| 28 |
Elden brann på spiselhällen i stugan, när barnen lång- samt, sammanpackade, krypande intill hvarandra, kommo in där.
Månke fattades ändå. Han påstod att han väl inte kunde lämna geten ensam. Egentligen var det så, att han tyckte skäl vara det Ante tog emot första törnen inne hos främmande folk. En var ju osäker på hvad som kunde möta en på alldeles okändt ställe. Maglenas föreställning hade så smått meddelat sig åt honom med, så han stannade lugnt ute när de andra knogade iväg in.
»Hä igen dörren!» dundrade en grof röst.
Hade Ante i denna stund bara gjort en half vändning utåt igen, så skulle hela skaran besinningslöst ha störtat med ut, ifrån tak öfver hufvudet, värme, hopp om föda, så förskräckta blefvo de.
Där borta ifrån spishållet kom den rytande rösten från en, hvilken alldeles som Magdela räknat ut det, säkert hade ett öga i nacken. Ja, det såg mest ut som om bägge ögonen funnits där. För svarta, stora glasögon lyste midt i bakhufvudet. Eldrödt hår hade han, och han syntes icke behöfva vända sig eller ens röra sig för att se på dem, som kommo in.
Barnen stodo ändå mol tysta lik en förskrämd skara af förvillade små lamm. Alla stirrade på de svarta, blänkande ögonen i den rödhåriga nacken, eller på mannens, till armbågen bara, håriga armar, som lyftes och sänktes med något glänsande hvasst han höll i de grofva, hopknutna händerna.
»De är hundturken vi kommi till», hviskade Maglena, med tänderna klapprande af rädsla.
»Då ät han opp oss! Jag gå ut och sir efter hva Månke gör åt Gullspira, jag», sade Per-Erik. Han klämde
| 29 |
Anna-Lisa höll på att följa med honom. Men hon såg kall gröt på en tallrik på spisbänken, och den synen höll henne liksom fast inne.
Maglena och småstintorna klamrade sig intill Ante så han nästan lyftes från golfvet. Han hviskade åt dem att vara tysta -- hade väl vett om hvad som brukades när man först kom in till folk -- det, att stanna vid dörren och tiga tills man blir tilltalad.
Men Märta Greta, minsta lillstintan, mors gullhjärta, som hon så nyss hade varit, hon kunde inte tiga. Hon var rädd, och hon var hungrig, och hon kände sig eländig på alla vis.
»Moooj» -- tog hon i -- »Etta Eta ill då te mooj!»
Och nu brusto alla fördämningar. Hon skrek som om man stuckit en knif i henne. Den mest lockande signal för Brita Cajsa, starkare i rösten ändå än den mindre systern.
Maglenas läppar började skälfva betänkligt. Hon, som bättre än de andra hade förstått till hvilket folk de skulle komma, hon som hade förutsett detta rysliga, hemska med folk, som hade ögonen i nacken. Maglena blef ju vild af skrämsel vid att se dessa ögon stilla, blänkande, svarta, stirra och stirra. Hon visste förut att den bakhufvudögda mannen var hundturken, som inte kunde hitta på nöjsammare än att ta små barn att slakta och salta in för andra hundturkar att spisa sig mätta på.
Så Maglena stod ej längre ut hon heller, utan gaf till en skälfvande gråt, som hade bra stor likhet med småstintornas gallskrik.
Anna-Lisa, -- ja underligt att tala om det, -- hon var ju ändå stora flickan, på elfte året. Om det nu kunde vara för att dagens mödor varit för tunga, eller det att hon alltjämt hade den tallriken med kall gråblänkande vattgröt för sig utan hopp att nå den. Hur som helst. En bedröflig sanning är, att äfven hon stämde in i den icke så särdeles harmoniska kören, som hon för omväxlings skull piggade upp med gälla, pipande snyftningar.
Ante blef blek, han blef röd. Otäckt hvad en stor gallskrikande jämmerlåt kan vara smittsam. En skulle väl aldrig hört tals om att en karl på trettonde året skulle kunna ge sig att --, ge sig att --! Nej inte om han
| 30 |
Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på leda snyftningar, som togo till att skaka honom. Han knöt näfvarna hårdt, och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en karl, som hade så många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr på, måste hålla inne med.
»Barna, barna, då -- är ni tokig --! Vi är hos främmande folk. Dom kör ut oss, om ni håll på så här.»
Var det likt det, att »barna» skulle tiga vid en sådan darrande, halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där, och lät han så underlig och gråtfärdig, så var då riktig fara å färde.
Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.
»Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att hälsa? Goddag och Guds fred brukar en annars säge.»
Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen med ens mol tysta af häpnad. Kan man tänka, han hade ögon äfven midt emot nacken, i ansiktet, som vanligt folk, och han såg på dem med en tungsam, men inte alls ondskefull uppsyn.
»Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara småfolk nu, i hårdårstider, och då vargen stryk kring knutarna?»
Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga släpet af de små, om benen.
»De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för lill'stugan våran är tom på bå far å -- mor --»
Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.
»Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för den här socken te forsla en så'n här hop tillbaks dit.»
»Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen vill ta småstinterna för annat än te få pängar för dom -- och mor var så rädd om dom.»
Ante teg åter -- sväljde och sväljde --, bet ihop tänderna.
»På de vise!»
| 31 |
Glasögonkarlen spottade och hvisslade.
»Men ni ha väl fattighuse, i fridens dagar?»
Han vände sig helt på stolen -- barnen började åter darra för den grofva, dånande rösten.
»Dom är så osams där förjämnan, hjonen; int få barna där lära hvad mor ville dom skulle veta. De är ingen, som håll efter dom te minnas hvad mor skulle ha lärt dom. Och så är tok-Lasse där, han talar skammun (oanständigt), och spetälsk-Babba bor där å.»
»På de vise -- och här är jag ensam i stugan. Dom ha gått --, allihop ha dom gått! På de vise! Och nu kanske ni tänkte få er någe till lifs här --»
Det gick en skälfvande suck genom barnskaran, som från ett enda bröst.
»På det vise. Ja här har jag ju kall gröt, och strömming, ja den kan ni få te lägga på halstre där och steka. Och dricka kan ni få till grötdoppa, för si jag fick en hämtare med från nämdemans när jag kom därifrån i dag. Inte utan att det finns en slick sirap kvar i burken att blanda i dricka också. -- Sånt smått folk har kanske ingenting emot sirap?»
Ett lättnadens ljusa leende flög som solglimt öfver förut bekymrade små blekansikten.
»En kaffeskvätt också. -- Åh ja, sånt går för sig. Kaffe, fast utan grädde eller mjölk, för si mjölk, sir ni barn, det har man inte när man sitter i backstuga och skräddar ladder (vadmalsbottiner) till hela socknen, då lefver man på annan dryckjom.»
Glasögonkarlen steg upp med ett stånkande läte. Han stödde sig hårdt mot den grofva knölpåk han hade bredvid sig. Det syntes att han var illa tagen af gikt och hade svårt för att röra sig. Dessutom varsnades lätt, att han var utan kvinnlig hjälp i stugan. I eldskenet syntes det huru sopor voro hopade där öfverallt i vråarna. Strömmingsben och potatisskal lågo kvar på bordet, och i den en gång hvitmålade sängen, vid ena väggen, stack halmen ut ur det trasiga varet. Fårskinnsfällen var utan hårtäcke och det gulrutiga örngåttsvaret på långkudden hade väl inte varit i tvätt på mången god dag. Glasögonkarlen letade under mycket stånkande fram, ur ett gammalt blått hörnskåp med röda rosor på dörrarna, salt strömming och brödbitar. Han tog äfven ut en kaffekvarn, i hvilken han ur en näfverask hällde ned brändt kaffe.
| 32 |
»Om jag skulle kunna få mala jag», sade Anna-Lisa försagd. Hon stod redan några steg närmare gröttallriken.
»Så går jag ut efter mer te lägge på elden», tillfogade Ante. Utan att vänta på svar var han ute.
»Käre låt mej få lägge strömmingen på halstre -- de bruka jag göra hemma», ifrade Maglena.
»Ta hit en tvaga tå ka ja tope tå dolfve» pep Brita Cajsa, som snålt såg på huru strömmingen började fräsa och sprätta på halstret.
»Etta Eta tope dovle å», ifrade allra minsta tvååringen och räckte fram handen efter något att sopa med.
Glasögonkarlen bröt ut i ett grymtande skratt --.
En hade väl aldrig sett slik liten en piga.
Ante kom tillbaka in med fånget opp till näsan fylldt af långved utifrån backen, där han sett att det fanns när han kom till gården.
Per-Erik och Månke följde honom i hälarna. De klämde igen dörren för Gullspira, som i ett ögonblick glimtade fram i dörröppningen, och när hon blef lämnad utanför uppgaf ett hjärtskärande bräkande.
Ante släppte veden i golfvet. Han stod med nedslagna ögon, hade ju rent, för allt nytt som tagit honom, glömt att en get äfven följde med i sällskapet.
Inte utan att glasögonkarlen nu vardt sint.
Hvad var det för fasoner! Hade en nånsin hört att man på vintertid drog getter med när man gaf sig ut på --. Han höll på att säga »tiggeri». Men det var något i Antes fasta, allvarsamma ögon, som höll honom tillbaka.
