Detta är gamla recensionssidan. Den är så lång nu att det fick vara dags att börja på ny kula. Den nya är här.
Här tänker jag snacka lite om plattor jag hört, speciellt amatörplattor som inte har en bautabudget för marknadsföring och distribution, men jag kan nog gå över gränsen och skriva (skit?) om nån kommersiell platta också.
Om en platta inte är en "riktig" visplatta så kanske den får dålig kritik, men ta det för vad det är värt; fokus är moderna svenska visor, svensk musik med texten i fokus, så musik som vill något annat kan komma lite i kläm. Det är min smak som styr. Mina åsikter!
Min ambition är att ge konstruktiv kritik, och samtidigt ge lite uppmärksamhet till bra eller lovande moderna vismusiker. Mycket av den här musiken kan köpas för ganska lite pengar, och jag måste säga att jag har har mycket mer nöje av de här plattorna än av skivaffärernas glassiga utbud.
Jag delar inte ut några stjärnor, för det här är ingen tävling! Varje platta är gjord på sina villkor och varje artist gör ju sina plattor utifrån sig själv. Varför riskera att såra någon med en fånig poängsumma? I stället försöker jag ge kvalitativa kommentarer, hellre relatera till samma artists tidigare skivor än nåt allmänt "kvalitetsmått". Jag är också medveten om att det i de flesta fall inte är så jättemånga mer än artisterna själva som läser mina recensioner, så jag riktar mej lika mycket till dem som till nån slags "konsument".
Senaste tillägg (nyaste sist): 000814, Tre singlar: Aina Falkås, Frida & Charlotte samt Frasse Haraldsen. Singlar är ju korta, så man kan täcka dem lite snabbare. Å andra sidan var flum-faktorn relativt stor på dem. 000816: Mama Viols "Visor för världen". 000822: Skärblacka-special med Martin & Raketerna och en äldre Fredrik Johansson-skiva (dvs från förra året!) 000912: Tre kommersiella plattor med röda lappar (något korrigerat 000922). 000924: Tom Nougas gamla platta "Brunrock". 001130: Dick Lundbergs gamla "Prinsen i sagan" 010604: Två (ganska) nya kommersiella plattor, "Århundradets fest" och "Singel". 010804: Tröst & Tryggs skiva med samma namn. 010915: Johan Piribauers "Sagan om liv" 011126: Dick Lundbergs "Bara något jag skrev 94-01". 020803: Nu hittar du nere i SNYFT-avdelningen bland annat Fredrik Johansson och Humanisternas "Alla kan spela"
Efter att SNYFT gått i graven kommer framtida recensioner åter att dyka upp här.
Följande recensioner (senaste först) fanns publicerade på SNYFT. Efter att SNYFT skrotats försvann rubbet från nätet. Jag har nu samlat de jag hade kvar och lagt dem här.
Denna recension har jag på min egen sida trots att den är rykande aktuell, och jag sagt att de mest aktuella recensionerna ska vara på SNYFT numera. Det är just på grund av aktualiteten jag lägger den här, för att det är enda sättet att få upp den samma dag som skivan kommer i butikerna! För att klara det med SNYFT så måste jag samordna med Anna, och det är jag rädd att jag inte hinner.
När jag skrev om Dicks förra skiva, "Århundradets fest" (med Daniel Dellamorte), så kunde jag inte hävda att det var hans bästa nånsin. Det fanns flera bra spår, men också ett antal tveksamma, och även om skivan var varierad så spretade den kanske lite väl mycket. Det som speciellt belastade den var ett par lättsinniga spår med pretentiösa arrangemang, uppblåsta ballonger utan substans.
När det nu är dags igen så är det med en samling låtar från Dicks gamla demokassetter och demo-CD, eller "Spökskivor" kanske man ska säga? Sexton spår från Lundbergs gamla demoskivor, de flesta inspelade i hans vardagsrum. Kan det vara nåt? Jo, det kan det, i allra högsta grad.
När jag lyssnar på skivan så slår det mej att den är ganska lik "Månskensstycken", trots att bara fyra av låtarna är från den skivan. Ur min synvinkel kunde detta hetat "Månskensstycken II", fast den har bättre ljud än föregångaren, och saknar de dalar som den hade. Detta betyder att det är en skiva som passar bra att sätta på när man är lite nere, trött eller lite halvberusad kanske, och vill vara för sej själv. Det är ingen festplatta. Det är snarare en tycka-synd-om-sej-själv-platta.
Alla de första fem låtarna ligger klockrent i detta tema: "Elegi till mitt liv", "Du är mitt kaffe", "Tankar i juni", "Frystrick" och "Visa i disharmoni". Det är mycket bakfylla, ånger, ångest och mörka tankar.
"Elegi till mitt liv" är ett finstämt och behagligt ifrågasättande av livets mening. Jag konstaterar självgott att jag föreslog den i min recension av "Århundradets fest". Sen kommer eftertankens kranka blekhet. Jag känner tyvärr att texten har lite nödrim över sej, lite många rim på "liv", och vem använder ordet "simplificera"? Kanske synd att den kom först med tanke på det. Melodin och stämningen är dock fina, och låten ökar progressivt på ett sätt som lyfter den.
"Du är mitt kaffe", en enkel tretaktare med festsnack i bakgrunden. Lundberg är bakfull och prisar det som tröstar och lindrar.
Med "Tankar i juni" kommer en av skivans höjdpunkter. Den är till melodin ganska lik "Elegi", fast har en bättre text. En mjuk visa med elgitarr växlar med en intensivare refräng på enbart frasen "In vino veritas". Sången handar om romantik under vinpåverkan.
"Frystrick" är lite fint poetiskt flum, en målning i ord byggt av romantik och livsfrågor. Den är så försiktigt framsjungen att rösten nätt och jämnt bär. Sämre sångare skulle tappa den helt, förlora den i mummel, men Lundberg kan göra så här. Ett bra spår, ett av de mest seriösa och trovärdiga.
"Visa i disharmoni" är en ren fortsättning på de förra. Här är det ren självrannsakan. Vad ska man göra när ångesten kommer, trösta sej med vin och kvinnor? Det har nog Lundberg gjort några gånger. Musikaliskt är den lite anonym jämfört med de föregående.
Efter att på så sätt ha satt formen fast så kommer spår som bryter av alldeles lagom. "Mångalen" är en lite rivigare låt som brukade vara ett givet toppspår på scen med Lundberg & Järnjungfrun, och här görs den inte långt från vad de brukade göra då, bara lite mjukare sång. Texten är en flumpoetisk partytext, om festen där absolut alla är med. Jag har aldrig helt förstått vad som händer på den där festen, men det känns som om det inte är riktigt meningen heller. Synd bara att refrängen känns nödrimmad: "Månen höll sitt tal, det nästan var pekoral.". Vasa?
Sen kommer ett av skivans allra bästa spår: "Vargmannen". Det är en ljudeffektförsedd dikt om kändisskap. Den är från Lundbergs mastodontdemo, en komplett fylld 100-minuterskassett med det fantastiska namnet "Artistiskt Mögel". Som ett spår nära slutet på ett band med 37 låtar (!!!) var det nog inte så många som lade märke till den. Den är värd bättre, och det fick den här. En hel platta med såna här spår vore jobbigt, men så här lyfter den skivans helhet en bra bit.
Sen kommer ett till märkligt spår: "Jag fortsätter att spela den musik som ger mej sex", Lundbergs parodi på pub- och pizzeriaspelningar med Fredrik Johansson och några kompisar som sorlar. Lite lagom råddigt och otajt, men det är fullkomligt avsiktligt! Bakgrundssorlet är regisserat och hopklippt, men låter helt autentiskt! Spåret är lika mycket sketch som låt. Se även min recension av "Den siste mohikanen".
Följande spår, "Prinsen i sagan", kommer nästan bort, märks nästan inte efter de förra tre, och är rätt lik "Frystrick". Den borde kanske hetat "Meningen med livet", men vem kan ha den titeln och vara allvarlig?
"Rosorna" däremot, kommer inte bort. Det är en fin romantisk låt, ganska ambitiöst genomförd. Den var en av höjdpunkterna på gamla "Månskensstycken", liksom följande "En stilla bön inför det påstådda milleniumskiftet", lätt skramlig visrock som Lundberg skulle kunna ha som signatur, något av ett självporträtt.
"Didelidum", aah, nostalgi... Det var en av de två första låtar jag hörde med Lundberg. Det var våren -99, jag hittade en skum sida på nätet, "Kulturföreningen Spökskivor", med tafflig grön design, en förening med några konstiga typer som hade skivförsäljning och enstaka mp3. De två första jag tankade hem (på modem, usch) var "Didelidum" och "Görans dilemma". Den första sade mej att Lundberg var ambitiös och flummig, den andra att han hade humor. Jo, den är flummig, dvs poetisk. Behaglig, men tyvärr blir melodin ofta lite tjatig, och det drar ner lite. Den är en av Lundbergs egna favoriter, men för mej är den mest nostalgisk.
"Varje stjärna i natt" är en liten mysig visa, tonsatt dikt. Den är nästan lite för personlig, bär spår av det han berättar utan att riktigt berätta det. Den lär vara återbesök i livets mening, men jag hänger inte riktigt med. Å andra sidan kan man höra den med bara associationerna.
"Lönen för mödan", eller som jag kallar den, "Jätteliten", är en av mina favoriter. Ackompagnerad bara av handklapp och ordlösa stämmor står den ut rejält. Texten handlar om karriären, den där lömska vägen som äter upp ens liv med makt och ära i stället för det som är viktigt. Jag känner mej ofta "Jätteliten" och undrar om jag ska springa ikapp med alla de där som springer om mej.
"Bara något jag skrev" dök upp, om jag inte minns fel, på slutet av sommaren 2000, straxt innan Lundberg blev dokusåpaskådis. Hela den våren hade Lundberg dragit sej undan från visorna, dragit ner sin roll som visdiktare, försökt lyfta Lucidor till nånting nytt, i en hårdare stil, men det hade aldrig velat låta lika bra som när han gjorde sina vanliga låtar med Järnjungfrun. Efter en massa tuffare tongångar så dök denna upp som mp3. Jag vågade mej på att prisa denna mjuka avvikelse från den nya hårda stilen. Låten är verkligen en återgång till visdiktaren Lundberg, en ångerfull Lundberg som ber sin älskade om förlåt. Det måste ha hjälpt, för han fick tillbaka henne! Det är inte Lundbergs bästa visa, mest en i mängden musikaliskt, men kanske en av de som gjort mest gott.
Avslutande "Blod" är en dikt läst till musikbakgrund. Lundberg betraktar sin tomma vinpava, och tomheten efter hon som inte är där längre, och livet.
Som helhet är skivan lyckad, tycker jag. Den ger oss den melankoliske poeten, långt borta från fest och glam, men nära lyssnaren. Den är varierad utan spret.
