26:47 - 56.
Jesus inför Hannas och Kaifas. Petri förnekelse	18:12 - 27.	22:54 - 62.	14:53 - 72.	26:57 - 75.
Jesus inför stora rådet		22:63 - 71.	14:55 - 64.	26:59 - 68.
Jesus föres inför Pilatus	18:28.	23:1.	15:1.	27:1, 2.
Förrädarens död				27:3 - 10.
Jesus inför Pilatus		23:2 - 6.	15:2 - 5.	27:11 - 14.
Jesus inför Herodes		23:7 - 12.
Pilatus hudflänger och dömer Jesus	18:29 - 19:16.	23:13 - 25.	15:6 - 15.	27:15 - 26.
Törnekröningen	19:2, 3.		15:16 - 20.	27:27 - 31.
Jesus korsfästes och dör	19:17 - 30.	23:26 - 49.	15:21 - 41.	27:32 - 56.
Blod och vatten	19:31 - 37.
Begrafningen	19:38 - 42.	23:50 - 56.	15:42 - 47.	27:57 - 61.
Grafven förseglas				27:62 - 66.
Uppståndelsen	20:1 - 18.	24:1 - 12.	16:1 - 11.	28:1 - 10.
Väktarne mutas				28:11 - 15.
Jesu uppenbarelse i Emmaus		24:13 - 35.	16:12, 13.
Uppenbarelser i Jerusalem	20:19 - 29.	24:36 - 49.	16:14 - 18.
Jesus vid Tiberias' sjö; fiskafänget	21:1 - 14.
Petri upprättelse	21:15 - 23.
Lärjungamöte på ett berg i Galileen (1 Kor. 15:6); Jesus sänder ut sina lärjungar				28:16 - 20.
Himmelsfärden		24:50 - 53.	16:19, 20.
Slutord af Johannes	20:30, 31. 21:24, 25.