030720: Schema för Höglandets Visfestival på gång!
030714: Frasse Haraldsen - framtidens visstjärna?
030712: Höglandets Visfestival
030701: Proggsida med aktualitet
030623: Musikbranschens nedgång
030601: Nytt från min egen penna
030508: "Varning för gymnasister".
030507: Vilket ben ska man stå på?
030506: Öppet brev till gnällspiken
030413: Inget trubadurslam i vår
030329: En riktigt usel recension
030313: Rockmusik kan faktiskt låta bra live!
030303: Man får variera sej lite
030226: Ny kanal för lokal musik
021210: CD-skiva lämpad för punk
021117: Lasse Lindh är lite löjlig
021026: Mossighet och konservatism
Alla äldre rubriker ligger nu med sina artiklar på följande sidor:
Gamla nyheter och funderingar del 9
Gamla nyheter och funderingar del 8
Gamla nyheter och funderingar del 7
Gamla nyheter och funderingar del 6
Gamla nyheter och funderingar del 5
Gamla nyheter och funderingar del 4
Gamla nyheter och funderingar del 3
Gamla nyheter och funderingar del 2
Gamla nyheter och funderingar del 1
Idag åker jag och familjen till Piteå, där jag ska sätta mej på en ö och skriva lite låtar och leka med barnen. Räkna inte med uppdateringar eller svar på brev innan månadsskiftet!
På sidan för Höglandets Visfestival har det dykt upp några artister till, Jan Hammarlund (på lördagen, före Eldkvarn), Krasse Flodström, Peter Olofsson med Alla små stjärnor och Gunnar Svebring. Dessutom har 2dagens (med Mats, en av huvudarrangörerna!) hoppat upp från nattspelning till att ligga först! De har alltså bytt en halvbra tid mot en av de svåraste, klockan fyra på eftermiddagen på fredagen! Är det inte typiskt när man är arrangör, man offrar sej för att ge gästerna bättre tider? För det är den svåraste knuten, vem ska börja egentligen, spela medan folk börjar samla sej och många inte hunnit komma än?
Att Eldkvarn och Hammarlund ska ha attraktiva tider är ju självklart, och det har de fått. Det ska bli spännande att se var Dick, Fredda med flera hamnar i programmet.
Planeringen inför Höglandets Visfestival går in på nästa växel. Vi som ska spela har fått tiderna, och allt eftersom de bekräftas läggs det upp på hemsidan.
I skrivande stund är följande tider klara:
Fredag:
17.00-17.45 Progject
17.30-18.15 Ingemar Ragnemalm
20.00-21.00 Smaklösa
23.15-00.00 2-Dagens
Lördag:
15.00-15.45 Dristig & Ekman
16.00-16.45 Peter "Infernoking" Adolfsson
18.00-19.30 Eldkvarn
20.15-21.00 Henrik Tröst
Detta är bara en bråkdel av de medverkande, 1/5 ungefär, men alla luckorna kommer att fyllas snabbt de närmaste dagarna. Artistlistan är full, men tiderna bli officiella först när artisterna bekräftat. Som ni ser är jag en av de som svarat snabbt. Om du är medverkande och inte kollat E-posten på ett par dagar så gör det. (Å andra sidan, om du inte gör det så kanske jag får ta din fina tid på lördagen, som jag helst vill... inte för att min tid är dålig utan för att det blir lite jäktigt att ta sej dit.)
Spelningarna pågår till ett på natten både fredag och lördag. Det hela ser mycket lovande ut, och jag ser fram emot dels att göra min spelning och dels att få en rejäl dos vismusik från övriga medverkande, både gamla bekantingar och en hel del som är nya för mej. Det ser ut att bli lika bra artistuppbåd som sista Grytgöl, om inte rentav bättre (möjligen bortsett från Grytgöls punkprofil), och budget och PR är av allt att döma på en annan nivå. Detta blir kanonbra tror jag! Missa det inte!
I dagens Corren rapporterar Lollo Asplund från Visfestivalen i Västervik. Bland annat är det med en bild på Frasse Haraldsen, känd i våra sammanhang (Grytgöl, Ljuv Musik, SUR), med den hedrande bildtexten " En av morgondagens visstjärnor? Frasse Haraldsen charmar publiken från visfestivalens lilla scen." Lollo noterar också någonting som vi märkte för flera år sedan, att det finns en ungdomlig visrörelse som är lite annorlunda än den gamla, just den visrörelse som Elsa i Underjorden är en del av. Det som är typiskt för de unga vissångarna är att 1) de gör sina egna låtar, 2) kompar på Winnerbäckstuk.
Lollo skriver: "För några år sen var en trubadur liktydigt med en snubbe som misshandlade "Bad moon rising" eller "Sweet home Alabama". I dag hör man inte en enda cover, det är svenska låtar som gäller och jag har känslan av att det mesta är egna låtar." Den nytolkningen känns skön. Hoppas han har rätt, även utanför visfestivalen, för han beskriver precis det jag vill att viskultur ska vara. "Tradition och förnyelse" lär vara Taubes eget motto, ett motto som många gamla vismusiker inte alls lever upp till, men den nya vågen vismusiker gör det i högsta grad, bygger vidare i stället för att stampa på enbart samma gamla låtar!
Det är flera artiklar, så gå till Corren och gå in under "Kultur och nöje". Det är rolig läsning, och Lollo får mej att ångra att jag inte var där.
Du missar väl inte Höglandets Visfestival? Så här när vi lite dystert saknar Finspångs Visfestival, och jag valt att inte haka på Skyltenfestivalen, så är det roligt att det blir en satsning någolunda inom räckhåll för oss östgötar, och resten av Sydsverige för den delen.
Festivalen kommer att hållas i Nässjö Folkets Park, 29-31 augusti. Nässjö, det är precis mitt i Götaland, uppe i Småländska höglandet, därav namnet. Alla som någon gång åkt tåg i Sydsverige vet var det ligger. Festivalen kommer att ha minst två scener, och en rejäl rad med medverkande, de flesta "oetablerade" men välkända i musiknätet/Ljuv Musik-nätverket. Mest känd är förstås Jan Hammarlund, men också Dick Lundberg, Janne Olofsman, Fredrik Sandh, Peter Adolfsson och Johan Piribauer är kända av många utanför våra kretsar.
Gå till hemsidan och vinn inträdesbiljetten!
Jag fick just tips om att sidan Progressiv Diskografi har uppdaterats. Den listar inte bara alla de stora proggbanden från 70-talet, utan också en massa som hänt senare, under begreppet "nyprogg". Där både länkas och beskrivs 2000-talets proggare, som Fredrik Sandh, Fredrik Johansson, Olofsman, Dungen, Winnerbäck, Dr Kosmos med mera. Framtiden läggs i händerna på Sandh och Olov Hamilton samt feministbandet Vagina Grande.
Nu har det hänt, igen. Någon klåfingrad apa har stulit vårt lilla handgjorda troll som satt fast på vår brevlåda med ett gångjärn, som gjorde att det syntes när posten kommit. Det var en liten bränn-modelleredocka som min fru Eva gjort med Trollet Trulsa som förebild. Ingenting konstigt, bara en färgglad klump brännlera egentligen. Absolut inte värdefull. Bara en söt grej vi gjorde för att det var roligare än en pinne. Någon har helt enkelt slitit bort den från brevlådan med sådan kraft att gångjärnet bockats och en lång skruv slitits ur sitt hål.
Varför gör man en sådan sak? Klåfingrighet, bara för att det går? Nån slags avundsjuka, att vi inte får göra roliga saker?
