Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Medan granen och tallen (sl. Picea och Pinus) tillhöra en och samma underfamilj av Pinaceæ (den bär även namnet Abietaceæ), står Juniperus till sin släktskap längre ifrån dem och räknas till cypressernas familj, Cupressaceæ . Enen är tvåbyggare; dess barr sitta 3 i krets, och även fruktbladen äro 3, fig. 5. Här utbildar sig ett slags skenfrukt, kallad bärkotte (enbäret fig. 6), därigenom att de 3 kresställda fruktbladen bliva köttiga och sammansmälta till ett bärlikt hölje kring de 3 fröna, fig. 7. Hanblomman, fig. 2, ä blott i det avseendet olik abietineernas, att varje ståndare har flera pollensäckar, fig. 3.
Enbären mogna först under tredje året; se bild 4. I en folkvisa säges därför med skäl, att vad som hälst kan inträffa, "då alla enbär äro mogna i skogen". -- På enen ses ofta ett slags utväxter, som fått namnet "kikbär", fig. 9, och som härma ett öppnat fröhus med 3 valvler; denna bildning består av 3 mycket förstorade barr, som omsluta 3 mindre sådana, och nedanför kikbäret sitta 3 helt små barr, liksom lågblad på grenen. Denna företeelse är en s. k. gallbildning, förorsakad av en däri boende insektlarvs angrepp på växtens skott, och kallas därför ett "zoocecidium" (jfr sid. 180!). Insekten är en gallmygga, Hormomyia juniperina.
Enen är ofantligt allmän i norden och finnes i hela norra kalltempererade zonen, men dess oansenliga färg och oftast ringa storlek kommer oss lätt att förbise, hur ymnigt den uppträder, ehuru den genom växsättet, barren, enbären m. m. så skarpt avsticker mot alla andra växter i våra länder. Den är oftast busklik till följd därav, att kronstammen är helt låg och nedsänkt i mossa och barrmylla, men nästan alltid kan man dock längst nere urskilja en kort kronstam, som uppbär kronan, och enen är därför oftast ett buskträd. Men ej sällan blir enen ett högstammigt trät av 4 till 8, ja ända till 15 m:s höjd och har då oftast tät, cypresslik eller kägelformig krona, forma suecica (förr uppställd som en egen art, Juniperus suecica Mill.). De renaste enbestånden ser man på magra, stenbundna backar mellan de odlade fälten, emedan uthuggning och avbetning därstädes utrotat lövskogen. Likaså finner man vissa delar av fjällhedarna översållade med små enar, som antagit dynform eller spaljéform och genom sina korta, breda, tätsittande barr bilda en särskild ras, f. nana (Willd.). Enen är månggestaltig till barr och frukt.
Liksom granen och tallen äro en välsignelse för nord genom de många oumbärliga skogsprodukterna, timret, bränslet, tjäran m. m., likaså ä även enen av utomordentlig nytta, ehuru mest till fyllandet av lokala behov. Veden är mycket fin, tät, jämn och fast och därigenom ett utmärkt slöjdmaterial till smärre föremål. De mångenstädes så allmänna gärdsgårdarna av liggande kluvet granvirke stöder man med lodräta störar av enstammar. Till rökning av köttvaror bränner man enris, och hackar enris är i många landsbygder oumbärligt till att strö på golvet till högtids- och söndagar. Värdefullast äro dock enbären, som nyttjas till välsmakande och hälsosamma anrättningar, såsom enbärsdricka, enbärsmos, enbärsbrönd m. m., utmärkta av aromatisk och besksöt smak jämte lösande, svett- och urindrivande egenskaper. Av rotveden (farmakopéernas "Lignum Juniperi") destilleras enolja, som brukas till ingnidning eller omslag mot reumatism, och även dekokter på roten, barren och enbären hava funnit användning som botemedel.
Tavl. 497. Fig. 1 gren med hanblommor, 2 smågren med hanblomma jämte ett barr (8/1), 3 ståndare sedd från den mot blomaxeln vända sidan (10/1), 4 gren med honblommor och bär av två årgångar, 5 smågren med honblomma jämte ett barr (ungefär 8/1), 6 bärkotten (2/1), 7 d:o med en del bortskuren för att visa de tre fröna (2/1), 8 frö (4/1), 9 zoocecidium eller det s. k. kikbäret (3/2).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
