Förra 
Nästa 
Index Innehållsförteckning
Bland den rika mångfalden av typer inom ranunkulaceernas familj ,ed avseende på blomhylets olika fulländning, intager släktet Aconitum en undantagsställning genom hyllets symmetri eller zygomorfism (jfr nr 86, 88, 111 m. m.). Foderbladen, som hava kronlik färg (blå, violett eller gul), äro nämligen olika till form och storlek: det bakersta (uppåtriktade) är störst och format som en hjälm eller som de järnhattar, som fordomdags vuros vid stormlöpningar. Av kronbladen åter äro endast två, de båda bakersta, väl utvecklade och bilda hornlikt krökta honungsgömmen på långa skaft, omslutna av hjälmen, fig. 3. De övriga kronbladen äro mycket små eller saknas. - Till detta släktes kännemärken hör även, att småfrukterna vanligen endast äro 3, fig. 4. De äro, liksom aklejans, genom sin gorm och nervighet mycket lämpliga att använda som exempel, om man vill påvisa, att ett fruktämne (och i detta fall ett fröhus) är bildat av bladartade organ eller s. k. "fruktblad". Hos Aconitum ser man lätt att varje enskilt "fröhus" eller "frögömme" helt enkelt är uppkommet därigenom, att ett fruktblad böjer tillsamman sina kanter och låter dem sammanväxa från basen ända till spetsen. Inne i detta rum äro fröna fästade just längs efter fogen mellan bladkanterna. Om blott ett enda fröfäste finnes i en 1-rummig frukt, kan man alltså sluta sig till, att den är uppbyggd av ett enda fruktblad, såsom ranunkulaceernas (jämjör längre fram leguminosernas "balja").
Aconitum är även ett talande exempel på, att blommans zygomorfism ofta är förorsakad av blomställningens form. Här sitta blommorna i en lång, smal, upprät klase och äro således med nödvändighet riktade åt sidan. En sådan blomställning saknas hos de föregående ranunkulaceerna, och hos dem är det därför icke till följd av blommans plats alldeles nödvändigt, att hon är böjd åt sidan (som hos Pulsatilla) eller lutande (som hos Aquilegia). I en upprät klase däremot äro blommorna redan genom sin inbördes ställning nödsakade att med hänsyn till insektbesöken vända sin mynning åt sidan, d. v. s. i vågrät riktning från huvudaxeln; därigenom kommer den besökande insekten att alltid inträda i blomman på ett bestämt sätt, liksom vi genom en dörr inträda i ett hus, eller som bina gå in i sin kupa genom ett fluster; och i överensstämmelse därmed formar sig blomhyllet till en lämplig "entrée" eller ingångsöppning, - det skål- eller stjärnlika (likbladiga) hyllet blir olikbladigt, det utdrages olika i olika riktningar, och därmed är zygomorfismen given. Samma förhållande hava vi förut funnit i de långa, uppräta blomställningarna hos t. ex. Stachys (nr 96, 97), Linaria (nr 113) och deras släktingar.
Den nordiska stormhatten är en flerårig, storväxt ört, som hos oss är utpräglat subalpin, d. v. s. karaktäristisk för vår lägre fjälltrakter, där den har sitt tillhåll i björkskogen och genom sin resliga växt och sina väldiga blad ger lunddäldernas växtlighet en så rik och yppig prägel. Den kan bliva 2 m hög och de rundade, handflikade bladen 2-3 dm i bredd. I Sverige är Lappland dess egentliga hamvist; vid kusten är dess sydgräns Sundsvallstrakten och inne i landet går den ned till mellersta Dalarne. I Norge är den allmän redan i Kristianias närhet och går ända till gränsen av Finnmarken. Den finnes även i ö. Finland, n. Ryssland och Sibirien. I vår nord beledsagas den allmänt av toltan, Mulgedium alpinum (nr 47). Bland lappska och nordsvenska namn märkas "slasa", "giske", "vargdöd", "lusflok", "lusgräs" m. fl. Namnet "aconitum" åsyftade redan hos greker och romare en mycket giftig växt och passar till fullo in på stormhattarna; särskilt har vår nordiska art såväl genom gamla rön som genom vetenskaplig undersökning befunnits unnehålla i både jordstammen och örtståndet farliga gifter (alkaloider eller växtbaser av flera olika slag), som bland annat verka som krampgifter och ej minst inverka på människan och de högre, varmblodiga djuren. Växtens avkok har även nyttjats av allmogen till att tvätta bodkap och hundar som ett medel mot ohyra. Den nordiska stormhatten och en i s. Europas fjäll växande gulblommig art förenades av Linné under namnet A. lucoctonum (ett namn, som betyder "vargdöd"). I trädgårdar odlas ofta hos oss två arter med mörkblå blommor och lägre, vidare hjälm, A. stoekianum Rchb. och A. napellus L.; ur den senares knöliga jordstam ("Tuber Aconiti") fås ett kraftigt läkemedel.
Tavl. 177. Fig. 1 stjälkens topp med blommor och frukter, 2 ett av de nedersta bladen (halva skivan bortskuren), 3 blomma i längdsnitt, visande inom hjälmen ett av de båda honungsgömmena (1/1), 4 blomskaft med mogna småfrukter (1/1), 5 ett frö (5/1).
Förra Nästa Index Innehållsförteckning
