Här tänker jag snacka lite om plattor jag hört, speciellt amatörplattor som inte har en bautabudget för marknadsföring och distribution, men jag kan nog gå över gränsen och skriva (skit?) om nån kommersiell platta också.
Om en platta inte är en "riktig" visplatta så kanske den får dålig kritik, men ta det för vad det är värt; fokus är moderna svenska visor, svensk musik med texten i fokus, så musik som vill något annat kan komma lite i kläm. Det är min smak som styr. Mina åsikter!
Min ambition är att ge konstruktiv kritik, och samtidigt ge lite uppmärksamhet till bra eller lovande moderna vismusiker. Mycket av den här musiken kan köpas för ganska lite pengar, och jag måste säga att jag har har mycket mer nöje av de här plattorna än av skivaffärernas glassiga utbud.
Jag delar inte ut några stjärnor, för det här är ingen tävling! Varje platta är gjord på sina villkor och varje artist gör ju sina plattor utifrån sig själv. Varför riskera att såra någon med en fånig poängsumma? I stället försöker jag ge kvalitativa kommentarer, hellre relatera till samma artists tidigare skivor än nåt allmänt "kvalitetsmått". Jag är också medveten om att det i de flesta fall inte är så jättemånga mer än artisterna själva som läser mina recensioner, så jag riktar mej lika mycket till dem som till nån slags "konsument".
Efter att SNYFT gått i graven kommer framtida recensioner åter att dyka upp här.
021129: Nu var det ett tag sen det kom nya recensioner, så här kommer recensioner om de nyaste skivorna av tre av mina favoritartister. Jag är nog ganska hårdhänt mot de mindre bra låtarna på skivorna, men det är bara för att jag de här artisterna skämmer bort oss med bra låtar!
030627: Fem nya recensioner på gång. Först ut: Dick Lundbergs nya.
030829: Dristig först ut av ytterligare tre.
031112: A&P's Garage
040124: Fiendeland, och ytterligare en eller två kommer vad det lider
040227: Nu fick det vara dags för Thor Rutgersson!
040520: Tre på en gång: Johansson, Olofsson och Flodström!
Krasse Flodström - Samlade hits 2003
Peter Olofsson - Allt eftersom
Thor Rutgersson - I know, but I'm still hoping for a happy ending
Alexandersson & Paulsson/Jæmmerdahls Visorkester - Garage
Olov Hamilton - Känsla för feeling
Saidi och Kollektivet - Fem berättelser från kammaren
Henrik Tröst: Dansar mot graven
Fredrik Johansson: United States of Egoland
Letar du efter en recension som du trodde fanns här? Mina gamla recensioner finns här.
En av Sveriges mest underskattade och orättvist okända grupper är utan tvekan Blå Häst. Dessa något överåriga, mer eller mindre feta herrar lyckas kombinera burlesk humor, en befriande självdistans och djupaste allvar och sorg i ett paket som är helt unikt. En ny skiva med Blå Häst är därför någonting stort! Detta trots att rimsmidet brister ganska ordentligt här och var och har så gjort genom gruppens produktioner. Det gör ingenting. Det ska vara så. Allt Blå Häst gör ska vara så.
Gruppen har två låtskrivare med distinkt olika stil. Pentti står för de mer djupsinniga texterna och underligare greppen, medan Johan Carlsson står för en rakare humor, inte sällan lite åt bondkomikhållet. På tidigare skivor delade Pentti Salmenranta och Johan Carlsson broderligt på utrymmet på skivan. På denna skiva dominerar Salmenranta med 9 mot 4.
Den öppnar med Salmenrantas totalt bisarra "Den lilla grisen", och forstätter med Carlssons tyngsta bidrag till skivan, titellåten "Men vi är män". Det är en av få riktigt starka Carlsson-låtar på skivan (se också "Får jag vara med?"), men i gengäld en av de absolut bästa, som till fläskig bluesrock beskriver manlighetens raka och enkla syn på tillvaron. Det är en självironisk låt på temat "riktiga män äter inte paté" (ett bevingat ord som givetvis finns med i låten) som känns lite som uppföljare till den lysande "Klädköparrag" från första plattan.
"Europas bästa skola" är Salmenrantas kritik av dagens skolväsende, till större delen en mycket rak och konkret text, helt enkelt något som Pentti vill ha sagt . Den är dock inte så rak att den blir ointressant. Versen om biologi där man studerar dammråttor, mögel och ögonallergi sitter riktigt snyggt. Den här typen av låtar är absolut förbjuden i radio idag, där man inte får tycka något.
"Vi dansar tillsammans" bygger på en bluesstandardlåt (som jag inte kommer på vad den heter), och det kanske är den musikaliska formen som är roligast med låten.
Salmenrantas "Män är svin" är en förkrossande attack på manligheten och därmed ett mycket roligt sätt att skriva en låt som kan anses starkt feministisk, eller ironisk mot feminismen, eller en uppgörelse med manliga kollektiva skuldkänslor, med en kvittrande damkör i refrängerna som kontraserar perfekt mot Penttis röst. En av skivans bästa! Det smetiga dansbandsstuket gör bara låten ännu starkare.
Sedan följer några mellanspår, svagare låtar som jag inte tycker är lika minnesvärda, textmässigt. Här ska man mest söka musikaliska poänger.
"I morgon" handlar om att skjuta upp saker, och behandlar ämnet ganska grundligt. Fartigt country-stuk som kryddas med lite ryskt när Solsjenitsyn kommer på tal. Förslag: borde inte "Solsjenitsyn" rimma bättre med "ger mig knottror i hyn"? Hela låten är något spretig och långsökt.
"Lyckans fågel", fågelblues som går över i ragtempo? Uppräkningen av fåglar är ganska poängslös, möjligen jämförbar med en del av Povel Ramels enklare saker.
"Tröstvisa" ligger ganska nära någon tidigare Carlsson-melodi (nej, jag minns inte vilken), men är i reggea-tempo, och fjärmar sig från orginalet med det. Typisk Carlsson-progg, betydligt rakare än Salmenranta, faktiskt lite åt Fredda-hållet, men inte direkt en låt som bär skivan precis.
"Den lilla grisen" kommer igen i en kaotisk hopmixning, och man tar sig för pannan och undrar vad karln menar egentligen! "Och den lilla grisen flög iväg med min själ" sjunger han. Jo, det är nog just det man ska göra, undra vad han menar.
"Kvinnorna i vita rockar" är ganska fånig i samlingen, om attraktionskraften hos sjuksjöterskor. Tjaa... Viss vardagscharm, men ingen höjdare ändå.
Efter några svagare spår kommer nu andra andningen, och det blir starka saker mot slutet av skivan, minst lika bra som den starka öppningen.
"Får jag vara med?" är skivans andra Carlsson-hit, en kul låt om att vilja vara med i gänget med barhuvade killar som man stöter på och tror att de är scouter. Riktigt kul, ger en festlig vinkel på de där obehagliga grupperna som man normalt är rädd för. Skins, satanister med flera avhandlas på samma gladpositiva sätt. "Jag vill gärna vara med i eran klubb!"
"Jag röker och dricker alkohol" är riktigt klassisk blues, långsamt och beklagande. Låtar om olycklig kärlek brukar jag inte gilla, och rimsmidet är inte något vidare, men bluesen är grundligt gjord, en hyllning till de gamla bluesmästarna, handlar mer om dem än om någon kvinna. Den här låten är inte lustig, men i stället har den bluesen och Salmenranta visar att han är en lysande bluessångare.
"Vi sjöng Smoke on the water" är kanske skivans allra största vansinnighet. En fruktansvärt seg melodi varvas med explosiva utbrott av en bit av refrängen från "Smoke on the water". Musikalisk konst är vad det är, konst på samma sätt som statyer som vid första anblicken är gräsligt fula men som innehåller tolkningar som gör dem intressanta. Detta är en riktigt "fulsnygg" låt.
I "Bättre än på bolaget" rockar man så loss på marknadsföring. Kul, om än inte en av skivans vassaste, ganska enkel och vanlig jämfört med "Smoke on the water".
Det är mycket skoj och lustiga vändningar, men Pentti Salmenranta får absolut inte avfärdas som en lustigkurre. Hans låtar är alltid på mycket djupt allvar, men lagda i de märkliga vinklar som också gör dem lustiga. Den bästa humorn baserar sig på vår ångest, och det är just därför låtarna är roliga. Detta är något som inte är lätt att åstadkomma. Carlssons är för den delen inte heller "bara roliga", utan allvarliga med vinkel, med ångest i botten.
Skivans bästa låtar är i mitt tycke de som kombinerar humor och allvar, "Vi är män", "Män är svin" och "Vi sjöng Smoke on the water". Får det plats en fjärde på "bästa"-skivan så ta med "Får jag vara med?" också. Mindre lustig, men blått bluesigast, är tungviktaren "Jag röker och dricker alkohol".
"Men vi är män" är en fullkomlig nödvändighet för alla som tycker om det okonventionella, utmanande och annorlunda, som gillar musiker som sjunger om andra saker än de vanliga, eller för de som helt enkelt vill ha en riktigt rolig platta! Blå Häst är Sveriges absolut bästa humoristiska band (i alla fall sedan Euskefeurat lade ner). Att de inte är rikskända är en ren skandal, som troligen bottnar i medias skräck för allting som innehåller någonting. Skäms, media! Å andra sidan skulle media bara korrumpera dem, och göra Salmenranta till pratprogramledare eller något annat hemskt. Kanske det är bra som det är. Vi som känner till dem får hålla oss framme.
Burlesk komik med djup
"Krasse Flodström", det låter som en soloartist, men det finns ingen som heter så. Namnet är antingen bandnamn eller pseudonym för sångaren Krille Andersen. Kanske båda.
Musiken är modern svensk vismusik, baserad på gitarrer, rockharmonier och inte alltför skolad sång, med berättande texter och poppiga refränger, alltså precis den typen av musik som jag gärna hör och skriver om. Ibland ligger de lite väl nära Winnerbäck, så även om jag inte vill falla i fällan som tidningarna ofta gör, att kalla all vismusik för "liknar Winnerbäck" så går det inte att komma ifrån fallet Krasse.
"Krasses sommarvisa" är en sån där där lättsam promenadmelodi med svensktoppsklang. Texten önskar sej lite mer sol på sommaren. Mycket mer är det inte. Det roligaste är påståendet att det bara är i Sverige som sommaren pajar! Lite åt Wille Crafoord till skulle jag säga, sådan där harmlös humor som vem som helst ska kunna småle åt. Tyvärr bara småle, så vi går vidare mot intressantare låtar.
"Det ska fan va lätt att va svensk" är lite tätare och rockigare, med en framträdande elgitarr och lite tätare tempo. Texten är formmässigt väldigt mycket Winnerbäck, med långa rabblande rader, men poängen är åt ett annat håll, mer punk- eller progghållet. Poängen är känslan av att någon längre upp på samhällsstegen gör det knepigare för oss än nödvändigt. Den är riktigt, riktigt politiskt inkorrekt, i en protest mot att det känns som att det är fult att vara vanlig arbetande svensk. Det gör den intressant, får den att sticka ut. Det är svårt att bestämma sej för vad jag ska tycka om den, och det är låtens största styrka!
"Tro" är en stillsam ballad som väl närmast handlar om ensamhet och brustna drömmar, om någon som inte fått till sitt liv riktigt som hon hade hoppats. Ganska behaglig, även om jag inte riktigt hittar kärnan i den. För tankarna till Saidis texter.
"När jag ser på dig" för tankarna till Winnerbäck igen, med både betoningar och textbyggnad, samt ett tema som påminner om "Singel", dvs ganska platt romantiklåt. Låtar om att tända på snygga tjejer är inget jag tänder på.
"Jag gör slut" är mer relationer till rockmusik. Här går mina tankar till Saidi och Kollektivet igen, och lite Fredik Johansson, och lite Pastell (Linköpingsband som varit med i Underjorden några gånger), och lite "Singel" igen. Det är lite för mycket rock'n'roll för att texten ska spela så stor roll. På gränsen till dansband, en låt som ska dansas, inte lyssnas speciellt noga. Godkänd pop men inte så mycket som vismusik betraktat.
"Drömmarna från förr" är mycket bättre. Det här är i stil med Mama Viol eller den tidigare Winnerbäck, en dyster beskrivning av en människa som inte riktigt hittat rätt, inte riktigt vuxit upp utan lever i en drömvärld som andra inte kommer in i. Titeln är missvisande men i övrigt en bra låt. Texten är ganska lik "Tro" men lite tydligare vilket lyfter den.
"Jerker" är en till bättre låt. Den handlar om Jerker, en medelålders kille som klär upp sej på gammaldags vis, lite åt det sliskigare hållet och raggar ensamma mammor. En nidvisa som kanske är lite väl elak, kanske inte riktigt förstår Jerker, men sorgen i botten gör den till en skojlåt med allvar.
