I dramatiken framställes en handling såsom omedelbart försiggående, genom flera olika talande och handlande personer, inför läsarens eller åskådarens egna ögon. De flesta dramer äro afsedda att uppföras (spelas) på en teater; andra åter äro endast »läsdramer». Dramat innehåller både episka och lyriska element; det skildrar en förfluten händelse men framställer den såsom närvarande genom uttalanden af själfva de handlande personerna. Formen kan vara såväl vers som prosa. Äfven blandning af bunden och obunden stil finnes i vissa dramer (t. ex. Shaksperes).
Motsatsen mellan det tragiska och komiska, som äfven förekommer inom öfriga diktarter, framträder skarpast inom dramat och har alltsedan antikens dagar orsakat dettas indelning i tragedi och komedi, hvartill sedan slutit sig en tredje förmedlande art, det allvarliga skådespelet med lyckligt slut.
1) Tragedien eller sorgespelet behandlar ett allvarligt ämne med sorglig utgång, i det att tragediens hjälte dukar under för förhållandenas makt, antingen därför, att han förgripit sig på den sedliga världsordningen eller att i hans bröst uppstått en konflikt mellan tvenne berättigade sedliga makter och han ensidigt gjort sig till målsman för endera.
Den forngrekiska tragediens yppersta namn äro Eschylus, Sofokles och Europides; bland senare tiders sorgespelsförfattare märkas: Shakspere (f. 1564, d. 1616), Calderon, Corneille, Racine; Schiller; Oehlenschlæger, Ibsen och Björnson.
2) Komedien eller lustspelet framställer på ett skämtsamt och roande sätt lifvets förvecklingar och komiska karaktärer samt åsyftar alltid ett lyckligt slut. Med hänsyn till den sida, hvarifrån ämnet uppfattas, indelas komedien i situationskomedi och karaktärskomedi, alteftersom det komiska mera utvecklas ur ödets spel, i hvilket slumpen och intrigen korsa varandra, eller ur de komiska karaktärerna.
Inom komedin äro forntidens främsta namn greken Aristofanes (fantastiskt satiriska lustspel) och romarne Plautus och Terentius. Fransmannen Molière (1600-talet) samt den i Norge födde Ludvig Holberg (1700-talet) räknas bland den nyare komediens främsta målsmän.
3) Det allvarliga skådespelet med lyckligt slut (»dramen») är en diktform, som arbetat sig fram vid sidan af tragedien och lustspelet. Det behandlar gärna en allvarlig, till och med tragisk konflikt inom det borgerliga lifvet, hvilken dock finner en lycklig lösning. Åtskilliga estetici anse emellertid dessa skådespel höra antingen till den ena eller andra af de förut nämnda arterna och räkna dem till tragedien, ifall hufvudintrycket af dramat utgöres af hufvudpersonens allvarliga kamp, hans skuld och lidande, äfven om lidandet upphör och slutet blir lyckligt, men däremot lustspelet, om konflikten är mindre djup och det lyckliga slutet liksom kastar sitt skimmer tillbaka öfver hela styckets grundstämning.
--
I en del stycken är sång inlagd. Tager denna ett mycket stort utrymme, kallas dramat »sångspel» eller »vådevill» (ett kortare sångspel). I dessa är dock det poetiska elementet afgjordt öfverordnadt det musikaliska. Om åter dramat blott tjänar såsom text för ett större musikverk, kallas det opera, en konstform som emellertid endast i ringa mån kan räknas till poesien och hufvudsakligen faller inom musikens område. I motsats till operariktningen har Richard Wagner i musikdramat velat återinsätta poesien i dess rätt och genom intim samverkan mellan olika konstarter sökt åstadkomma hvad han kallat ett »Gesammtdrama».
--
Bland öfriga oftare använda namn på diktarter torde böra märkas: idyll, satir och didaktik.
1. Idyll. Idyllisk säges en dikt (en visa, ett epos, ett drama) vara, när den skildrar enkla, naturliga lifsförhållanden, hvilka äro eller föregifvas vara fria från all förkonstling. Idylliska dikter låta gärna andens stora frågor slumra. En sådan dikt måste hämta sitt ämne antingen från folkens barndomstid eller från folkklasser, som lefva oberörda af det oroliga och bullrande kulturlifvet (landtbor, herdar).
Antika idyller äro t. ex. Teokritus' och Vergilius' i dialogisk form skrifna »Ekloger»; bland moderna märkas de idyllisk-episka dikterna Creutz' »Atis och Camilla», Goethes »Hermann und Dorothea» och Runebergs »Älgskyttarne». I lyriken tager idyllen gärna form af herdekväde, en under föregående århundraden mycket omtyckt form.