Det som smärtar mej mest när någon okänd är elak är att jag inte vet vilka det inte är. Det troligaste är väl att det är något barn, inte nån av de minsta utan stor nog att vrida sönder ett gångjärn utan alltför stor ansträngning. Men det kan ju vara vem som helst som av någon anledning känner avund för nån inbillad skillnad i livskvalitet eller nåt. Vi är fräcka nog att dekorera brevlådan, och det ska vi straffas för. Eller dumma nog att ha en sak som man kan få loss; chimpansmoralen.
Vi gör ett nytt troll, för ondska, avund och dumhet får inte styra mitt liv. Det är vår rätt att ha ett troll på brevlådan!
"Det har inte gjorts någon riktig musik sedan Palme dog" heter en av Tom Nougas låtar. Kanske det ligger nåt i det! Just detta nämns som en av anledningarna till musikbranchens problem i en artikel av Olle Niklasson i senaste MacWorld (en tidning med fast avdelning för musikproduktion). Ja, inte att det inte skulle gjorts någon musik, men att de stora bolagen satsar allt mindre på att få fram nya stora artister. När CD-skivan kom kunde skivbolagen göra stora pengar på återutgivning av gammalt material. En stor stöm av återutgivningar tog plats från nya lanseringar, och skivbolagen minskade antalet personer som jobbade just med att utveckla nya artister.
Kortsiktigt var det ett klipp utan like. Av 10 nylanserade artister är det bara en (!) som går med vinst för ett skivbolag. De andra är förlustaffärer. Nu kunde man i stället tjäna miljoner på fullkomligt trygga återutgivningar som bara inte kunde misslyckas. Än idag är det samlingsskivor som toppar försäljningsstatistiken. På Palmes tid var det inte så. Då var återutgivningarna få och inga storsäljare.
Med tiden gör en sådan strategi att musikmarkanden utarmas. Inga nya Beatles och Michael Jackson. Visst kommer det nya artister, men urvalet är magrare och det gör det mindre intressant att vara musikintresserad, om man inte är intresserad av amatörmusik förstås.
Själv har jag länge trott att ett av problemen är att det är så mycket dyrare att lansera en artist idag mot vad det var för tjugo år sedan. Man gjorde videos även då, men då räckte det att göra en töntig video där artisten traskar genom en park medan han/hon mimar sin låt. Nu är kraven enormt mycket högre.
Detta i sin tur är del av ett större problem: Musik är egentligen bara ljud. Tillgången på andra, rikare media är mycket större nu än förr. Radion är marginaliserad, en skvalpryl utan större betydelse, som på sin höjd fungerar som tröst på verkstadsgolvet.
Och så har vi likriktningen av radiokanalerna. Allt efter som radion blivit mer skval och mindre för aktivt lyssnande, så har radion kommit att spela ett allt snävare urval, och i mycket hög grad retro. Radion har förlorat mycket av sin betydelse som musiklanserare.
Sen har vi förstås piratkopieringen, det problem som musikbranchen helst skyller förlusterna på. Det är ju det problem som inte beror på felsatsningar, kortsiktigt tänkande och produktionsinflation. Piratkopiering är ett problem, men redan på Palmes tid kopierade man skivor till band.
Jag räknar ihop olika anledningar till att musikbranchen går dåligt:
Inte undra på att skivbolagen har problem! Och om de har problem så blir det också svårare för nya artister att komma fram, vilket förvärrar bristen på nya storstjärnor.
Vart tar det vägen? Håller musikindustrin på att gå under. Nja, jag skulle nog kalla det en förändring. Se till musikens styrka i stället. Den är lättdistribuerad som aldrig förr. Musik tar lite plats med mp3 och motsvarande format. Det gör den attraktiv på Internet jämfört med rikare medier.
Prince har kanske visat vägen till framtidens skivindustri, med sin framgångsrika satsning på eget skivbolag, aktiv fanclub och lansering av det senaste albumet på Internet. När skivbolagen, på grund av regeln "9 förluster på 1 vinnare", sätter artister under slavkontrakt så blir det allt intressantare att gå sin egen väg. Prince var förstås redan superstjärna när han blev egen, men kanske framtidens stjärnor kan komma att vara egna redan från början. Om musikbranchen på det sättet berövas den där tionde som skulle gått med vinst, då är de slut.
För skivbolagen är ju problemet att hitta produkter som de gör vinst på eller som åtminstone går runt. Måste de lägga en massa pengar på att utveckla en artist till ett säljande koncept så är risken större. Winnerbäck är ett paradexempel på hur man lyckas idag. Han skapade sitt koncept själv, med lilla kompisskivbolaget Elvira. Utan hans speciella talang - att skriva texter som låter som filosofiska funderingar över en tekopp - hade det inte gått, men inget stort skivbolag hade satsat på det om han inte själv byggt upp en publik och gjort klart sitt koncept. Förädlingen mpste göras hemma, innan man går till skivbolaget.
Men om artisterna nu ska förädla så mycket längre, vad ska vi då med skivbolag till? Är det bara för att komma in i de fina salarna där man blir tagen på allvar, så att skivan kommer med i TV, ut i alla skivaffärer och säljer guld? Det behövs inga skivbolag för. Det räcker med en hyfsat stor distributör. Och vem behöver skivor? Apple Music Store säljer låtarna direkt på Internet.
När kommer den första riktigt stora artisten som går förbi hela skivbolagsproceduren?
PS: Just nu, måndag kväll, händer nånting stort för oss som kör med Macintosh. Steve Jobs pratar just nu om alla nyheter, och det finns en chans att han kommer att visa upp världens snabbaste persondator i kväll. Det är för den delen viktigt även för er som inte kör Mac, för dels kommer det att sätta press på M$ och Intel, och dels är det bra med alternativ.
Nej, det blev ingen Nybrospelning i kväll. Synd. Så sent som igår var Eva bättre och jag trodde att det skulle fixa sej, men nu är hon helt utslagen och jag måste antingen åka själv, och lämna henne med två barn (dåligt), eller övertyga henne att köra i alla fall, och vara en trafikfara (sämre) eller skippa spelningen.
Det är trist att banga, trist att lämna Peter A ensam med spelningen, men ibland måste man. Trist att missa chansen att spela också.
Nu är det två dagar sedan vårens sista Underjord, och det var en riktigt bra en! Tröst körde "B-sidor", vilket gjorde att det inte blev så mycket utslitet och välbekant utan flera nya bekantskaper eller saker man inte hört på länge. Anders Axelsson var en riktigt säker trubadur åt det traditionella hållet, med långa berättande sånger med utsökt skärpa. Daniel Saidi fick göra inhopp med bonus, två låtar som blev tre. Det är en duktig kille åt Winnerbäckhållet, vispop kanske man ska säga. Mästerliga Morötter blev av, den opretentiösa tävlingen, som kanske är lite för opretentiös för sitt eget bästa, men man måste testa, och ändra åt det håll som känns bäst. Och så till slut Peter Trygg med full bandsättning, två gitarrer, bas, trummor och tre röster. Bekanta, bra låtar i en ny inramning. Och så min egen "Polisbil" i deras tolkning på slutet!
Det som jag kanske beklagar lite grand är att jag bara spelade två låtar, men det är så det blir när man arrangerar. För att programmet inte ska bli för trångt måste man dra in på nåt, och det är lättast att dra in på sej själv. Det var lite mitt eget fel, för jag sinkade starten några minuter eftersom min familj inte hade kommit.