Ska vi söka lite svagheter kanske? Ett par melodier är lite tjatiga, "Didelidum" och "Visa i disharmoni". Nog för att Dylan gjort minst lika tjatiga, men ändå. En del av texterna går över gränsen från suggestiv dikt till ogenomtänkt nödrimmande. Detta är dock ingenting som sänker skivan, inte ens enstaka spår. Ett minus för att det inte finns texter och ackord, som på "Århundradets fest", fast du hittar det på Dicks hemsida.
Man kan frukta dåligt ljud från "gamla demos", men det är det absolut inte. Det låter fint i mina öron. Det är mest ganska sparsamma komp, och de riktiga musikteknikbögarna blir knappast imponerade, men plattan handlar inte om att spela långa gitarrsolon så fort som möjligt eller bygga täta ljudbilder. Det handlar om känsla, om närhet, om Dicks röst och hans förmåga att förmedla de tonsatta dikter som skivan innehåller. Han har en utmärkt visröst, personlig och lagom ren för ändamålet. "Lagom ren", för det är inte helt rent överallt, men de glidningar han gör utanför de rena tonerna förstör ingenting.
Jag har inte alltid sagt så mycket om vad låtarna handlar om. Anledningen är att det ofta inte är så tydligt. Det är en sak som gör mej lite osäker på Lundberg ibland, att jag inte alltid är säker på om texterna är poesi eller dravel, om det är nödrim eller tjusiga metaforer. Jag tillhör själv "högskärpe"-skolan, med mästare som Ronny Eriksson och Povel Ramel, där det sällan är nåt snack om vad texten betyder. Lundbergs "lågskärpa" är inte negativt menat, det innebär bara att man ska lyssna på ett lite annat sätt, mer associera än analysera. Det är också så jag tycker att denna skiva ska lyssnas på till stora delar.
Många texter känns väldigt personliga, stundtals lite väl personliga. Det handlar mycket om Lundbergs kärleksbekymmer, om alla tjejer som kommit och gått, när han kanske i själva verket ville tillbaka till Henne, som han mist. Kärleksbekymmer är nu världens vanligaste sångtema, och det är värt att ifrågasätta om det är nåt att satsa på, men Lundberg har sitt stuk på det. Ja, det är mycket alkohol också, ett annat kärt gammalt tema.
Minustecknen är alltså svaga, och plustecknen är betydande. Nå, är det Lundbergs bästa nånsin? Är den bättre än min gamla favorit "Augustisånger", eller likaså starka "Prinsen i sagan" (en platta som växt mycket sen jag hörde den första gången) eller "Den siste mohikanen"? Ja, jag tror att jag tycker det. Precis som "Månskensstycken" är det en av de skivor som kommer närmast Lundberg. Den är inte lika rolig som "Augustisånger", som har ett kalasupplägg med mest poetiska saker först och mer raka låtar med röj och skoj sist ("Teater Tellus", "Sonic", "Horn"), men den här är å andra sidan mer enhetlig utan att för den sakens skull bli enahanda. Röjet har ersatts av dikter. "Århundradets fest" känns klart distanserad.
Klart en platta man ska skaffa om man gillar "deppvisor", och även om man redan har många av spåren. De spår som inte är så välspridda är de bästa av alla, och de som du kanske har på mp3 har snyggats upp. Spela den i sovrummet eller vardagsrummet, inte på festen (möjligen efterfesten) och absolut inte i bilstereon.
Russinen ur Lundbergs äldre kakbak
Skivan kan köpas från Birdnest, och den lär nå diverse skivdiskar - idag!
011126
Jag har tidigare skrivit om Johans senaste, "Norrland", på SNYFT. Nu tycker jag det kan vara dags att skriva några ord om hans tidigare plattor. Här är en av dem. Några av låtarna på denna har vi hört levandes på Johans spelningar, så den är absolut inte överspelad. Dessutom har en del av låtarna aktualiserats alldeles nyligen.
Plattan är tidvis lite glesare kompad än "Norrland", men allt det viktiga finns här: Johans personliga röst (speciellt med inlandsdialekten), medryckande gitarrbaserad visrock och bra texter som ofta berättar saker ur norrlänningens perspektiv. Ett minus jämfört med "Norrland" är att det inte finns några texter tryckta.
Efter det egendomliga introt "Cto cian or" (med Johans på den tiden rätt lille son, om jag förstår rätt) följer skivans egentliga början, "Stadens lag". Det är en rak grej som för tankarna till titelspåret på "Norrland", men det som störde mej i "Norrland" finns inte här. Det är inte plattans intressantaste spår, men inte dåligt heller.
"Kultur" är en av favoriterna, medryckande visrock med bett. "Det här är kultur. De sade det på radion och vi lyder som djur.", det är en rad man gärna sjunger med i! Det är befogad kritik av nutiden. En hit!
"Moské i Moskosel" är också ett toppspår, inte så mycket i text som i uppslag och form. Visrocken blandas med arabiska inslag och en ironisk text. Redan titeln är en fullträff. Texten går väl inte så mycket längre, men det gör inget, för Johans pastisch på böneutropare till rockigt komp, det är det som bär låten. Den är allra bäst live, lämpar sej för dans mer än aktiv lyssning. Det är uppenbart ett spår som aktualiserades 11:e september.
"Lied für Krumbach" är på tyska, och jag måste erkänna at jag inte klarar av att ta till mej det utan tryckt text. Jag är helt enkelt för dålig på tyska. Det är synd, för jag vill verkligen veta varför Johan sjunger om "mitnachtsonne", men det får bli en annan gång. Musikaliskt är det en av de mest blygsamma spåren, en trevlig vismelodi som kompas bara med en gitarr.
"Sagan om liv" är ganska mild, mjukt gungande visrock, där Johan får komma riktigt nära. Jag tycker mej se Johan ute i skogen, funderande över hur han utvecklats genom sitt liv. Mysigt om än inte skivans topp.
"2040" är en skum liten instrumental grej på piano och synth, ett mellanspel som i första hand är en mellangrej som bryter av. Melodin känns lite som nån slags alternativkomp till "Kultur". Samma ackordsföljd helt enkelt?
"Hugg" kan man väl kalla skogshuggarrock? Distad elgitarr får symbolisera motorsågar, om det nu är elgitarr eller det kanske är med lite riktiga motorsågar på ett hörn? Det är förstås inget tomt Skogmans-trams utan kritiskt. Hur är det med ansvaret hos de som hugger, här och utomlands? "He bar å hugg timret." Tungt spår, ett av skivans bästa!
Sen blir det, som det ska, lite mjukare, med "Kåbdalisgubben", minnet av en gammal rallare. Ett väldigt mysdystert spår, och en av de mest genuina norrlandsspåren. Klart exempel på bra Piribauer-tretakt, och en av mina favoriter!
Efter instrumentala skarvspåret "Röster" kommer "Troglodyternas marsch" handlar om den primitiva människan, och om hur primitiv vår tid ibland känns. Precis som "Moské i Moskosel" tycker jag att den aktualiserats av 11'e september, men den är väl lite farligare att använda i sammanhanget. Det finns ju lite risk för missförstånd. Bortsett från nåt nödrim sitter den fint. Sen avslutas plattan med "Trauma", en instrumental sak i stil med "2040" och "Cto cian or".
Flera låtar har genomtänkta, bra intron, speciellt "Hugg" som öppnar med enbart motorsågar, och böneutroparen i "Moské i Moskosel". Introna kan vara så länga att man nästan undrar om den ska hålla på så hela tiden. Det gör dem till mer än bara ett litet förspel. Dessutom har vi inte mindre än fyra spår som är "inramningar", som ligger och bara förbereder för nästa låt, samt först och sist. Det gör plattan till mer än bara låtar rakt av, till en helhet av målande ljud. De relativt få rena visorna ramas in väl och står ut mycket mer än på en vanlig visplatta.
"Norrland" är en bra skiva, men jag håller "Sagan om liv" snäppet högre. Det finns en magi i den som få andra skivor har. Jag kan lugnt kalla den Piribauers bästa, och därtill demonstrerar den ett koncept som många skulle må bra av att ta efter. Jag kan varmt rekommendera den, för:
Det här är kultur!
PS: Plattan kan köpas på Johans spelningar, och det finns något ex kvar i Elsas distrobord. Hundra spänn kostar den.
010915
Äntligen! Äntligen finns Peter Tryggs nya låtar på skiva, och äntligen får jag höra Henrik Tröst på skiva.
Ni som följer mina musiksidor känner antagligen redan till dem, de två trubadurerna som bildade duo i våras, en duo som visade sej vara en utmärkt kombination på alla sätt. Rösterna, stilarna, utseendet och till och med efternamnen kompletterar varann!
Stilmässigt är det visor och visrock, dominerat av akustiska gitarrer och Trösts munspel, men med olika grad av stöd från många andra instrument. Det är mest modern vismusik, men också ett par rena retrospår och lite rock, och det ger en vettig blandning.
Plattan är allra bäst på de tre första spåren, och det är ett klokt upplägg av skivan. Det börjar bokstavligt med en fnittring: "Varm och glad" är Tryggs mysglättiga skildring av hur det kändes när han blev riktigt kär. Han skrev den för att han tyckte att hans låtar var för dystra. Låten är inte precis djup, men sitter fint som start, lite som skivans motsvarighet till titellåten på Fredriks "Man ska va nöjd". Den sätter humöret på lyssnaren.
"Inte längre en bedårande flicka av sin tid" är Henriks, en utsökt replik på en gammal Karl Gerhard-låt. Bara att en kille i tonåren har koll på Karl Gerhard får en att höja på ögonbrynen. Sången berättar om tjejen som inte var ett sånt A-barn som alla trodde, om drogmissbruk bakom en välartad fasad. Henriks bästa på skivan?
"Aurea Mediocritas" är Tryggs bästa på skivan, en välgjord, bitsk och fyndig känga till vanligheten, och en känga mot amerikansk dubbelmoral dessutom. Den dök först upp på "Välgörenhetsskivan", då med Henrik Everhill, och var redan då en av topparna på den skivan. Den här inspelningen är ännu bättre, stark och säker sång från båda, stämsång och lagom fylligt, bra komp i typiskt Lundberg-stuk (och han och Johansson är med och kompar).
Vi fortsätter genom skivan, inte precis i ordning men nästan:
"Sommaren med Sofia" (Tröst) är i grunden riktigt bra visrock, fast lider av att den är lite felmixad, så Henrik kommer bort lite bakom kompet, och den har mycket lägre volym än de andra låtarna. Inte så himla orginell, men nog skulle den, i en bättre mixning, kunna sätta fart på en massa sommarfestande ungdomar! Sticker ut som plattans danslåt, med rakt rockkomp, och jag kommer på mej själv med att "digga" låten. Refrängen är riktigt smittsam!
"Den vite asen" är en slags blandning av religiösa funderingar och navelskåderi. Den känns tidvis en smula krystad, men berör också. Jag måste höra mer för att den ska smälta klart. Det kan mycket väl hända att den växer starkt med tiden. Titeln (syftar på asaguden Heimdall) är ett utsökt uppslag. För övrigt här jag speciellt bra sånginsatser på detta spår.