"Josefin" handlar om en ung tjej som möter sin första besvikelse. Kärlek är som sagt inte mitt favorittema, men här är det ganska fint gjort, med en riktigt bra melodi som är bland Krasses bästa.
"Gör dig fri" rockar loss ganska rejält, och för tanken till Fredda Johansson. Texten är enklare filosofi, lite carpe diem och lite nödrim. Kan funka som röjare på samma sätt som Johanssons obligatoriska öppningslåtar.
"Min Limousin" påminner om "Jerker", förförardrömmar, men den här är i första hand en skämtlåt. Det här är Robban Broberg-stuk rakt av, fast lite mer snuskundertoner än Robban oftast har. Bör spelas på fester men knappast när man sitter och vill djuplyssna.
Så de romantiska låtarna var inte mina favoriter. Av dem var bara "Josefin" riktigt bra. Jag föredrar generellt de lite proggigare, speciellt "Det ska fan va lätt att va svensk" och "Jerker".
Ibland tycker jag att melodierna är lite för enahanda, att de upprepar enkla teman lite för många gånger. Å andra sidan är det själva grundgreppet i traditionell viskonst. På det sättet ska man nog se Krasse Flodström som närmare traditionell viskonst än de flesta, bygger moderna visor efter gammaldags regler uutan att krångla till det. Det har sin poäng.
Det är helt klart musik i "LjuvMusik"-skolan, i moderna visstuket, det som många jämför med Winnerbäck. Jag vill inte jämföra med honom i onödan, men här är det lite extra relevant, som jag sade i början. Krasse liknar även flera andra, till exempel Saidi, Mama Viol och Peter Olofsson, men ligger närmare Lasse än de andra gör.
Krasse är inte precis bäst i genren, men topparna är bra och det hela är lovande. Hur blir de samlade hitsen 2004?
Lovande visor i Winnerbäck-stuk
Peter Olofsson dök upp i Underjordsammanhang med en bunt hemsnickrade visor, och fick ganska snart igång spekulationer om "en ny Winnerbäck". De första demoskivorna var enkla solo-framför-en-mik, och låtarna var väl ibland lite oslipade. Sedan dess har han samlat kompmusiker runt sej och skrivit nya låtar som ersatt alla de gamla. "Allt eftersom" är i praktiken hans debutskiva, den första som är lite genomarbetad.
Nog kan man jämföra med Winnerbäck ibland, men egentligen är det bara två låtar av tolv som verkligen för tankarna till honom, i alla fall om man har minsta hum om vismusik, eller i alla fall har min syn på det. Men som du säkert vet är det många recensenter som avslöjar sin okunnighet genom att kalla allting "Winnerbäcklikt" bara för att texterna är på svenska och det inte är dansband.
Resten av skivan för tankarna till andra vismusiker, inte minst Lundberg och Fredrik Johansson (som är med och kompar). För vismusik är det helt klart, modern vismusik.
Om låtarna:
"Konstnären" är en av de bättre, konsten som ett sätt att bli odödlig. Den är en morbid bild av konstnärsskapets patetiska avarter, så morbid att den rentav är grov, något som man sällan kan säga om Olofssons låtar. Melodin är, som de flesta Olofsson-låtar, nåt som man är frestad att bara kalla "pop", men texten är något helt annat.
"Visan om sveket" är bara en enkel visa om olycklig kärlek, men den har en viss tjusning, med ett mysigt pianokomp. Det är en "tradvals", vals utan några moderna omskrivningar, och det är något av poängen. Summan blir en låt som är vackert enkel på samma sätt som en ensam tussilago i en liten vas, om jag ska våga mig på att vara bildlig. En del tveksamma rim drar dock ner lite.
"Sorgevisa" gillar jag faktiskt inte alls. Jag har svårt för låtar om självmordstankar. Det blir så självömkande. Ämnet har sin poäng, för att inte säga viktigt, men jag föredrar andra grepp på det.
"Teaterblod" handlar om en verklig händelse, ett grepp som ger den mer liv än de mer introverta, allmänt hållna låtarna. Sången syftar på ett terrordåd, var det i Ryssland? Lite synd att den inte är tydligare på bakgrunden, för det är viktigt att veta. Låten vinner på att presenteras med försnack, men det är i alla fall skivans bästa låt! Olofsson visar också förmågan att göra ganska dramatiska fraseringar, där tonlängderna läggs ut på ett icke självklart sätt.
"Gud & mänskligheten" trevlig promenadvisa med en smula reggaekänsla och kanske en av de mest Winnerbäcksliknande. Annars vill jag inte påstå att de andra texterna är så nära hans, men den här har just det där filosofiska tekoppspratandet med långa meningar som är Winnerbäcks specialitet.
"Högertango" är en egendomlig sak som låter som Fredda Johansson även innan han gör sin sånginsats. En elgitarrstango om skräcken för människan bredvid, för de potentiella kriminella som hotar det trygga livet. Rätt bra vispunk.
"Dom sade att livet är en fest" ger mej inte så mycket. Skivans andra Winnerbäcksliknande låt, och även om den nog är ganska bra som sådan så blir jag inte så intresserad.
"Drömmen om himlen" är socialrealism, en bild av en drogberoende som passar bra ihop med "Högertango", enkelt och rakt spelad med bara sång och gitarr, en live-i-studion-känsla som passar låten bra. En av de bättre.
"Hambo i Sherwoodskogen" är skivans skämtlåt, en lättsam hambo som inte vill säga nånting särskilt. Rolig som en del av ljuvmusik-gängets "hambotrend", men är i första hand en partylåt som ger lite omväxling.
"Bara börja falla" är en av skivans bästa, självömkan som balanserar på gränsen till det tillåtna, men landar klart innanför när man tolkar den som självironi, och den lyfter inte minst med hjälp av en av Olofssons bästa melodier. Kompet är ganska fylligt, tydlig Lundbergkonstruktion.
"När klockan är för mycket" skulle jag kalla Lundbergstil, handlar om dumheterna man gör när klockslaget och promillen samverkar. Tyvärr spricker rösten lite väl mycket ibland, och låten är inte speciellt kul att lyssna på.
Titellåten "Allt eftersom" vill väl ungefär säga "Alla kan ju inte älska alla här i världen" eller ännu mer "alla kan ju inte älska mej". Så mycket mer blir det knappast och jag koncenterar mej hellre på andra låtar.
Om hela skivan, nu då. Totalt är skivan ganska ojämn, med distinkta toppar som "Teaterblod" och "Bara börja falla" blandat låtar av varierande klass, varav en del är ganska lätta att glömma. De bästa låtarna har den där viktiga balansen som ger tydlighet utan övertydlighet, och bra uppslag som bär.
Nu tänker jag våga mig på att jämföra skivan med de två senaste jag recenserade. Jæmmerdahls är visor med mycket punk, medan Olfsson inte alls är punk. Snarare låter han ganska försynt, nästan lite blyg. Jag jämför också med Thor Rutgerssons polerade balladpop, och bredvid den låter det här lite enklare, betydligt närmare och mer direkt ur hjärtat, mindre bearbetat. Det är just där han har sin styrka. Dagens vismusik närmast kräver att rösten ska vara lite opolerad och obearbetad. Det gäller både Winnerbäck och Hellström och flera till. I de sämre fallen resulterar det i att sången låter lite oengagerad, men i bättre fall låter det lite opolerat och "äkta".
Och det är det som gör honom lik Winnerbäck. Precis som Lasse charmade publiken med sina småpratiga texter så charmar Olofsson publiken med sina poetiska, ibland lite naiva sånger. Sången är stabil nog för att hålla, och samtidigt opolerad nog att stämma med nutidens visideal.
Olofsson har kommit långt från de första visorna vi hörde. Han gör visor för välartad ungdom, för ungdomar som funderar på liknande saker, utan så mycket ilska och protest. Jag saknar ibland lite glöd och intensitet, men det är nog helt enkelt inte Olofssons stil. Vi överlåter skrikandet till vispunken.
En skiva som sätter sig allt eftersom
Jag börjar halka efter på Freddas skivor! Den här är redan den förrförra och det är snart sommar!
Skivan är som helhet en ganska typisk Johansson, så det är inte mycket lönt att lägga tid på att skriva om det. Du har väl läst de tidigare? Det som gäller är en blandning av rockig progg, tradvisor och lite folkmusik. Det slår mej att skivan kanske är lite dystrare än vanligt, lite mer höst. Det var mycket dystert i höstas, när både Johansson och Lundberg gjorde deppskivor!
Första låten, "Frihet", följer Johansson-konceptet med en rockig låt först, rättfram garagerock. Temat för först mina tankar till Zappas giftiga "Teenage wind", men sedan kommer jag på rätt spår och känner igen känslan. Jag har känt mej precis sådär rätt ofta under hösten och vintern, och låten blir snabbt min favorit på skivan.
"Jag har ingenting som håller dig kvar" påminner mej om "Fridas vackra visor", en ganska tidig Johansson-skiva. Det handlar om förlorad kärlek. På det romantiska temat är det den typiska Johansson-vinklingen, efteråt, om saknaden.
"Höstvisa" är riktigt dyster, höstens negativa sidor på alla sätt, mörker, kyla och förkylning, och höst i livet för den delen. Lite väl dyster, hittar inte riktigt någon knorr i temat.
"I normalitetens värld" är en liten fundering om att känna sig liten och ignorerad. Rätt tjusig faktiskt.
"Nyvaken och förvånad" är en ny Klas-låt, där han drömmer om nymfer. Ska man kalla det delirium-vals?
"Tristess" är ett farligt namn på en låt. Tyvärr stämmer det lite för bra. Låten parar ihop sig med "Höstvisa" och är inte riktigt en låt man vill höra för ofta. Ett plus för ordet "antigourmetkök".
"Det kostar på att leva" är mer tristess, nu med Johansson-figurerna Pär Misär, Jack Vegas och Lasse Lagom och en TV. Poängen med låten är årsförbrukningen av tamponger och rimmet "det ger jag mej fan på, snart vinner jag schampo", som ger den en humoristisk vinkel. Låten inbjuder till roliga rim-varianter som jag kanske kommer med någon gång.
Det blir inte ljusare i "I väntans tider", vars huvudtema är "för det mesta skiter sig allt", nu med fokus på ensamma Ann-Sofie som lever tråkigt singelliv.
Mer socialrealistiska porträtt: I "Lasse Lagom och Haket" söker Lasse Lagom sig till raggnings-krog på jakt efter sällskap. "Vilsna själars krog" kallas krogen. Det är ett riktigt höstvisset liv som skildras - även här - men bättre än de andra "vissna" låtarna, för den har en stark melodi, kanske skivans bästa musikaliskt sett.
Så kommer skivans lilla överraskning. "Klas minns Grekland" är ett instrumentalt stycke med två gitarrer, som lyckas ganska bra med att ge en fläkt av grekisk musik. Den upprepar sej lite för mycket för att orka riktigt ändra fram, hade behövt utveckla sej lite mot slutet, men den är snygg och ett oväntat grepp.
"Julsång om Jesus och tomten" är lite för tvungen, lite för självklar negativ julsång, men vinner en del på julpsalmstuket.
Skivan kommer med tryckt häfte med alla texter, med en hel del kreativitet i layout och stil.
"Frihet" är överlägsen resten. Jag tycker nog att resten av skivan är lite väl dyster. Inte för att Freddas texter brukar vara så muntra, dessa socialrealistiska skildringar av vanligt folks liv och problem. Det är nog så att Fredda samlat lite höstdepp på skivan, och det är ju det titeln antyder. Jag vill i alla fall våga påstå att Fredda är som bäst när han har lite mer punkkrydda i visorna. Höstdepp är mer Dicks avdelning (se "Fiendeland").
En del av depparlåtarna höjer sig i alla fall över de andra, som "Det kostar på att leva" och "I normalitetens värld". Där finns det mest av höstens dystra tjusning, av vissna löv som singlar mot marken. "Jag har ingenting som håller dig kvar" och "Nyvaken och förvånad" är också bra, de har karaktär och är inte så mörka, men är det nog för att de ska höja sig över mängden? Och så står som sagt "Klas minns Grekland" ut som en formvariation, i sikte på lite nya sätt att bygga skivor kanske?
Nu på vårkanten känns denna skiva ganska fel, men den är gjord för hösten!
Dystraste Johansson hittills?
Det läggs enorma resurser på att göra bra skivor som aldrig slår, inte minst av musikerna själva. Att göra en "seriös" skiva för egna pengar är ingen liten sak, och det vet jag att Thor Rutgersson gjort med "I know, but I'm still hoping for a happy ending". Pressning och tryckning är en mycket liten del av vad skivan kostat. Totalsumman är nära sexsiffrigt, och då har mycket obetald tid inte räknats. Han är långt ifrån ensam om att satsa på det sättet, satsa mycket pengar med mycket liten chans att göra en enda krona i vinst.
