Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
också gått en hel vinterdag utan mat, släpat på småsyskon i en tung kälke, ängslat sig för hvad han bragt dem
in uti. Inte om han så gått pinad af all fasans ångest för
annalkande glupska vargar, och därtill nu, på sistone kände
skammen af att komma med hela skaran för att be om
mat för dem alla och sig själf, samt – om husrum –
Men ändå!
Han vart sindt Ante, på tårarna, som ville fram, och på
leda snyftningar, som togo till att skaka honom. Han
knöt näfvarna hårdt, och grinade med sammanbitna tänder för att hålla inne med hvad en karl, som hade så
många små att hålla sig uppe inför, och att ta styr på,
måste hålla inne med.
»Barna, barna, då – är ni tokig –! Vi är hos främ-
mande folk. Dom kör ut oss, om ni håll på så här.»
Var det likt det, att »barna» skulle tiga vid en sådan
darrande, halfsnyftande tillsägelse. Såg Ante ut så där,
och lät han så underlig och gråtfärdig, så var då riktig
fara å färde.
Oj, oj, hvad det blef för en hvinande olåt i skriket.
»Hva ä de folke ifrån, som kom med så ledt sätt att
hälsa? Goddag och Guds fred brukar en annars säge.»
Glasögonkarlen vände sig långsamt. Nu blefvo barnen
med ens mol tysta af häpnad. Kan man tänka, han hade
ögon äfven midt emot nacken, i ansiktet, som vanligt
folk, och han såg på dem med en tungsam, men inte
alls ondskefull uppsyn.
»Hvem har haft så lite vett att dom släppt ut bara
småfolk nu, i hårdårstider, och då vargen stryk kring
knutarna?»
Ante steg fram så långt han förmådde med det tunga
släpet af de små, om benen.
»De är ingen, som släppt oss. Vi ha gått själf, för
lill’stugan våran är tom på bå far å – mor –»
Antes röst tog till att darra på ett oroväckande sätt.
»Men ni har väl kommun och fattigvård. Det blir för
den här socken te forsla en så’n här hop tillbaks dit.»
»Det är hårdår. Alla därhemma ha de smått. Ingen
vill ta småstinterna för annat än te få pängar för dom –
och mor var så rädd om dom.»
Ante teg åter – sväljde och sväljde –, bet ihop tänderna.
»På de vise!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