Så tar vi några Trygg-låtar: "Rusta ner!" är en progglåt längst fram i demonstrationståget. Första gången jag hörde den tyckte jag den var lite banal, och på sätt och vis är den det, men det ska den vara. Den är helt enkelt en kul och kärleksfull pastisch på proggen, med en rak refräng som funkar fint på livespelningar.
"Karolina" och "Monica" har hängt med ett tag, och är ganska lika, två ganska söta vispoplåtar om tjejer, fina, mjuka melodier men utslitet tema. "Karolina" är tyvärr ganska substanslös, känns lite ofokuserad och på tok för lång. Det tar för lång tid innan vi får veta varför Karolina är glad. "Monica" är mycket tydligare, handlar om olycklig kärlek, om när det tar slut. Den lär ha skrivits till en Monica helt enkelt för att det inte fanns några sånger om Monicor! Roligare än Karolina, men ändå bara en låt av många.
"Den ironiske trubaduren" är betydligt modigare än "Karolina" och "Monica", för här ger sej Trygg på riktig retro-vals, en pastisch på Cornelis som kan stå för Cornelis såväl som för Trygg själv. "Tag mej som jag är" är låtens budskap, och det är så man ska höra låten. Det finns några små mellansnack mellan verserna, som tyvärr inte riktigt hörs. De skulle nog ha varit lite bättre planerade, för de passar bra in i låten, men går inte fram.
Plattan rundas av med Trösts "Festen är över", som i text uppenbart för tankarna till en del av Lundbergs saker, till en mysig melodi och stillsamt plockat gitarrkomp med subtil dramatik. Sången är tyvärr en smula upprepande. De tidigare Tröst-låtarna är bättre, men nog duger denna bra som slutkläm.
Skivan spelades in i de studios som musikerna kunde tigga till sej (Lundbergs, Johanssons och nån i Mjölby som jag inte känner till), och ibland hörs det att det inte fanns tid för så mycket omtagningar. En del distorsion och en del felspel har fått passera, och en del låtar kanske kunde mått bra av nåt mer pålägg, men det mesta låter ändå riktigt bra. Speciellt bra låter de tre bästa, inledande låtarna.
Tyvärr framgår det inte var medmusikanterna Lundberg och Johansson spelar med, och för den delen var Hanna Trygg kommer in och körar. Det kunde vara kul att veta så man kan lyssna efter dem.
Trygg har lyft sej en bra bit på sistone. Hans äldre låtar faller i två ganska distinkta korgar, dyster romantik eller pastischer, inget fel i det, men kompletterat med "Varm och glad" och "Auria Mediocritas" så har han breddat sej betydligt. (Men ska det vara nödvändigt i hans fall...?) Jag gillade hans gamla platta, men den här är faktiskt bättre, roligare att lyssna på tvärs igenom.
Tröst då? Ja, jag har inte hans tidigare alster, bara hört honom solo nån gång, och jag vet inte vad som är nytt, men hans insatser på plattan är bra låtar med god bredd (rock, visrock och ballad). Det var inte ett ögonblick för tidigt att få in honom i Musiknät-kretsarna! Tidigare tyckte jag att hans röst inte räckte riktigt, men här gör den det, klart!
Sammanfattningsvis kan vissa låtar spelas in aningen bättre, men alla låtar håller, instrumentalt låter det trevligt, sången är jättebra från båda, och plattan är trevligt varierad. Som ni själva lär ha sagt: Sprid skiten! Den är värd att spridas, och jag hoppas att det kommer mer!
Tryggt och Trösterikt!
010804
Denna platta är svår att skriva om, för jag kan inte undvika att jämföra med de gamla versionerna av låtarna. Det skulle vara lätt om det inte var för frestelsen att tycka att allting var bättre förr. Men man får ju inte heller vara så rädd för det att man hyllar allt för att det är nytt.
Först lite om låtarna var för sej.
Första låten, "Görans dilemma", eller som den kallas nu, "Vill va som en dildo", ställer problemen på sin spets. Den enkla lilla skämtvispopen har fläskats ut till poplåt med en gräslig tjejkör som gör den alldeles för pretentiös. Tempot är aningen högre än i den gamla inspelningen, men den känns märkligt seg. Kompet är tjatigt och tjejkören sticker i öronen. Låten var väl självklar först efter att ha spelats sönder i TV i höstas, men kan ha kostat en del stjärnor hos recensenter som bara orkar höra första låten.
Det blir bättre sen. "Låten världen snurra" är mycket bättre. Tuggummipopen ersätts av fiol och mungiga. Fräscht. "Det vi gör allra bäst" heter numera "Århundradets fest". Här kommer Dellamorte in lite mer än i de första spåren. Tyvärr är Dellamorte lite klen som solist, men spåret funkar, och är mycket mer balanserat än "dildo", går mellan stillsamma verser och tyngre refränger med väldigt bra resultat. "Bra TV", sen, är som den är, en enkel vispunkgrej som jag inte behöver tjata om, och lika oundviklig som "Dildo".
"Teater Tellus" är en gammal höjdare, och den låter bra i den här versionen, om än inte direkt bättre än i den gamla. Kompet känns kanske lite bullrigt, nästan mer march än tango, och Lundberg kommer lite i bakgrunden. Texten är förresten ändrad lite på slutet. Tja, jag säger inte att den blev sämre, men efter en direkt jämförelse så tycker jag inte att den blivit bättre heller. Det är hur som helst en bra låt, klart godkänd i den här formen. En ny variant på en bra låt helt enkelt.
"Förhäxad" kommer från Augustisånger precis som Tellus, och har fått ett tufft arr med fiolspel och tunga trummor som ger folkmusikkaraktär som passar låten jättebra och gör den bättre än nånsin. Sen "Höstmelodi i fyrtakt", Lundberg olyckligt kär. Gitarr och en dyster cello gör den fint naken och nära. Inte dumt.
Behållningen med "Diggi Loo" kommer redan i förordet: "Det finns dom som försöker tjäna pengar på vad som helst oavsett om dom tror på vad dom säljer eller inte. En del går till och med så långt att dom ger ut taffliga dokusåpares alster!" Vad kan man säga mer? Även i övrigt är de små förorden före låtarna klart givande och ofta roliga. "Diggi Loo" är annars ren skämtpunk. Den är inte mer än det, men är rätt placerad på skivan.
"Barbie & Ken", gjorde inte Fredrik Johansson också en sån? Det är inte samma, men temat är samma. Melodin ramlar lite irriterande in i "Mors lilla Olle", och resultatet är... sådär. Inget man sätter på skivan för.
"Angående slagsmålet utanför Ryska Posten" skulle kunna blivit ett höjdarspår, men tyvärr, här är bottennappet. Den ligger långt efter Augustisångers version. Gitarrsolona är hattiga och råddiga, låter bara fåniga. Ploing, ploing, ploing, det låter som nån tonåring som tränar. Det kvittar om man heter Thorstein Bergman när det känns feltänkt. Nej, då vill jag hellre höra Tomas Nilssons MEOEOEOEORWRWRW!!! Han får det att hänga ihop mycket bättre, bättre klös, och den inspelningens blandning av akustiskt och ylande elgitarr är bara kanon. Fast de som inte hört den kanske gillar Ryska Posten i den nya versionen.
"Hej du" är en skön avslutning till piano. Det låter som om cellon är med igen, fast det håller inte personallistan med om. Liksom "Dildo" kommer den från "Månskensstycken", och har fått en mycket bättre behandling.
Som helhet är plattan fint sammansatt. Stilblandningen är förstklassig. Det enda jag saknar är just lite av Lucidors vis-&-hårdrocksmix, men den får väl komma när det är dags för en platta med Lucidor. Musikaliskt är den övervägande bra, bortsett från de för mej svårsmälta "Dildo" och "Ryska Posten". Styrkan ligger i de lugnare låtarna, med cellon, fiolen och pianot. De rockigare låtarna känns relativt vanliga, men kombinationen är fin.
Texterna är inte nödvändigtvis de bästa i historien, det finns en del nödrim här och var, men de är fullt lyssningsvärda och har nåt att berätta, och med en vettig spridning på teman.
Variationen är bra, men hur är det med sammanhållningen då? Jo, den tycker jag håller. Det är Lundbergs perspektiv, olika sidor av honom, och det blir bra. Låtarna är ju väldigt olika gamla, åtta år i skillnad tror jag från "Hej du" till de nya, men det håller ihop.
Lundberg har en sångröst som bör nämnas. Jag har kritiserat honom, men bara på spår där hans röst inte räckt. Det är inga problem här. Jag har hört Winnerbäcks "Singel" i anslutning till denna, och det är helt klart vem som är Sundströmkopian och vem som har en egen, stark röst. Tyvärr har Dellamorte varken en egen eller nån annans röst. Ja, förlåt, nu var jag kanske lite taskig, för han sjunger rent och låter inte illa alls, men det finns ju ingen stake i hans röst. Kan han över huvud taget skrika? Han kan möjligen passa att sjunga "Jag har klappat en humla på ryggen" eller nåt sånt. Nej, Daniel, kläm i lite så det låter nåt.
Efter första lyssningen var jag tveksam, men nu har dalarna utkristalliserat sej, och därmed också topparna, och plattan håller. Tyvärr, det är inte Dicks bästa nånsin, men det är en av de bättre. Jag hoppas den följs upp med en fräck platta, gärna blandning av visor och Lucidor. Får jag föreslå låtar till den? "Horn", "Elegi till mitt liv", "Sonic", "Ni skadar mej inte", "Stark nog", "Vissa former av misär" och kanske "Vin av klass"? Ja, jag kan nog hitta lika många till som borde med.
Lundberg håller stilen, men "Baren-hitsen" är en belastning
Nej, jag kan inte med att låta en skoningslös sågning ligga ut. Jag måste nyansera mej. Därför är nu denna recension omskriven, med ett försök att tänka ett steg till. Alltså...
Bor man i Linköping så är man nästan tvingad att gilla Winnerbäck. Jo, visst gillar jag mycket av det han gjort. Till det hör inte denna platta.
Jag har två problem med den här skivan. Det ena är att den är för välspelad. Kompet är så slätt, perfekt och förutsägbart att det lockar till slölyssning. Det andra är att alla texterna handlar om samma sak, om att Lasse känner sej ensam och inte har nån tjej. Alla de gamla personligheterna, Fröken Svår, Hjärter Dam och så vidare, är borta, och det handlar bara om han själv.
I min gamla recension sågade jag låt efter låt, men det kan kvitta. Det som jag tycker är intressant är att spekulera i varför "Singel" är vad den är.
Att den är förutsägbart och exakt arrangerad, det vet vi varför. Det är för att den ska passa som skvalplatta och därmed sälja bra på Statoil. Det gjorde den. Det svänger. Nog om det.
Men varför göra en hel platta om att man vill ha en tjej? Jag bortser från att kärlek är standardtema på dansbandsplattor och discoplattor, och antar att det är ett medvetet tema. Men varför?