Därför är det med viss bävan jag sätter på skivan. Har han lagt sina besparingar på något som var värt det? Jo, hur det än kommer att låta är det säkert värt det, för det handlar ju om att någon gång satsa fullt och se hur långt det håller, men det är ju synd om det inte skulle hålla.
Men jag ska snart sluta prata runt omkring och skriva om innehållet. Som alltid ska jag göra mitt bästa för att skriva om både styrkor och svagheter. Det är dock inte riktigt samma läge som när jag skriver om hempulade CD-R. Jag är inte helt säker på att det är så meningsfullt att kritisera svagheterna när jag vet att det är "Thors fullbordade", men det får i stort bli samma behandling som de hemmatotade skivorna i alla fall. Det handlar ju om att berätta om vad skivan är och uppmärksamma den för dem som gillar stilen. Jag är inte ute efter att såga men både plus och minus ska med.
Skivan innehåller tio låtar plus ett bonusspår. Thor har skrivit alla låtarna, i några fall med hjälp av Mikael Stenberg och Lars Ekman, och ett betydande antal andra musiker är med och spelar.
En stor skillnad mellan denna och de hemsnickrade skivorna är att denna är ytterst ambitiöst producerad. Absolut inte en ton är det minsta sned. Det är absolut inget "demo", för det här är slutprodukt och inget annat. Det är så här Thor vill att låtarna ska låta. Målet måste främst vara radion, väl? Nackdelen med att polera så här är att det blir lite för rent. Genom de två första lyssningarna tyckte jag att plattan var alldeles för klinisk, så att den blev tråkig. Jag gillar det smågrova och opolerade, så den nådde inte mej med en gång. (Dessutom föredrar jag svenska, men det försöker jag bortse från i fortsättningen.) De perfekta arren bär dock fram musiken så att de bästa låtarna snart utkristalliserar sig och vill bli lyssnade igen såväl som nynnade.
Början är tyvärr ingen höjdare. "Private sphere", är på tok för lik Paul Simons "You can call me Al". Texten är en ganska ointressant sak om en asocial individ, och dras ner av att jag dessutom tycker mej höra omotiverade språkfel och krystade ordvändningar. Synd att den ligger först. Vi lämnar låten och går vidare, för det blir snart bättre.
"Something happened" är klart intressantare, betydligt långsammare, och därmed tyngre, kraftfullare. Den handlar om en människa som går under, någon som man tycker att borde klarat sej bättre. Texten tycks först aningen tunn, utan att ge någon bild av den komplexitet en riktig depression innehåller, men den innehåller undertoner som antyder storstadens anonymitet och den hjälplöshet och ensamhet man kan känna med hundratusentals människor alldeles i närheten. Dessa undertoner knyter ihop texten och får den att fungera. På slutet växlar den till ren vals, vilket ger lite krydda och omväxling i låten, som en scenväxling för lite eftertanke. En av plattans starkaste låtar i både form och text!
"The blows just keep on coming" känns precis som en sån där ballad som ligger mellan de snabba låtarna på gamla soulplattor. Först tyckte jag att det var snyggt men knappast intressant, att det kändes som om jag hört den förut. Å andra sidan är refrängen ganska smittsam, så den lyfter efter ett tag. Texten handlar om hjälplösheten och osäkerheten där man alltid är lite sämre, aldrig riktigt räcker till, aldrig riktigt hittar någonting där man är riktigt framgångsrik. Besvikelse följer på besvikelse och tiden bara går. Tankarna går till vissa Pink Floyd-texter, och trots den ljumma första intrycket så landar låten fint och visar sej i själva verket vara en av de bästa på skivan!
"Whatever comes around" är en mindre lyckad, mer personligt tonad sång på samma tema som den förra. "The record company won't call" är en återkommande rad som knappast övertygar. Drömmen om framsteg i en hopplös bransch, det kan möjligen bära om det paketeras med mer självironi, eller med lite mer insikt och skärpa, som i Terry Jacks gamla "Rock'n'roll I gave you all the best years of my life". Den här känns blekare och berör mej inte så mycket.
"Made it far" är en ren berättelse ur verkligheten, som mycket väl kan ha varit exakt så här. En rad lagom oansenliga händelser på resa till eller från en spelning där respengarna är allt man får, det finns en viss tjusning i det, och det ironiska konstaterandet att de tycker att de "kommit långt" är lyckat.
"Expendable" är en av de vackraste melodierna. En låt om att bli övertalig och bortrationaliserad, kasserad, ratad på olika sätt, eller i fallet krig bara förbrukad. Ingen borde vara förbrukningsbar, det är slutpoängen, och även om den inte är speciellt unik så känns den inte bara lätt att hålla med om utan också aktuell.
"Today is gone forever" handlar om att förfasas inför tidens gång. Texten är ganska banal, så den ska skvala, inte analyseras. Ett mellanspår som man hör med ett halvt öra, och sedan är det borta för alltid. (Fast det där sista sade jag förstås bara för att skämta om titeln.)
I "Sleep paralysis" är vi på den desillusionerade musikern än en gång. Den är rätt tjusig, för den lyckas fånga in något mer än bara Thors frustration. Drömmen att skriva en enda sång som förändrar världen, det kanske är patetiskt men man får väl drömma?
"Brainwashed" är musikaliskt min favorit på skivan. Det är en soullåt med en perfekt funkbas som jag helt enkelt inte kan motstå. Mycket 80-tal, och snyggt. Texten känns först ganska lik de andra i uppslag, men profilerar sej som en kritik av ytlighet och sekularisering. Drömmen om någonting bortom TV-degande, det blir något, det funkar och jag gillar även texten. Låten är jättelång (sju minuter!) utan att bli tråkig.
Titellåten är kanske den mest smekande smäktande balladen av alla. Det finns en viss tjusning med att klamra sej fast vid barnet i sej, speciellt om man, som Thor, inte är så gammal att det blir fånigt, men spåret är för segt för att engagera och kan inte hålla mej intresserad. För långsam helt enkelt.
"Everything in between" är en bonuslåt, skivans enda hemstudioinspelning, och den låter mycket mer live än de andra. Det är knappast till dess nackdel. Snarare står den ut som mer levande. Texten är lite konstig, handlar dels om musik och dels om kärlek. Raden "I feel like putting it all away doing it my own way playing my own guitar" till en ensam, lite lätt missljudande gitarr är direkt lysande efter alla putsade arrangemang. Efter denna klarsyn flummar texten på om en konturlös kärlek och jag bryr mej inte om resten. Den satte en rad som var helt rätt och det får väl vara bonus nog.
Skivan är till stor del en balladskiva. Helt logiskt står de lite snabbare spåren ut. "Brainwashed" är som sagt min favorit, tillsammans med "Something happened". "The blows just keep on coming" tyckte jag först inte var så speciell, men den kommer tillbaka och måste anses lyckad. En del av balladerna i mitten växer också när man sätter sej in i texten och hittar finesserna.
Skivans största styrka tycker jag är hur den lyfter bit för bit i flera lyssningar. På första lyssningen tyckte jag, som sagt i början, att det lät lite tråkigt och överpolerat, lite för vanlig ljudbild och rentav smörigt, men efter någon mer lyssning började jag gilla melodierna, och ännu senare började jag hitta nyanserna som gör texterna. Det gör att skivan har en chans att vara ganska långlivad, rakt emot första intrycket.
Vad är mindre bra då? Med tanke på att det är en påkostad studioproduktion så tycker jag att omslaget är lite väl hemsnickrat. Det är lite för mycket punkomslag för en skiva som mer är softfilter. Insidan av häftet (med alla texter, bra!) är betydligt seriösare. Det är svårt att göra originella omslag, men jag tycker att denna skiva skulle haft någon form av suggestivt färgfoto. Jag menar inte bara nåt platt foto av Thor rätt upp och ner, utan någonting lite mer konstnärligt.
Skivans största svaghet är utanför den, den stora strömmen av liknande skivor. Det krävs antingen stora resurser eller stor originalitet för att slå. Thors skiva vågar sej ut i den stora floden, nischar inte in sej i någon lugnare vik, och den floden är mycket stor. Det finns alldeles för mycket som låter liknande. Skivan låter bra och är lättlyssnad, det finns knappast några problem där. Några spår är överflödiga, men de bättre spåren håller bra. Det är förstås synd att första spåret, i mina öron, är det svagaste.
Som helhet vill jag återvända till Paul Simon. Skivan är för polerad för Dylan-fantasterna, så jag tror att det är Paul Simon-fansen som hittar mest. Man ska vara på humör för eleganta ballader när man sätter på den här, helt klart. Texterna är dömda att ganska sällan lyssnas på, men de sjunker in med tiden och då finns det en del fina poänger att hitta. Radiokvalitet har skivan utan vidare.
Ska jag försöka beskriva skivan med en rad så kan det bli nåt i stil med:
Paul Simon-stuk med softfilter
Dick Lundberg gav i höstas ut skivan "Fiendeland" på Internet, och på det mest krävande sätt jag sett. Han lade ut en låt om dagen och tog bort den dagen efter. Det gällde att vara på hugget! Men det var jag. Jag har hela, och är dessutom delaktig i ett av de tre olika skivomslag som finns till skivan (ovan). I all blygsamhet tycker jag bäst om mitt bidrag. :-) Fast Mr Fisks upp-piffning av Dicks original var allvarligt talat ganska elegant.
Att den gavs ut på detta sätt innebär att det är ganska få som har hela skivan, och ännu färre som gjort en fysisk skiva. "Fiendeland" är en skiva som förtjänar att spridas mer än så. Det är en riktigt dyster, moloken, nästan ödesmättad skiva. Det låter mycket Lundberg, den dystrare, stillsammare Lundberg som vi hört på skivor som "Bara något jag skrev" och "Månskensstycken". Hoppet som väcktes i slutet av "14 dagar" syns inte till. Den är bitvis närmast kuslig.
Texterna är typiska Lundberg-texter, poetiska, målande, bara någon enstaka gång lite över gränsen till slarviga med en del rim som är lite krystade. För det mesta funkar det och det känns att det betyder någonting, men man får ofta själv bestämma sej för vad de egentligen handlar om. Två genomgående teman kan urskiljas, Lundbergs ångest över sin plats i samhället och hans stökiga känsloliv. Det är så personligt att det nästan känns som om jag inte borde skriva om det, som om jag rotar i Dicks privata saker.
Skivan verkar sakna det tydliga sammanhanget som karakteriserade "14 dagar". Är det en samling låtar som blivit över, eller som han skrivit efter att materialet till "14 dagar" var klart? Är de kanske snarare fortsättningen, om ljusningen som kom på skam? För oss som känner Lundberg är det en möjlig tolkning.
Titellåten "Fiendeland" är stillsam, mörk, grubblande. Det är helt klart en depressionslåt, en sång om att känna att man inte passar in, att man inte känner att världen runt omkring är ens egen värld, ens eget land. det känns snarare som Fiendeland.
"Korthus" är mer konstaterande, beskriver känslan av att nutidens samhälle bygger på ohållbar grund. Det handlar om marknadens tidevarv, där egoism och vinst är allt. Det kan inte hålla i längden, det är ett korthus. Melodin är en ganska rak visvals, ganska förglömlig, men bärs helt upp av texten.
"Färger jag aldrig ville se" är en skön sak i 3-3-2-takt. Refrängen bär fint, medan verserna är lite svagare. Temat liknar de tidigare, drömmen om en bättre värld och fasan inför verkligheten. Texten är en av de flummigare, så det är ganska svårt att säga exakt vad han menar, men det är knappast meningen heller.
"Vilse längre ut" är en lite intensivare sång, lite högre tempo. Sången handlar om sökandet efter kärlek och slitningar i förhållandet. Det är lite "luffarsjäl" i texten (ett begrepp jag lånar från Tröst). Det finns ingen ro, ingen trygghet. Sången är musikaliskt svagare än de andra, inte en sång som man gnolar på eller letar upp. Den är inte så behaglig, och det tror jag kommer av temat. En orolig melodi men en text om oro.
"Apati" är ganska platt, en i sammanhanget mindre lyckad sång. Temat liknar det förra, det handlar om att inte kunna uppfylla andras förväntningar, om en vardag som inte blir som man vill. Den är direkt kopplad till nästa låt och kanske ska ses som en upptakt till den. Annars är det skivans bottennapp.