Men två låtar plus en egen tolkad av Trygg & "Academy Awards", det är inte fy skam det heller. Inte illa för en spelning där jag själv höll i trådarna. I morgon gäller nåt helt annat, spelning på annans scen, i Nybro. Det ska bli skönt att få strunta i utrustning, trånga tidsramar och hänsyn till lite väl många andra. Jag ska dela scen med Peter Adolfsson (han är huvudnumret!) och det tror jag kan bli precis lagom. Vi ska göra en grej som jag ofta velat göra, men alltför sällan får chansen till: Att köra ett program där man helt enkelt turas om. När man gör det rätt så kan det bli väldigt bra. Publiken får mer omväxling, och vi som sjunger och spelar hinner hämta oss lite mellan låtarna.
Hur det funkar på en festival, på en alldeles för stor scen, det får man se. Konstig scen för två killar med var sin gitarr som helst borde köra för en intim publik som lyssnar.
Under våren har det känts lite segt på musiksidan, för min egen musik. Det har inte hänt så mycket, inga spelningar, inget inspelat och knappast nåt skrivet.
Men lite har jag skissat i alla fall, och nu på sistone har flera skisser fallit på plats. Jag satt och gick igenom de nya, de som jag skrivit i år, och inser att jag sitter med ett halvdussin låtar i handen. En av dem är visserligen bara reviderad, men de andra fem är helt nya. Nog för en kortare skiva!
39:90 på Statoil, låten om överanvänd musik, har jag spelat på Elsas Hus ett par gånger redan. En rak blueslåt utan krusiduller.
Carl-Philips pappa, låten om vår käre monark, spelade jag på förra Underjorden. Jag har skrivit hela två melodier till den, först en "tradvisa", men den blev lite platt, så det blev sen en baktaktare i stället.
Dagen då de sade upp kontraktet tänkte jag tagit som "morotsbidrag" senast, men det blev inte av. Den kommer senare. Musiken är nån slags marsch, en riktigt enkel melodi till en lång och komplicerad text, egentligen en "rimsaga för vuxna".
Eddy Marin är inte uruppförd än, men det ska snart bli av tror jag. Låten om en människa värd att hata. Blues av långsammare sort.
Rätt till ett jobb heter en låt som jag fick ihop texten till först idag, efter mycket petande. Den är en av de mest ambitiösa jag gjort, med skumma Tom Nouga-mässiga takter (5-takt i grund), och det är knepigt men jjag tror den funkar. Och nej, det är inte fullt så rak progg som det låter på titeln.
Till slut har jag reviderat Moderatvisan efter förslag från Saidi och Dick. Äntligen har den den nyans som den var tänkt att ha! Det var några rader i refrängerna som var klumpiga.
Av dessa låtar tänker jag i alla fall spela någon på tisdag (se nedan), kanske någon i Nybro på fredag (fast där kör jag nog mest på säkerhet), och ett par i Malexander på lördag! Ska jag lyckas komma igenom alla?
Till slut: Missa inte Elsa i Underjorden på tisdag! Anders Axelsson Underjord-debuterar, en trubadur från Jönköpingsområdet som gjorde bra ifrån sej i Trubadurslam, och som hävdas ska bli vårens bästa! Henrik Tröst är här igen, för första gången på ett tag, och han är alltid hörvärd. Och Peter Trygg spelar med band! Jag tror rentav att det är debutspelning eller näst intill! Får absolut inte missas! Inhoppare är troligt, kanske Saidi från Norrköing (se mp3-tips!). Och så ska Martin Johnsson försöka övertyga några av oss att ställa upp på minitävlingen "Mästerliga morötter".
Jag hittade just en notis i "Blaskan", studentnättidning som jag var så gott som omedveten om, men som i december lade upp en fet notis inför Lucia i Underjorden. Läs den här!
Skitkul helt enkelt! Hur många som kom på grund av den vet man ju inte, men att informationen nådde Blaskan och därmed en del studenter, det är kul!
Minnesvärda citat:
"Obs: varning för gymnasister!"
samt
"Lucia i underjorden är inget vanligt arrangemang. För att man ska gilla ett sånt här arrangemang gäller det att vara öppen för det okända. Allt kan nämligen hända fredagen den trettonde i underjorden."
Lysande! :-)
Idag var det två intressanta rubriker i Aftonbladet. Nu köper jag aldrig Aftonbladet, men jag fick tips på ett nätforum om just dessa två.
Reclaim the city hade gatufest med vandalisering och butiksplundring. Stenkastning mot polis, det börjar nästan gå mode i det. Vad är nyttan? Och man försöka råna Forex!
WHO avslöjar, inte helt förvånande, att vi får i oss på tok för mycket socker. Detta tycker inte Coca-Cola Company om, och chockerande nog är deras makt så stor att USA hotar WHO med att dra in anslagen!
Den ena är en skam för hela vänsterrörelsen, som även om den inte stödjer den associeras med den och därmed splittras, misstänkliggörs och avväpnas. Den andra är en lika stor skam för kapitalismen, där man helt oblygt visar att ingen får låta människors hälsa gå före kortsiktiga vinster.
Det blir ju fel hur man än ställer sej. Finns det en tredje väg?
Lyckligtvis behöver man inte ta ställning om man skriver visor om eländet. Ja, visorna blir till och med bättre om man inte tar ställning.
Det känns som om det är med jämna mellanrum det händer att någon ger sej på mej med anonyma personangrepp på diverse nätfora. Är det samma person varje gång? Budskapet känns som nånting i den här stilen:
- Jag är dum i huvet. (Jotack, jag har förstått det.)
- Jag ska inte yttra mej. (Nehej du. Men du får, anonymt och elakt?)
- Om jag yttrar mej och säger nåt dumt, så ska jag absolut inte rätta det. (Jaså? Så du/ni vill att jag ska spela hård och inte bry mej?)
- Om jag låter mej påverkas av vad andra tycker så är jag en mespotta. (Jag är hellre en mespotta än en knöl - som du!)
- Om jag ber om förklaringar så blir det knäpptyst. Jag ska själv räkna ut vad jag gör fel. (Hur då?)
- Att be om ursäkt för att man gjort fel, överdrivit och kommit med sårande personangrepp är förstås inte tal om. För du är ju så hård, eller? (Men det är inte jag!)
- Mina låtar är såå dåliga. (Tyck det om du vill, men blanda inte ihop argumenten.)
Jag är nog dum, men jag vet vem som jag tycker är den största dumskallen! Någon som inte vill ha:
Kommunikation! Öppenhet! Konstruktiv diskussion! Samarbete!
Jag antar att det är jag som avses med "han som gärna hånar andra men som börjar grina så fort nån säger nåt om honom", men jag har aldrig hånat någon så vitt jag kan inse. Däremot blivit hånad, av dej! Att jag blir lite ledsen av fega påhopp och rena personangrepp, det skäms jag faktiskt inte för. Rätta mej om jag har fel, men rätta mej i en sansad och konstruktiv diskussion.
Naturligtvis gör jag fel som bryr mej. Jag gör fel som bryr mej om vad du tycker. Är det en dålig egenskap, att bry sej om andra? Att önska sej vänskap och förståelse även från den som vill göra mej illa?
Ja, tänk så dum jag är. Men i det här fallet vill jag hellre vara dum; ta ansvar för vad jag skriver, rätta när det blir fel, försöka bli bättre, bry mej om. Prova det nån gång.
Hur skiljer man en låtskrivare på vänsterkanten från en på högerkanten? Jo:
Den till vänster skriver om pengar och drömmer om kärlek.
Den till höger skriver om kärlek och drömmer om pengar.