Jag gissar att det helt enkelt beror på miljön. Tidigare har Lasse haft en massa kompisar omkring sej, diverse personligheter med intressanta problem med att ta sej in i vuxenlivet, med åsikter, med uppstudsighet, Loesje-affischer och punk. Nu är han omgiven av proffs, effektiva människor i karriären, och tomma hotellrum. Kompisarna är långt borta, och därmed också deras problem, och inspirationen. Lasse har förlorat sina bästa inspirationskällor, och där ligger det mest sorgliga och hjärteknipande med skivan. Vi har, åtminstone för ögonblicket, förlorat Lasse-texterna. Det är inte Lasses fel, det är troligen inget spekulerande, det är bara för dålig jordmån för de vackraste blommorna där han är nu.
I stället handlar det om de problem han ser, inspirationen, om hotellrum och om längtan efter tjejer. Intressant?
Jag har väldigt svårt för att höra nån sjunga om inspirationen, som Lasse gör på inledande "Elden". Visst, större artister än han har gjort det, men inte förrän de befunnit sej på slutet av karriären, allvarligt på väg neråt och har sagt allt. Povel Ramel, till exempel, gjorde den patetiska "Minspiration" när han var runt 60 år. Men Lasse är väl inte 60 än på ett tag?
Jag har inte heller mycket nöje av att höra nån sjunga om ensamhet på ett hotellrum efter framgångsrikt arbete, trots att jag har lättare än de flesta att identifiera mej med situationen från min tid med TV-jobb, konferensteknik och sånt. (Men visst, jag var inte stjärnan som han är.) Jodå, det är ensamt och trist på hotellrummet, men vem bryr sej, mer än kanske de värsta wannabearna?
Däremot är det väl mindre konstigt om en kille på några och tjugo tänker på motsatta könet, men det är inte orginellt och blir inte roligt, speciellt som han är för försiktig och inte vågar säga "jag är kåt" rakt ut, men jag förstår att det angår den stora publiken. Ett par låtar i den här stilen, med såna här texter, är helt OK, men ska plattan vara längre än så så borde den innehålla nåt mer, och min slutsats blir att
"Singel" borde ha varit en singel
010317/010604/010605
Detta är en ganska gammal Lundberg, från 1998 tror jag det var. Den går inte att köpa längre, så du får gå in på Lundbergs sidor på nätet och hämta rubbet. Hela plattan, med bonusspår och allt, finns upplagd i ordning, så det är inte svårt. Gör det! Vad gäller omslag så har jag bara den lilla lågupplösta saken ovan. Vi får be Dick lägga upp den i bättre upplösning senare.
Stilen är inte väldigt olik senare Lundbergare. Det är mjukvisor och visrock, hårdvisa, poetisk rock i skön blandning. Lundberg-fansen blir inte besvikna.
En sak som färgar den här plattan är att Lundberg var så starkt Sundström-influerad när han gjorde den. Första spåret känns väldigt mycket som Sundström: "Tellus & jag" har Lundberg sagt att var ett höjdarspår innan han skaffade band. Jag kan tyvärr inte hålla med, åtminstone inte på denna inspelning. Sången är seg, inte alls samma bra röst Lundberg brukar ha (och som han har på flera andra spår på denna platta). Texten är lite spretig och "rabblig", fast visst har han nåt att säga!
"Angående slagsmålet utanför Ryska Posten" är både en bättre låt och en bättre inspelning. Framför allt är sången rakare, renare och klarare, en mer äkta Lundberg, men inte i närheten av den nyare inspelning som finns som bonus på "Augustisånger".
"Rundare pundare" är cover på Sundström. När det är en cover så är frågan dels om det är bra, och dels om den ger nåt som inte orginalet ger. Inspelningen är OK, men Sundström-draget hörs lite för tydligt i sången. Tråkigt nog finns den inte på nån av mina Sundström-skivor. Jag saknar visst nån viktig skiva.
"Det vi gör allra bäst" är en rak tretaktare, kryddad med en lagom arg elgitarr. Sången kunde vara bättre, lite onödiga Sundström-slängar, men det funkar, och det är en rätt kul låt, en bra skitig festlåt. En kanonformulering: "I kväll är jag kung, i morgon är jag knekt/knäckt".
"Tunn och spröd" är en riktigt mjuk sak, en naken rysare, den typ av Lundbergare som jag älskar att höra när jag är deppig. Texten är poesi, flummigt men skönt, kanske inte precis djupt men passar precis till det jag vill ha den till. Det låter som om det är Charlotte som körar, och det är riktigt fint. Bästa spåret på första halvan av plattan.
"Vissna blommor" är ännu en Sundström. Jag har hört Dick göra den live, och den finns som video på Grytgöl-CD'n. Det är en fin låt, helt klart. Här är också Charlotte med, och det blir en riktigt fin kontrast mellan hennes milda röst och Lundbergs Sundströmsbröl. Men hur låter orginalet? Och varför kvalade den inte in på "Golden hits"?
Sen två svaga spår. "Ge mej ett glas" är en ganska simpel supvisa. Det glaset var inte djupt... Visst kan man kompa med dragspel, men det här är faktiskt bara töntigt. Ett typiskt mellanspår vars poäng är att den bryter av. "Nyktergalen" berättar om mannen som slog sina barn när han var nykter. Inte dum, uppslaget kan funka, men den kommer ju ingenstans. Jag kommer inte nära nyktergalen.
Nu har jag varit negativ ett tag, men mycket av plattan är ganska förglömligt hit fram. Men nu! Nu kommer de, fyra toppspår i rad!
"Heidi, du låter bli att vara barn", här är Lundberg i sänghalmen, en sång om en före detta. Fin, går mellan en spröd vers och en tyngre refräng på ett bra sätt som gör låten riktigt lyssningsvänlig. Texten känns personlig, så personlig att jag misstänker att Heidi verkligen finns. Flumvarning, men bra.
"Stark nog att älska dej" är ett av de bästa spåren. De textlösa refrängerna är kanon, i två varianter med olika intensitet, kompet är nästan bara gitarrer, texten är en skönt poetisk sak, hand i hand, älskande och fruktande kärleken. Nåt felspel, men det gör mej inget. Känns levande.
"Ni skadar mej inte" är min favorit på plattan! Den handlar om hur poeten odödliggör sej med sin konst. Kompet är tungt, rena hårdrocken, brölande elgitarrer, suverän kontrast mot förra spåret. Ljudbilden för tankarna till Sundströms "Onda barn", och spåret har en liknande roll på plattan, tycker jag. Den här vill jag höra på platta med Lucidor - fast kan de göra den bättre?
I "Prinsen i sagan" är vi tvärt tillbaka med akustisk gitarr och munspel. Det är en dyster självuppgörelse, kanske inte så nära mej att jag riktigt når den, men den är fin.
Bonusspåret är "Horn", med Fredrik Johansson. Låten är en av mina favorit-Lundbergare. Dock, denna inspelning är långt efter den på Augustisånger, även om den inte alls är dålig. Den har nog främst värde som kuriosa, att se vad som hängt med och vad som ändrats. Vi hör att "alkoholist" kortats till "alkolist" för att slaviskt passa, vilket är rättat i den nyare versionen.
Det vore synd att kalla plattan dålig, för det är den absolut inte, men det vore också synd att kalla den Lundbergs bästa. Två av de bästa spåren har ersatts av bättre inspelningar, och två är covers och räknas inte riktigt. Bland resten är det bara några riktigt bra - men de finns. På plussidan finns också att den är så fint hopsatt, med bra kontrast mellan spår som följer på varann, och att den känns så nära och levande.
Det hörs ibland att detta är en platta han gjorde innan han frigjorde sej från Sundström som förebild. Här lyser wannabe'n igenom lite. En smula inaktuell, kanske man kan säga? Men likafullt hörvärd, och jag hoppas kunna göra Lundberg-arkeologi nån mer gång, med "Toner från ett moln" och "Prinsen, prinsessan och lögnen".
Lundberg var inte bättre förr, men han var bra då med!
Efter "En komet i kommersen", "101 sätt att dö för den som inte vågar ta livet av sig" och en rad bra MP3'or på nätet så var mina förväntningar högt ställda på den här skivan. Mina förväntningar är absolut inte självuppfyllande, men i det här fallet blev jag inte besviken.
Skivan är inte helt ny, kom redan -97, så OK, nu har jag fram en lite överspelad platta igen. Tom (Dag Swanö) har hunnit med två till bara under detta namn (se nedan för den andra, "En komet i kommersen") men jag tycker det är synd att inte ta upp denna. Det finns inga andra recensioner av den (kvar?) på nätet. Min recension av hans senaste, "Pengarna eller lådan", lär komma upp snart på SNYFT, men den här tar jag här eftersom den inte är så aktuell.
Plattan börjar med egendomliga "Meta hare" som jag allvarligt talat inte förstår alls, men sen är plattan full av kanonspår. "Han kom inte denna gången heller" är numera en av de bästa som Al Zheimers Kvartett spelar, och även här är det en höjdare, fast med ett lite fläskigare arr. "Tycker du inte om mig?" är också första klassens Tom Nouga-spår. "Musikpolisen" är jag lite kluven inför, och den finns i en bättre, nyare version. Jag är lite osäker på vem musikpolisen egentligen är... "Jag tror jag ska bli..." är ett annat skumt spår som jag inte begriper. "891" däremot är rakt på sak, en hyllning till smalspåret. Fast...är Dag järnvägsentusiast eller är han ironisk nu igen? (Men när man sjunger om JÄRNväg måste man väl vara IRONisk?)
I "Vad det livet jag såg" får vi höra tuff synth-disco-vis-rock, lika värd eftertänksamt lyssnande som diskoteksgolvet och headbanging. Citat: "Min pappa jobbade på stadens fabrik. Han blev inte rik men var trogen sin chef. Han fick en klocka efter femtio år. Efter fyra år fick jag ett A-kassekort." Ett favoritspår!
Plattans mest spektakulära titel är väl "Piska mig (med lagom mycket gummi)". Det är en bra låt att höra när man spelar Quake. Tro mig, jag har provat. Man kan undra vad som rör sig i Dags huvud när han skriver sånt här, men i intervjun på SNYFTs intervjusida finns en förklaring av både denna och "Meta hare".
En specialitet hos Tom Nouga (och Al Zheimers) är låtar som handlar om saker som faktiskt kan chockera lite även i vår härdade tid. "Skymning" är en sån, om kemisk krigföring. "Kackerlacka" är en annan. "Dagen då Vera dog", om hur lite vi bryr oss om när en gammal människa dör är en som känns. "Nedkomst" är ett skumt spår, även känd som "urologen", och om jag inte minns fel så nämndes den i Folkbladet som kvällens mest osmakliga, efter vispuben i vintras.
Det man kan hålla emot skivan är möjligen att det blir lite väl skumt ibland. En del poänger är lite svårfångade (som "Meta hare") och vid enstaka tillfällen känns det som om Dag tagit sig lite vatten över huvudet med egendomliga rytmer. Men nog föredrar jag om det tar ett par lyssningar att smälta framför banal pop.
Ja, kanske stilen är "brunrock", men jag skulle kanske ännu hellre kalla det hårdvisa (som Mama Viol kallar sig). Skulle man lansera "hårdvisa" som begrepp så skulle Tom Nouga/Al Zheimers vara den bästa ledstjärnan. Det skulle då vara en slags elektronisk rock och vismusik (OK, poetisk rock om du vill) i ett som baserar sig mer på Frank Zappa än på folkvisor. Ja tack!
