Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Det är en underlig nyck av naturen, att då nästan alla växtfamiljerna på den punkt av systemet, där vi nu uppehålla os, äro artfattiga och flera av dem i vår nord till och med inskränkta till en enda art (se ocan från och med nr 236), så är familjen Umbelliferæ splittrad i ett stort antal släkten, i Skandinavien omkring 40, alla dessa dock mycket närstående och utgörande en lätt igenkännlig och mycket karaktäristisk typ (se i detta arbete nr 250-268). Umbellifererna hava sitt namn av "umbrella", samma ord som "umbra", skugga, och det franska "ombrelle", parasoll, varför de också stundom kallas "parasollväxter". Deras blomställning, flocken, liknar en parasoll därigenom, att de yttersta grenarna äro längst och bågböjda utåt och uppåt, så att alla topparna nå i jämnhöjd, tavl. 250, 251; och då blomställningen är en dubbel flock, så att varje gren i sin tur bär en småflock, lik storflocken, komma alla blommorna att sitta i jämnhöjd, bildande ett bågrätt, platt eller något kullrigt plan av betydlig storlek.
Vid blomställningens grenar, såväl av första ordningen eller storflocken, som av andra ordningen eller småflockarna, kunna finnas kretsställda skärmblad eller svepen. Dessa lämna ofta goda kännetecken på släkten och arter inom denna familj. Vi göra här början med dem, som hava både storsvepe (vid storflocken) och småsvepen (vid småflockarna), nr 250-254.
Blommorna hos alla umbellater äro mycket små och obetydliga, men kunna bliva ofantligt talrika. Till sin byggnad likna de Hedera-blomman (nr 249), dock med de avvikelserna, att kronbladen hava smal bas och inrullad, ofta urnupen skiva, att fruktämnet blott har 2 rum, och att stiften äro tydligt skilda. Genom sin öppna, diskformiga honungskörtel med oskyddad, mindre aptitlig honung locka de företrädes flugor, vilkas korta sugrör också passa bäst för dessa små öppna och flata blommor, som äro typiska flugblommor.
Frukten är en 2-delad klyvfrukt. Varje delfrukt har på sin fria yta 5, mer eller mindre tydliga, sällan alldeles otydliga ribbor eller åsar, av vilka tre löpa längs ryggen och kunna kallas ryggåsar, och de båda återstående längs var sin sida invid den andra delfrukten, varför de kunna kallas kantåsar. Fördjupningarna eller refflorna mellan åsarna hava oftast en mörkare färg, emedan en oljeförande gång av brun eller rödbrun färg löper inne i fruktväggen under varje reffla. Dessutom finnas oljegångar på den sida av delfruktern, där dessa stöta intill varandra, fig. 6. Gångarna innehålla någon flyktig olja, ofta av aromatisk lukt, varigenom flera umbelliferer duga till krydda, t. ex. koriander, anis, fenkol, kummin. Många hithörande växter hysa dessutom krydduktande olja även i örtståndet, t. ex. körvel (nr 265), dill, persilja m. fl. -- Delfrukternas åsar äro stundom av egendomlig form och lämna de bästa kännetecknen för denna familjs talrika släkten.
Då frukten klycer sig, kvarstanna delfukterna ännu en tid, hängand från spetsarna av en gaffelkluven pelare, den s. k. karpoforen eller frukthållaren, fig. 5. -- Varje delfrukt är en liten nöt med ett frö, som har tunt skal och stor, oljehaltig frövita (på våra avbildningar är vitan framställd med gråaktig färg). Inne i frövitan i fröets översta del, under disken, ligger växtanlaget, som vanligen är mycket litet i förhållande till vitan (det är ej synligt på våra avbildningar av frukterna, emedan dessa äro tvärsnitt, som tagits ungefär mitt på frukten, nedom växtanlaget).
Delfrukternas form är, som nyss antyddes, avgörande för släktindelningen inom Umbelliferæ. Hos Peucedanum, tavl. 250, fig. 6, och Heracleum, tavl. 251, fig. 3, 'ro de plattryckta i riktning mot varandra och hava mycket låga, platta åsar. I sin omkrets hava de en tunn hinnkant, som är mycket starkare utvecklad än åsarna. (Jfr även Angelica, nr 255.) Delfrukterna av denna form spridas med vindens tillhjälp.
Hos de flesta umbelliferer, i synnerhet de storväxta, t. ex. nr 250 och nr 251, är stjälken tydligt pipig, utom vid lederna, där tvärväggar finnas. Om vi tillägga, att bladen ytterst sällan äro enkla (se t. ex. Hydrocotyle, nr 268), men oftast upprepat sammansatta och omfatta stjälken med en slida, så hava vi ännu en likhet, gemensam för flockväxterna i vår flora.
Peucedanum palustre är en mer än meterhög kärr. och strandväxt, allmän genom nästan hela Sverige och Finland, men i Norge inskränkt till landet sunnanfjälls. Den fleråriga roten har skarp smak, varav namnet "svensk ingefära".
Tavl. 250. Fig. 1 pålrot och stjälkbas, 2 grentoppar i blomning och där bakom ett rosettblad, 3 blomma (8/1), 4 klyvfrukt från plattsidan eller ryggen (5/1), 5 densamma från smalsidan eller fogen med lossnande delfrukter, hängande på frukthållaren (5/1), 6 delfrukt i tvärsnitt (10/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