Efter ett par svaga spår lyfter det igen, och resten av plattan är riktigt bra! Det börjar med"Klaustrofobi". Med ett enkelt malande gitarrkomp och ett lika enkelt grundtema sätter Lundberg ihop en visa som är riktigt skön. Vi är kvar i relationstemat, mer "luffarsjäl", klaustrofobi i ett förhållande. Önskan om frihet slits mot önskan om närhet. "Släpp mej fri" är den återkommande frasen, men det är inte bara ett förhållande han vill släppas fri från, utan i högre grad någonting inom honom själv. Texten är på det sättet oerhört sorglig, för man vet att flykten är fylld av vånda och kanske utan mål.
"Tänd upp himlen" är en riktigt vacker visa som jag inte riktigt är säker på hur länge den hängt med, för jag har hört den tidigare. Kanske på något mellan-demo? Emma Hasselroth bidrar med piano och stämsång, och resultatet är förföriskt vackert. Det handlar om en skön och nära stund mitt i allt dystert och slitande. Kärleken finns kvar fast det brister. Det är en tröstande kram mellan stunderna av ångest, och skivans allra starkaste låt.
Efter den vackra och stillsamma sången kommer skivans rockigaste låt, "Du kan aldrig äga en lögn", och det blir ett bra spår till! Tomas Nilsson ylar på med gitarren till en grund av trummor och gitarrer, och ovanpå det Lundbergs ganska stillsamma sång som kontrast. Summan är riktigt bra! Lundberg frågar sej, precis som DiLeva, vem han kan tro på. Världen är full av lögner, eller åtminstone skruvningar som Lundberg inte accepterar. Är det kanske så att alla problemen som beskrivits i de tidigare spåren grundar sej på någonting mycket större, på ideal som man pådyvlats men som inte alls är sanna? Ångesten och sorgen vänds här i vrede mot de som lurat de små människorna.
Just den här låten gav mej ett sån där déjà vù-känsla som säger att den liknar någonting man hör förut. Jag fick fundera ett tag innan jag kom på vad det var. Sologitarrens huvudtema är en liten aning lik filmmusik i en Bond-film! "Diamantfeber" tror jag det är, eller möjligen "Man lever bara två gånger". Det känns som Connery i alla fall. Likheten är inte kritisk, så det verkar inte vara en sådan där ledsam oavsiktlig stöld som man gör ibland, bara några toner som följer varandra.
"På rymmen" är en "vis-visa", eller tradvisa som jag säger, en visa i folkvisestuk. Lundberg ifrågasätter sin roll, sitt skapande. Det är en för Lundberg ovanligt rättfram och konkret självanalys.
"I okända landet" sätter en skön skymningsscen som slut på skivan. Riktigt, riktigt stillsamt smeker Lundberg fram en ballad om sin dröm om det okända land som han drömmer om att finna en dag.
På det hela taget är skivan tre saker: Lundbergs bra och personliga vissångarröst, som kommer närmare än de flesta, Lundbergs poetiska texter, fyllda av ångest, sorg och längtan, och Lundbergs melodier, melodier som lyckas vara både enkla och egna, vackra melodier som bär och inte låter stulna. När många andra låter som någon annan så låter Lundberg som Lundberg. Han är dock mörkare och deppigare än vanligt. Skivans toppar är "Tänd upp himlen", "Du kan aldrig äga en lögn" och "I okända landet", men de flesta låtarna är bra. Frågan är om inte "Klaustrofobi" är den textmässigt starkaste, med mörka undertoner som ger mycket tolkningsfrihet.
Skivans största svaghet är första halvan, speciellt spår 4-5. Ett och annat nödrim lider den också av, fast de är få, färre än på tidigare Lundbergare. Han har gallrat ner de mest krystade uttrycken.
Det finns inga som helst kommersiella avsikter med skivan, så den är helt ur hjärtat, och det känns. Därför ska jag inte kritisera skivan för att den är en aning för personlig. Den är extremt nära, man stiger in i Lundbergs innersta.
Denna skiva får inte glömmas som en samling mp3 på ett par personers hårddiskar. Den är alldeles för bra. Jag lovar härmed (om inte Lundberg hindrar mej) att göra en bunt kopior av denna skiva och sälja för ca 50 spänn styck, varav hela behållningen ska gå till Lundberg. Skivan förtjänar det, och Lundberg behöver pengarna. Köp ett ex på nästa spelning!
En av de allra mörkaste Lundbergarna
"Garage" för på många sätt tankarna till Mattias Dristig (se recension nedan). Det är stökigt, gapigt, skrikigt, det är Göteborg, och det är mycket känsla och socialt engagemang.
"Garage" presenterar en musik som blandar visor, punk och blues i varierande doser. I de bättre stunderna är det helt oemotståndligt, medan på svagare spår kan det blir farligt nära pekoral och låta lite risigt.
Att de här killarna har bakgrund i punken är nåt som genomsyrar skivan. Många arrangemang är stökiga och fartiga, men de är aldrig polerade, och det tror jag är medvetet. Det låter live hela vägen. Känslan är allt. Det låter live på gränsen till improvisation. Ofta hör man tydligt att det finns säkert handlag bakom de stökiga arrangemangen, men det är nåt som inte får ta över.
Det jag faller för mest är de intensiva och gapiga spåren, som skriker ut sitt budskap till frenetiskt vevande på instrumenten. Det känns verkligen som "vispunk", på gränsen till nåt man skulle kalla "akustisk punk". Det är också i de spåren som texterna är bäst, av någon anledning.
Det är elva låtar plus korta skarvar i ändarna (för korta, de borde varit mycket längre!) samt ett bonusspår på slutet.
Låtarna var för sej då:
"Country Liberal" är en countrypastisch med en text som ironiserar över medelklassen och marknadsekonomin. Musikaliskt småkul, men texten når inte fram till mej riktigt. Lite tråkig öppning i mitt tycke, säkert kul livelåt men mindre bra för skivlyssning, för texten är lite för banal.
"Röda rummet" är en lugnare låt i tretakt som också lider av att vara lite ointressant.
Med "Trött & 30" lyfter skivan, med en låt om våndan över att åldras. Nog har vi hört temat förut, men det är fyndigt och fräscht utfört. Det är liksom Hasseåtages "Blå stetsonhatt" i en argare form, med gitarr som studsar fram kompet som Muhammed Ali, sång som spottar och skriker fram frustrationen. Refrängen är smittsam och verserna innnehållsrika. En av skivans absolut bästa!
"Vart ska man ta vägen?" är lite väl mycket vanlig deppig-och-less-låt, men det fina pianospelet lyfter låten, melodin växer så det tidvis är riktigt tjusigt. Lite synd att rådda till vissa bitar med nåt som nästan är stämsång, men bara blir falskt. Fel låt att göra det på. Detta är en låt där man ska vara lite petigare.
"Restaurang Himmelsblå" har inte riktigt fastnat i mej på nåt sätt. Texten rinner mellan fingrarna på mej, precis som de sjunger att lyckan gör. Tja, kanske passande på nåt sätt.
"Sven Af Ordnings visa" är i samma stil som "Trött & 30", och når samma höjd. Den handlar om besserwissern som vet bäst och försöker styra och ställa i sin omgivning. Han utsätter sina grannar för "trevnadsövergepp" i sin ambition att få alla att göra på hans sätt.
"Mary kan inte landa" målar bilden av en prostituerad knarkartjej. En av de bättre lite lugnare låtarna, aningen övertydlig på slutet men det kanske behövs.
Men det är de piggare låtarna som lyfter mest. "(Jag vill va med en) Arbetartjej" är en festlig låt som uppenbarligen handlar om klasstillhörigheten. Låten är mycket medryckande och smittsam, och texten känns mest som en hyllning till de vanliga kvinnorna. Det gråa och negativa finns med, men i bakgrunden.
"De brända skeppens kaj" känns som en av A&P's signaturmelodier. Låten känns så självklar efter att ha hört den live att det är svårt att säga hur bra den är, men jag påstår att den är en topplåt. Det är ungefär en "Båtlåt" med en helt annan riktning, dystrare, socialrealism, där sjömansmetaforerna används till nånting helt annat. Den kunde hetat "Inget kan lukta så gott som brända skepp", refrängens huvudfras.
"De ängsliga människornas natt" låter precis som nåt som Mattias Dristig skulle skrivit, komplett med felbetoningar och allt. Rätt bra låt om man bortser från det.
"Håll i hatten" avslutar skivan två gånger om, för den är bonusspår också (i liveversion). Detta är en till av den sortens A&P-låtar som jag gillar bäst. Texten är kanske lite pekoral, men låten är skriven så det inte gör något. Så är det helt enkelt, pekoral ska skrikas! Stillsamma låtar måste vara välavvägda, men "Håll i hatten" är inte stillsam. För övrigt är texten fyndig, med bra rader som "Tystnad i arbetarklassen! ryter magistern". En toppavslutning i högsta växeln!
Mina favoriter på skivan är alltså "Trött & 30", "Håll i hatten" och "De brända skeppens kaj", och ytterligare ett antal är minnesvärda. Några låtar passerar utan att jag känner för att höra dem igen, men det behöver vi väl inte hänga upp oss på. Jag tror att jag inte riktigt kände för de lugnare socialrealistiska skildringarna just nu.
Skivan låter live tvärs igenom, åtminstone live i studion. Mycket progg, låtar som går mellan godkända men inte så engagerande, till de rasande toppspåren. Takt och ton är inte så jämra noga, ös på och skrik ut det som ska sägas. A&P och Jæmmerdahls , det är vispunk, och det är de bra på!
Vispunk med vrål
Detta är Olovs första "riktiga demo" eller vad man säger. Han varnar mycket tydligt för att det lär vara lätt att hitta småfel och missar. Jovars, det finns väl en och annan, men det tänker jag inte hänga upp mej på.
Olov behöver jobba på rösten, att få det en aning mindre falskt. Som många killar (jag själv inräknad) har han lätt att sjunka lite, darra på låga toner och ta tonerna nedifrån. Samtidigt hörs det tydligt att hans röst har potential att bli riktigt bra. När han kommer nära är det riktigt fint och jag inser varför någon websida nämnde honom som en av framtidens stora "nyproggare".
Skivan är kort, bara fem låtar varav två levandes.
"Fortare än man tror" är en bra melodi som går mellan nära berättande och kraftfulla refränger. Han sjunger om tidens gång, hur chanserna passerar medan man ser andra lyckas. Det låter lite lustigt från en så ung diktare, men visst har man sett en del tåg gå ifrån en redan när man är ung? Jag är lite kluven till skämtet om döden på slutet, men det ger lite extra liv (!) åt låten.
"Ansvarsvalsen" är en tradvals om Göteborgskravallera med en riktigt festlig refräng där politiker radas upp som skyller på varann. Proggigt, en aning spretigt nån gång men kul och insprirerat.
"Krama mig!" är kanske inte liberaleras favoritlåt. Den handlar inte minst om folkpartisternas syn på invandrare, och är så klart satirisk så det dryper om det. Elakt och fyndigt, skivans bästa spår!
"Elfte september", ja det temat har vi väl alla skrivit om en eller två gånger. Den är lite för lik öppningsspåret, landar nånstans mellan den och Wiehes "Titanic". Är den för självklar, eller ett värdefullt tidsdokument? Låten är lite råddigt skriven med en del ord som är lite intvingade. Inte riktigt klar, tycker jag.
"Hård och besynnerlig" har massor av livekänsla, för den är rejält i otakt. Inte undra på, för den har högt tempo och därmed är det lätt hänt, och det är ju live. Jag tänker dels på rysk folkmusik, och dels på Demian när jag hör den, och om den inte är alltför lik någon av hans så tror jag att låten har potential att bli riktigt bra. Temat är brustet förhållande, inte så märkvärdigt, men i en bra form.
Bäst på skivan är "Krama mej" och "Ansvarsvalsen".
Texterna är lite struliga ibland, kan behöva jobbas lite på, men innehåller mycket, melodierna är riktigt bra, artikulationen är tydlig och Olovs röst kommer med lite träning att bli riktigt bra. Han behöver i första hand hitta ett mer personligt uttryck i sången.
Skivan är ett "första försök", och nog finns det saker att slipa på, men mycket är bra, bra nog att jag vill säga att man inte ska missa hans framtida alster. Bland all inställsam flumpop så är Hamilton en proggig och uppkäftig röst som jag vill höra mer av. I egenskap av hans första hembrända så kallar jag det för:
Ett lovande avstamp
Denna skiva är, om jag förstår rätt, en sammanslagning av "Honung och grus", "Dristig & Ekman visar vägen" och kanske ett par låtar till.
Första intrycken av den här skivan, både design och första lyssningen, kan mycket väl ge slutsatsen att det är en på sin höjd halvtaskig amatörproduktion. Omslaget är enkelt väl över gränsen till primitivt, ser ut att vara utskrivet på en sunkig skrivare från 80-talet, och både låtarna och inspelningarna lämnar mycket att önska, med otajta arr och texter som ofta känns en smula slarvigt gjorda. Tobias på Corren skulle kalla det "uselt" utan att tveka.
