Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Kap. 3. Glasögonkarlen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
de äldres därvid andäktiga, belåtna uppsyn försökte de
att efterlikna, där de stodo beredda att efter Ante få
smaka på brännvinet.
Men Ante stod framför glasögonkarlen blossande röd,
som om han varit anklagad för ett brott.
»Käre, käre er far, låt mej slippe tocke! »
»Hurru nu då. Är den kvicke, rejele pojken en tocken mesfjärdig, att han int tar till godo när han blir
bjuden på en sup. Han syns då komme från Lappfjälle
riktigt nu då, han. Och jag, som tyckte de ni va kommen tå svensk-folke, som plär ha bättre vett än te neka
för en sup när de bjuds. Si här, begas (tjura), int nu, utan
ta den här skvätten. Jag just som trår efter sällskap
åt min sup.»
Han satte glaset nästan befallande till Antes mun. Men
gossen bet ihop tänderna och steg tillbaka.
»Ni mått låte mej slippe far, för jag har loft mor så
innande säkert att int bli nån supare.»
»Hä, hä, hää», vrålskrattade glasögonkarlen, »supare»,
för de du tar en sup. De är kärringprat, du är rädd för
mor din än. Tocken mes!
Ante blef hvit i ansiktet. »Käringprat» det mor sagt,
mor, som ensam fått draga försorg om barnen, sedan
far de sista åren kommit i dåligt sällskap, som lockat
honom att dricka tills hans krafter voro slut och han
långa tider lade sig hemma, hjälplös och eländig, utan att
bry sig om hvarken henne eller barnen.
Tårarna kommo honom i ögonen.
»De var den förste supen jag skulle akta mej för, sa’
mor, och den här skulle bli den förste. Kom ihåg, att
jag har alla de här småena att svara för å.»
Glasögonkarlen blef med ens så underligt spak. Han
sänkte buteljen, som han just höll upp emot det öppna
gapet för att dricka ur. Så ställde han sej att stirra in
i den aftynande elden.
Efter en stund satte han korken i flaskan och slog ner
den med knutna näfven, sedan han mycket betänksamt
hällt tillbaka det af Ante ratade innehållet i glaset. Men
han darrade som om han lidit dödsvånda, och svettpärlor rullade ner från hans panna.
»På det vise, att det är ’första supen’ man skall vara
rädd för», sade han långsamt, liksom högtidligt. »Ja, så
skall ja bli den som är rädd för den ’sista supen’ också, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
