Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Tallen eller furen är ett av de mest imponerande bland alla barrträd genom sin stam, som vid gynnsam växt blir mastlikt smärt och rak och kvistfri ända upp till den av ett fåtal stora grenar uppburna kronan. Dess höjd går till över 30 m. I sin övre hälft har den gulröd bark, som i sällskap med björkens vita stammar skänker de nordiska skogarna ett färgspel av egendomlig skönhet. Tallens barrdräkt är mera grå- eller blågrön än granens. Till de kännetecken, som utmärka sl. Pinus (i inskränktare mening), hör den starka dimorfismen (gestaltolikheten) mellan skotten: barren sitta 2 och 2 (hos andra Pinus-arter ända till 5) på små kortskott, fig. 2, vilka dessutom bära några hinnaktiga lågblad av brungrå färg; dessa kortskott åter utgå från långskott, som bära strödda blad av helt annan form, förkrympta till fjäll, fig. 2. De egentliga Pinus-arterna igenkännas dessutom på kottefjällen, som äo tjockare motspetsen och där liksom tvärt avhuggna med en vårta i mitten. Tallkotten mognar först det andra året, grankotten däremot samma år som den blommat.
Till sin blomning är tallen sambyggare och vindblommig liksom granen, men honblomman, som även här har purpurröda fjäll, är ej större än en ärt, fig. 3, och hanblommorna (de små gula, axlika ståndarsamlingarna, fig. 5) sitta här talrikt hopade till en avlång blomställning kring grenarna. Tallen är känd för sin oerhörda rikedom på ståndarmjöl, som under blomningsperioden övertäcker mark och vattensamlingar i skogen likt ett svavelgult pulver (en företeelse, som i folkets mun fått namnet "svavelregn"). I länder, där tallen växer mera spridd än i Skandinavien, har man funnit tallpollen på vattensamlingar flera mil från närmaste växande tallar. Genom direkta undersökningar vid svenska fyrar har man funnit, att barrträdspollen föres av vindarna tiotals mil till havs.
Tallen har djupgående rötter, ej som granen ytligt utbredda, och trives på ära nog all slags mark, men som högstammig skog (timmerskog) företrädesvis på varm, torr, mager jordmån, t. ex. det på högre belägna ställen i mell. Skandinavien så allmänt utbredda morän- eller krossgruset. Karaktärsväxter för den högväxta, ljusa tallskogen äro lingonriset och renlaven. På myrar blir tallen dvärgartat liten, s. k. martallar, som vid en ålder av 50 år blott äga manshöjd och stam av en vanlig käpps grovlek. I Sverige kan tallen hinna till en ålder av åtminstone 550 år.
Detta träd är som skogsbildare det ekonomiskt viktigaste i Skandinavien. Det är furuskogarna, som göra skogsbruket till en av Sveriges huvudnäringar. Furutimmer är fastare och hårdare än granved och mycket varaktigt genom sin kådhalt, särskilt till undervattensbygge och pålning. Nära hälften avSveriges yta är skog, och därav är barrskog den vida övervägande delen. De svenska landskap, där det stora skogsbruket och sågverksrörelsen har sitt förnämsta tillhåll, äro Värmland, Dalarne, Häsingland, Medelpad och Ångermanland, där ända till 80 % av landets yta bär skog. Från dessa trakter förskriver sig största delen av Sveriges trävaruexport. Denna är nu så stor, att skogsprodukterna 1919 till sitt värde utgjorde mer än hälften av hela exporten, vars totalvärde då var 1 1/2 miljard kronor.
Tavl. 496. Fig. 1 gren med två (röda) honblommor, tre gula hanblomställningar och kottar av tre olika årgångar, 2 ett litet stycke av huvudskottet med två fjällika blad och en dvärggren med sina två barr avskurna (4/1), 3 honblomma (3/1), 4 fruktblad sett från yttre eller undre sidan (8/1), 5 hanblomma (3/1), 6 ståndare rån sidan (10/1), 7 densamma från undersidan med öppnade pollensäckar (10/1), 8 frö (1/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