Men det är bara första intrycket!
På andra lyssningen märker jag att jag börjar tycka om många av melodierna. De har fastnat. De små missarna och otajtheten här och var ser man förbi, och hör i stället Dristigs budskap. Jag börjar bli engagerad, förstå vad det är Dristig vill ha sagt.
Lite senare lyssnar jag på en annan skiva som är mycket proffsigare producerad, perfekt spelad... men jag ledsnar och bestämmer mej för att höra "Prolog" en gång till i stället! Den är nämligen mycket roligare, mer levande, har mer glöd.
Den är fortfarande lite råddig, lite otajt och en del textrader är inte sådär helt perfekta, men vad spelar det för roll? Det här är ju bra! Det är hörvärt! Dristig låter, i bästa progg- och visanda, sina budskap gå före teknisk precision, rätt antal stavelser, rätt betoning, skönsång och ljudbild. Det gör att man ska sätta fokus just där, på texterna, på vad det är han vill berätta för oss.
Man kan nog säga att Dristig är lite i Cornelisskolan. Vispunk med mycket blues, en smula gapigt. En viss tillvänjning krävs för att uppskatta det fullt ut, som sagt.
Men ger man den chansen så sjunker snart låtarna in och visar sej vara riktigt sköna. Genom skivan går ett skönt bluesgung, kärnan i Dristigs musik, tillsammans med texterna förstås. Texterna är proppfulla med socialrealism. Vi får lära känna hans "figurer", speciellt den cyniske Uppstudsige Jack.
"Uppstudsige Jacks självständighetsförklaring" är en presentation av Dristigs punk-alter-ego Uppstudsige Jack. Låten är just punkig i stilen, musikaliskt enkel, men det känns rätt.
I "Fru K har kommit hem" hittar vi ren blues, en långsamt gungande låt om en Fru K, som varit ute och rest, och hemma igen känner lyckan i allt det vanliga. Raden "Så varva ner nu och garva mer du" fastnar speciellt i minnet.
"Midsommarvals" är tradvals med stämsång. Temat är lite för vanligt och resultatet blir också ganska vanligt, en förglömlig mellanlåt.
"Sverige är fantastiskt!" är en av skivans starkaste låtar, en riktigt cynisk låt där den positiva titeln sätts i kontrast mot ett mörkt porträtt av en människa som kommit snett. Låten är en fartig sak som skulle kunna arrangeras upp en bra bit till. Sverige är fantastiskt, men inte riktigt för alla. Bra progglåt!
"Balladen om en kontaktannons" är en stillsam ballad som helt enkelt är en kontaktannons. Melodin är vacker, har skivans snyggaste arr, och det hela är ett bra grepp på temat romantisk visa, med en moloken knorr av ensamhet. Den för tankarna lite åt Euskefeurats visor om Gösta.
I "Uppstudsige Jack har en ålderskris" har Dristig inte minsta respekt för takten i sin egen melodi. Det gör den riktigt slirig och lustig. Låten berättar som titeln säger om en ålderskris, ur Jacks ganska krassa perspektiv.
"Betongvals" är en rak tradvals som är betydligt fräschare än den tidigare Midsommarvalsen.
"Nadjas visa" är sången till en liten tös, Dristigs syskonbarn, som får lite råd på vägen. Här är han lite extra lik Peter Frisk i stilen. Låten är söt men knappast en av de starkare, även om stråkkompet hjälper upp den.
"Rebecka" handlar om droger, om en tjej som slutat... eller har hon det? Det är en mörk bild han målar upp för oss, där man inte kan mer än antyda mycket av vad Rebecka uthärdat för drogernas skull. Slutet vänder uppochner på hela låten och gör den till en av de mest gripande skildringarna på skivan.
"Anastasia" är en lite såsig ballad, tjusig på sitt sätt, men lite flummig och lite vanlig. Det romantiska temat är en välkommen omväxling här i stället för, som hos många andra, evigt tjatat. Dristig är bättre när han är uppkäftig och cynisk men Anastasia är välkommen.
"Visa till Systembolaget" berättar om Systemet och varför man måste gå dit egentligen. Synd att slutpoängen inte levereras specellt tydligt, annars är det en bra låt.
"Visa till barnomsorgen" är väl Dristigs signaturmelodi, sången som han lovat sjunga tills det blir bättre. Det är en ren pekpinnig protestsång, och är väldigt "Cornelis-mässig" i stilen. Inte Dristigs bästa men en självklarhet om man ska täcka hans viktigaste låtar.
"Sysifos" är ett egendomligt bonusspår som är nån slags vissynthpunk. Den är helt olik det mesta annat på skivan, en kul avslutning. Texten är lite svår att uppfatta, men det handlar förstås om tröstlöst evighetsarbete och knyter därmed an till låten innan.
Bäst på skivan är "Sverige är fantastiskt" och "Rebecka". "Fru K" och "ålderskris" är straxt efter.
Det som mest av allt gör att Dristigs låtar känns råddiga är att Dristig envisas med att lägga betoningarna fel i sina texter, som "bitterheten". Det är nog allra grövst i "Midsommarvals". Det är lite irriterande ibland, men man ska som sagt, åtminstone på den här skivan, bara acceptera det och ta det som en del av hans stil. Det är på nåt sätt hans motsvarighet till de nödrim som en del andra envisas med. Därmed inte sagt att han inte borde undvika det på framtida låtar.
En del låtar hade kunnat nå länge med det de beskriver, gå lite djupare, men på det hela taget är låtarna fina "vykort från verkligeten".
För att återkomma till omslaget så är det säkert utskrivet just på en sunkig 80-talsskrivare, men det är ju helt enkelt det som ofta gäller "underground", budgeten är inte så stor så man tar det som finns. Bortsett från upplösningen så är det en trevlig omslagsbild som vill säga "det här står jag för, så det så!"
För att gilla Dristig ska man gilla progg. Det är inga obekymrade romantiska låtar, inte heller speciellt mycket humor eller satir (fast det finns), utan i första hand skildringar av en ofta rå nutid. Där gör Dristigs sina stora segrar, i cynismens och protestens värld. Dessutom är hans melodier ofta smittsamt sköna och trallvänliga och vill bli gnolade hela dan efter att man hört skivan.
Detta är progg och hör sen!
Äntligen, Jan Altsjö på skiva! På tiden. Jan Altsjö är en talang som gör lika bra ifrån sej med visor som med popband. Han har spelat flera gånger på Elsa i Underjorden, alltmer övertygande för varje gång. Med basisten Glenn och två damer på kör, Camilla Leijonqvist och Bella Helmer, kom tätheten som gjorde det komplett.
På det här demot ligger fem låtar. Vi har tidigare hört Jans tonsättningar av Dan Andersson-dikter, men det här är hans helt egna material. Det vore väl synd att påstå att han generellt når lika högt som Dan Andersson textmässigt, men ambitionen finns där. Speciellt inledande "Tar du nåt nuförtiden, Wega?" för tankarna till Dan Andersson. Det är så vitt jag förstår en självbiografisk sång, komplett med lokala referenser. En textrad som fastnar är "Jag minns så väl vårt garv, men inte vad vi sade". På ett demo ska man ha bästa låten först och det är det också.
"Supa, supa, supa" är en vals i tradstuk om starka drycker. Den kan möjligen få stå som en hyllning till vistraditionens supvisegren, eller som en ironisk bild av det överdrivna drickandet. Även med sysslans baksidor så blir det inte så jätteintressant.
I "Det måste vara hårdrock" blir det luftig akustisk visrock om livet i klubblokaler, om en miljö som jag själv knappast alls begriper så jag har lite svårt att tolka texten.
"Kanelbullar i sprit" ger oss temat alkohol för andra gången av tre, och vi är närmare Dan Andersson igen, och melodin är ballad eller stillsam visa. Melodin tjusar och texten målar upp en bild av ett märkligt bullbak.
"Skit i musiken - satsa på spriten" kan man på titeln tro att är en banal suparlåt, men den visar sej ha dystra undertoner som gör att den lyfter betydligt. Jan skiter naturligtvis inte i musiken, men nog tar det emot ibland, och det är vad låten handlar om. "Ni repar i ett halvår för en spelning som ställs in, och era första minuter på P3 ger ett hotbrev ifrån Stim."
Det som kanske stör mej lite är känslan att studioinspelningarna inte direkt har något att tillföra när man hört Jan live, men det är ju för att Jan och hans grupp är så bra live. De är helt enkelt så välrepeterade och säkra att det låter likadant. Fast det är väl något som skulle göra vilket skivbolag som helst lyckliga?
Gör Jan en fullängdsskiva skulle jag föreslå att alkoholhalten hålls ner en aning, så det inte avfärdas som supvisor. Musikaliskt är det utmärkt, går mellan tradvisa och visrock som bra moderna visplattor ofta gör, med svänget i visrocken och tjusningen i tradvisorna. Men skivan är ju "bara" ett demo, lite kort, så jag får väl säga:
Där kom halvan, när kommer helan?
Saidi och Kollektivet är ett gäng på hela sju personer från Norrköping. Frontfiguren är Daniel Saidi, en dynamisk sångare med röstresurser, och dessutom bandets låtskrivare.
Eftersom detta är en demoskiva så är den kort, bara fem låtar. Det är mycket kärlekstexter, men lite mer eftertänksamma och betydligt mörkare än vanliga danslåtar. De landar någonstans mellan dansant pop och vispop.
"Jag vill behöva dej" är startlåten. Det handlar om ett förhållande som håller på att brista, om önskan att lappa ihop det och få det att fungera igen.
Låtarna öppnar ofta försiktigt. "När man är två" är en sådan, som först efter ett lugnt intro poppar igång lite mer. Texten är en av de mindre intressanta, handlar helt enkelt om att det är skönt att vara tillsammans.
"Salta sår" öppnar ännu försiktigare, med en cello, som en stillsam visa en bra bit innan den rullar igång med fullt bandkomp. Här är det dystrare, långt in i ett förhållande, i en period då det inte känns så bra. Slentrianen svider. Det handlar om ett par som inte talat ut på länge, och har svårt att gå på djupet. En minnesvärd rad: "Hon stryker och håller käft, bränner tyger i protest".
I "Mot asfalten" har förhållandet gått neråt, det har kraschat. De vill fortfarande ha varann, men det har gått mycket smärta i förhållandet.
"I skuggorna dold" har en lovande titel, men för mej först på villovägar. Är det bara en vanlig du-och-jag-sång? Ånej. Det som döljer sej i skuggorna är ingen vanlig tjej, det är en Vampirella som kommer och suger blodet ur sångens "jag". Här har vi alltså skivans humorspår, och det är ett kul grepp.
Det finns alltså texter med djup, och det presenteras inslaget i välarrangerad popkostym. Det jag skulle vilja ifrågasätta är om kanske texternas finesser lätt kommer bort under de feta arren. Jag var tvungen att läsa texterna för att få ihop dem riktigt. De är bra, men inte helt lättillgängliga i den här formen.
Nu behöver det inte vara fel. Man kan ta till sej Saidis låtar som ren pop, och låta texternas djup komma till en i längden, hitta en poäng här och en där, få ihop sammanhangen först efter flera lyssningar. Men ska det vara så? Kanske sången kunde närma sej texterna lite grand för att hjälpa oss på traven? Som exempel skulle "I skuggorna dold" bli bra mycket tydligare om den arrangerades med lite vampyrkänsla. Tänk "Thriller" till exempel!
Hur som helst, ett tips till lyssnaren: Bakom popen finns det betydligt mer att lyssna på än man kan förledas att tro! Det har vi sett förut, hos bandet Pastell till exempel där texterna lätt kom bort i musiken, och ännu mer hos en del "metallare" och punkare.
Men tillbaka till Kollektivet. Skivan är musiktekniskt imponerande, mycket välgjord med rika arr och tätt komp. Stilmässigt är det inte väldigt ovanligt, men har ändå en personlig känsla inte minst genom akustiska instrument som cello och piano. Mina favoritlåtar är "Salta sår" och "I skuggorna dold". Det är en trevlig demoplatta som kanske speciellt Winnerbäckfansen ska titta på. Det är inte Winnerbäckstil precis, men jag tror det kan tilltala ungefär samma publik.
Bra texter och bra musik som behöver närma sej varandra lite
Om Freddas skiva (nedan) knappast är hans bästa hittills så kan jag lungt ge det omdömet till Trösts nya, "Dansar mot graven". Hans tidigare egna skivor har känns mer råddiga, ganska enkla hemmainspelningar med skakigt ljud. Den här känns lite mer omsorgsfullt gjord och är därmed mer lättlyssnad.
