Jag hittade några lovande plattor på svenska på skivrea, och även om de nog har recenserats av andra så kan det ju vara värt att skriva några rader. Följande skivor ingår:
Pites kultband Euskefeurat är borta, men Ronny Eriksson, Euskefeurats sångare och låtskrivare, är inte bara stå-uppare, utan gör fortfarande musik, tack och lov! På "Vem lurar vem?", som kom härom året, har han slagit sig ihop med ett band med namnet Ramblin' Minds. Tråkigt bandnamn, men det "skall" ju ofta vara så - hellre ett töntigt engelskt namn än ett fyndigt svenskt? Nåja. På grund av det helt annorlunda bandet är "Vem lurar vem" musikaliskt mycket olik Euskefeurat, men texterna är inte fullt så lång från. Några toppspår:
"Livet", svängig mörk humor om hur livet inte riktigt är vad det borde vara fast man har det bra. Den påminner lite om Blå Hästs "Pizzerian" och varför inte Tom Nougas "Var det livet jag såg"? "I min bil" är lite åt samma håll, med frågor om livet och dess gång.
"Farfars gård" är ett spår som ligger nära Euskefeurats "Det är hit man kommer när man kommer hem", nostalgin över de gamla hemtrakterna som man kommer så sällan till efter att de gamla gått bort. Gripande!
"Jag tycker synd om mig" är kul, där Ronny önskar att han inte alltid behövde ha sig med för han är så less på sig.
Det finns några spår som inte känns så intressanta. Öppningsspåret "Borde ha tänkt mig för", titelspåret "Vem lurar vem?"och "Utanför min dörr" är ganska enkla han-och-hon-låtar om otrohet och knackiga förhållanden, lite väl lösa i hullet för att beröra och inte fyndiga nog att skratta åt. Det landar farligt nära enkel dansmusik.
Men det finns guldkorn även på romantiksidan. "Om och om och om och om igen" är fin, riktigt fin. "Sviken av dig" är intressant för sina liknelser med hur han känner sig när han är "sviken av dig". "Tänk om" är också speciell, den medelålders mannen som skaffar sig en ung och vacker tjej - bara för att kunna gotta sig åt vad hans före detta skall tänka!
"Skuld" är nog det roligaste spåret på skivan, där Ronny skadeglatt sjunger om vilka skuldkänslor sångens "du" skulle få om han plötsligt skulle dö. Avslutande bagatellen "Min fru" är ett rakt skämt som man gott skrattar åt.
En svaghet med plattan är ljudet. Det är av nån anledning lite för hårt ljud från instrumenten. Det känns lite över-arrangerat, blir lite stelt, kallt, mekaniskt och därmed inte speciellt behagligt att lyssna på. Det kan ju vara stilen, att Ramblin' Minds stil, som påminner mig om en del amerikansk musik utan att jag vågar namnge stilen, skall låta så. När jag först hörde plattan satte jag mig i sinnet att inte såga bara för att silen inte är Euskefeurat, men det låter lika fullt inte behagligt.
Så tidvis är plattan en fröjd för en Ronny Eriksson-älskare, men en del låtar är väl platta och musikaliskt känner jag för det mesta ingen större entusiasm. Det är lite för få spår som är riktigt roliga, men Ronnys norrlandsdepp sitter bra.
Ronny har varit roligare, men har sina ljusa stunder även här
Den här plattan är rätt gammal, från 1995, så den är väl inte mycket till nyhet.
Låt oss börja med det som är bra. Texterna är helt OK, ofta med utmärkta uppslag. "Ful ska du va" lyckas bevisa att det är bättre att vara ful än vacker. "Familjen Global" ifrågasätter globaliseringen. "Så ska vi inte ha det" handlar om hur svårt det är att få sitt förhållande att bli så bra som man tycker det borde. "Farfar var en lärd man" är en gnutta livsfilosofi, åtminstone bitvis bra idéer. Tyvärr går texterna sällan riktigt i mål, så de riktigt fiffiga poängerna uteblir. Inga mästerverk precis, men några hyfsade texter i alla fall.
Tyvärr är skivan lite för tråkig, musikaliskt. Texterna vill en del, men inramningen lovar ingenting, mest bara rockochrollar på, och det gör det svårt att följa med. Musiken vill inte lyssnas, bara skvala, och sången är hemskt klyschig, sångaren försöker tydligt låta precis som någon annan (Lundell?), uppfylla nåt inbillat ideal i stället för att vara sig själv. Musikaliskt är nog "Ful ska du va" den bästa, och "Solen" är rätt skön bortsett från refrängen. Sämst är "Velat", där fjantig musik kombineras med en töntig text och det blir riktigt dåligt.