Jag drog lite i planer på att fixa östgötskt "trubadurslam" i vår, med sikte på en av de sista Underjordarna som möjlig plattform. På grund av schemat för Teaterdagen så är det helt enkelt kört, men det kanske var lika bra, för tiden är alltför knapp och det skulle inte hunnits med.
Så siktet på den grejen är ungefär september. Det får inte krocka med Rockkarusellen, bara. Det är dumt att ha tävlingar parallellt om man kan undvika det.
För övrigt är det väldigt mycket höst här, trots våren. Jag har ett antal låtuppslag som jag inte gitter göra nåt åt, låtar som nån borde skriva men just nu nöjer jag mej med att ha sjungit skissen för mej själv. Låten om Irak-kriget är väl redan för sent för. Skivan jag skulle göra hinner jag inte göra nåt åt fast jag så gärna vill. Problemet är att jag sitter i ett vägskäl rent professionellt. En väg tar slut och man måste hitta en ny. Det är jobbigt och tar tid.
Nu ska jag i alla fall fly bort i fantasin ett tag och spela sagorollspel. Ett för det mesta rikt och lyckligt land i min sin sagovärld plågas av monsterinvasioner, lågkonjunktur, politisk kris och en del annat elände, och hjältarna har bestämt sej för att försöka ta reda på om det hänger ihop på nåt sätt...
En av mina ständiga frågor är hur man skriver bra recensioner. Jag frågar mej varför recensionen finns, vilket ansvar man har när man recenserar, hur komplett och objektiv man ska vara för att det ska vara en bra recension. Hur man än gör tycker ju någon att man gör fel. Inte minst tycker alltid artisten att man missar poänger och kritiserar saker som artisten tycker är struntsaker. Jag har inte alltid varit nöjd med vad jag själv har skrivit och drar mej allt mer för att skriva recensioner. Det tar allt längre tid, för jag måste lyssna så många gånger innan jag känner att jag kan skriva seriöst.
Men i dagens Corren har vi i alla fall ett praktexempel på hur en recension absolut inte får se ut! Den har titeln "En riktigt usel film" och är själv en så usel recension att den förtjänar varenda superlativ den själv delar ut.
Om jag skulle göra likadant som recensionen skulle jag nu stapla ett antal irrelevanta exempel på hur man skriver en minst lika usel recension, konstatera att om dessa gjordes skulle den här recensionen ha en liten, liten chans att inte bli årets sämsta. Och sen, utan att säga någonting om recensionen själv skulle jag sluta.
Men nu gör jag inte så. Jag tänker förklara mej och tala om vad recensionen innehåller. Den är på en halv spalt, och börjar med en bild på en skådespelare och bildtexten "Martin Lawrence försöker vara rolig. Det går dåligt." Detta är det enda i hela artikeln som över huvud taget har med en recension att göra.
Sedan följer titel, betyget 1, och filmfakta (inklusive filmens namn som jag inte ens tänker nämna). Sen kommer raljerandet som jag nämnde ovan, fyra exempel på tänkbara ännu sämre filmer.
Problemet är inte att det är en usel artikel, utan att det är en usel recension. Det är helt enkelt inte någon recension över huvud taget. Det är ett kåseri, ett elakt kåseri som nog kunde ha varit roligt om det bara presenterats som ett sådant. Den skyldige heter Erik Helmerson, och artikeln är tydligen inte Correns egen utan från TT Spektra.
En bra recension är väl tänkt att upplysa läsaren om filmen, skivan eller boken? Kanske hjälpa oss att avgöra om vi är intresserade? Den ska väl i alla fall tala om vilken genre det är i och spekulera på målgrupp? Först om man täcker det är det givande att tala om att man tycker det är bra eller dåligt. När jag skriver själv så brukar jag försöka hitta både något positivt och nånting negativt, för att få balans.
När det nu är en "internationell" produkt så är det väl inte så petigt om man sabbar den lokala marknaden lite, men en rak sågning ger alltid misstanken att recensenten inte är seriös, inte brytt sej om att fundera närmare på filmen/skivan/vad det nu är, kanske bestämt sej för att såga i förväg. Jag vågar påstå att denne Helmerson inte är seriös. Han försöker inte ens övertyga mej om att han sett filmen. Han försöker vara rolig. Det kanske hade lyckats om han inte varit under den seriösa flagg som en recension är. Resultatet är under all kritik. Det är rentav skrämmande att så dåligt (feletiketterat) material tillåts komma i tryck.
Det positiva med den (för det ska man som sagt inte glömma) är att den är ganska skoj, om man läser den som ett kåseri eller en ren ploj.
Hur som helst, en riktigt ovanligt usel recension!
På Elsa i Underjorden i tisdags var det en sak som var speciellt kul. Ja, inte att det var fullt, även om det förstås är väldigt kul. Inte heller att det var en stilbredd som andra bara kan drömma om eller snarare inte inser att man kan ha. Det är också kul, men det var inte det jag for efter. Inte heller att 70 ungdomar kan samlas och lyssna uppmärksamt på nyskrivna visor (såväl som annan musik). Det är också kul.
Men en sak som har varit svårt är att släppa in pop- och rockband, andra än de som tränat med visartister och därmed stämt sej efter dem. Alltför ofta har spelningar med band rent ljudmässigt varit ganska dåliga. Problemet är alltid trummorna. Alltid! Det som händer är att trumslagen, speciellt virveltrumman, studsar omkring i lokalen och man får ett ljud som känns som stående vågor. I stället för musik blir det ett tungt dån. Nej, jag menar inte distade elgitarrer. Jag menar ljudet av en rejäl jordbävning.
Inför tisdagens spelning hade jag ganska strängt beordrat Doug Brown att dämpa trummorna rejält. De följde mina instruktioner, och det var en hel del dämp på trummorna. Jag kollade, och gillade vad jag såg och hörde vid provdunk. Men hur blev det då? Kan det bli bra när det är ett band som röjer loss rätt duktigt i en liten fikalokal?
Jo, det blev ju bra ju!
Doug Brown, bandet som lät bra i liten lokal!
Jag snackar inte låg volym, jag snackar njutbar ljudbild, jag snackar om musik som inte dränks i ekot av sej själv. Dämpade trummor kombinerat med gott om folk i lokalen (hjälper också en del!), det gav ett ljud som trots måttligt ljudtestande var riktigt bra. Jag vågar påstå att det var bättre än de flesta inomhuskonserter jag hört på länge. Ändå kunde jag bara reglera sången. Tydligen hade bandet bra koll på hur de skulle ratta sina instrument.
I och med att ljudet var vettigt så kunde jag ta ut mina proppar en del av konserten. Inte hela, då hade mina öron blivit för trötta, men en del ändå, för det lät bra. Inte nog med det, det gick att höra vad sångaren sjöng! Det är faktiskt inte ofta det går!
Det ska bli spännande att se om jag kan upprepa den här framgången framöver, för kan man ha sånt här ljud på rockkonserter så blir det konserter som är intressanta för många fler än närmaste polarna. Live-rock kan låta bra utan superproffsig utrustning. Vi kan blanda ganska röjig pop eller tung rock med stillsamma visor och ballader på samma arr. Tidigare har vissa band klarat det (Humanisterna, Roger Överallt, Blå Häst, Chaida, Blender, Mary Celeste, Järnjungfrun och nån mer), men de flesta av dessa är uttalat mjuka eller rena visrockare. "Vanliga pop-band" brukar ha det svårare.
Doug Brown har visat vägen; det här funkar! Jag har varit rädd att jag skulle behöva dra ner på band till ett minimum, bara de "säkra", men nu är jag optimist igen. Nu vill jag ha med lite punk igen, Beat The Base till exempel.