Brunrock kan väl ses som Tom Nougas debutplatta, i alla fall som fullängdare, men vi som inte når lika högt bör komma ihåg hur mycket musicerande han redan hade bakom sig då. Plattan är minst lika proffsig som de flesta plattor jag köpt i butik, och mycket roligare!
Kan man säga "skitbra" om en platta som heter "Brunrock"? Jo!
Martin Södling och hans kompisar Mats Larsson och Johan Söderhielm, som är Raketerna, samt Fredrik Johansson, ligger bakom den här plattan. Den pryds av ett kul omslag med en "Tintin-raket".
Man kunde vänta sig att det skulle landa ganska nära Fredriks produktion, speciellt som både Martin och Mats kompat Fredrik en hel del, men det är inte alls lika politiskt som Fredriks låtar. Temamässigt är den närmare Barabbas låtar, ofta betraktande den egna situationen, den unga musikerns situation. Det är ett förståeligt men lite begränsat tema. Ibland blir det lite väl självklart, som i "Hopp" och "Ok", som inte kommer längre än till enkel trallpop, med texter utan nåt egentligt djup. Människor är "Olika", ja, men än sen då? Dock finns det spår med högre ambition och innehåll. "Snygga män" är ett av de bättre, med slutpoäng och allt. "Dans utan musik" är plattans behagligaste spår, stark melodi och nog den mest poetiska texten. Här fungerar även stämsången mycket bättre än på t.ex. titelspåret.
Det instrumentala är både välspelat och välljudande. På minussidan har vi en del klena sånginsatser, i synnerhet är stämsången inte alls bra. Den är så fladdrig att den inte kan ha tagits på fullt allvar i repetitionerna. Falsksång sticker aldrig ut så illa som när man sjunger falskt i stämmor. Även ledsången darrar som Kjell Höglund ibland, men det gör inte alls lika mycket.
Vissa spår följer samma mall som Lenton ofta använder, med "ekande sång". "Innanför min dörr" är en sådan. Jag är inte säker på vad förlagan är, men det får gärna nån upplysa mig om.
En sak som gör det lite svårt att skriva om plattan är just kopplingen till Fredrik Johansson. Jag kan inte undvika att jämföra, och naturligtvis har Fredrik ett visst försprång, men det skall man ju inte lasta Martin & Raketerna för. På pluskontot i jämförelsen är trallvänligheten. Egentligen skall man nog jämföra med Musikkollektivet Barabbas snarare än Johansson.
Plattan låter rätt mycket amatörskiva, men det är det ju också. Svänger gör det, melodierna funkar, och texterna är väl "OK". Fixa stämsången till nästa platta bara!
Raketen kommer inte till månen på första försöket, men som provskjut är det helt OK
Den här skivan är nog helt överspelad nu, men några ord kan den förtjäna som ett nu passerat steg i Fredrik Johanssons utveckling.
Stilmässigt är skillnaden mot "I väntan på bättre tider" och "Det stolta landet" inte så stor, men texterna markerar att detta är ett försök i en helt annan riktning. Vi hör en mer romantisk Johansson, som ägnar hela skivan åt en flicka vid namn Tina. Det känns lite som att Fredrik med temat sneglat på Birger Sjöberg och hans Frida.
Det jag saknar mest är det engagemang som Fredrik har på sina andra skivor. Innerlighet och kärleksvisor är inte riktigt Fredriks starkaste punkt, och alla dessa trettion spår har Fredrik åtmintone för ögonblicket lagt till historien och har inte med på spelningarna idag. Dock finns det flera starka spår. Exempel:
"Dansa samba för min själ" är ett svängigt spår med lite erotiskt tema. "Blommor och bin" är kanske skivans bästa, växelsång med Dick Lundberg, fetare arrangemang än det mesta på skivan och en text med mer klös. "Tina och skogen" och "Tina viskar" är två valsspår, skivans bästa sådana, med fyndiga texter.
"Blues för Tina" är ett välkommet stilbrott som faktiskt kunde ha arrangerats ännu tyngre (mer än bas+gitarr som det låter som nu). "Hommage till Tina" är mer läropeng än ett bra spår. Jo, låten är väl inget fel på, men Peter Tryggs inhopp på slutet blev inte bra. Jag tror helt enkelt att låten inte är i Peters stil. Skivan slutar gulligt, med "Tina du kan väl spara".
Den låter amatörskiva, men det är ju det. Det som hindrar den att lyfta är att den är lite enkel, lite ytlig, och bara blir riktigt fyndig på vissa spår. Det är en minnesvärd Johansson-skiva, och mycket är bra, men temat blir lite enahanda efter ett tag. Jag gillar skarpt idén att göra en "tema-skiva" som denna, och många låtar klarar sig fint. Det är inte en Sjöberg, dock, och jag gillar "Man ska va nöjd" bättre.
Fredrik metar i den romantiska visan och fångar i alla fall en del
000822
"Visor för världen" är utan minsta tvekan Mama Viols bästa hittills. De har två tidigare skivor bakom sig, "Sprej" och "Vem har tid med losers". "Sprej" led svårt av att Mama Viol då bara var en duo, och av svaga sånginsatser. "Vem har tid med losers" är starkare, men väl kort, närmast en singel.
På "Visor för världen" lägger Mama Viol i en högre växel. Öppningsspåret "Visa för världen" ("visa" som i "visa upp") är lysande, en drapa om tonårsproblem. Efter tre spår börjar jag bli lite småmätt, men då ligger "Information" perfekt inplacerad, med Jocke Qvicks helt annorlunda stämma och Krister Ersons lite annorlunda låtstil. Efter den är jag övertygad ända till slutet, den morbida och fängslande "Dödens serenad".
Det enda spår som jag verkligen känner är ett mellanspår är "Våren blev till höst", som är en ganska medioker kärlekssång med halvdana rim.
En sak som jag funderar på är Mathias och Martins sångröster. De ligger fortfarande ofta väl lågt, så det blir lite murrigt, men frågan är om det är nåt de borde rätta till - höja en kvart eller så - eller om det helt enkelt är deras stil, så de skall låta. De ligger hur som helst inte på lägsta-möjliga-murr, som de gjorde på "Sprej".
Minustecknen är små, och plustecknen stora. Mama Viol har utvecklats till ett band som är riktigt bra både på scen och skiva, och "Visor för världen" är en skiva som snurrar ofta.
Violerna blommar som aldrig förr!
000816
Jag sitter med tre singlar som jag river av som en punkt här. Alla tre är CD-R, amatörskivor eller "demo", kalla't vad du vill.
Detta är en demoskiva med fyra låtar, som Aina inte trodde att hon skulle kunna sälja på Grytgölsfestivalen. De få ex hon hade gick åt på ett kick, och jag tror inte att någon som köpte den är besviken!
Stilen är modern visa, en slags vispop med poetiska texter, med behagligt, lagom svängigt komp och med Ainas lika behagliga röst, och välsjungen stämsång på det.
Skivan öppnar starkt med "Över muren", bäst på plattan. "På väg" har jag lite svårare att fånga, blir lite tjatig efter ett tag. "Någon väntar" kan jag inte riktigt förstå, fast den påminner lite om "Över muren". "Badidam dam" är en trallig sak, lite folkvisestuk, den mest "klistriga" sången på plattan. Nonsenstiteln är lite av en belastning, tyvärr.
Plattans enda svaghet är just att texterna "bara" är poetiska. De är lite flyktiga, vågar aldrig riktigt säga nånting utan landar ibland farligt nära vanlig pop, dvs de handlar inte om nånting speciellt utan bara associerar lite. "På väg" känns som en sån.
Välsjunget och välspelat, men kunde vilja lite mer
Frida och Carlotte är två Spökskivor/Musiknätet-medlemmar som fått hjälp av Dick och Fredrik att fästa några av sina alster på skiva. "...en singel..." antar jag är ett "klart hittills", en singelplatta med tre spår plus ett bonusspår. Plattan låter rätt mycket Lundberg i kompet, men det är väl inte att undra på.
"Orden" är den sortens låt man skriver när man sitter och funderar vad man skall skriva om, om inspirationen och att finna det man vill, i idén inte helt olik en del av mina tidiga låtar. Av nån anledning tycker jag den liknar Lundbergs "Vinterindianer", men det är ingen nackdel, och det kanske helt enkelt är att Lundberg använt liknande grepp i kompet. "Att bli sedd" lämnar mig oberörd. Här lyckas jag inte alls finna vad de vill säga. "Djup avgrund" är vackraste och därmed mest hit-mässiga spåret, och handlar om en djup... poet kanske? Stämsången i refrängen är riktigt fin. Bonusspåret "prinsessan" låter rätt annorlunda, men vad som måste vara synthtrummor. Det blir lite mekaniskt. Jag undrar om inte detta är det äldsta spåret, med en del lite väl enkla rim (som glas-extas).
Frida & Charlotte sjunger vackert, och det är behagligt att lyssna på, men text och sångstil kombinerat ger ett lite flyktigt, svårfångat resultat där det är svårt att hitta tanken. När de sjunger i stämmor låter det som allra bäst. Både sång och texter skulle må bra av lite mer skärpa. Nu vågar det inte riktigt störa, lite för smekande snällt.
Vackert men lite väl snällt
En "singel" med Frasse Haraldsen, stockholmare med norskt påbrå. Namnet syftar på antalet låtar.
Jag skulle kalla det här för "depparvisor", visor som är både sorgliga och lustiga på samma gång, lite på samma sätt som serierna Arne Anka och Rocky är roliga. Texter, melodier och komp är genomgående utmärkt.
På minuskontot är det inte så mycket. Största bristen är faktiskt sången. Frasse sjunger inte falskt eller så, men det är lite ont om kärna i sången. Den känns lite beslöjad, en aning oengagerad, med mindre uttryck än den borde haft.
Första låten, "Ensamhetsvisa" är den bästa på skivan. Det är en kul depparlåt, en bra vinkel på olycklig kärlek med stunsig melodi, och rätt bra skärpa. Sen följer "Prins Valium", en lite vanligare låt, men helt OK deppa-dricka-sång med ovanligt bra stämsång. Plattan slutar med "Promenad", som också är en utmärkt låt.
Riktigt bra depparvisor
000814
Visproggaren Fredrik Johansson med nytt kompband, och ett något tuffare tempo än tidigare. Nu är det inte nån jätteskillnad, allvarligt talat. Lite mer rock, mer framträdande trummor. Förändringen är till det bättre, inte minst för att Fredrik har kvar en hel del av det gamla stuket, så variationen blir större. Textinnehållet följer känt Johansson-mönster.
Plattan öppnar med "Man ska va nöjd", ett bra val på startspår, trallvänligt och svängigt. Sen följer spår om figurer som Pär Misär och Lasse Lagom, den sortens schabloner som man "skall" ha med, Fredriks varianter på Fredman, Lindberg, Fredrik Åkare och allt vad de heter.
