Med ett folks litteratur förstår man sammanfattningen af alla de skrifter, i hvilka detta folks andliga odling gifvit sig uttryck.
Man skiljer - alltefter ämnenas art - mellan olika slag af litteratur, såsom den vetenskapliga litteraturen, den religiösa litteraturen, den politiska litteraturen, den sköna litteraturen eller poesien.
Litteraturhistorien i vidsträcktaste mening är redogörelsen för hela litteraturens utveckling och såsom sådan en viktig del af kulturhistorien. I det följande komma vi emellertid att fatta litteraturhistorien i en mera inskränkt betydelse och icke att sysselsätta oss med de bokalster, som uteslutande tillhöra den egentliga facklitteraturen (såsom den speciellt vetenskapliga, speciellt religiösa, speciellt politiska litteraturen o. s. v.), utan behandla hufvudsakligen den s. k. nationallitteraturen, d. v. s. de på svenska språket affattade litterära alster, i hvilka nationens egendomligheter företrädesvis kunnat göra sig gällande och hvilka kunnat komma en större del af nationen till godo. Hit höra då i främsta rummet alla alster af diktkonst, vare sig de äro affattade på vers eller prosa, samt vidare äfven annan litteratur, som på grund af innehåll och framställningssätt kunnat tillgodogöras af den bildade allmänheten inom det svenska språkområdet. Af lätt insedda skäl räknas till det senare slaget en stor del af den historiska litteraturen. Däremot falla vissa vetenskaper, t. ex. högre matematik, medicin m. fl., utom nationallitteraturen; de kunna svårligen blifva element af den allmänna bildningen, ej heller kunna de framställas så, att språkets behandling för dem är af väsentlig betydelse. Dock gifves här ingen bestämd gräns, då nationallitteraturen alltmer sträfvar efter att tillägna sig delar af facklitteraturen.
--
Den poetiska litteraturen utgör alster af skaldekonsten, som är en af de sköna konsterna. Denna konst - äfven kallad poesien - skapar med språket såsom framställningsmedel för läsarens eller åhörarens fantasi en förklarad bild af den inre eller yttre verkligheten.
Poesien kan använda såväl vers (bunden stil) som prosa (obunden stil).
Versen kan vara antingen orimmad (enbart metrisk såsom den antika) eller rimmad.
De öfriga sköna konsterna äro: de bildande konsterna (arkitektur, skulptur och måleri), hvilka vända sig till människans sinnliga åskådning och verka för ögat genom ett yttre materials form och färg, samt musiken, hvilken vänder sig till människans känslolif och verkar för örat genom tonen.
I afseende på framställningssättet delas skaldekonstens alster i tre slag: lyriska, episka och dramatiska, allteftersom författaren företrädesvis ger uttryck åt sin känslostämning eller berättar en händelse såsom närvarande genom att låta olika personer uppträda såsom handlande och talande.
Dock äro dessa diktarter icke strängt åtskilda från hvarandra; öfvergångsformer finnas, och dessutom kan t. ex. en lyrisk dikt vara inlagd i en episk eller en dramatisk; i ett drama kan förekomma en episk berättelse; i en lyrisk eller episk dikt kunna direkta dramatiska samtal vara inväfda o. s. v.
--
I. Lyrik
II. Epik
III. Dramatiken
