Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mesterton ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
kropp applicerade jern. För nära 30 år sedan kom
Burq på denna idé genom en tillfällighet, en qvinnas
känslighet för koppar, och han har sedan egnat
hela sitt lif åt metodens utbildande. På senare
åren har metoden blifvit vetenskapligt pröfvad af
Charcot m. fl. i Paris, och ganska märkvärdiga
fakta hafva konstaterats. Då olika individer
visa mycket olika känslighet för de särskilda
metallerna, pröfvas först för hvilken metall (jern,
koppar, guld, silfver, zink) patienten är särskildt
känslig. Denna undersökning kallas metalloskopi
(af Grek. skopein, se). Derefter användes denna
metall i form af tunna skifvor, applicerade på huden
nära det sjuka organet (»yttre» metalloterapi),
eller i form af något lösligt metallsalt invärtes
(»inre» metalloterapi). Metoden har visat förvånande
verkningar i synnerhet på hysteriska qvinnor, i det
den efter kortare eller längre bruk häfver anestesi
(okänslighet), lamhet, kontraktur och konvulsioner,
ja äfven nervös döfhet och blindhet. Då den rätta
metallen legat några minuter på ett okänsligt
hudparti, kännes först krypning, sedan sveda; den
förut bleka huden blir röd, känsligheten återkommer,
och svaga muskelpartier blifva starkare. Men stundom
sker denna förbättring liksom på bekostnad af
motsvarande ställen på den andra kroppshalfvan,
som i samma mån blir okänsligare, svagare och
kallare. Detta besynnerliga fenomen hafva fransmännen
kallat transfert. Endast genom upprepadt bruk af
metallen blir dess verkan varaktig. Metoden har visat
sig verksam äfven mot nervös astma, men icke mot
nervsjukdom, som beror på organiska förändringar.
F. B.
Metallproberingskonst. Se Proberkonst.
Metallreflexiön, metallspegling,
fys. Ljusets reflexion mot en polerad metallyta
följer med afseende på den reflekterade strålens
riktning samma lag som vid hvarje annan spegling,
nämligen den s. k. reflexionslagen. Beträffande
åter det reflekterade ljusets intensitet
och polarisationsförhållanden har man funnit
märkbara olikheter med hvad som eger rum, när
reflexionen sker mot ett genomskinligt ämne,
t. ex. glas. Dessa olikheter, hvilkas utredande
och förklaring höra till optikens svårare problem,
hafva gifvit anledning till en mängd både teoretiska
och experimentella undersökningar af högt värde,
af hvilka bl. a. framgår, att det från metaller
reflekterade ljuset i allmänhet är elliptiskt
polariseradt (se Ljus, sp. 1557). Bland de fysici,
som kraftigast bidragit att belysa sammanhanget
mellan metallreflexionen och speglingen från
genomskinliga ämnen, intager Jamin ett framstående
rum. R. R.
Metallsnitt, för aftryck afsedd metallplåt med upphöjd
teckning och för öfrigt utförd på samma sätt som ett
träsnitt. Särskildt förstår man härmed de äldsta, från
medeltiden härstammande försöken i denna riktning,
hvilka föregingo trä- eller formsnittet.
Metallspeglar, fys., användas ofta i fysikaliska
instrument i st. f. folierade glasspeglar, hvilka
senare hafva den olägenheten, att de frambringa tvänne
bilder af det afspeglade foremålet,
den ena uppkommande genom ljusets reflexion mot
spegelglasets främre yta, den andra från folieringen
på dess baksida. Då det gäller att med stor noggranhet
uppmäta eller bedöma läget hos t. ex. bilden af
hårkorset i en tub, bör man söka så vidt möjligt
undvika alla källor till misstag, och derför begagnar
man i sådana fall metallspeglar, emedan dessa gifva
enkla bilder af föremål, som äro placerade framför
dem. De förfärdigas numera mestadels af gjutstål,
som härdas, innan speglarna slipas och poleras. Förr
gjordes de af en legering (vanligen af koppar och
tenn). För fysikaliskt och astronomiskt behof brukas
äfven till speglar på galvanoplastisk väg försilfrade
glasskifvor, hvilka sedan poleras på den försilfrade
sidan. De insättas i apparaten, med denna sida vänd
mot de föremål, som skola afbildas och gifva således
enkla bilder af dessa. Se vidare Metallreflexion.
R. R.
Metallstick, gemensam benämning på i metall, silfver,
koppar, stål o. s. v., utfördt stick. Jfr Grafisk
konst.
Metallsyror, kem., syror, hvilkas radikal innehåller
en metall, t. ex. kromsyra, antimonsyra, tennsyra
m. fl.
Metalltråd (T. draht, Fr. fil, Eng. wire) kan
förfärdigas af alla smidiga metaller. Vanligast
tillverkas sådan tråd af jern och stål, koppar,
mässing och tombak, nysilfver, silfver, guld
och platina. Zinktråd och blytråd hafva mycket
inskränkt användning; tenntråd förekommer aldrig
i handeln. Tråd af olika metaller erhålles,
såsom beskrifvits i art. Jerntråd, genom att
man drager ett trådämne af lämplig form genom
successivt mindre och mindre hål i en dragskifva,
tills den önskade grofleken erhållits, hvarvid allt
emellanåt tråden måste undergå en glödgning för att
uppmjukas. Trådens groflek angifves vanligen genom
nummer på en trådklinka. C. A. D.
Metallurg, en som egnar sig åt eller sysselsätter
sig med metallurgi (se d. o.).
Metallurgi (af metall och Grek. ergon, verk),
hyttkunskap, läran om metallernas framställande ur
deras malmer samt om de för detta ändamål behöfliga
apparater och byggnader. I ett så omfattande
ämne är det naturligt, att literaturen, såväl
den allmänna som den speciella, måste vara mycket
omfattande. I allmän metallurgi hafva vi på svenska
språket ett mycket framstående arbete från slutet af
1700-talet, näml. Sven Rinmans »Bergverks-lexikon»
(2 bd 1788–89). Bland goda arbeten för nutidens
förhållanden må nämnas Th. Scheerer: »Lehrbuch
der metallurgie» (1848), J. Percy: »Metallurgy»
(1864), L. Gruner: »Traité de la metallurgie»,
Br. Kerl: »Grundriss der metallhüttenkunde»
(1881), C. A. M. Balling: »Metallhüttenkunde». Af
specialverk må nämnas H. Bauermann: »Treatise on the
metallurgy of iron», J. L. Bell: »Principles of the
manufacture of iron and steel», A. R. v. Kerpely:
»Die anlage und einrichtung der eisenhütten» (1881),
A. Ledebur: »Handbuch der eisenhüttenkunde» (1883),
H. Wedding: »Grundriss der eisenhüttenkunde» (1871),
M. Nisser: »Populär lärobok i jernets metallurgi» (1883),
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