»Geten där ha väl int behöft känna ondt af att auktioneras bort heller?»
»Gullspira är van te vara me barna, och sen hon fick killingar har hon mjölka så bra. Småstinterna hade för länge sen gått åt om inte hon hade vari. Jag lofte mor då hon dödde, att Gullspira skulle få följa oss. Mor visste de en kan ha mycke godt åf en get, när en ingen mat har åt småen, -- så jag tog Gullspira med oss.»
»Hon skulle int tröje (trifvas) hos andra än oss heller», försäkrade Maglena stolt.
»Ja, och för den delen har då jag tagi foder me åt Gullspira, så en behöfver då inte ängslas för de», sade
| 33 |
»På de vise -- att här finns ännu mer med småfolk. Här en, och där en till; -- två, tre, fyra, fem, förut. Finns kanske lika många kvar där ute, som är lika morsk som de här bägge sista? Foder ha de burit åt geten! Kluck, kluck --»
Det lät som om mannen skrattade.
»Hvar tänk lill'drängen här hysa geten i natt, om de nu är bara en, -- eller har han kanske tagit foder med för hele tjoge getter. -- Ja säg ifrån med ens, om ni har fler.»
»Nääj, vi ha int mer än en», försäkrade Månke med en stor allvarsam blick upp emot de plirande ögonen.
»Bruka ni ha na' i sängen eller i spisen -- hva?»
»Ömse hur hon ligg, Gullspira. När de va riktigt kallt på halmen i stugan då vi pojkar låg på golfve, så tog vi dit Gullspira till oss. Det vardt liksom varmt åf na!»
»Ja och så slapp hon fryse själf ute i lidre. De var de du mest ängslades för, du», föll Maglena in.
»På de vise -- att hon ska ha bäddadt åt sej, geten.»
»Nääj, int att hon bryr sej mycke om de, för hon lägg sej ändå om de å är obäddadt», försäkrade Månke. »Hon är aldrig noga pået Gullspira».
»Kluck, kluck». Glasögonkarlens axlar skakade.
»Om du skulle be na stiga in och hålla till godo med hvad en har att bju på.»
Månke gick storbelåten till dörren.
»Var så go och stig in Gullspira, och håll te goo.»
In steg Gullspira med högt buret hufvud. Hon såg sig om bland barnen. Varsnade Anna-Lisa, som vispade om sirap i drickesvrilen, trippade fram till henne och gaf henne en liten puff med hornen.
»Herre gulla barn. Hon vill bli mjölkad. De är den ti'n nu -- så som en ändå dragi na hela dan.»
Det blef ett ömkande, smekande sort bland barnen.
»Fina Gullspira, granndocka, lill'pärla.»
De föllo på knä rundtom henne på golfvet, strykande
| 34 |
»Hon tänk väl att vi är hungrig förstås, lill'pigan.» Maglena drog getens smala nos emot sin tunna kind.
»På de vise, att hon brukar tänka på sån't också», kluckade karlen, som äfven gaf Gullspira en smekning längs ryggen.
»Ja och nu kom hon då riktigt med grädde till kaffe, som vi ska få. De är färdigt nu», småmyste Anna-Lisa, för hvilken drömmen om kallgröten mer och mer syntes bli verklighet.
Hon lyfte den trebenta kaffekokaren från det flammande bålet på spisen lade, som sed var ett par duktiga saltkorn i den och spolade lite kallt vatten öfver den för att påskynda afklarningen.
Ante och Maglena hade röjt af bordet. Gröttallriken och gamla grötrester, förvarade i kallkontoret ute på förstugukvisten sattes fram med sirapsdrickat till. Strömming, som doftade nystekt och som var salt så det sprätte om den fanns äfven och bröd till, rent af så mycket de ville äta.
Det var med stor andakt, som barnen med knäppta händer läste bordsbönen inför en sådan anrättning.
Glasögonkarlen han snöt sig och han haltade rundt i rummet, alltjämt mumlande: »På de vise. Så där många skulle de ha varit här å, men alla ha gått.»
»Ska inte getmadammen vara me vid borde», sporde han, när han stötte på Gullspira, som liksom tankfull stod invid elden och idisslade.
»Joo, om hon får lof så. Hon ät skal och ben och allt som bli öfver. Var så go, Gullspira!»
Månke makade ner allt hvad de kunde undvara, i sitt lilla barmskinn af gammalt läder, och lät geten äta, samtidigt med att han åt själf.
Rätt som det var rullade småstintorna ner i golfvet, insomnade.
Glasögonkarlen hade gått ut ur stugan. Anna-Lisa hällde upp kaffe i några omaka, men riktigt granna koppar, som hon letat rätt på i skåpet.