2. Satir. Satirisk kallas en dikt, som i en skämtsam form angriper och gisslar samtidens skefheter, dårskaper och laster. Satiren, som för att vara fullgod bör hafva sitt ursprung ur en sedlig förtrytelse, begagnar oftast kvickhetens vapen för att kasta löje öfver den uselhet, som bestraffas. Någon gång är satiren ironisk, d. v. s. gör narr af något genom att (skenbart) berömma det för egenskaper, som det saknar, eller genom att låtsa loforda ynkligheten.
Utom de gamles berömda satiriker - Horatius, Juvenalis, Persius - märkas från nyare tid: Swift, Voltaire, Heine, Holberg, och i vårt land Dalin, Kellgren, Leopold, fru Lenngren, Dahlgren, Sjöberg, Fahlcrantz, Strindberg.
En egendomlig form af satir är epigrammet (i efter-grekisk mening), en kort dikt, i hvilken det satiriska samlar sig i en punkt, udden.
3. Didaktik. Didaktisk eller lärodiktande kallas en dikt, som använder den poetiska formen för att inskärpa lefnadssanningar eller rent af meddela kunskap.
Lärodikten kan framträda såväl i lyrisk, episk som dramatisk form.
Lärodikt i lyrisk form står betraktelsens lyrik nära. I de flesta folks äldsta litteratur men i all synnerhet i Österlandet förekomma små korta sentensartade dikter, gnomer, moraliska tänkespråk, som gifva poetisk bild åt en abstrakt tanke.
När dylika tänkespråk sammanfattas i längre kedja, får man lärodikter sådana som den fornisländska Hávamál (efterbildad i Fritiofs sagas andra sång), Leopolds »Predikaren» och Fru Lenngrens skämtsamma »Några ord till min dotter».
Den äldsta, mest poetiska formen af didaktisk epik är fabeln, en berättelse i hvilken icke-mänskliga varelser (djur eller döda ting) uppträda såsom människor och genom sitt handlingssätt åskådliggöra någon allmän moralisk sanning, ofta med satirisk tillsats.
Fabeldikten blomstrade i Orienten (Indien, Arabien) och Forngrekland (Esopus' fabler), senare spriddes fabeldikten under medeltiden i Europa och fick sin klassiska bearbetning under 1600-talet i Frankrike af Lafontaine. I Flandern och Nordtyskland utvidgade sig fabeln till ett längre djurepos om räfven, »Reineke Vos», hvilket i djurlifvets skrud gaf en satirisk återspegling af mänskliga intriger och som spriddes såsom folkbok äfven i vårt land.
Nära fabeln står parabeln, som gör någon af människans alldagliga sysselsättningar till symbol för en högre andlig sanning och som likaledes härstammar från Orienten.
Bibelns böcker innehålla talrika parabler: t. ex. den rike mannen, som beröfvade den fattige mannen hans får (i Samuels andra boks 12:e kap.); »den förlorade sonen» o. s. v.
Den allegoriskt lärodiktande berättelsen låter abstrakta begrepp eller naturkrafter uppträda såsom personer för att inskärpa någon sanning.
Exempel: Schillers »Jordens delning», Herders af Leopold öfversatta dikt »Sorgens son».
Ett didaktiskt epos inom vår litteratur är Stiernhielms »Herkules».
Bland lärodiktande dramer märkes Lessings »Natan den vise», byggdt på en gammal parabel, som inskärper fördragsamhet mellan olika trosbekännelser.
Åtskillig didaktik är rent undervisande och faller då lätt utom poesiens gränser.
Den forngrekiske Hesiodus' »Verk och dagar» innehåller visa lefnadsregler jämte undervisning i åkerbrukskonst; Vergilius ger i sin »Georgica» en lärobok i landtbruk, hvilken dock adlas till poesi genom älskvärda idylliska skildringar; Lucretius Carus skref ett filosofiskt system i versform; Horatius gaf en versifierad poetik (senare efterbildad af Pope, Boileau, Gyllenborg). I senare århundraden (under pseudoklassiska tiden) behandlade man de mest opoetiska kunskapsämnen i versform, hvilken ock var det enda, som skilde dikterna från rent vetenskaplig prosa.
I nära grannskap till den didaktiska poesien står den
beskrifvande dikten, som söker att genom versifierade
skildringar framkalla bilder af yttre föremål. Härvid kan dock
poesien lätt gå in dels på prosans, dels på måleriets område och
blifva ett »måleri i ord», hvilket mera tröttar än väcker poetisk
åskådning.
