Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Bland våra ris eller småbuskar, de s. k. mikroxylerna, är lingonriset ett av de lägsta, i allmänhet omkring 2 dm högt. Det växer ymnigt över hela norden och håller isg till tallskogen så långt den går, varefter det i fjälltrakterna är spritt över fjällhedarna ända till närheten av den ständiga snön, där dess höjd blott är några få cm.
Stammens ojämförligt största del är underjordisk och består av smala horisontalstammar med utdragna utlöpare, vita eller skära till färgen och med fjällika lågblad. Denna växt har därigenom stark vandrings. och spridningsförmåga, vilket även är fallet med blåbärsriset. De vedväxter, som hava en del av sitt stamsystem i marken och under hela livet föryngras därifrån, så att de ständigt bibehålla buskform, har man kallat geoxyler (jordstams-vedväxter), i motsats till träden, som blott hava luftstam (varav namnet aëroxyler). Lingonriset är en av de få nordiska växterna övervintrande, sempervirenta (egentligen "ständigt grönskande") blad; dessas läderartade beskaffenhet gör det möjligt för dem att utan skada uthärda vinterblåstens uttorkande inverkan under den årstid, då vattenupptagandet upphör genom kälen i jorden; översidans glans hos läderartade blad (jfr även nr 144, 145, 152, 249, 495, 498 m. fl.) beror på en fastare hinna (en s. k. kutikula), som överdrager bladet och är ett verksamt avdunstningshinder. - Lingonbladen igenkännas lätt på de fina mörka punkterna på undersidan.
Blomman hos de två nästföregående arterna har ståndare med tvåhornade knappar. Man förklarar denna inrättning så, att ståndarknapparna därigenom ej kunna undgå att beröras, då en insekt med stark fart sticer in sitt sugrör i blomman för att söka honungen. Ståndarknapparna öppna sig med två fina tuber i spetsen, och pollenkornens uttömmande den vägen går lätt, emedan de hos erikaceerna äro torra, ej klibbiga och tunga som hos andra insektblommor. Då alltså ståndarmjölet här bör skakas ut genom tuberna, kan man ej misstaga sig om, att knapparnas horn stå i tjänst hos pollineringen eller äro bestämda att förmedla mjölets utfallande, vare sig på insektens päls, eller på blommans märke. Hos lingonblommans ståndare saknas dessa horn. De tre Vaccinium-arterna delas därför stundom på två släkten, så att blåbär och odon föras till släktet Myrtillus , utmärkt av tvåhornade ståndarknappar. (Samma kännetecken gav anledning till namnet "Bicornes".)
Fruktmognaden är senare än blåbärens och odonens (september). Bären, som även kallas "kröson", träffas därför i allmänhet av frost kort efter sin mognad, vilket emellertid till en början gör dem saftigare och sötare. Genom sin välsmakande syra äro lingon de förnämsta och bästa av alla i ett svenskt hushåll använda bär; de äro en läckerhet i form av sylt och gelé, de tjäna som "surmos" till daglig föda i många landsbygder och ätas osm sallat till kötträtter o. d., de lämna en saft som är läskande och hälsosam till daglig dryck och kylande i febrar, och med sin antiseptiska beskaffenhet (genom ämnet "ideol") giva de hållbarhet åt andra insyltade och inlagda frukter. I vatten kunna lingon förvaras utan andra konserverande ämnen. Ej sällan träffas vita lingon. Växtens späda blad användas med fördel till te. - Arten finnes i hela Europa utom de sydligaste länderna samt i Sibirien och nordigaste Amerika.
Tavl. 143. Fig. 1 blommande gren, 2 mognande bär, 3 blomma i längdsnitt (4/1), 4 ståndare (8/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