Efter de två inledande rivigare spåren kommer en ren progg-trubadur-visa, "Om när jag & Pär Misär gick till AF", ett spår som glänser till en del, men inte riktigt orkar ända fram.
Det finns några mellanspår. "Vårvisa" är söt, men berör mig inte så djupt, och inte heller "Tack & adjö", en bra idé men som gjorts förut. "Livskvalité" är lite för pekoral för min smak. Skivan lyfter lite igen med "Visa om hur Ann-Sofie ignorerar mig", om före-dettan som ber om att få komma tillbaka, och "Lasse Lagom och barnuppfostran". Här har pekoralen bytts mot satir, och det sitter bättre i mina öron.
Sen kommer skivans två bästa spår, "En faders predikan" och "Klas åker till Grekland". Den sista är visan om en sexturist som nästan skulle kunna passa Olofsmans "Goman"-figur, och den står ut musikaliskt på ett positivt sätt med medelhavstoner. Skivan avslutas med "Pär Misär och ensamheten" avslutar, ett stillsamt spår, där Fredrik tyvärr följt mitt råd om högre tonläge, men på fel låt. Nej, "ensamheten" kunde nog ligga lägre. Texten är en aning självklar ("man kan inte fly från sig själv") men det känns annars som en fin låt.
Plattan är trevlig med flera bra spår. Dock är det ett par saker som kan förbättras. Mest av allt är det nödrimmen. Fredrik skriver snabbt, lite för snabbt ibland. En del rim skulle mått bäst av att stötas och blötas lite mer.
Öschötskan är charmig ibland (som användingen av ordet "hanses"), men de östgötska "ö"-ljuden skall man se upp med. "Tack och adjaö, min dejliga maö", det är lite väl grov dialekt i fel tillfälle.
Sånginsatserna kan slipas på. Fredriks röst är inte alls dålig, både personlig och mycket tydlig och därmed en bra visröst, men kan komma längre. Körinsatserna på inledningsspåret känns lite onödigt mesiga. Kör är viktig och skall göras med samma precision som andra instrument.
Hur som helst har Fredrik tagit några kliv framåt, och Humanisterna är ett helt OK kompband. I synnerhet sätter sig "Klas", "predikan" och "Man ska va nöjd" som landmärken i Johansson-produktionen.
Hörvärd vänsterkille som har blivit tuffare och uppkäftigare
000707
samt
Vykort från världen är en "riktig" platta, utgiven av Skåneton, medan den andra är precis tvärtom, en CD-R "bara för promotion". Fredrik Sandh förekommer på båda skivorna, och överlappet är lite intressant.
Konceptet "Barabbas musikkollektiv" är en utsökt idé. Något såpass vanligt som ett gäng grabbar som gör låtar tillsammans har höjts till nånting bättre. Alla fem skriver egna låtar, och materialet är inte dåligt alls. Med fem olika låtskrivare så är det väl oundvikligt att det spretar lite, men nån dålig soppa blev det inte.
Plattan innehåller 10 låtar, och öppnar med titelspåret, "Vykort från världen", en sång som är ganska representativ för skivan. Gemensamt för många av spåren är den uttalade synvinkeln från de fattiga poeterna som slåss med ekonomin, önskan att bli känd, prestationsångest med mera som hör den unga musikern till. Givet den synvinkeln är mycket av det bra, men synvinkeln är också en begränsning. Med fokus på sin egen navel så når man inte så långt. Lyckligtvis finns det många med samma sorts navel.
"Rak röd tråd" är i samma stil, om sökandet efter en mening i livet. En till som är i detta fack är "Cora magna mundi minor". Nån får gärna förklara titeln för mig!
"Leva gratis" är besläktad, fast med en mer humoristisk ton. Humorn är ännu starkare på "Soundtrack", eller som jag skulle kallat den, "Jag vill ha ett eget soundtrack till livet". Den är ett riktigt kul spår, plattans fyndigaste, om hur man nästan förväntar sig lämplig musik till allt man gör. Ett annat bra spår är "Amandas alkov", en rättfram låt om nåt rätt tänkvärt, om kvinnosyn och kvinnoideal.
"Månens sken", "Vackra flingor" och "Snö" är mer poetiska, lite mer abstrakta, och rätt söta. De sitter bra, fast jag skulle inte klara en platta med bara flum. För det är det, även om de är vackra. Jag tror att jag gillar "Vackra flingor" bäst, ett spår som inte är för pretentiöst utan bara försöker glittra lite snyggt.
"Gissa den tredje" kunde blivit ett toppspår, men är onödigt tillkrånglat, och har i mitt tycke satt bort slutet till ren förvirring. Uppslaget är bra, genomförandet mindre lyckat, och det enda spår som verkligen stör mig. Gör om!
På Fredriks promo-CD ligger fem låtar, varav två är med på "Vykort från världen", nämligen "Leva gratis" och "Rak röd tråd". Jag blev förvånad över att Fredriks bästa låt på promon, "Parallelluniversum", inte kom med, men det förklarade Fredrik med att den helt enkelt inte var färdigrepad när det var dags att gå i studio. Synd, för det hade varit en given höjdare. Dessutom tycker jag klart bättre om den "Leva gratis" som ligger på promoskivan. På "Vykort från världen" är den över-arrangerad, stompar fram på ett sätt som inte alls matchar sången.
Skivan kan, trots proffsproduktion, inte distansera Fredrik Johanssons platta (ovan). Den vill helt enkelt inte alls lika mycket, har inte samma bett, och det förlorar den en del på. Den är å andra sidan jämnare, tekniskt överlägsen, och "Soundtrack" och "Amandas alkov" är bra toppar på en fin platta.
Bra platta med mycket skoj på, fast lite för introvert för den riktiga udden
000707
Ännu en platta som fått vänta lite för länge. Tom Nouga heter egentligen Dag Swanö, och bor i Norrköping. Tom Nouga är hans alias för studioproduktionerna, medan han kan ses live med Al Zheimers Kvartett.
Dick Lundberg skrev en recension av denna platta för länge sen. Han beskrev den som "inte vismusik- fast egentligen är det det". På pricken. De flesta skulle kalla det för nån slags pop/rock, men om man går till definitionen på "visa" som "tonsatt dikt" så är detta mer visa än det mesta som kallas visor. Många av låtarna är just tonsättningar av dikter skrivna av Dags kompis Jimmy Thunlind.
Och vilka dikter sen! Grymma, kompromisslösa texter långt från det vanliga flummet med saker som råkar rimma. Med hela 15 spår är det knappast nån idé att gå igenom allihop, men ett par kan jag nämna. "Stinsen" är lysande, om dödstågen under kriget, liksom "Trilobit", ett tidsperspektiv bortom det vanliga. "Finns dom där hela tiden" är en morbid sak, liksom "Mamma, jag älskar dig". Det är mycket om döden, och kanske också om hur vi hanterar livet, nedslag i tillvarons dunklare vrår.
Det verkar som om det är Jimmy Thunlind som ligger bakom de märkligaste sakerna. Det är inte lätt att chockera idag, men Jimmy kan, på gott och ont. Jag kan ju utfärda en varning för hans märkliga hemsida. Gå inte in nånstans där det finns bilder om du är det minsta fesmagad. Jag mådde i alla händelser illa. Läs bara några av dikterna. Det räcker.
Musiken är som sagt nån slags pop/rock, men inte riktigt det vanliga tugget. Det känns ofta experimentellt. Titelspåret är i ovanlig takt (7-takt tror jag), och även i övrigt låter det lite speciellt. Musiken byggs på elgitarrer, synthar, synthtrummor, saxofon och utmärkta sånginsatser (ofta i två stämmor). Sången är imponerande, knivskarp så man inte missar en enda stavelse. Dag gör det mesta själv, med lite barytonsax av Jimmy Thunlind. Melodierna är välgjorda och synnerligen varierade, gärna med tvära kast som t.ex. i "Sauna". Musikaliskt går mina tankar ibland till Frank Zappa.
Det finns inte mycket att anmärka på, så när jag ger mig på att försöka hitta "konstruktiv kritik" så är det småsaker som gäller. Jag är lite kluven till de upprepningar av texten som förekommer ibland. I några fall tjatas ett budskap flera varv, ofta för att dikten är för kort för att göra en hel låt av. Ja, det är väl tillåtet, men det tappar lite skärpa.
Texterna har mycket sällan nödrim (delvis för att de ofta inte rimmar alls), men i ett fall haltar det. I det annars utmärkta spåret "Hem utan speglar" finns refrängen:
Plattans enda nödrim? Jag skulle nog säga "du är min älskade dödsmaskin" i stället för det krystade vinet. Nåja, jag får väl göra en cover på den då...
Sen kan man lungt säga att omslaget är fult, men... Dragspel? Är det Dag till vänster? Vilka är de andra? Varför?
Men den största "nackdelen" med plattan är att den får det mesta som vi andra gör att framstå som banalt och självklart. Fast det är ju ingen nackdel, om man bara tar till sig det och bättrar sig.
Jag kan ju avsluta med att referera till Dick igen. Dick kallade Tom Nouga "Sveriges största okända artist". Ja, tamejtusan, jag förstår vad han menar. Att det här inte finns på en kommersiell platta är ett fiasko för skivindustrin. Om du gillar musik med bra texter, skaffa den här plattan!
Förbaskat bra!
000707
En kommersiell platta som jag nästan hoppade över, för den är klantigt märkt så jag trodde länge att den var från 1997. Nix, den är från förra året, så den kan väl anses färsk nog? Hade jag inte läst fel hade jag nog legar närmare i tiden.
Svenne Rubins påminner lite om Blå Häst. Det är fartigt, rock&roll med mycket roll, dieseldoftande, och med roliga texter. Svenne Rubins är klart värda besväret om man vill höra lite kul musik på svenska, och har en rad av kul låtar bakom sig.
Tyvärr brukar det inte vara så mycket mer än bara kul, och inte alltid ens det på denna platta. Plattans roligaste spår är nog "Elvis tyckte om det", om Elvis matvanor. "Vi säger väl du", sången om att möta både Gud Fader och Fan själv på krogen, är också minnesvärd, och når nästan fram till nån slags mening. "Jag har inga problem" får också godkänt, avviker i tempo och har en text som håller.
Ett par spår faller stenhårt, töntiga uppslag som borde ratats på idéstadiet, eller åtminstone innan de lades på en platta. "När vi får tid" är så självklar att den inte ger nånting. "Numera har som inga smeknamn" spelar divisionen "sportstrunt", men utan den poäng andra låtar i den stilen haft. "Kjell sorterar" är ett bottenspår, en kass ordvits som bara Robban Broberg skulle kunnat komma undan med. "Det var sämre förr" är en flat självklarhet som verkar förmedla nåt okritskt gillande av nittitalet, utan att ens lyckas vara ironisk över den nya "mångfaldens" brist på mångfald.
Övriga spår är varken bra eller dåliga. "Moped och eternit" är väl egentligen bara pop, duger som sådan men har inget att säga. "Larssons järnaffär" är söt, och kanske skulle funka om den inte låg sist.
