Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mesterton ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
J. Wiborgh: »Handbok i svenska
tackjernstillverkningen» (1877), J. K. Garney:
»Handledning i svenska masmästeriet» (1791;
2:dra uppl. omarbetad af K. J. Lidbeck. 1816),
R. Åkerman: »Om jernmalmers rostning», »Studier
rörande värmeförhållandena i masugnsprocessen» samt
flere andra värderika afhandlingar i »Jernkontorets
annaler». Af metallurgiska tidskrifter må nämnas
bl. a. Jernkontorets annaler; Annales des mines;
Engineering, Engineering and mining journal, Journal
of the iron and steel institute, Iron, Iron age,
The ironmonger; Berg- und hüttenmännische
zeitung, Stahl und eisen, Österreichische
zeitschrift für berg- und hüttenwesen o. s. v.
C. A. D.
Metameri (af Grek. meta, med. jämte, och meros,
del). Se Isomeri 1.
Metamorfiska bergarter (af Grek. metamorfun,
omgestalta), geol. Ehuru visserligen bergarter
af hvarje geologiskt system eller formation,
oberoende af åldern, kunna vara och ofta äro
metamorfoserade, d. v. s. förändrade till struktur,
sammansättning o. s. v., genom metamorfiska
krafters inverkan, har det blifvit brukligt att
med benämningen »metamorfiska bergarter» beteckna
de kristalliniskt skiffriga bergarterna gneis,
glimmerskiffer, hornblendeskiffer, kloritskiffer,
eurit (granulit), kornig kalksten m. fl., hvilka äro
äldre än alla rent sedimentära, klastiska aflagringar
och derför äfven kallas urbergarter. Tillsammans
bilda de ett flere tusen meter mäktigt lagersystem,
som benämnes metamorfiska systemet (formationen),
äfven urformationen och azoiska formationen. –
Dessa bergarters bildningssätt kan ännu ej anses
vara utredt. Geologerna äro visserligen med få
undantag ense om att de ursprungligen aflagrats
i form af sediment, på ungefär samma sätt som
t. ex. yngre sandstenar och lerskiffrar, och att
de sedermera i tidernas lopp undergått förändring,
metamorfos, samt derigenom erhållit kristallinisk
struktur och den petrografiska utbildning, som de
nu ega. Men rörande denna omvandlings orsak och
natur äro åsigterna vexlande. Upphettning från
jordens glödflytande inre, tryck af ofvanliggande
berglager samt rent hydrokemiska processer anföras
som orsaker. Omöjligt torde icke häller vara, att
vid tiden för deras bildande sådana förhållanden
voro rådande, som tillstadde eller betingade en i
viss mån ursprunglig kristallinisk utbildning hos de
aflagrade beståndsdelarna. E. E.
Metamorfiska formationen l. metamorfiska systemet. Se
föreg. art.
Metamorfism (af Grek. metamorfun, omgestalta),
geol., stenarters eller bergmassors förändring eller
omvandling till struktur, mineralsammansättning
eller kemisk beskaffenhet, stundom i så hög
grad, att deras ursprungliga natur knappast kan
spåras. Bland orsakerna till sjelfva förändringen
anses inverkan af hög temperatur och starkt tryck
spela en framstående rol. De genom metamorfismen
uppkomna förändringarna eller omgestaltningarna hos
en bergart kallas metamorfoser; bergarten sjelf säges
vara metamorfoserad. Man skiljer mellan eruptions-
l. kontaktmetamorfoser och tryck- 1.
regionalmetamorfoser. De förra uppstå vid
beröringsytorna eller kontakten emellan en
eruptiv bergart och dennes sidosten; de senare
förekomma hos delar af sådana berglager, som
undergått starka hoppressningar och böjningar. –
Vid kontaktmetamorfoserna är det hufvudsakligen den
uppträngande eruptiva eller vulkaniska bergmassans
inneboende höga värmegrad och innehåll af öfverhettadt
vatten eller gaser, som åstadkommit förändringarna
hos sidostenen. Stenkolslager befinnas vid gränsen mot
basalt-, trakyt- eller porfyrbäddar, som flutit öfver
eller i dem, vara förkoksade och delvis ombildade
till grafit. Tät, mörk, fossilförande kalksten, ja
t. o. m. krita har flerestädes genom beröring med
eruptivbergarter öfvergått till en hvit, fullkomligt
kristalliniskt kornig marmor, hos hvilken hvarje spår
af forsteningar saknas, och hvilken t. o. m. blifvit
inom sjelfva kontaktzonen impregnerad med främmande
mineral, såsom granat, vesuvian, epidot, hornblende,
glimmer m. fl. Somligstädes hafva skifferleror och
sandstenar af samma orsak likasom hårdbränts eller
t. o. m. närmast kontakten förglasats. En ganska
vanlig följd af den från glödflytande eruptivmassor
utgående upphettningen är att sidostenen erhållit
en prismatisk afsöndring eller förklyftning,
ett förhållande, som hos sandsten och andra
sedimentära bergarter flerestädes iakttagits i
Tyskland. Kontaktmetamorfismens verkningar sträcka
sig vanligen föga långt från sjelfva kontakten, i det
att den omvandlade zonen i många fall har en mäktighet
af blott en eller ett par centimeter, i andra uppnår
en eller flere meter. Stundom utbreder sig dock
den omvandlade zonen till tusentals meters afstånd
från eruptiv-gränsen, t. ex. i Kristianiatrakten,
i Cornwall, i Pyrenéerna m. fl. ställen, hvarest
rent sedimentära lerskiffrar och kalklerskiffrar
genom kontakt med större eller mindre granitmassiv
förändrats till kristalliniskt skiffriga bergarter,
innehållande tydligt utskild glimmer, fältspat, qvarts,
granat, hornblende m. fl. mineral. Vid eruptiv, som
genomsätta kristalliniska bergarter, t. ex. vid
de inom Sveriges gneiser så allmänt uppträdande
diabasgångarna, märkes sällan eller aldrig någon
kontaktmetamorfos inom sidostenen, men deremot
har genom beröringen med denna och deraf orsakad
hastigare afkylning diabasmassan sjelf ofta erhållit
en finkornigare, delvis tät textur i kontaktens närhet
än uti gångens inre delar.
Tryck- eller regionalmetamorfoser benämnas de
förändringar, som bergarterna undergått genom
tryck i samband med den ofantliga sammanpressning,
delvis också molekulära förskjutning, för hvilken de
varit utsatta, då mäktiga lagersystem hoptrycktes,
skrynklades eller böjdes i stora veck, så att
mångenstädes höga bergskedjor dervid uppstodo. På
en del ställen har den sammantryckande kraften
åstadkommit, att en tydlig skiffrighet eller
klyfbarhet, oberoende af den ursprungliga lagringen
eller skiktningen, utbildats vinkelrätt mot trycket,
t. ex. hos lerskiffer. På andra ställen hafva ännu
mera genomgripande omvandlingar försiggått, i det att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