Ja, vissa bekymmer finns ju kvar. Det värsta är att fixa alla prylar, frakta fram och tillbaka (vilket ofta banden fixat, då är det så mycket lättare!), och att få okända lånade prylar att funka. Nåja, när man vet att det är värt det så behöver man i alla fall inte dra sej för det.
Bara för att inte ha saker precis likadant jämt lade jag upp en ny välkomstbild. Ja, en anledning var också att göra "toppen" lite mindre så att nyhetsraderna syns utan att man behöver scrolla.
För övrigt känner jag att det är lite nya låtar på gång. Ett par aldrig tidigare spelade kom fram på efterfestspelandet i lördags, och igår (söndag) ramlade det ut en till av bara farten. Man får ju variera sej lite även på låtarna, och jag har absolut inte tänkt vila på gamla lagrar. De gamla låtarna ska förevigas på skiva i vår, men det kan nog hända att en del av dem läggs till handlingarna sedan. Allt har sin tid, även en lyckad låt. Nej, jag kommer inte att vägra spela dem, men fasa in några nya bland de jag spelar på eget initiativ.
Martin tipsade mej om en nyhet från Folkbladet (OBS! Andrahandscitat!):
På jakt efter bra demos
Daniel Forsberg på Studiefrämjandet blir musikläggare för den nya reklamradiokanalen International FM 100,9 MHz i Norrköping. Där kommer han att spela mycket lokal musik.
&endash; Det är i mina ögon ett litet genombrott att äntligen få ut oetablerade band och bra lokal musik i reklamradion, säger Daniel Forsberg.
Nu har arbetet börjat med att samla in demos och kommersiella skivor från band/artister i Östergötland.
&endash; Enda kravet för musiken är att den är hyfsat radiovänlig och att produktionen är ok, säger han."
När jag skriver "ny kanal" ovan så menar jag naturligtvis inte att hela kanalen är för det här. Jag antar att det sprängs in mellan hitsen, eller i speciella program.
Frågan är förstås vad "hyfsat radiovänlig" betyder, men jag kan tänka mej många av "ljuvmusikerna" som platsar. Min tolkning av frasen skulle generellt vara "inte kass, grötig och felrattad liveinspelning" men kraven ligger antagligen högre.
Det känns lite märkligt att en kanal med namnet "International" släpper in någonting så uttalat nationellt. Speciellt verkar det rent unikt att en reklamkanal gör något i den här stilen. P3 och P4 har ju en del program åt det här hållet, men reklamkanalerna verkar oftast nästan gå in för att göra musikutbudet så smalt som möjligt. Ett vackert undantag eller början på nånting nytt?
Hur som helst, ni som är från Östergötland eller näst intill kan ju skicka demos:
Studiefrämjandet
att. Foppa
Kvarngatan 38
602 40 NORRKÖPING
Han vill ha skiva, låttitlar, lite kort info om bandet/artisten. Sp skicka nu lite demos så han har mer än vanlig mittströms-anglo-pop att ta av! Det är säkert lättare att komma med i början än senare.
Vill du veta mer, kontakta Daniel på daniel.forsberg@nrk.sfr.se.
Ack ja, så händer det igen. Jag lade upp lite bilder från Rockkarusellens semifinal igår. Eftersom jag satt i juryn så hade jag under kvällen flitigt skrivit ner vad jag tyckte om varje band och varför, i fyra olika åsiktskategorier. Om man slipar bort lite av det som kan uppfattas som gnälligt så kanske lite av det skulle vara intressant för musikerna att läsa? Nå, jag fixade till bilderna och lade in lite kommentarer, och försökte blanda plus och minus som jag tycker man ska om det ska ge nåt.
De flesta som sett det verkar antingen glada över att det kom upp eller tycker att det inte var nåt att gnälla om i alla fall, men en anonym (såklart) figur satte raskt igång att skälla, i många inlägg och utan minsta nyans och med personliga påhopp. Denna person, som verkar ha bra koll på vem jag är, är full av galla och verkar tycka att jag måste stoppas. Varför vägrar han så klart att säga. Ämnet blir infekterat och jag tog bort de negativa kommentarerna. Det var bara att inse, det var fel i sammanhanget, och har jag gjort fel så kan jag ändra mej. En del tonåringar fixar inte kritik och tar allt som gnäll.
Men varför skälla så onyanserat? Det är Jantes gröna ansikte som tittar fram igen. Det är ju inte första gången. I gamla "Himlen" var det en annan svit, där nån som inte fattat poängen ondgjorde sej över nåt jag gjort. Var kommer de ifrån? Någon tycker att jag inte får vara som jag är, har fått för sej att jag står för nånting som han inte gillar.
Det värsta är faktiskt anonymiteten. Genom att vara anonym kan denna gnällspik dels misstänkliggöra andra och dels undvika att man löser problemet. Kanske det är nån som varit med på en misslyckat Underjord, eller som inte kommit med för att det var fullt och som kännt sej ratad? Eller som bara retat sej på nån formulering och sen snackat skit för mycket? Skitsnacket går nånstans, några personer tror att de vet vad jag står för och vad jag tycker, och deras gissningar upphöjs till sanning i deras kretsar. Jag kan bara gissa vilka, och gissar jag så är risken stor att jag börjar snacka skit om fel personer eller för många av dem.
Senaste inlägget var nån som bestämt sej för att jag inte gillar vad de gör på Skylten, som bestämt sej för att jag skulle vara nån slags "kultursnobb". Hej och hå, konstig sak att tycka om nån som lever efter "alla kan spela"-mottot. Det är att dra allt över en kam. När jag ibland (mycket sällan) lägger blänkare på Skyltenweb om Elsa i Underjorden så önskar jag i första hand akustiskt eller band som kan kontrollera ljudnivån. Ja, jag tycker att det är knepigt att arrangera band med trummor. Tre skäl: 1) Det är svårt att höra texten, och texten är en stor del av musiken för mej. 2) Vi har teater vägg i vägg som vi måste ta hänsyn till. Det blir ofta fruktansvärt högt, speciellt när vi spelar i fiket. En del trummisar kan hantera det bra, men många kan inte. Jag är ingen trummis så jag har svårt att veta vad jag ska fixa. 3) Man måste låna in trummor nånstans ifrån. Det är tungt och besvärligt. Jag har haft många band på Elsas Hus, i många olika stilar. Jag skulle vilja ha fler, men känner att det är lättast att låta Tim Club sköta den delen av verksamheten för det mesta, och bara ha band ibland. Det blir ett snävt urval, men det är det enda vettiga. Jag orkar inte fixa transport av trummor varenda gång. (När banden fixar det är det förstås mycket lättare!)
De flesta av musikerna i fredags är positiva, trevliga människor som jag jättegärna jobbar med. På grund av lokalerna så gör jag det helst akustiskt, men lite "tungt" hade jag nog tänkt mej i vår också, nån gång när teatern inte gör nåt just då. Punk eller black metal kanske. Men det är nästan ännu mer spännande att höra de tunga banden akustiskt. Då läggs hela grejen i en annan ram. Den black metal innehåller så mycket musikalitet att jag känner att det finns en massa delar att upptäcka. Precis som att vår akustiska musik är skön att göra i fullbandssättning eller elektroniskt ibland.
Om nån "Jante" mot förmodan läser detta: Om jag gör nåt som du inte gillar, varför kan du inte diskutera det? Varför får jag inte göra det jag gör? Jag hindrar inte dej från att göra nåt du gör. Om jag gör det så säg nåt. Personligen. Skriv till mej så kan vi snacka om saken utan personliga påhopp och ryktesspridning!