Det är i alla fall den bästa sedan trevliga "Tröst & Trygg". Utan kombinationseffekten måste Trösts röst och material stå helt på egna ben. Musikaliskt och instrumentalt är det inget problem, men det ska räcka utan kombinationen av Trösts ljusare och tunnare röst med Tryggs fylligare. Nu är dock inte rösten något problem för Tröst. Den är klar och tydlig. Här sluddras det inte bort nånting!
Inledande "Dansar mot graven" är riktigt trevlig visrock, en mörk text till en öppen, svängig och smittsam melodi med ett uns skillingtryckskänsla, möjligen med lite för många ord intryckta ibland. Låten har finesser i både början och slutet. I början hör vi några toner med något underligt instrument, ett fint trick för att väcka intresse, och vi hör Dristig prata i bakgrunden på slutet. Tyvärr hör vi bara ett par kommentarer där. Jag hade velat ha några till, för det är ett kul grepp.
"Jag ledde hem dig" är en dyster visa, en extistensiell text som man väl kan se som en direkt fortsättning på "Dansar mot graven". Stilmässigt är den lite åt psalmhållet, och jag minns att Tröst sagt att han gärna lånar från den källan. Detta är en låt där det kanske märks som mest (vid sidan av slutspåret).
Men sedan tar vi oss lite längre från dödsångesten om än inte helt. "Vals vid Mjörn" är en riktig tradvisa, en förtjusande visa av klassiskt snitt som berättar om ljuva minnen från ett romantiskt tillfälle. Det känns som en text som ska sjungas av någon som är 3-4 gånger äldre än Tröst, någon som kan blicka långt tillbaka. Sången avslutar den del av skivan som titeln direkt syftar på, för även om det blir mer minnen så är det här den sista sången på länge där vi tänker på döden.
"Piratnamnens stad" är mer rättfram vanlig visrock/vispop, en berättelse som jag antar är självupplevd, speciellt som Tröst nämner verkliga personer. Den här låten ska nog göras med ännu mer röj, på en scen framför en publik som gillar Winnerbäck. Tyvärr berör berättelsen inte mej. Jag har svårt att följa med, och känner att den är mest för de som var där.
"Hambo-Lasses möte med älvorna" är som namnet antyder en hambo med mycket stark folkviseton. Synd med refrängens slut på ordet "smek", som även om det inte är ett nödrim är ett lite obekvämt ord i och med att det är ett typiskt nödrimsord. Men, bortse från det så är det en smått genialisk sång på temat "nymf i skogen", där det fördärv nymfen (älvan) vill leda Lasse till är äktenskapet!
Efter mest visor och ett par poplåtar så är det dags att bryta av ordentligt. "Såg dig på Sticky" har blippigt 80-talistiskt synthkomp, och texten ger sej ut på dansgolvet med blinkande lampor. Jag är inte säker på om låten egentligen är bland skivans bättre, men arret sätter den som en stilbrytare som lyfter skivan som helhet.
"Luffarsjäl" är Trösts signaturmelodi, titelspåret från förra skivan, här i liveversion. Låten är nästan lite för personlig, men välgjord och lyckas berätta ganska mycket om den negativa sidan av småstaden.
"Snurra lilla jord" är en liten blick utåt, en bön om en god morgondag trots gårdagens fasor. Låten knyter ihop skivans tema med någon tillfällig "innan jag dör"-referens, men det känns inte så centralt. Här är psalmkänslan tillbaka starkare än någonsin.
Skivan är delvis en temaskiva, med de första sångernas fokus på döden. Hela skivan är mycket personlig. Mina favoritlåtar är "Hambo-Lasse" samt titelspåret.
För Tröst är i mitt tycke allra bäst när han gör folkvisor. Då känns han helt unik, personlig, och med riktigt starka låtar både till text och musik. Han är bra på sommarpoplåtarna också, och skulle mycket väl kunna stå framme på scenkanten framför en stor festivalpublik, men där är han mindre speciell. Det är väl bara för att den musiken känns vanligare idag. Det finns få unga som kan skriva folkvisor med den säkra hand som Tröst gör!
Skivans största svaghet är nog egentligen bara att den skulle kunnat göras aningen bättre med mer tid och resurser. Trösts röst sviker ibland helt tillfälligt, inte katastrofalt, bara så att det hade kunnat undvikas med ett inspelningsvarv till. Sådana småfel får man ta som en effekt, lite extra liv och mänsklighet. För den som inte kräver perfektion utan accepterar eller rentav uppskattar närheten som de här småfelen ger så är det inte fel alls.
Det är kanske lite synd att temat bara når halvvägs genom skivan, och sedan fladdrar skivan ut att bli en "vanlig" skiva. Å andra sidan blir man lite trött på döden som tema, så det måste ta vägen någon annanstans för att vi ska lämna skivan på gott humör.
Dödsbra!
Det här är Fredrik Johanssons senaste skiva. Den är inte precis dagsfärsk, men kom i våras. Den är den senaste i en numera ganska lång rad skivor i klassen bättre amatörskivor i progg- och visgenrerna, nummer sex i "Alla Kan Spela"-serien. Den bygger vidare på Freddas bekanta koncept, progg och visor med inte så lite punkattityd i botten. Lite otajt är det nog här och var, men det ska vara så, för det här är musik som duger som den är och inte ska låta superperfekt.
Som sej bör öppnar plattan med ett rockigt spår, "Du måste tjäna mera pengar", en låt som är precis Johansson-konceptet, om jobbare, och i synnerhet om nödvändigheten i att tjäna mer pengar än man egentligen behöver. Rakt på sak, proggig rock, och givet spår på livespelningarna.
"United States of Egoland" lider lite av klassisk proggsjuka, att det man vill ha sagt får gå före formen. Refrängen sitter bra men verserna är lite styltiga på något sätt. Titeln är kanonbra, och jag förstår varför den fick ge namn åt skivan.
"Klas Tjugondagknutfirande" bryter av från visrocken, med en stillsam visa om den ensamme Klas, tyvärr lite för självklart och därmed förglömlig.
"Har du råd?" handlar om vad vi köper till våra barn, en tradvisa som tack vare en bitsk text är mitt favoritspår hittills på skivan. Melodin är enkel men gör jobbet, en naken visa som ger texten fullt utrymme.
"En visa om Spartas nya kung" är en lite egendomlig demokrativisa som uppenbarligen handlar om oss och inte om greker. Stilmässigt en av de bättre, med gitarrspel som ger grekiska associationer. Den får ett plus för att det är ett försök till berättande visa, men själva berättelsen blir inte så mycket med.
"Ensamhetens borg", ny Klas-låt med skivans starkaste refräng och välgjort fett komp. Men är det inte dags att det händer nånting lite omvälvande med Klas? Han sitter på samma punkt som i förra visan om honom. Kunde blivit en kanonlåt om texten lyckats ta sej nånstans.
"Konstnären och verkligheten", med refrängen "folket vill ha lättsmält konst, de vill inte se vår verklighet", uppenbarligen en text i klassiskt proggstuk. Melodin passar rätt bra in i temat, en lite gladlynt bekymmerslös melodi, sån som med jämna mellanrum blir sommarhits som "Tie a yellow ribbon" med mera.
"Seglarsång" är en vals, en tydlig Taube-hyllning. Tyvärr har jag lite svårt för den här låten. Refrängen är lite för fånig, "Skepp och hoj, det här blir skoj". Nej, den funkar inte för mej.
"Tvåtusentalets städsång" är helt annorlunda. Här är det rock som gäller, en samhällskritisk sång om de nya tuffare tiderna, och den funkar bra. Inte minst är det en av skivans bättre texter. Det är rätt bra röj, men hade mått bra av lite mer finess i blåsarrangemangen. Nu ligger blåset mest och maler på lite enkla basgångar. De borde ha fått lite mer egna stämmor, kanske gjort rytmiska effekter och markerat dramatik. Hur som helst ett av skivans bättre spår.
"Om när Sara och jag är ute och promenerar i Jantestad" är en stillsam visa som påminner lite om "mellan mina persienner" från förra skivan, lite Suzanne Vega-stuk. Det är en liten fundering på att ha brått, eller ta sej tid till den där lilla promenaden. Refrängen innehåller den fina raden "Alla herrarna med fax säger att de har tid strax, men jag, jag har tid nu". Det vore intressant att höra denna tolkad av någon med annan röst, för det finns många sätt att uttrycka den tror jag. Fredda ligger lite åt det bräkiga hållet här, nåt som Dylan-diggarna borde uppskatta, men det finns andra varianter. En fin låt.
"Biljett till ingenstans" är en annan visa, här om en hemlös. Inget fel på den, trevlig melodi och skönt skirt arr, men texten säger egentligen bara det självklara. Det gör att den passerar utan att göra nåt djupt intryck.
"Var rädd om dina dagar" är en låt till om stressen, och här lite mer handgripligt, om hjärtinfarkten och vad det är man stressar till egentligen. Det borde varit en för mycket vid det här laget, men spåret känns som ett komplement till öppningsspåret, och blir en lämplig avslutning på skivan.
Det som är bra är att det är en platta till med Freddas låtar, i hans speciella stil som det knappast finns några andra som har. Det finns helt klart en nisch för honom och han har saker att säga. Det finns bra låtar som har nåt att säga. Det som är mindre bra är att det inte riktigt finns några klara topplåtar, knappast några av Freddas bästa någonsin. Flera låtar är bra, och några kommer nog att fastna i längden, men många kommer nog att visa sej ganska kortlivade. Min favorit är "Om när Sara och jag är ute och promenerar i Jantestad". Jag värjde mej lite för den först, på grund av likheten med "persienner", men den är i alla fall bäst. På den röjigare sidan väljer jag "Tvåtusentalets städsång". Topparna hittar man alltså en bit från slutet.
Men det här är ju faktiskt som det brukar vara, som det ska vara. Fredda tar med allt han har på skivorna, utan att sålla bort en massa. Så är de flesta av hans skivor, och olika personer kanske hittar olika favoritlåtar. En gallrad version kanske kommer i form av en ny live-skiva en dag, och det kommer nog med några härifrån då. Den senaste, "Alla kan spela", är min favoritskiva med Fredda, så det finns en logik här. Det finns inte en "Hambo" eller "Klas åker till Grekland" på varje skiva, men andra guldkorn som man får leta efter på deras villkor.
För nästa skiva önskar jag mej dels ett par spår med riktigt kristallklara uppslag, där idén är tydlig och genomförs konsekvent, som "Har du råd?". Dels en låt eller två som är berättande, som i gamla "Klas åker till Grekland". Det sociala engagemanget vill jag ha kvar, men helst i former som "Sparta", som vågar sej ifrån de allra rakaste övertydligheterna. (Det är en svår balans, jag vet.) Till slut, jag vill ha lite mer överraskningar, som introt på förra skivan till exempel. Våga lite mer, släpp in lite humor och experiment som krydda. Visst vågas det en del, med udda arr som "Biljett till ingenstans", men jag hittar inte så många saker som Fredda inte gjort förut. Det låter ganska mycket som det brukar, så det får väl vara slutsatsen?
Ingen Fredda-diggare blir besviken
1999 hörde jag första gången Dick Lundberg, och tyckte han var intressant. Lite senare hörde jag honom med bandet, blev entusiastisk, och hörde sedan skivan "Augustisånger" och blev överväldigad. Men sedan gick det neråt. Lundberg försökte överge visspåret för att göra nån slags elektropunk, och det blev bara svårlyssnat. Efter TV-äventyren tog han visorna till heders igen, även om bandet fortfarande slet med någon slags stilkonflikter som länge inte ville bli till en bra syntes.
De underbara hembrända Spökskivorna ("Spökskivor" var namnet på skivbolaget) ersattes med Birdnest-skivor, som inte alls var dåliga, men den första var ojämn och den andra helt enkelt en samling bra spår från de hembrända äventyren. Parallellt har vi i kompiskretsen fått höra demoskivor, det har kommit ut mp3 på nätet, och nånstans bakom har alternativ-Lundberg, den okända men fina "Radoka", funnits.
Både musikaliskt och genom skivorna har Dick varit på väg nånstans. Här har alltihop kommit till en syntes. Är det målet, eller en ny början, eller båda? Dick själv säger att det är målet, som skiva betraktad, för det ska bli hans sista på ett tag.
Som skivans titel antyder så är detta en berättelse i musikform, en persons vandring i sej själv, från en kris i början till en ljusning på slutet, berättelsen om en livskris. Jag ska ge min tolkning, den berättelse jag hör.
Det börjar framför TV'n, hjälten zappar mellan kanalerna ("Intro"), men stänger av TV'n och känner ensamhet och tomhet, den stora meningslösheten i att ägna sitt liv åt att uppleva andras liv genom en "TV-bild".