Plattan är välproducerad och välspelad, och fungerar jättebra för slölyssning, men engagerar inte. Deras "sanningar" är för enkla, utan nån större mening. Deras nästa samlingsplatta har inte mycket att hämta här. Tag med Elvis och lämna resten.
Ett spår som känns som om det är från hjärtat, men är ganska illavarslande är "Framtiden är inte vad den var". Spåret verkar vara skrivet för bandet själva, resignerat beklagande att bandet kanske inte blir så mycket större än de är. Nej, Svenne Rubins, skall ni bli större än ni är så får ni göra bättre plattor än den här. Svenne Rubins "sanningar" var faktiskt bättre förr.
Se upp för amatörerna, Svenne Rubins!
000630
Denna recension har jag tagit bort, för artisten gillar inte mitt sätt att skriva, och gillar väl då inte min recension av artisten då får man anta. Jag är inte ute efter att vara taskig, så artisten i fråga ska slippa blir omskriven av mej.
Detta är en platta som jag gillar! Tyvärr är den redan lite överspelad, eftersom både Lundberg och Johansson är inne på lite andra stilar nu, trots att "Visor i otakt" kom i november förra året.
Låt mig börja med det sämsta: Omslaget. Framsidan kan man väl kalla amatörmässig, men duger som sådan, en enkel akvarell av grabbarna - bakifrån. Baksidan... Ja, den ser ut som ett ostädat studentrum ungefär. Som kriget. Den är hastigt nerkluddad, med låtarna huller om buller - och det är förstås det som är själva poängen! Omslaget är alltså dåligt på ett riktigt bra sätt.
Plattan innehåller elva officiella spår, och ett par bonusspår. De "officiella" är en utmärkt blanding, som går mellan skämt och allvar så man aldrig får för mycket av någondera. Nog finns det några lågvattenmärken, men med "Porrstjärnan", "Pingiskyrkan" och "Poetjäveln" så kompenseras allt. Som ni kanske märkt är jag själv svag för "Lyxexpressen", som jag gjort en egen text på. Ytterligare ett minnesvärt spår är "Enoks mardröm", sången om elände i Lappland. Dessa roliga och satiriska spår blandas med mjuka saker som "Fridas visa".
Bonusspåren skrattade jag högt åt. Det är Dick som "i hemlighet" smyger in lite gamla spår som inte Fredrik "vill stå för". Det tar lång tid innan Dick "hittar" de gamla inspelningarna. Vi får till och med vänta medan han "går ut i förrådet och letar"! Det krävs is i magen för att göra en sån sak, och det blev roligt!
På minuskontot hittar jag att plattan, som flera andra, börjar lite svagt. "Min son" är lite för enkel. Till slut så tycker jag det är synd att jag inte får veta vilka spår som Dick skrivit, och vilka som är Fredriks.
Totalt är det en av de "Spökskivor" som jag spelar mest, och jag hoppas att vi får höra Lundberg och Johansson "spela i otakt" igen.
Kultplatta!
Den är skivan börjar starkt, med "Man skjuter dom ner". Det är Frisk med sin gitarr. Peter har en utmärkt röst, både tydlig och personlig. Kompet är enkelt, men tillräckligt för det han gör.
Det är "socialrealism", politik och misär, små människor mot pamparna. Angeläget och trovärdigt, som t.ex. i bättre spår som "Dagens visa" och "Allt eller ingenting".
Tyvärr blir den lite enahanda efter några spår. Låtarna är lite för lika, både till melodi och tema, och det gör att man tappar intresset lite. "Du sköna nya tid" låter som repris på nåt tidigare spår. "Å festen rullar vidare" hjälper lite, som är mer lättsam partyvisa än de andra. Cornelisarvet är nästan tydligast här.
En eller två "lindansare" på en samlingsplatta vore toppen, men elva i rad, det är lite överdos.
Bra visplatta, men lite för enahanda
Den här plattan är kanske egentligen överspelad efter Mama Viols nyare, bättre inspelningar. Vad vi har här är ett första försök av två glada grabbar som inte räckte till - då. När Dick Lundberg skrev om dem så kritiserade han synthtrummor, men det är inte det som brister. Kanske det bidrar, men det stora problemet i mina öron är falsksång och dålig mixning.
Det är synd, för Mama Viol vill mycket, och kan så mycket mer. Det har de också bevisat senare, sedan de blev en kvartett. De nyare inspelningarna är säkrare, starkare. Det finns hittills fyra spår att ladda hem som MP3, eller på plattan "Vem har tid med losers", och där är ribban höjd en bra bit!
Men nog hittar man en del kul på Sprej ändå. Instrumentsidan fungerar bra, melodierna är bra, och texterna är starka. Flera spår är mycket protest och åsikter i, som "Det är något ruttet i kungariket" och "Tillväxt". "Existensmedium" är något av en replik på den gamla låten av Hansson de Wolfe United. "Parkbänk" är en dystert vacker sak om uteliggare som är lätt att ta till sig, och ett av de bästa spåren även på sångsidan. "En kväll på loser bar" är ett annat spår som håller. Ett helt OK bonusspår avslutar plattan.
"Holistik" gör mig osäker - är det på skoj eller är sångaren helt enkelt förkyld på riktigt? Det samma gäller "Tillväxt", som är så grovt överstyrd att det är direkt gräsligt. Om igen frågar jag mig om det är en poäng eller olycka. Skall det låta som att höra på en politiker genom en dålig radio? Det kan funka - i rätt inramning. Sångaren kan hur som helst bättre, det hörs på "Loser bar".
Men som sagt, det har kommit bättre inspelningar senare. Kanske rentav en del av det här materialet kan komma i ny, fräschare form en dag? Mama Viol kanske kunde fylla ut "Vem har tid med losers" med nyinspelningar av t.ex. "Parkbänk", "Loser bar" och "Tillväxt". Och varför inte "Varför"?
I falskaste laget, men en lovande första platta.
De flesta plattor på denna sida är amatörskivor, mest CD-R i små upplagor. Detta är ett av undantagen, en relativt ny (1997) visplatta av en av medlemmarna i Visans Vänner i Linköping, utgiven på Liphone. Det är en lång skiva, hela sexton visor av Nils Parling.
På omslaget ser vi en snygg och prydlig Roine, och på skivan hör vi detsamma. Sången är mjuk och behaglig, med lagom vibrato, klanderfritt gitarrspel, stråkar... ja, det är bra, det är utan tvekan bra, mycket välgjort, välspelat, välarrangerat. Problemet är bara att det är för bra. Det är helt enkelt förargligt oförargligt.
Det är mer Sven-Bertil än Evert, så att säga. Jag tycker inte det är rätt behandling - idag! - av visor som handlar om döden, spriten och kärleken. De flesta fina poänger försvinner, om än inte alla. När visans jag skjuter sig i slutet av "Finnbäcks-Lars farväl", och tycker: "Så skönt, den klicka", då glimmar Roine till och vågar lite extra. Det hade behövts mer sånt.
Så, tyvärr, jag fastnade inte för plattan. Min förklaring är att jag tillhör en senare generation än vad denna skiva är skriven för. Den här plattan är gjord för samma publik som älskar Sven-Bertil. För dem är den bara att rekommendera. För mig är den lite för försynt, för lågmäld, för vacker, för rädd att stöta sig, för snäll! Såna här visor vill jag höra grovt, skitigt, delvis med talsång, viskningar och skrik.
Så ni förstår att jag inte gillar att sätta stjärnor! Allt blir orättvist. Just i mina öron är dock denna skiva:
Förargligt oförarglig.
Detta är den äldsta Fredrik Johansson-plattan jag har, och, om jag har förstått rätt, Fredriks fullängsdebut, som sedan dess följts av inte mindre än tre till (inklusive en ihop med Dick Lundberg)! På två år!
Den är ganska lik den senare "Det stolta landet", fast lite mer enhetlig. "Det stolta landet" har en del röjigare låtar som är mer på skoj, medan den här är lugnare, allvarligare, fokuserad på Fredriks engagemang för arbetarklassens problem. Inledande "Kapitalisten" meddelar avsikten med all önskvärd tydlighet, och med bister ironi. Spåret skulle lyft om snacket i mitten varit lite bättre repeterat, men... låt gå. Vi tar det på "livekänsla"-kontot.
Det finns många starka spår, speciellt text- och idémässigt. Gamla Asta får två spår. "Asta" är ett äkta mörkt arbetaröde, och ett av de mest helgjutna spåren. Hon kommer igen i "Nyckelhålsjakten", ett annat välgjort spår, om lågkalorihetsen. Barbie och Ken är också på två spår, varav det senare "Världens lyckligaste par", är det starkaste. "United States of Sweden", ja, det är ett kärt tema som är mycket svårt att göra riktigt bra. Den här börjar starkt, men tar resten mest med bara styrfart.
Det finns ett par spår som inte funkar så bra. "Skogen är full utav nötter", det är en riktig orgie i nödrim, komplett med ett "-as"-rim. Jag är nästan allergisk mot dem eftersom de är så otroligt vanliga hos dagens diktare (JAS och KAS i extas, löften av glas i kras o.s.v.). Synd med tanke på det gulliga slutet. "Kvinnokampen" är, om än en smula pekoral, både önskvärd, välskriven och fiffig, men tjejen som kommer in på slutet hörs aldeles för svagt. Snälla, gör om den! Den är för bra att lämnas så här! Förresten, melodin är väl lånad av nåt klassiskt stycke? Nån som kan hjälpa mig komma på vilket? (Att knycka melodier som är tillräckligt gamla är för övrigt fullt tillåtet. Tänk bara på "Brev från kolonin".)
Fredriks egen sång är lite omogen än, sviktar lite ibland men utan att brista. Han har undvikit det vanligaste nybörjarfelet, att lägga sig så lågt att rösten blir murrig och "bottnar". Det han mest behöver jobba på är intensiteten. Fredrik har både mod och texter för att bli "vänsterns största käft". Det som behövs är just precis att vara lite större i käften.
Plattan är ambitiöst förpackad, med snygga trycksaker och utmärkta foton. Det låter det ju inte bättre av, men att texterna ingår, det är bra!
Stilen är rak trubadurstil, utan hänsyn till trender eller P3-mässighet. "Det är som det är som det är" kan man kanske säga? Sång och gitarr ligger i fokus, men det är massor med stödinstrument också. Vi hör flera duktiga instrumentalister.
Det blev mycket sagt, men plattan har väntat länge på att komma med här, och då blir det bara mer och mer...
En rejäl portion uppkäftiga vänsterlåtar.
Al Zheimers, Tom Nouga, Dag&Jag... Dag Swanö verkar byta konstellationer som underkläder ungefär. Al Zheimers Kvartett är den senaste, en trio (!) med Dag Swanö, Jimmy Thunlind ("Jag") och Göran Birksjö. De dök först upp på Nidvise-SM 1999, där de kom trea med vad jag anser vara tävlingens starkaste bidrag (och då är jag ändå jävig, som också var med.)