För ett par dagar sen startade jag tråden "Nån att reta sej på" på Ljuv Musik. Min första tanke var att eftersom det blivit mycket fart tidigare när Minata råkat uttrycka sej lite retsamt så kunde man ju försöka använda den energin till att diskutera lite riktiga problem! Jag tog upp saker som storföretags fula metoder, offentliga sektorns flathet inför att den nyvunna konkurrensen försvinner till stora oligopol, hänsynslöshet mot barn, miljöförstöring...
På slutet som en slutsats som jag inte tänkt mej från början, men som jag efteråt blev väldigt glad för: När jag ställer problemet Stim bredvid dessa stora, allvarliga internationella problem. då känner jag mej inte alls arg längre, inte på Stim. De kommer naturligtvis att forstätta skicka hotbrev, och om jag förklarar kommer de att skita i det igen och forstätta tramsa... men det känns inte allvarligare än när en ilsken mops skäller på mej inifrån sin trädgård när man går förbi. En struntsak.
En skällande mops: Jag kommer inte att gå in i dess trädgård, jag kommer absolut inte att försöka mata kräket, jag kommer inte att göra nånting som ger den möjlighet att bita. Jag kan bara strunta i den. Det är bara en dum hund. Egentligen borde den väl uppfostras lite, men det får ni som äger den ta hand om.
Och den liknelsen gör mitt liv en gnutta gladare. Vem bryr sej om om man får ett korkat brev från en skällande mops?
***
För övrigt är det Elsa i Underjorden på tisdag, i Hannas regi. Jag hoppas affischerna hittat upp där de ska, och jag ska försöka vara där. Jag har ont om tid eftersom jag har min stora kurs just nu, och den är speciellt jobbig eftersom jag omarbetar den. Det lugnar sej om några veckor. Då kommer jag att ha fritid igen.
Länge sen sist, och nu är det dags att skriva ett par rader tycker jag.
Tobias som skriver om musik i Corren har skrivit ett par saker på sistone som är värda att nämna.
I fredags skrev han ett kåseri om nyår, "Nytt år, samma ågren", där han avgav nyårslöfte:
Jag lovar även att sluta springa runt i skivaffärer och köpa "gamla klassiker". Jag har köpt på mig Beatles, Beach Boys, Jimi Hendrix och alla de där som "ska" finnas i en riktig skivsamling, och jag lyssnar aldrig på dem. Skivorna må vara klassiker, men de säger mig ingenting om mitt liv, om min tid. De var säkert suveräna under sin samtid, men den bästa musiken skapades inte i går -- den skapas i dag och i morgon.
Jag tycker att han träffade mitt i prick. Ja, det är inte så att den gamla musiken måste skrotas för att bereda plats för idel nytt, idel dagsländor med kort hållbarhet, men den gamla musiken gör sej bäst som grunden för den nya. Att köpa gamla klassiker på skiva, det är farligt nära att lyssna på covers på krogen. Idisslande.
Jag lyssnar på mina gamla klassiker ibland, på det som jag gillade när jag var tonåring. Det är en ren nostalgitripp, men det engagerar inte. Visst, många av låtarna skulle fortfarande gå att dansa till, men det är inte mycket som är nåt att lyssna på, och de roligaste låtarna gjordes innan jag föddes. (T.ex. av Povel Ramel, Tom Lehrer, Spike Jones.)
Framför allt är sökandet efter nutidsmusik precis vad Elsa i Underjorden är. Det låter inte alltid så perfekt, ofta lite omoget, men det är det som är kul. Dagsfärskt, aktuellt, om händelser som hände nyss, känslor som diktaren känt alldeles nyligen. Melodier och arrangemang hittar vi ju i oss själva, här och nu, och om de är moderna eller ej vet faktiskt ingen förrän efteråt. Det spelar ingen roll heller. Vi gör vad vi gör - NU!
"Omoget" är just det som man om man vill vara petig kan kritisera våra inspelningar för att vara. De är ofta lite omogna. Många låtar är lite ofärdiga, bara en förelöpare till nånting färdigt, och arrangemangen är provisoriska. Hett tips, Tobias, "ofärdigt" är ett bra ord när man inte är så tänd på det man hör. I dagens Corre var det Demospalt, och där dök till min förvåning "Lusseskivan" upp. Jan Altsjö och (egendomligt nog) jag själv fick lite beröm, men övriga avfärdades ganska vårdslöst.
Tobias skrev om "Ingemar Ragnemalms sedvanliga kombination av planerad och ofrivillig humor", syftande på "Pizzeria Salmonella". Positivt skrivet, men vad är ofrivillig humor tro? Ja, jag vet ju att gamla "Tårar droppar" blev nån slags ofrivillig humor, det fick jag veta när Tröst imiterade mej med den (och sjunger jag den igen får jag göra den som parodi på mej själv). Är det att min allmänna råddighet i lagom otakt blir komisk? Och så mina tungrots-R förstås, men dem står jag för. Nåja, om det är kul när det blir lite lätt kalkonartat, då bjuder jag på det om det roar någon. Jag vet att jag jämförts med Roban Broberg, och kör för det. Imitera Broberg kommer jag aldrig att göra, men ligga i samma genre, det går väl.
Just "Pizzeria Salmonella" är låten som jag mot bättre vetande lade med på Lusseskivan, egentligen mest för att det var den enda låt som var "färdig", som inte ska slipas på inför den skiva som jag förhoppningsvis ska få till i vår. Låten är inte så himla lyckad egentligen, lite ansträngd i mellanverserna, och lever bara på slutpoängen i mina öron. Lusseskivan är troligen dess enda "publicering". Lustigt att Tobias inte sågade den.
Apropå mindre lyckade låtar och pizzerior för den delen, jag lyssnade idag på Julskivan från förra Lucia. Där finns ju min "Balladen om Fyllot Karlssons stillsamma hädanfärd". Där har vi en låt som verkligen är "ofärdig" som jag borde göra en ny inspelning av. Flera nödrim, sången når inte upp på de högsta tonerna, och kompet borde jag i vanlig ordning lämna till nån som kan. Men jag gillar visan. Den är riktigt otäck, och bara alltför realistisk. Den kan vara värd ett varv till.
Jag förde nyligen över inspelningarna från Lucia i Underjorden från minidisc till mp3. Det är live, det låter som det gör, men det slog mej vilken potential en del av artisterna har. Tröst och Trygg, tillsammans eller var för sej, är starkare än någonsin. Trösts cover på Tom Lehrer var utsökt, Tryggs nya låtar berör mer och övertygar mer, och när Tröst hoppade in på komp och kör för Trygg så blev det riktig underhållning. Trygg på sång med ett antal duktiga kompmusiker skulle kunna bli fantastiskt bra faktiskt.
Alla som var med på Caféscenen kan se fram emot en mp3 med hela spelningen, utom Kultursabotörerna som tyvärr får nöja sej med halva. Från källaren, filmsalen, är det sämre. Fram till början på Dicks spelning finns det mesta, men sen tror jag inte det finns nåt mer. Möjligen har Fredda nån enstaka låt.
Till slut vill jag påminna om att Underjorden är i startgropara för våren. Första gången är om bara två veckor, och Hanna håller på att samla artister. Minst tre skulle jag säga. Om du vill vara med två gånger i vår så erbjud dej för den första så kan du nog vara med på slutet också!
Två bilder från julen, med musikanknytning, eller nåt:
Vad sägs om den trummisen? Det syns att han tar det på allvar. Takt, å andra sidan, är inte speciellt intressant.