Så, tyvärr, det här är svårt att verkligen lyssna på. Ett bra försök, Petter Glyt, men lite mer personligthet och lite mindre standardmässigt skval behövs innan det lyfter. Hade det varit en hembränd amatörplatta så hade den varit OK om än lite musikaliskt enkel, men i butik... nix.
Hyfsade texter men med tråkig inramning
Detta är utan tvekan längsta skivtiteln hittills bland mina recensioner. Den här plattan köpte jag på ren chansning på en skivrea. Plattan är ändå rätt ny, från förra året. Jag väntade mig inte så mycket, hade snuskvarningsflaggan högt. Så jag lyssnade, och blev glatt överraskad.
Senare har jag fått höra att ett par av spåren finns på en gammal vinylsingel som är en riktig hit, förutom, så vitt jag vet, på hitlistorna. (I första versionen av den här sidan kallade jag den "undergroundhit", men det ville Mats inte gå med på eftersom den sålt bra och är mycket känd.) "Varför är det så skönt att knulla bakifrån?" är den stora hiten, används av discjockeys på danser, inte sällan som obligatorisk avslutning (t.ex. på studentställen), där dess mjuka inledande tongångar invaggar paren i den schablonartade tryckarens bekväma famn, för att sedan visa sig handla om nåt ganska pinsamt... och till på köpet har den en poäng som gör att jag inte vill avfärda den som billig underlivshumor! Detsamma gäller "Från sida med ena benet upp". Det enkla skrattet fastnar lite i halsen när bitande ironi hugger tag. Det är lätt att sjunga plumpt om sex, men Mats har i dessa två hittat nåt som är orginellt och roligt.
Två spår med kreativt hörvärt snusk, det är OK, men lyckligtvis har Mats haft omdömet att inte försöka krysta fram fler på samma tema. Plattans övriga åtta spår är på andra teman, och det finns det några till som är klart minnesvärda. "Är du nöjd med din hjärna" är ett bra uppslag som gjorts a cappela med gott resultat. "Den paradoxala logikens princip" är också kul, humor med en tanke bakom, och för stilmässigt tankarna till Wille Crafoord. "Omöjligt humör" är jag lite mer kluven inför. De talade passagerna går inte hem riktigt.
"Den utblottade yuppien" låter som svensktopp, vilket ger en fin kontrast mot den makabra texten. Den är rätt bra, fast är kanske lite fel i tiden. Texten är klart vass, fast på något ställe spretar det lite för vilt och låter lite som så som Eddie Meduza skriver låtar ("ja nu sitter våran yuppie och skakar galler, galler-galler på sluten psykiatrisk avdelning..."). Just den sortens rader blir bäst om man sätter dem med skärpa i stället. Den hade mått bra av en slipning.
Vissa spår orkar jag inte försöka tränga in i, som "Ingen sprit", "Spela boll" och "Ingen é så glad". Det kanske finns en del poänger, men de känns enkla. Å andra sidan är "Ingen é så glad" en skojig låt med latinska rytmer, även om texten är lite "Skrytvalsen". Apropå texter som är lite gamla uppslag så är "Tycker du om mig" lite samma sak som Hasseåtages gamla låt "Kärlek är ingenting att ha" (sjungen av Sonya Hedenbratt), och jag är inte säker på att den här kommer längre.
Jag har bytt E-post med Mats, och han förklarade att han inte var helt nöjd med plattan, att den blev lite "stel" för att inspelningarna gjordes lite för hastigt. Så illa blev den nu inte. Plattan är en liten uppsamling av låtar som Mats skrev för ganska länge sen (10 år sådär), vilket förklarar varför "yuppien" känns lite i fel tid.
Musikaliskt är plattan kul. Den rör sig ledigt mellan många olika stilar, från de långsamma "tryckarna" i början, till både a capella och ganska funkiga spår. Den känns proffsigt spelad.
Plattan är lite ojämn, och texterna håller inte samma klass som de bästa i genren. Mats påminner stundvis lite om Tom Nouga, fast når bara stundvis samma textnivå.
Totalt var skivan en positiv överraskning. Alla som önskar att de hade den gamla vinylsingeln skall självklart skaffa denna platta. För oss andra är den en kul platta med en hel del överraskningar - fast skaffa "Pengarna eller lådan" först!
Hörvärt snusk och kullerbyttor