Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Mariadagar ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
för sin egen skull, utan såsom biperson till
sonen. Förhållandet ändras i någon mån efter de
nestorianska stridigheternas biläggande (kyrkomötet
i Efesus 431), sedan hon så att säga officielt
erhållit benämning »Guds moder» (theotokos)
Härmed är utgångspunkten gifven för den senare
tidens högt uppdrifna Mariadyrkan, och efter denna
tidpunkt framträda de egentliga Madonnabilderna,
d. v. s. bilderna af Maria med barnet. – Enligt den
äldre uppfattningen framställes jungfru Maria i regeln
såsom en medelålders matrona, i vanlig qvinnodrägt
(röd klädning, blå mantel) och utan några särskilda
värdighetstecken. Af dessa äldre bilder hafva
åtskilliga blifvit tillskrifna evangelisten Lukas,
hvilken en fullkomligt obestyrkt sägen, som kan följas
tillbaka åtminstone till 500-talet, gör till målare
och upphofsman till Kristi, Marias och apostlarnas
porträtt, de s. k. Lukasbilderna. (Möjligt är, att
en folklig omtydning af Grek. levkas, hvit kritgrund
under en målning, gifvit upphof till sägnen; se
L. Dietrichson: »Christusbilledet», 1880.) – Med
1100-talets utgång, under gotikens konstperiod,
korstågens och ridderlighetens tid, börjar
jungfru Maria att intaga en i religiöst hänseende
alltmer framstående plats: hon blir föremål för en
dyrkan, som kan jämföras med, ja t. o. m. öfvergår
gudomlighetens. Detta förhållande afspeglar sig inom
konsten. Mariabildernas antal ökas, uppfattningen af
hennes personlighet undergår samtidigt åtskilliga
förändringar. Hon är ej längre ensamt den värdiga
matronan, timmermannens hustru och menniskosonens
moder, utan en fager ungdomlig gestalt, till utseendet
nästan jämnårig med sonen, himlarnas drottning,
prydd med de yttre tecknen till sin värdighet. Mot
medeltidens slut framställes hon ofta som en ung,
15–20 års flicka, alltid »ett ideal af den ädlaste
qvinlighet». – Renaissancens konst inrymmer åt henne
en fullt ut lika framstående plats inom sina ämnens
krets. Uppfattningen är dock friare och framförallt
mera omvexlande, än närmande sig den strängare
medeltidsuppfattningen, än den vanliga genre- eller
lifsbilden (jfr Heliga familjen, Heligt samtal,
Madonna). Den nyaste tiden har vid återgifvandet
af Marias personlighet, liksom af frälsarens (se
Kristusbilder), till de äldre uppfattningarna lagt
den naturalistisk-etnografiska, enligt hvilken Maria
framställes som en qvinna af österländsk rastyp och
i en deremot svarande omgifning.
Jungfru Maria har, som ofvan nämndes, otaliga gånger
gjorts till föremål för konstnärlig framställning,
än ensam, än tillsammans med andra personer. Ämnena
för dessa framställningar hafva hemtats dels från
bibeln, dels från apokryfiska skrifter af legendariskt
innehåll: Jakobs protoevangelium, Historien om Marias
födelse och frälsarens barndom m. fl., och sålunda
har utvecklat sig en sammanhängande följd af bilder,
som skildra hennes lif från födelsen till grafven
och det ärorika mottagandel i himmelriket. De olika
bilderna kunna fördelas i två stora hufvudgrupper:
andaktsbilder och historiska bilder. Inom gruppen
andaktsbilder skiljes emellan framställningarna af
Maria utan barnet och M. med barnet. Hon kallas Sponsa
Dei (Guds brud), när hon framstäles sittande vid
den förhärligade sonens högra sida, Virgo incoronata
(den krönta jungfrun), när Gud fader och Kristus
sätta kronan på hennes hufvud (»Marias kröning»),
Mater misericordiae (barmhertighetens moder), när hon
skyddande utbreder sin mantel öfver de trognes skara,
Mater dolorosa (den smärtfyllda modern), när hon står
vid korsets fot eller med ett, fem eller sju svärd
i bröstet, det senare med hänsyftning på de »sju
sorgerna» (se Marias sju sorger), Virgo purissima
(den utan synd aflade jungfrun), stående på månskäran
(»den obefläckade aflelsen»). Framställd såsom
moder med barnet i sitt sköte, i en högtidlig, mera
ceremoniös hållning, kallas hon Sancta Dei genitrix
(den heliga gudsföderskan) eller Virgo deipara (den
gudsfödande jungfrun), mera genremässigt uppfattad:
Mater amabilis (den älskvärda modern) eller Alma mater
(den hulda modern). – De historiska bilderna skildra
jungfru Marias lif 1) från födelsen till giftermålet
med Josef: legenden om Joakim och Anna, den heliga
Annas bebådelse, Joakim bortvisas af öfverstepresten,
Joakims och Annas möte vid den gyllene porten, Marias
födelse, Maria som barn går uppför templets trappa,
hennes trolofning med Josef; 2) från bebådelsen till
återkomsten från Egypten: bebådelsen, besökelsen,
färden till Betlehem, Jesu födelse, herdarnas
tillbedjan, konungarnas tillbedjan, Jesusbarnet
frambäres i templet, flykten till Egypten, hvila
på flykten till Egypten, återkomsten från Egypten;
3) från återkomsten till Jesu grafläggning: den
heliga familjen (Maria med barnet samt med Johannes,
Josef, Anna och Elisabet), timmermannens verkstad,
Jesusbarnet lär sig läsa, han lärer i templet,
Josefs död, bröllopet i Kana, Jesus bär sitt kors,
korsfästelsen, nedtagningen från korset, Jesus
begråtes af sin moder, den döde frälsaren
på sin moders knän (Pietà), grafläggningen;
4) från uppståndelsen till Marias himmelsfärd:
den återuppståndne uppenbarar sig för sin moder,
hans himmelsfärd, den hel. andes utgjutelse,
apostlarna taga afsked från hvarandra, Marias
död och himmelsfärd, hennes begrafning, hennes
förhärligande och kröning. Jfr Otte: »Kirchliche
kunst-archäologie», och Mrs Jameson: »Legends of
the madonna». Upk.
Mariadagar. Se Mariafester.
Maria del Occidente, psevdonym för författarinnan
Maria Brooks.
Maria Einsiedeln. Se Einsiedeln.
Maria Feodorovna [fjå’dåråvna], rysk kejsarinna. Se
Dagmar.
Mariafester (Mariadagar) kallas de af den
katolska kyrkan till Jesu moders ära anordnade
kyrkofesterna. Mariakultens tillväxt blef naturligtvis
snart uppenbar i det kyrkliga lifvets yttre ordningar
och former. Klostren egnade lördagen åt Marias dyrkan,
som ock allmänt öfvades genom kyrkobesök, fastor
och böner. Särskilda fester till hennes ära uppkommo
efter hand. De större Mariafesterna äro följande:
1. Marie bebådelsedag (annuntiatio Mariae) till minne
af änglabebådelsen om Jesu födelse.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