Sen är det en sak som fanns i ett chokladägg:
"Älskling, du ser ut som en lyftkran"
En klassiker i repris, finns till vardags på en mer undanskymd sida i min hierarki:
Aj ajaj aj aj aj, aaaj.
Här råder helgförstämning eller vad det heter så här i för-helgen. Hemresa från Stockholm. En sväng på stan och fixa några klappar till. Som vanligt, mer jäkt än kul, och julefrid, vad betyder det? Jo, det är att sitta vid en dator och kolla foruminläggen eller debugga nåt skoj program. De som har Macar eller en bra emulator kan hämta mitt årliga julpussel här. De som vill köra det under OSX utan Classic-miljö får vänta nån dag till.
I Stockholm råder så här fin helgförstämning:
Jag antar att någon haft lite brått i rusningstrafiken. Nej, man kan inte köra om via trottoaren om det står en telefonkiosk på den!
Denna vackra bild får en kontrast nedan, där det röda ljuset som finns på en bild längre ner får vara med en gång till, fast nu mycket kortare:
Men den riktiga helgen hade vi på Lucia, tycker jag. Visst fanns det en del som kunde gjorts bättre, men visst var det en högtidsstund? Så mycket av oss gamla vanliga, med er som jag räknar som kompisar och kompisars kompisar, och samtidigt så många nya! Lite synd att jag måste strypa musiken ett par månader för jobbets skull.
För övrigt drömde jag en kuslig dröm härom natten. Jag drömde att Trygg klippt av sej håret och Martin rakat av sej skägget. Allt har sin tid, men inte än, vad? Nej, Martin borde INTE raka sej, eller blondera det för den delen... (OBS! Syftning på känd dikt!)
På Rusta kan man köpa följande tjusiga CD-R för 99:- för en 25-pack:
"Distar"??? Ja, den heter så! Äntligen, en CD-skiva som inte har det där kristallklara ljudet, utan som distar lite! Klart rätt skiva för punk!
Den här funderingen handlar inte om musik men dock om kultur. Jag läser ofta tecknade serier som avkoppling, och har lagt märke till nånting märkligt: I så gott som alla serietidningar kan man hitta felfärgläggningar. Här är en av de grövsta (ur Larson):
"SA jag att den är rosa?" Inte till färgläggaren i alla fall. På andra håll ser man mintgröna papperskorgar som är bruna, en naken Knasen-kockis som har en komplett klädsel påmålad (kroppsmålning??? - missen spolierar till och med poängen) och hur mycket som helst mer.
När jag säger "så gott som alla serietidningar" så menar jag alltså varje nummer! Knasen verkar vara värst. Det är så man undrar om de inte gör "upplagans färgläggningsmiss" medvetet.
Är det vår tids princip, fort och fel? Man utvecklar en övereffektiv produktionsprocess där det inte finns en enda sekund över för att kontrollera om man gör rätt eller fel. Klart det blir fel. Och det är väl ingen som bryr sej heller, och då gör det inget.
Men det är ju inne att acceptera skräp. Människor som inte kan skriva skriver, som inte kan köra buss kör buss, som inte kan färglägga färglägger. Billigt. Rätt kostar. "Sa jag att den är rosa?"
Det är smått otroligt, men Stim är på mej igen! Det är en direkt upprepning på förra året. De har pratat med fel person på Studiefrämjandet, nån som inte har koll på hur Elsa i Underjorden sköts, och sen går det uppmaning till mej att ansöka och börja betala för nåt som redan är betalt.
Nu är det lyckligtvis en annan handläggare än den beskäftiga kvinnan som hanterade det förra året, hon som fnös åt mej i telefonen när jag förklarade hur det fungerade. (Man kan hoppas att hon är på charmkurs.) Det är inga hotbrev än i alla fall, men lite svårt att fatta har de. Man får tjata saker flera gånger innan de förstår att man faktiskt har tänkt och vet vad man gör.
Apropå det så väcker det här tanken att göra en del Stim-fria kvällar, arrangemang där det inte är meningen att man ska spela Stim-bevakad musik. O-stimmade artister kan jag då boka in utan vidare, medan Stimmade artister får vara med om de spelar o-stimmad musik. (T.ex. hoppas jag att Dick kan vara med och tolka Bellman.) Om de Stimmade artisterna spelar egna låtar, eller någon spelar en stimmad cover, så är det alltså mot mina instruktioner och en hård bestraffning i form av frasen "aja baja" kan komma att utdelas samt order att spela "Så lunka vi" som kompensation. Till slut kan förstås poesi finnas med i betydande omfattning.
(Ett förtydligande: Med Stim-fri/ostimmad menas inte att man ger bort sin musik gratis och ger upp sin upphovsrätt, bara att Stim inte bevakar den. Upphovsrätten har man alltid, så länge man inte uttryckligen avsäger sej den eller skriver över den på någon annan. Faktum är att din upphovsrätt bara är din om du inte är Stim-ansluten, för annars har Stim tagit över din upphovsrätt!)
Planen på sådana kvällar är delvis en känga mot Stim för att de varit klumpiga och otrevliga. Är de dumma kan jag vara dum tillbaka, i liten skala. Men det är så klart inte bara det! Det är också ett hyllande av den fria musik som görs utan kommersiella hänsyn, samt en nisch för tolkandet av äldre vismusik, från de allra äldsta via Bellman fram till Birger Sjöberg. En Stim-fri kväll skulle vara en kväll för musik som man gör enbart för att man tycker om den och ingen annan anledning. Kärlek i stället för pengar!
Några datum har jag inte funderat på än, men... vilka vill vara med? Vilka är Stim-fria egentligen?
Före Lucia i Underjorden ska vi ha årsmöte för föreningen. Vilken förening? Jo, Visans Vänner i Linköping, eller bara Underjorden eller kanske Kulturföreningen Underjorden. Gamla Visans Vänner somnade stilla in för ett par år sedan, med undantag för Elsa i Underjorden. Nu ska vi spara liv i föreningen, med nya medlemmar, nya mål och nya former.
Man kan diskutera om vi gör en ny förening eller fortsätter den gamla. Det blir väl nåt mellanting. Namn kan man diskutera, och mitt förslag är att låta det gamla namnet samexistera med "Underjorden".
Stadgar måste vi ha, och jag tänker utgå från gamla föreningens stadgar. De måste justeras en del. Ta gärna en titt på dem här. Det mesta kan fungera ungefär som det står, men en del får vi peta på.
Mötet är tänkt att börja klockan 17, och pågå max en timme. Plats: Kulturcaféet (men kolla gärna innan, för det kan komma att ändras, t.ex. till Filmsalen). Efter mötet blir det covertimme i Kulturcaféet, så vi ska inte dra över!
I dag är det första advent, och adventskalendrarna börjar, både de av papper och de elektroniska. Men har ni tänkt på att det i år händer nånting som bara händer vart sjunde år? Jo, just att första advent sammanfaller med adventskalenderarnas start! Förr började adventskalendrarna på första advent, vilket kunde vara så sent som 3:e december, men av någon anledning slopades detta och man startar den 1:a, vilket gör att man ibland får ett par luckor extra, men oftast blir lurad på ett par.
Men i år blir vi inte lurade på nånting! Första ljuset av fyra är tänt, och datumljuset eldas upp förbi ettan.
Den här ettan finns inte längre!
För övrigt pågår planering av Lucia i Underjorden. Hela sjutton akter på två scener, varav ca hälften band, plus en blandad "covertimme" och kanske nån överraskning på vägen. Missa inte! Det är hela kvällen 13/12, från 18 till midnatt. Mest moderna visor, men också poesi, pop, punk, progg...