Det var något till godt att få i sig det goda varma kaffet efter den kalla, men ju ändå så rara maten.
Karlen kom in med fånget fullt af halm. »De här tror jag skall förslå för bå folk och fä.»
| 35 |
Han bredde ut halmen på golfvet, på lämpligt afstånd från spisen med eldgnistorna.
Gullspira visade sin erkänsla genom att genast gå fram och nappa i sig några af de tomma axen, och sedan stolt och behagfullt klifva in i halmen och lägga sig till ro för natten.
Ante satt kvar vid bordet och tackade, med sänkt hufvud, Gud för maten. Så steg han upp, tog småstintorna en efter annan, höljde af dem halsdukspaltor och schaltrasor och lade dem så i halmbädden, med deras hufvuden emot getens varma ragg.
»På de vise -- kluck, kluck.» Glasögonkarlen stod och stirrade på de små där på halmen. Söta, rara barn voro de, med ljuslockigt hår, fina små ansikten, fastän så bleka, så tunna, med frostbitna små näsor.
Han drog fällen från sin egen säng och ville hölja öfver dem. Men Ante höll honom tillbaka.
»Käre gör int de, -- ta int åf er själf. Vi har fårskinnsfällen ute på kälken och kläderna, som vi ta åf oss. »
»Jag har en skinnfäll in i lillkammarn å. Ta fållen ni.»
Glasögonkarlen gick in i, hvad som väl var lillkammarn, genom en dörr bakom spisen. Han kom ut igen med en riktigt snygg fäll öfver armen. I ena handen höll han en halfstopsbutelj och i den andra ett sprucket dricksglas.
»Nu ska en så rejel liten karl, som har sliti så ondt hela dagen, ha sig, hvad godt är. Si här, en ordentlig sup, det gör godt i skrofve.»
Han fyllde glaset till mer än hälften. »Jag plär alltid själf supa ur buteljen och är god för att i ett drag ha i mej hela fjärndelen. Men någe mått på så vis, om hur mycke en ska ta i sig kan ju inte den ha, som int är fullt van. Halfva dricksglase tänk jag ska svara emot en god, redig färdsup. Smådrängarnas tur kom se'n den. Måtro dom är nog så karig att dom vet te förstå sej på hva godt och nyttigt är i vintertid dom å.» Han såg välvilligt på de små »karlarna».
»Så kopp (skål) då, på dej, i förstone!»
»Smådrängarna», Månke och Per-Erik blefvo med ens så höga i halsen. De torkade sig om munnen med afvigsidan af handen, som de sett storkarlarna, ja far deras också göra, när de skulle till att supa. Till och med
| 36 |
Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd, som om han varit anklagad för ett brott.
»Käre, käre er far, låt mej slippe tocke!»
»Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att han int tar till godo när han blir bjuden på en sup. Han syns då komme från Lappfjälle riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka för en sup när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan ta den här skvätten. Jag just som trår efter sällskap åt min sup.»
Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men gossen bet ihop tänderna och steg tillbaka.
»Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så innande säkert att int bli nån supare.»
»Hä, hä, hää», vrålskrattade glasögonkarlen, »supare», för de du tar en sup. De är kärringprat, du är rädd för mor din än. Tocken mes!
Ante blef hvit i ansiktet. »Käringprat» det mor sagt, mor, som ensam fått draga försorg om barnen, sedan far de sista åren kommit i dåligt sällskap, som lockat honom att dricka tills hans krafter voro slut och han långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att bry sig om hvarken henne eller barnen.
Tårarna kommo honom i ögonen.
»De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa' mor, och den här skulle bli den förste. Kom ihåg, att jag har alla de här småena att svara för å.»
Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han sänkte buteljen, som han just höll upp emot det öppna gapet för att dricka ur. Så ställde han sej att stirra in i den aftynande elden.
Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner den med knutna näfven, sedan han mycket betänksamt hällt tillbaka det af Ante ratade innehållet i glaset. Men han darrade som om han lidit dödsvånda, och svettpärlor rullade ner från hans panna.
»På det vise, att det är 'första supen' man skall vara rädd för», sade han långsamt, liksom högtidligt. »Ja, så skall ja bli den som är rädd för den 'sista supen' också, då
| 37 |
Han haltade stånkande in i lillkammarn med brännvinsflaskan i handen. Så kom han ut igen och ställde sig länge att se på barnskaran i halmbädden. De sofvo djupt, i samma ställning som de kastat sig ner, bleka små stackare, men så barnalyckligt, tryggt slumrande, att det syntes honom som om han fått Guds änglar till huset, som höllo vakt om dem.
Gullspira låg midt i gruppen, idisslande, med halfslutna ögon och
knusande öfverlägsen hållning.