Hjälten flyr från TV-rummet, ger sej ut på stadsvimlet, minglar, träffar någon på dansgolvet och vill ha med henne hem på spårvagnen, "Blå linjen hem". Han söker någon när han är ute "bland alla människor", tycker sej hitta någon, men det är bara en illusion och han känner sej bara ensammare. (Kanske han bara minns, tänker tillbaka på festerna, men jag vill hellre tänka mej honom ute på dansgolvet.)
Ragga på krogen, vara på inneställen, det är att leva som hans TV lärt honom. TV'n har lovat honom lyckan, men han känner att allt han blir är en "kung av fantasi". Tvivlet blir allt starkare, insikten att någonting är fel, att han lever i en bluff.
Hjälten kommer hem på något sätt, bakfull, och är ensammare än någonsin, och har "onda aningar och vin". Tvivlet kulminerar till en kris, och nästa dag ägnas åt självrannsakan. Vad var det jag var bra på? Hjälten finner att han mest vill kunna en massa som han inte kan, men kan kan spela "underbar". Var är hans plats i "vinden och historien"? Var passar han in i sammanhanget, i den värld som TV'n visat honom? Vad är meningen med alltihop? Han vill att det ska finnas en mening.
Han kommer fram till att den värld han ser, den värld han lärt sej se, är en hård, kall värld. Han söker värme hos hans föredetta Ellinor, ringer upp henne och vill tala om den kyla han känner, "Så mycket kallare, Ellinor". Det är bara över telefonen, men nog finner han lite värme i hennes röst?
Men hon är långt borta, och han går ut på stan, och den känns kallare än någonsin, och han kallar den "Staden Kall". Trafiken dånar förbi, fylld av fordon med människor som han inte vet nånting om.
Han ser en annan människa ute på gatan, en annan människa som lider av kylan. Det är faktiskt Ellinor. De byter några ord, blygt och försiktigt. Han vågar inte söka hennes värme fast han anar att hon söker hans. Deras förflutna ligger i vägen och de skiljs åt igen. Han går hem och lägger sej, längtar efter Ellinor och somnar i ordlös sorg, i en "elegi till ett brustet hjärta".
När han vaknar är han nykter, och mår bättre. Han funderar på om han verkligen ska ta så allvarligt på det hela. Hur man än "vänder och vrider" sej om så är man ju en del av nånting större, av ett stort sammanhang. Kanske man skulle ta sin del av det i stället för att bara tycka synd om sej själv?
Han känner att han bara rivit ner, förstört, förbrukat sitt liv, men tänker att det är dags att ta tag i sej själv. "Bygg upp" säger han till sej själv. Det kommer att gå. Hans ögon öppnas och han ser framtiden an med tillförsikt igen, och anar att kanske hans Ellinor kan vara en del av den igen, för nu har han hittat styrkan att göra vad han vill.
Han sätter sej ner vid skrivbordet för att skriva. ("Outro") Vad skriver han? Brev? Sånger? En bok? Det vet vi inte, och det spelar inte så stor roll. Det viktiga är att han nu har bestämt sej för att göra, att skapa, att vara, inte gömma sej i sej själv eller leva i andras klyschor.
Och det hela slutar i en ljusnande gryning fylld av hopp. Hjälten öppnar ögonen, har lämnat TV'ns falska illusioner bakom sej, och bygger upp ett liv på sina egna villkor. Han lämnar Staden Kall bakom sej och ser en varmare värld som faktiskt finns där ute.
Detta är handlingen i "14 dagar i Staden Kall" som jag uppfattar den. Du kanske uppfattar den annorlunda, Dick tänkte den säkert annorlunda på många punkter (speciellt första halvan tror jag). Det är en del av tjusningen i en bra text, att det ska finnas innehåll, men ett visst utrymme för personlig tolkning. Ta inte min tolkning som en definitiv karta, utan glöm detaljerna och gör din egen. Jag har inte tolkat låtarna som olika dagar som skivans titel föreslår. Det kanske man kan. Och läs för all del "breven" i konvolutet för ledtrådar till din egen tolkning.
Dick har nämligen lyckats med någonting ovanligt: Att göra en konceptplatta där man som lyssnare kan följa konceptet med behållning, där det finns en röd tråd, där låtarna inte bara är enstaka låtar utan det är en helhet som ligger precis rätt i den ordning det ligger, men ändå med utrymme för personliga tolkningar.
En liten kommenar till till de fyra "kapitlen" ovan. Om du läser Dicks egna kommentarer till hans tidigare skivor så skulle jag kanske ha döpt "del 1" till "Århundradets fest", och del 2 till "Bara något jag skrev". Här skildras alltså dessa delar en gång till, men med minst lika bra låtar och utan tveksamma spår som stör. Det känns ganska uppenbart att det finns mycket självbiografi i det hela.
Skivan är utsökt varierad, går mellan hårdrock, pop, visor och ballader, och genom alltihop går Dicks förstklassiga visröst och hans tvivlande texter. Det finns sköna visor som "Onda aningar och vin" såväl som rockstänkare som "Underbar" och "Blå linjen hem". Melodierna är genomgående övertygande. Texterna har enstaka lustiga ordval, men det är ganska få. (Tyvärr finns ett väldigt tidigt, det lite krystade ordet "eskapism" i öppningsspåret.) Det slår mej att när jag vill utse bästa spår så är det väldigt många som vill vara det. Det finns nämligen väldigt många bra spår. Nej, skivan är en helhet. Jag skulle väl inte sätta på "Vinden och historien" som enstaka spår, men som en del av plattan ligger den på samma sätt som vissa "tråkigare" spår på en Pink Floyd-skiva: Spåret hör till sviten även om det är lite plattare än andra spår.
Övriga medverkande förtjänar att nämnas. Grabbarna i Lucidor gör ett bra jobb, och vi hör Michael Nystås, Charlotte Nilsson, Peter Trygg... och en hel rad till inklusive Dicks son Adrian.
Och skivan är faktiskt lysande! Tidigare har Lundberg gjort en massa enstaka låtar, men skivorna har knappast hängt ihop, de har sällan varit enheter som man kan känna ett sammanhang i. Han har bara fått till det där riktiga flytet en gång tidigare, och det var mest tur, med Augustisånger. Men detta är inte ett gäng låtar i nån mer eller mindre godtycklig ordning. Det är en enhet, en musikalisk, symbolisk pjäs, mycket tack vare Introt och Outrot som knyter ihop och hjälper lyssnaren se linjen i handlingen.
Hade skivan gjorts av en erkänd artist hade den alla gånger nominerats för en Grammis. Nu vet vi hur det är, Birdnest har inte polare i juryn, den kommer inte ens att diskuteras. Kanske mixningen inte håller riktigt den kvalitet som den hade fått om den producerats med miljonbudget. Det kommer väl de "stora" recencenterna att såga den för, om de inte sågar den utan att ens ha försökt förstå berättelsen, eller inte ens sätter på den. Spelar roll. Som det står i ett av "breven": Låt hundarna pissa! Vi som tar oss tid att ge Lundberg en chans ställer den bland "mina bästa skivor". Det är Lundbergs bästa, utan vidare, och bättre än väldigt mycket annat också! Inom visgenren är det en given vinnare!
Årets visplatta!
Detta är Mama Viols fjärde skiva. Förra skivan, "Visor för världen", var en riktigt bra skiva, så kraven på den här blir därmed ganska höga. På det hela taget infrias förväntningarna. Det är trevlig visrock i fyrmannaband med många eftertänksamma och genomtänkta texter. Texterna är mycket livsfilosofi och en del socialrealism. Det blir sällan speciellt lustigt, snarare ganska allvarligt, men snarare tänkvärt än ledsamt.
"Jag tror jag börjar tappa tron" är ett klart värdigt öppningsspår, kanske plattans bästa låt. Idén är lysande, om hur ens värderingar kan ändra sej när ens livssituation gör det (på grund av egoism) och genomförandet är bra och landar som en av Mama Viols bästa låtar någonsin.
"Uppväxtresan" är så klart om att växa upp, Liten Pojke som blir en vuxen man. Hyfsad, fast jag tycker att temat skulle göra sej bättre i stillsammare form. Texten har potential att vara väldigt nostalgisk, men musiken matchar inte.
"Stadens fåglar" är sången om Gubben Svensson som inte passar in i stadsplanen. En tango, bryter av fint, och passar temat perfekt, och en giftig text. Bra låt! (Ni som har "Julskivan" från förra vintern känner igen den därifrån.)
"Drömmen om en bättre värld" är en känga mot det ganska vanliga vistemat om ens egen personliga drömvärld. Ta nåt vanligt och vänd det bakochfram, det är godkänt om än inte lysande.
"Status Bar" är fortsättningen på "Loser Bar", och är skönt dyster betraktelse i långsamt gung. Andra kandidaten till "bäst på skivan" och kanske den mest smittsamma melodin.
"Parkbänk" är väl en nyinspelning av en gammal låt från "Sprej"? Inte fel, för den skivan har så mycket sämre ljud än de nya. "Gubben Svensson" är med igen. Borde den inte legat före "Stadens fåglar"? Trevlig, men "fåglarna" är lite vassare.
"Kickar" är om vad som känns bra. När åren går blir kanske inte de där kickarna så lätta att hitta längre. Mysig. Det var ju tur att Martin hoppade över rimmet på "ljuva". Annars hade det blivit nåt i stil med "kyssar så ljuva som när du hade snuva".
"Profit" faller platt i samlingen. Texten är på tok för pekoral, under normal Mama Viol-standard, och melodin kan inte hålla upp det hela heller.
"WAP-klar" lämnar jag utan kommentar. Varför det, tro? Jo, det vet ni väl?
Det hela avrundas med "Far och flyg", som har ett rejält tilltaget intro. Modigt och lyckat. Låten handlar om att fly till eller från, dvs både om att flytta hit eller härifrån. Hyfsat, fast till stora delar lite självklart. Kanske den skulle legat först för introts skull, men "tappa tron" är ändå strået vassare.
Hela plattan är fläskigt arrangerad utan att kompet får dränka sången. Den känns välmixad och producerad. Lättlyssnad. Möjligen kan man invända att arrangemang, melodier och ljudbild är relativt konventionella jämfört med Tom Nouga (nedan).
Jag har tidigare kritiserat Martin och Mathias för att lägga sångstämmorna för lågt, men av någon anledning stör det mej inte på den här plattan. Antingen har de höjt något steg, eller så har jag vant mej.
Omslaget, till slut, är orginellt och kul, en hög bildskärmar med bilder av Mama Viol på. Bilden är förstås bearbetad. Låtindex, däremot, är gräsligt. Det ska likna en avfotograferad datorskärm, och är helt enkelt riktigt oläsligt. Om jag skippar mina fördomar om vad det borde stå så läser jag till exempel att "Nntniaa Flusnas" har skrivit melodin till "Kickar". Så tydligt är det! Ja, det är i alla fall närmare det än "Mathias Olsson".
En bra skiva hur som helst, och om den säger jag "bättre sent än aldrig" eller kanske hellre att
Det är aldrig försent (för Mama Viol)
Genom ett fönster skymtar vi en katt som tittar ut. På skivan sitter en etikett med ett kollage av Tom Nouga-bilder. Det hela ger ett personligt och väldigt seriöst intryck.
Det är nåt speciellt med Tom Nougas låtar. Jag sätter på skivan och undrar om han verkligen ska kunna överraska mej igen, men det gör han. Bland det här dussinet låtar hittar jag ett par av mina riktiga Tom Nouga-favoriter blandade med både ovanliga och vanliga Tom Nouga-låtar. Nu är bara en "vanlig" Tom Nouga-låt nånting ganska udda om det kom från vem annars som helst.
Första låten är nog så egen. "Hiroo Onoda" handlar om japanen som hittades många år efter krigsslutet, som fortsatt leva i krig fast det var fred. Om man inte hört talas om detta förr kan man nog bli lite ställd. Bra tema för en låt, men texten gör inte så mycket mer än konstaterar fakta, och musikaliskt är den inte bland det intressantaste. Inget fel på den, men inte skivans topp precis. Hade den berättat historien lite mer ingående hade den kunnat nå högre höjder.
Historien om Hiroo Onoda är hur som helst intressant i sej. Han stred på Lubang i Filippinerna, och flydde in i djungeln med tre kamrater när amerikanerna tog ön. Han kapitulerade först 1974, två år efter att hans siste kamrat, menige Kozuka, dödats i strid med Filippinsk polis, och två år efter att en annan japansk soldat vid namn Yokoi kapitulerat i Guam. Yokoi hade dock förstått att kriget var slut (men vågade inte komma fram), vilket Onoda och hans kamrater inte förstått. Läs mer här och här.