Efter tråden "Objektiva spelningsrapporter" på Ljuv Musik så tänkte jag skriva ett par rader här, fristående.
Mina "rapporter" kommer alltid snabbt, och det blir i första versionen med hastigt utflugna kommentarer, kommentarer som jag ofta kompletterar senare. Första versionen blir därmed mycket starkt färgad av vad folk sagt och vad som råkar bekymra mej för ögonblicket. Det är nämligen enda möjliga sättet att få ut det alls. Lägger jag inte ut det bums så blir det inte av. Tveksamma formuleringar som ligger ut bränner i fingrarna och kräver att bli korrigerade. Tveksamma formuleringar som man håller på kan man fixa nästa dag... vecka... år... liv.
Senaste rapporten blev säkert lite mer färgad än vanligt, för det var ovanligt många saker som störde. Priftis hade snackat en massa om hur dålig affischbilden var, Hedkvists mellansnack väckte en del funderingar om var gränsen går, och Hanna hade reagerat starkt på några förflugna ord från någon i publiken. Därmed blev det det som kommentarerna i första versionen kom att reflektera. Jag hade tänkt försöka skriva lite mer speciellt om Hedkvists och Ciccis låtar, som jag aldrig skrivit om tidigare.
Tyvärr är det stört omöjligt för mej att skriva ett smack nu. Ämnet är sönderskrivet. Rapporten får ligga som den är, dvs som bilder från spelningen utan mer än minimala kommentarer.
Jag är så klart ledsen om ni tog illa upp för de hastiga formuleringarna. Jag ska framöver försöka vara lite tydligare på vad det handlar om, men jag lever också med avvägningen mellan hur mycket bagage jag måste ha med mej innan jag kan lägga ut nånting. Behövs en massa reservationer i varenda rapport? Jag kanske bara kallar det "bilder från spelningen". Det kanske räcker?
Det finns inte så många alternativ, tyvärr. Det tar ganska mycket tid att fixa en rapport, framför allt att välja bilder, beskära, välja lagom storlek... Att låta bli är en möjlighet, men det är inte så kul. Jag vill ju gärna ge er bilderna som minne. En annan trist variant är att göra som Skylten, ta några få bilder av varierande kvalitet och lägga ut dem okommenterade. Kolla deras sida om Skyltenfestivalen (senaste "rapport" som de gjort över huvud taget och äldre ligger inte ut alls - byts mot nåt annat nån gång men ingen vet när).
Riktigt kul vore väl att göra nån slags dynamisk sida där alla får lägga in sina kommentarer till bilderna, men det har jag inte möjlighet till just nu.
Nu har det varit tyst här ett tag. En anledning är att jag varit sjuk i en hel månad! Ja, de första tre veckorna var jag bara lite snuvig och rostig i halsen, men senaste veckan har jag varit sjuk på allvar. Det är nån slags "dagissjuka" som barnen tagit med sej hem, förstärkt av att vår ventilation har pajat.
Först tänkte jag fortsätta på grubblet från förra gången, frågan om varför musiker vägrar använda engelska. Jag råkade på en artikel på nätet som faktiskt råkade ge lite mer insikt än vanligt.
Magnus Carlsson har den trevliga åsikten att om man skriver på svenska blir det tydligare, man blir förstådd.
Lasse Lindh däremot tyckte, chockerande nog, att det var obehagligt att skriva på svenska. "Jag kände mig liksom lite löjlig. Det var obehagligt och det är ju inte alls bra. Det blir väldigt utlämnande. Jag var inte intresserad av att vara personlig på det sättet." Vad sägs om det? Han vill hålla distansen, gömma sej bakom språket, gömma sej bakom en roll som amerikansk rockstjärna. Är inte det just lite löjligt?
Och där ligger nog poängen för många. När man gör musik som inte har en chans i världen att sälja internationellt i alla fall (vanligt svepskäl), så är det lite löjligt att inte sjunga på publikens språk. Då kan man lika gärna veva covers - och på sätt och vis är det det man gör. Man skrver inte nya låtar, man pusslar ihop med fraser som ens idoler använder.
Naturligtvis är det en generalisering, men tänk så mycket roligare rockträsket vore om man hade en chans att höra vad de sjöng! Såväl Gessle som Björn & Benny, våra största exporter, började med att slå på svenska. Vad är ni rädda för i replokalerna? Er själva.
Men för oss andra är det ju faktiskt bra. Det är inte så förbaskat hård konkurrens. Enda problemet är att få ungdomar att fatta att det finns musik som är kul att lyssna på. Det går, det är helt klart, och det är ju just därför som Dungen, Hellström och Winnerbäck är populära!
Annat då... I fredags var det skivsläpp i Skärblacka, Peters och Freddas nya skivor. Hanna tog lite bilder som kommer på mina sidor så fort jag får tillbaka kameran, men det kanske dröjer till tisdagen.
På tisdag är det Elsa i Underjorden, och det lär bli en bra en, med Tom Nouga, Jan Altsjö (lovar nytt material!), Marcus Hedkvist, Marcus Priftis & Cicci Henricsson samt Hanna Trygg. Det borde bli riktigt trevligt, men det är inte säkert att jag kan vara där. Det är rentav ganska troligt att jag inte kan. Det är som sagt inte nån vanlig harmlös förkylning jag dras med.
PS: Om det jag skrev nu låter oövertänkt så kanske det är det. Jag ska läsa det här igen när jag är piggare och se om det är jag som är löjlig.
En sak som jag tycker är beklämmande är oetablerade unga musiker som kategoriskt vägrar använda svenska ens till enstaka låtar. Är det så svårt att översätta en enda låt? Jag gjorde en försiktig påstötning på en person som jag vet att kan uttrycka sej på svenska, men skriver låtarna på engelska. Tvärnej. Bandet gör inte sånt.
Varför är det så mycket bättre att skriva en text på förmodat bra engelska, som troligtvis bara barn i drömlandet USA kommer att acceptera som bra, än att skriva en bra text på svenska? Varför inte ens försöka en enda gång?
Det känns som ett exempel på konservatism. Jag anar att det finns en förebild som man inte vill frångå. Om man gör det på sitt eget språk så faller illusionen av att man är idolen. Plöstligt är man sej själv i stället! Så hemskt då!
Vad gäller hiphoppare på Elsa i Underjorden har jag bestämt mej: på svenska går det bra, på engelska nix. (Andra språk, kanske.) All hiphop på engelska gjord av svenskar som jag hört har varit så usel, så fruktansvärt konservativ, att jag inte ser något skäl att uppmuntra. Samma gamla gester, samma gamla fraser, och så dålig artikulation att de lika gärna kunde sjunga/prata på grekiska. De gör musik som jag ledsnade på för så länge sen att de flesta av dem inte ens var födda.
Jag vill uppmuntra till experiment, till att våga göra nåt ovanligt. För många hiphoppare verkar det vara oöverstigligt ovanligt att byta "fuck you" mot "faan". Med den inställningen så är de betydligt mer konservativa än det "etablissemang" som deras förebilder opponerar sej mot.
Att experimentera, våga göra nåt annat än idolen, blanda, det är enda sättet att hitta nånting som inte är mossigt sedan decennier. Var är hiphop i tretakt? Hårdrock med blockflöjt? Diktläsning ackompagnerad av fyra dresserade gorillor som spelar tuba? Sångare som står på händer och dricker morotssaft medan de sjunger arior till drum-&-bass-komp?
Att vara en kopia på en förebild är bara löjligt.
