I epiken framställes i berättande form en tilldragelse såsom förfluten. Detta kan ske antingen på vers (epos eller hjältedikt, versifierad berättelse o. s. v.) eller på prosa (roman eller novell). I epiken träder författarens person i bakgrunden; han endast berättar en följd af händelser, hvilka organiskt utveckla sig ur hvarandra.
1) Epik i versform.
Här är först att märka de olika nationernas folkepos, hjältedikten i egentlig mening, som på ett naivt sätt skildrar en följd af storartade tilldragelser från en öfver det vanliga upphöjd värld, vanligtvis från folkens sagotid. Typiska för detta epos äro de grekiska forndikterna Iliaden och Odysséen af den mytiske skalden »Homerus», som så till sägandes utgöra »kanon» och den oupphinneliga urbilden för en hjältedikt; antagligen äro de alster af flera släktleds diktning.
Andra folkliga hjältedikter äro de stora indiska epopéerna, den tyska medeltidsdikten Niebelungenlied (fr. omkr. 1200), hvilken behandlar samma ämneskrets som flertalet af den isländska Eddans hjältesånger, den finska Kalevala-sången, den angelsaxiska Béowulfs-dikten och de gamla gaeliska sånger, som legat till grund för Macphersons Ossian.
Viktiga episka alster äro ock de nordfranska riddardikterna, af hvilka sången om Roland är den äldsta och märkligaste.
Bland de olika slag af konstepos, som framträdt, märkes först den latinska epopéen, hvars förnämsta alster är Vergilius' Eneid, som är en reflekterad efterbildning efter det homeriska mönstret. Flera författare (under 1500-1700-talen) ha behandlat historiska eller föregifvet historiska ämnen (gärna med öfvernaturliga väsen såsom ingripande) i den »klassiska epopéen» (äfven kallad pseudoklassisk) med Tasso (Befriade Jerusalem), Camoëns (Lusiaderna), Voltaire (Henriaden) o. a.
Den romantiska hjältedikten upptager till behandling något ämne ur riddarlifvet eller ur folksagan, gärna med kärleken såsom hufvudmotiv. (Ariosto: Rasande Roland.) Hit kunna ock närmast räknas Oehleschlägers Helge, Tegnérs Fritiofs saga, betraktade som ett helt.
Det religiösa eposet begagnar troslärans gestalter såsom själfständiga hjältar. De berömdaste diktverken äro här: italienaren Dantes (f. 1265, död 1321) Divina Commedia och engelsmannen Miltons (död 1674) Det förlorade paradiset.
Det borgerliga eposet skildrar ämnen ur den borgerliga sammanlefnaden, ofta med idyllisk (se härom sid. 9) anstrykning. (Ex. Goethes »Herman und Dorothea»; Tegnérs »Nattvardsbarnen», Runebergs »Älgskyttarne» och »Hanna».)
Ett egendomligt slag af epos är den komiska hjältedikten, som tager sitt ämne på ett skämtsamt sätt, oftast genom ett parodierande, förvändande, af den stora hjältedikten, i det man tillämpar dess höga uttryck på hvardagslifvets små förhållanden. (Ex. Holbergs »Peder Paars»; Rudbecks »Boråsiaden» och fosforisternas satiriska hjältedikt »Markalls sömnlösa nätter».)
--
Utom dessa episka dikter märkas i synnerhet inom nyare tiders litteratur ett stort antal versifierade poetiska berättelser, hvilka behandla någon enskild episod ur den borgerliga sammanlefnaden, ur landtlifvet, ur äfventyrslifvet o. s. v.
Ex.: Byrons Poetiska berättelser (»Giaurn», »Bruden från Abydos» m. fl.); Tegnérs »Axel»; Runebergs »Nadeschda» samt de flesta af Fänrik Ståls sägner; Sturzen-Beckers berättande dikter och Snoilskys »Svenska bilder».
Någon gång kan denna poetiska berättelse rent af utvidga sig till en bred »romans i vers». (Ex.: »Don Juan», Paludan-Müllers »Adam Homo».)
--
2) Epik i prosaform.
a) Prosaromanen skildrar med bredd och utförlighet ett helt lifs utveckling genom en sammanhängande följd af tilldragelser och gifver därigenom också ofta en bild af samhällslifvet i dess helhet, sedt från någon viss sida. Hufvudintresset i en roman beror antingen på det spännande uti de omtalade händelserna eller - och detta är ett högre slag af romaner - på det djupgående och träffande i den psykologiska framställningen af personernas karaktärer och dessa karaktärers utveckling. Romanen kan antingen upptaga ett ämne ur samtidens lif eller ur förflutna tiders historia (»historiska romaner»). För öfrigt har man äfven under äldre tider (1300-1600-talet) med förkärlek odlat ett slags fantastiska »riddarromaner», »heroiska romaner» och »herderomaner».
Den utmärkte spanske romanförfattaren Cervantes (död 1616) satiriserar i sin »Don Quijote» tidens äfventyrliga riddarromaner men skapar därmed samtidigt ett mästerverk af realistisk romandikt; en berömd äfventyrsroman är engelsmannen De Foes »Robinson Crusoe» (början af 1700-talet), som af eftervärlden begagnats såsom ungdomsläsning; bland engelska romanförfattare hafva f. ö. särskildt Richardson (känslosamma romaner under 1700-talet), Walter Scott (historiska romaner) och Dickens (borgerliga tendensromaner) varit af grundläggande betydelse för senare tiders romandikt. Bland talrika svenska utöfvare af denna diktart märkas Fredrika Bremer, friherrinnan v. Knorring, fru Carlén, Almqvist, Wetterbergh, Blanche, Rydberg, Strindberg, Heidenstam, Selma Lagerlöf, Geijerstam.
b) Novell kallas en prosaberättelse, som skildrar någon enskild märkvärdig tilldragelse i en eller flera personers lif. Novellen påkallar i allmänhet en trängre ram än den mera utförliga romanen.
Novellförfattare: Björnson; Almqvist, Blanche.
c) Sagan eller sägnen behandlar - vanligen i prosaform - underbara tilldragelser, i hvilka ofta öfvernaturliga, af folkfantasien skapade väsen spela en stor roll. De sägner, som framställa underbara tilldragelser knutna till något helgon, kallas »legender».
Utmärkta sagoförfattare och sagosamlare: Jonathan Swift (»Gullivers resor»); Charles Perrault; bröderna Grimm (samlare), H. C. Andersen, Asbjörnsen och Moe (samlare).
--