"Ingenmansland" är ett tema som Vysotski också behandlat. Här är Tom Nougas sång på ämnet, en nästan märkligt snäll låt för att vara han. Delar av texten är lite krystad: "för rätt för att va fel" etc är en lek med ord som inte riktigt övertygar i ämnet. Slutsatsen blir som förra låten, inte riktigt en låt man minns. Ett plus för att avslutningen går över i ett annat tema.
"Treblinka lilla stjärna" börjar med en inspelning som jag undrar var den kommer från, med någon som hävdar att judeutrotningen aldrig ägde rum, och att det är ju bra. Det är förstås vad låten handlar om, hur spåren och minnena försvinner. Titeln är fiffig, låten är en lustig blandning av rock och lite "Blinka lilla stjärna" (eller vad det nu är), fast det är lite en besvikelse att det är tredje låten med ganska lättvindig text.
Så långt är det visserligen inte dåligt men inte heller några lysande låtar. Lyckligtvis är det här plattan lyfter och det följer en hel rad riktigt bra låtar.
"Credencemonstrena anfaller" är en kanonlåt som jag bara har en sak emot: Snälla, orddela inte titeln. Låten handlar om fulla personer i publiken som önskar Creedencelåtar, och skildras i bra detalj, och inte ett dugg snällt. Texten ger en elak och trovärdig bild av dessa lulliga krogkvällar. "Kom loss, kom loss, spela Creedence nån gång!" sluddrar de utan att veta riktigt vad de ber om.
"Bara skin" (ska det inte vara skinn?) handlar om vem vi är. Vad är vi utan kläder? Det här är tonsatt poesi, livsfilosofi, funderingar om våra utanpåverk, och bra sådan. Musikaliskt är den också bra, med en refräng som bryter av rejält mot verserna, där nån slags pianokomp kommer in och ändrar tempot radikalt.
"Det omogna" är om mognaden, och om den är så önskvärd egentligen. Liksom förra låten är det lite djupare funderingar om våra liv. Lyckad låt. Liksom den förra byter den mellan två olika teman och kompstilar.
"Rosenrött" är ett toppspår, skivans bästa? Den växlar mellan "mörka" och "rosenöda" tongångar med ett snett leende. Grundtemat är i nån skum takt som jag inte riktigt kan klura ut (11-takt tror jag) medan det "rosenröda" är rättfram dansbandslunk. Kontrasten är fullkomlig och oerhört komisk. Samtidigt finns det helt klart en djupare tanke bakom, frågan om vi försöker gömma något bakom glättigheten och de enkla lösningarna.
Mitt bland alla rocklåtar med mer eller mindre giftiga texter kommer överraskande "Kulturbidrag", en instrumental låt med stark folkmusikton, för tankarna till Mellaneuropa nånstans, övergår efter ett tag i mer elektronisk musik. Bryter av fint mot övriga låtar, en mysig låt som möjligen kan kritiseras för att den är lite malplacerad, men nej, det tycker jag inte. På en Tom Nouga-skiva kan nästan ingenting vara för udda.
"I professor Balthazars stad" känns relativt blek efter samlingen ovan. Att önska att "trollkarlen" professor Balthazar (en figur från min och Toms barndom som nog är rätt bortglömd hos de som är några år yngre) skulle hjälpa oss känns som ett lite krystat tema. Låten är bäst i början, där introduktionen ställer ett par lovande frågor. Sedan övergår låten mer i nån slags kärleksfullt porträtt av de enkla lösningarnas man, och där tappar låten djup.
"J&M", här blir det klassisk snabb hårdrock om två stora tänkare. Låten vill inte tala om vilka de är, men det är helt klart Jesus och Marx, "de två som tolkats allra sämst", "missförstådda, förrådda". Det handlar om allt förtryck som gjorts i deras namn. Man blir inte ateist för att man tycker Jesus hade fel, utan för hur han tolkats, det är ett av de budskap jag hör i sången. Synd att den öppnar med dagens nödrim, "folk-smolk". Med lite ambitiösare textbygge hade det kunnat bli en klassiker, men nu är det mer gitarrhanteringen som känns viktig.
Plattan avslutas med två låtar som inte är speciellt fräcka och som känns djupt allvarliga. "Rallarsång" hyllar rallarna. En mjuk, skön melodi med stillsamt komp i låtens första halva, som först efter ett tag övergår i lite tätare komp. Textens upplägg är bra, med byggandet i början och rivning på slutet. Det är ett dystert och nostalgiskt minnesmärke över en epok som på många håll tagit slut. Eftersom Tom är från Finspång ser jag gamla Hjortkvarnsbanan framför mej, sista delen av gamla smalspåret till Örebro, ett av Östergötlands sista smalspår som efter många års förfall revs upp för ett antal år sedan.
I avslutande "Fönster" går Tom Nouga genom ett bostadsområde och blickar upp mot fönstren och funderar på allt som kan hända där innanför. Det är en stillsam, lågmäld låt. En tjusig låt och ett fint slut på skivan.
Det som är bra är generellt sätt det som brukar vara bra på Tom Nouga-skivor. Det är välgjort, genomtänkta arrangemang och bra texter med många ovanliga teman. Låtarna "Creedencemonstrena anfaller" och "Rosenrött" står ut genom att vara lite elakare än vanligt, såväl som att texten går igen mycket starkt i musiken eftersom det är låtar om musik.
Som jag sagt förr så är Tom Nougas svaghet perfektion. Det är lite för perfekt. Hans röst är klockren, inte opersonlig men saknar de nyanser som ger den riktiga känslan. Även kompen är så perfekta att det är lite för bra. Det blir också klara likheter mellan låtarna när en och samma person arrar alla. Risken är stor att det blir en smula tråkigt. Det ställer krav på att låtarna är bra.
Men... det är de. Det finns flera låtar som utan vidare står för sej själva, det finns bra variation i text och hyfsad variation i ljud. Det blev en bra skiva den här gången också, minst lika bra som de tidigare.
Det finns ett par saker jag skulle vilja att Tom funderade på för kommande låtar/skivor: Dels, se upp med krystade ordvändningar. Det finns en del här och var, och de stör när de tittar fram i kritiska ögonblick (som i "Rallarsång", där formuleringen "de går mot slut" helt enkelt inte känns korrekt). Dels, jag har en känsla av att ljudet är vasst. Det är lite jobbigare för öronen att lyssna på denna än på Mama Viols. Till slut så tycker jag att låtordningen inte blev bästa möjliga här, eftersom jag tycker de första låtarna var en smula svaga, och man ska alltid börja starkt, men det kan ju bero på vad Tom ansåg var starkast också.
Skivan är hur som helst bra, med flera av Tom Nougas bästa låtar.
Schpela Creedence!!! (inte)
Detta är Fredrik Johanssons första platta i enbart eget namn på närmare tre år. Däremellan finns de tre "Humanisterna"-skivorna, fyra med liveskivan. Detta är inte en fortsättning på det Fredda gjorde innan, utan bygger vidare på "Humanisterna", med låtar som är politiskt färgade mer med att skildra livsöden än med pekpinneåsikter.
Precis som Tom Nouga och Mama Viol har Fredrik Johansson flera skivor bakom sej, och en viktig fråga blir om den nya kan överträffa de tidigare. Till att börja med är skivan huvudsakligen vad vi väntar oss, skramlig progg blandat med visor.
Först ligger ett kort "Intro" som i princip är kompet till "Hit the road, Jack". Den sätter inte riktigt den start som jag tror att den är tänkt att göra, men ambitionen är lovvärd. Nu är den mest en liten överraskning i det att man inte riktigt väntar sej pianoklink. Kanske nästa skiva skulle kunna få ett intro som helt enkelt är en omarrangering av en Johansson-låt?
"Det finns mycket man kan göra här i livet" är en rättfram festlig låt som är gjord för att dansa till på spelningarna, en medryckande låt av den sort som varit obligatorisk på alla skivor sedan "Man ska va nöjd". "Festa på bara" är budskapet, för även om man kan ha ont i håret på morgonen så var det nog värt det. Man ska se till att ha lite roligt när man kan?
"Visa till Svensk Kassaservice" är en stillsam visa om förvirringen och saknaden efter en av de få institutioner som man trodde var evig och pålitlig. Sådär riktigt vass blir den inte.
"Promenad i vårsolen" för tankarna till Povel Ramels "Strosande", ett bekymmerslöst vykort. Det är nån slags "Varm och glad". Kanske man ska se den lite som en Rönnerdahl-hyllning?
"Hon skulle gå" är en rivig sak om kvinnomisshandel som varit given på spelningarna ett tag. Liksom "Det finns så mycket man kan göra här i livet" så är det dansvänligt trots allvaret. Ljudet känns inte riktigt så bra på den här. Är det rentav en liveinspelning?
"Pär Misär funderar på döden" är en trevlig liten sång om döden, glest kompad och med ett rakt positivt budskap. I sin enkelhet är det en av de bättre låtarna på skivan.
"Alla bara luras" för tankarna till Stefan Demerts (översättning) "Luring". På grund av associationen skulle det suttit bra med nån vassare slutpoäng. Musikaliskt är den käck och svängig, roligare än "Hon skulle gå", med en rak och enkel melodi som är lätt att ta till sej.
"Mellan mina persienner" är en mysig visa i stil med Suzanne Vegas "Tom's Diner", men utan att likheten blir störande. Här dyker det upp en del kreativ rimteknik. Raden "Stallone får en miljon för en kalkon" är riktigt fin, och det finns fler, som "bråkar om en struntsak på nåt ölhak". Låten är också som helhet en av skivans absolut bästa, en låt som står ut. Bra text, trevlig melodi, och ett stilbrott som ger en för skivan viktig utflykt i lite nya musikaliska områden.
"Måndag morgon blues" är en icke-orginell titel som överraskar med att inte alls vara en skämtsång utan bara är om att dra sej och inte orka till jobbet en måndag. Kort och enkel, kanske lite väl enkel, men mer personlig än väntat.
Med "Lasse Lagoms nykterhetsvisa" är vi tillbaka på "standard-Johansson", om än ganska lungt kompat som sådan. Inte speciellt intressant, men visst funkar den. En alldeles för stark tamburin stör ljudbilden.
"God dag och god morgon på er gott folk" är väl knappast i höjd med övriga skivan? Ett kort, förglömligt spår utan nåt speciellt övertygande att berätta. Finns det ett budskap så går det inte fram.
"Pär Misärs sommarvisa" är en stillsam dyster sak om ensamheten, en skildring som lyckas bli gripande där Pär Misär cyklar runt byn, avundas Medelsvensson som i alla fall har nån att vara med. Den hade gått att ta längre, men den funkar.
"Tvåtusentvå" är en skoj "gubbrocklåt" som bara osar 70-tal från första riffen till slutet. Bakom det glada retrostuket ligger en text om hur det känns att ha klassträff många år efteråt, en text som inte alls är så skämtsam och glättig egentligen, och det är det som gör låten komplett. En av skivans bästa! Låten kunde möjligen varit en smula tydligare på vad den handlar om.
Sist ligger titellåten, "När natt blir till dag i Jantestad", som inledningsvis ger starka Olofsman-vibbar, en romantisk/erotisk sång som inte har speciellt mycket med "Jante" att göra. Det är väl egentligen slutklämmen som gör den, "Lägg undan politiken du, till förmån för erotiken nu".
En sak som jag var lite orolig för var att den lite småråddiga ljudbilden som gällt på spelningarna på sistone skulle slå igenom på skivan. Det gör det inte. Det är trevligt mixat, och de nya ljudkomponenter som man hör här och var slår inte igenom mer än de ska.
Omslaget är i Fredda-tradition ett snyggt tryckeri-tryckt 12-sidigt häfte i svartvitt, med foton på Fredda och ett par målningar. Ett plus för att texterna finns med. Fredda sjunger tydligt och är mixad så att han går fram, så behovet är mindre kritiskt än hos många andra, men det är likafullt bra. Ackord hade väl varit ännu bättre.
En svaghet med skivan är att många låtar har ganska lite text och inte lyckas berätta speciellt mycket. Flera låtar, som "Måndag morgon blues" och "God dag och god morgon", stannar vid en tanke och utvecklar den knappast. Lyckligtvis finns "Mellan mina persienner" och "Pär Misärs sommarvisa" som fixar det mycket bättre, samt "Tvåtusentvå", och helheten sitter som en trevlig Johansson-platta. Det är inte den bästa nånsin, till det skulle det behövas lite fler låtar som går lite längre. Tillåt dej att vara lite elak ibland, berätta lite mer historier och ta risken att gå lite närmare pekpinnarna, att lägga fram lite åsikter! Det skulle inte skada med lite "han vallar får" på nån låt, som "Alla bara luras" men lite vassare?
Plattan är i alla fall en godkänd fortsättning på Johansson-historien, och:
En ljuspunkt i höstmörkret