"101 sätt" (kanontitel till att börja med!) har hittills 6 låtar, den repertoar gruppen hittills byggt upp. Det är en CDR, så framtida "bränningar" kommer att vara längre. I nuvarande skick är den lite för kort för att vara ett "album", men innehåller ändå flera spår som, om det finns nån rättvisa, borde skriva in sig bland nittitalets bästa vishumor. Tävlingsbidraget "Frankrike" är så giftig att flugorna faller döda ner, elak humor i vacker, ytterst fransk inramning. "Japaner" är en fräck femtaktare som också blandar skoj och allvar. "Han kom inte denna gången heller" är den tredje favoriten, en träffsäker sak om skumma predikanter. Resten av spåren är inte heller dåliga. Jag menar, bara att skriva "älskling, du ser ut som en lyftkran", det är det få som gör!
Enda möjliga anledningarna till att detta inte är utgivet kommersiellt är att (1) det tar mer tid, (2) Al Zheimers vill inte ge ut det på det viset, eller (3) det är för bra!
Lite kort, men bra början till en kanonplatta.
Jan Eckerdal och Harald Nilsson är två unga killar som läser på FilFak i Linköping. Deras skiva föreslår en möjlig karriär som vissångare. Starka melodier, välskrivna texter, mycket är bra och inget är direkt dåligt. Det håller sig i ett behagligt, lättlyssnat intervall mellan roligt och allvarligt, med typiska funderingar som man kan ha när man är student. "Dags att bli nå't" är verkligen studentens visa. "Flickor är" är en annan som fastnar. Att killarna läser religion kan man ana, bland annat i "Nils Fredrikssons appell", som behandlar tvivlarens reaktion på de alltför raka och säkra svar som predikanter kan ha. "Frågorna skyms av alla svar".
Som om det inte skulle vara nog med bra texter så är gitarrspelet skickligt och säkert, kompmusikerna fläskar ut ljudet bara lite lagom utan att slå igenom för mycket, och stämsången funkar fint. Melodierna är jazziga och helt klart varierade nog.
Det är tolv spår på skivan, som alla presenteras som "bonusspår". På det finns (förstås?) ett hemligt bonusspår, om noshörningsungen på Kolmårdens djurpark. Sött!
På enstaka ställen faller kvaliteten något. Det känns lite synd när något som borde varit ett kraftfullt vrål bara blir ett litet väsande (i "Dags att bli nåt", efter "jobba mera, mera mera").
Möjligen kan man tycka att Eckerdal & Nilsson är lite för snälla. Det är inga kontroversiella frågor de sjunger om. De riskerar inte att stöta sig med särskilt många. Jämfört med Blå Häst och Al Zheimers är det nästan hissmusik. Å andra sidan, jämfört med nästan vad som helst som spelas i radion är det både kul och bra!
Mycket bra!
Lenton är en duo som spelar i Lundell-traditionen, med egna låtar. Texterna skall nog närmast beskrivas som poetiska. Sången är, givet stilen, helt OK, renare och säkrare än vad både Lundberg och Johansson är ibland.
Öppningslåten är bra ("Förlåt mig älskling"), men sedan försvinner mycket av plattan i att låtarna är lite för lika varandra. Gitarrerna vevar på nästan samma sätt, liksom texter och sångsätt. Det är först på "Hon målar med färg" som jag känner att det glänser igen. Bonusspåret, som tyvärr är en relativt dålig liveinspelning, känns också som ett av de bättre spåren, om det bara hade varit bättre ljud.
OK platta, men ni kan bättre, Lenton!
Som jag sade i recensionen av Fredrik Johanssons "Det Stolta Landet" så börjar denna plattan, precis som den, lite svagt, men kommer starkt efter ett tag.
Inledande "Virvlande snö" har potential att vara underbart vacker, men i så fall får man inte sjunga fullt så falskt. "Älvans sång" är också väl falsk och dessutom en svagare låt. Det verkar som om Dick har tagit lite vatten över huvudet med dessa två, gett sig på en stil som han vid inspelningstillfället inte räckte till för, lite för pretentiösa. Klart man skall ge sig på svåra saker, men varför lägga dem först på plattan?
Men redan på tredje spåret är han hemma igen. "En stilla bön..." fungerar mycket bättre, visrock där Dicks "skitiga Sundström-röst" kommer till sin rätt. Flera trevliga spår följer.
Rätt länge lider skivan av att texterna är lite för allvarliga, lite för mycket poesi utan förlösande distans, och lite enahanda på det hela taget, men det ordnar sig. "Görans dilemma" (mer känd som "dildo") är riktigt kul vishumor, lite ofin men utan att vara plump! Kontrasten blir ännu större av "Vargmannen", som talas till nåt som jag antar är spikpiano. "Tennsoldater" påminner mig om Totte Wallins "Plastkvinna" - men tennsoldaterna är är bättre.
En fin visplatta, men till stora delar känns den en smula tandlös. Lite kanske den lider av att den är en "uppsamlare", med många ganska gamla spår. De flesta riktigt bra spår är de nyaste. Den ligger i lä mot den helgjutna Augustisånger.
Trevlig visplatta, om än inte Dicks bästa.
Peter Trygg har presenterats som "Motalas Cornelis" - rättmätigt, både till kropp och röst! Bara nio låtar, men det här är riktigt bra!
Peter sjunger sådär bakåtlutat som Cornelis, men utan att vara nån slags Cornelis-imitatör. Nej, han låter som Peter Trygg. Dick Lundberg har satt melodi till Peters texter, kompar och körar. Kompet är mycket bra, i vissa låtar inte mycket mer än en gitarr och i andra fall betydligt fler instrument. Följden är en visplatta som låter proffsig och "producerad".
Men ingen visplatta blir riktigt bra om den inte har texter som fastnar. De flesta texterna är relativt "luddiga", poetiska skapelser. Bara dessa hade inte räckt, men med den ganska skämtsamma "Himlen på hyllan" så sitter helheten.
Av de nio låtarna är det bara en som jag inte gillar, och det är en cover på Lars Demians "Döden i hälarna". På den låter det som om Peter försöker låta precis som Demian. Det gör han ganska bra, men det känns inte äkta. På alla andra låtar låter Peter Trygg i första hand som Peter Trygg.
Spökskivors bästa platta hittills?
Mycket bra!
Det är egendomligt hur lycklig man kan bli av att höra några snubbar sjunga om hur tråkigt det är att handla kläder.
Den här plattan har ett par år på nacken, men den går fortfarande att få tag på på Blå Hästs spelningar. För de som (mot förmodan) inte känner till dem så är Blå Häst ett femmannaband från Norrköping. Vid mikarna står Johan Carlsson och Pentti Salmenranta, som också skriver låtarna. Resten av bandet är Pelle Norberg, Holger Thell och Hasse Eriksson. Sättningen är dansband, men musiken är mycket, mycket mer. Man hoppar glatt mellan stilar, och texterna är bärande. Humoristisk visrock skulle jag säga.
Det här är en rolig skiva - mycket rolig! Den innehåller ett antal riktiga humorhöjdare, som "Klädköparrag", "Det finns ingen anledning att åka till Finspång", "Jag har aldrig varit på fotboll", "Jag vill bada naken med Gudrun Schyman", "Stop Shake Honey Go", "Nu hyr vi oss en porrfilm" och finalen "Blå Häst är bäst". Efter dessa sju stänker det stjärnor om recensionen.
Ett par spår verkar vid första påseendet bara obscena, speciellt "Nu hyr vi oss en porrfilm" och "Hållare till toapappersrullen", men titlarna till trots har även dessa mer att säga än runda ord. Det är rolig satir över svenskens sätt att vara.
En sak som drar ner lite är nödrimmen. Lite för ofta kommer det rim som är lite för mycket grötrim, lite för hastigt påkomna som som borde bytas. Som exempel: Liseberg - "Stockholm kan på tillvaron sätta färg"??? På livespelningar har jag också hört att de är bytta. Snälla Blå Häst, kan ni inte nyinspela de bästa låtarna?
Sen är plattan lite väl generös. En liten gallring hade den mått bra av. Titelspåret säger mig ingenting, liksom "Galt" och "Hur länge?" Kanske det bara är att de faller ur den i övrigt så hejdlöst roliga ramen.
Fyra stjärnor är självklart - den här plattan måste man ha om man gillar humor i musikform - men den femte håller jag på till nästa platta. Vi kan väl kalla det fyra och en halv?
För Blå Häst är bäst!
Humorhöjdare!
Det här var den första av Fredriks plattor som jag fick tag i. Den innehåller hela 18 låtar - oroväckande mycket, så man kan anta att materialet inte direkt hårdgallrats.
Precis som Dicks 1993-1999 ("Månskensstycken") köpte jag den på Småängen i somras, och precis som Dicks platta börjar den svagt, men blir bättre sen. "Det Stolta Landet" är väl kantig och pekpinneaktig, och "Frans Finans" övertygar inte direkt heller. Men, ge inte upp, det blir bättre! Vid "Livets såpa" börjar jag hänga med, och med "Villiga Maria", "Jan Pyroman" och "Fack Alice" har jag bestämt mig för att jag gillar plattan. "Tack Gud" och "Losec blues" sätter definitivt den åsikten.
Det är ingen platta för rabiata högerdårar. Fredrik är en av dagens få uttalade vänsterpoeter, en som vågar uttrycka röda åsikter i en mörkblå tid. För mig, som drivs åt vänster av högervinden, är Fredriks visor en skön medvind.
Bra platta, men varför börja med så svaga låtar?
I augusti satte sig Dick och skrev och spelade in låtar. Nio visor blev det, och plattan fylldes ut med tre låtar med Järnjungfrun.
Det här är visrock av god klass, svängigt, uttrycksfullt och innehållsrikt. Dick hoppar mellan stilar med bra resultat. En höjdare är tangon "Teater Tellus", en grym dom över våra moderna tider, socialmoderater och EU. Och den har bra sällskap i sitt hörn på skivan: efter den ligger "Mitt sista tal", en rysare, och sen rockar Järnjungfrun loss i "Sonic", sången om nåt så oseriöst som en datorspelsfigur. Tvära kast som funkar kanonbra! Och resten av plattan är inte långt efter.
Det kan inte bli nåt annat än full pott. Mycket bättre blir inte amatörskivor - och inte proffsskivorna heller! Inte ett enda dåligt spår! Om jag sade att "Ingen Vit Riddare" är Spökskivors bästa, så är det här en stark konkurrent. Ja, ett strå vassare faktiskt.
Rock'n'roll på dig, Dick!
Kanonplatta!
Varför har vissa plattor varit "på skivtallriken" så länge utan att jag skrivit om dem? Jo, för att jag inte skriver om en platta innan jag anser mig ha smält den någotsånär. En del plattor går in direkt, men andra är mer svårsmälta. Ärligt talat är det därmed en fördel till de mest uttrycksfulla, som Dick Lundberg, och till lättsmälta som Al Zheimers. Sen vill jag gärna prioritera de som jag inte skrivit om förut.
Jag skriver aldrig efter bara en lyssning. Den som offentligt kritiserar andras saker på en enda lyssning är antingen dum eller hänsynslös.
Copyright ©1999-2000 Ingemar Ragnemalm.
Updaterad: September 2001 (men jag glömmer ofta att ändra här!)