"Underjorden" heter till vardags "Filmsalen" som numera i första hand är en liten teaterscen. Här spelade band med trummor, samt några till. Salen är relativt bra för band, för biografsätena dämpar lite så man slipper den totala akustiska rundgång som caféet ibland haft. Högt blir det förstås, och vi påminde om öronproppar vid flera tillfällen. Fast först var det lugnt. Jag öppnade inför en liten skara.
Dick har bidragit med lite kommentarer, men jag skulle önska mej lite mer.
Tedde och Musse bänkar sej när jag ska spela. Ja, lite fler fanns det, men många var det inte.
Enda bilden på mej.
Jag var inte precis i nån bättre form, snarast utschasad efter att ha fixat med lite för mycket inför kvällen, så det var ganska lämpligt att ligga först. Tyvärr lyckades jag inte precis fylla lokalen tills Peter Olofsson skulle på, så han fick starta för en lika gles skara, men efter hand byggdes det upp lite publik under hans spelning.
Peter har (som vanligt) en del helt nytt material, som ska med på nästa skiva.
Peter Olofsson jagar ambitiöst spelningar, och redan idag (lördag) är han i Uppsala och spelar. Låtarna är dystra, ibland på gränsen när det handlar om självmordstankar. Jag ska gräva upp minidiscen och kolla lite närmare vad han spelade när jag var ute och sprang.
Mot slutet av Peters spelning började det äntligen bli hyfsat med folk i Underjorden. Det kanske var kombinationen att Peter höll kvar de som vågade sej ner, och att bandet efter hade varit duktiga på att dra med folk.
CayLee, Kitana & Ana
Detta är alltså ett band med enbart tjejer, med sång, gitarr och percussion. Jag minns inte vad de andra två heter, men percussionisten är Anna Gideonsson. Det är första gången på hela två år som hon spelar på Elsas Hus.
Här är en bra bild som jag tycker förmedlar spelglädje!
Apropå Anna, en extra medalj till henne för att hon skötte ljudet en mycket stor del av kvällen! I början var det en kille vars namn jag missat som tog hand om ljudet, men sen hoppade Anna in. Tack vare det slapp jag försöka befinna mej på för många ställen och det hela fungerade.
Sen var det dags att göra bandrigg. Det var en planeringsmiss, för det var meningen att åtminstone trummorna skulle hit redan fem, men så blev det inte.
Trummorna är för övrigt Jockes! Det var riktigt "knytkalas" på utrustning, och Jocke ska väl ändå ha största medaljen där.
Det blev en måttlig försening på grund av detta, men inget som drog iväg.
Anders med Fredda straxt bakom.
Pianisten kommer jag som vanligt inte ihåg vad han heter. Det kanske står i någon tidigare rapport, men inte i den förra i alla fall. Snälla, upplys mej om sånt!
Trumpetare och trummis skymd av Anders gitarr.
Hela gänget.
Till slut hittade jag denhär charmiga motljusbilden, tagen med nattläge på videokameran.
Publiken syns knappt i dunklet, om man inte just använder natläge. Sätena är fortfarande röda!
Jag kan inte säga mycket om CayLee, Kitana & Ana eller Anders spelningar, för jag var mest i logen och passade mina busiga barn. Sedan for Eva hem med dem, och då kunde jag röra mej lite friare, och hörde det mesta av Dicks spelning. Dick Lundberg & el Lucia, förlåt, Lucio, tog faväl av några av sina gamla örhängen, och resultatet var en spelning som går till historien! Dels är den väldokumenterad, filmad minst en och en halv gång, kanske inspelad på minidisc (fast det vet jag inte än), och inte minst väldigt bra!
Bandet var Dick och gamla Järnjungfrun förutom basisten (Mats Wernersson brukade det vara). Ett stort plus var bandets fjärde medlem, trädockan Ingrid! Dick skojade flitigt om hennes "insatser", och gav med dessa tämligen enkla medel spelningen en krydda som vi andra ska tänka på. En spelning är inte bara låtarna. Låtarna är stommen, men man kan lägga mycket på den. Ingrid lade till humor och en röd tråd.
Här har vi hela bandet (förutom Ingrid), Dick, Samuel Öjring och Tomas Nilsson. Förutom de klassiska Lundbergarna spelades "Evil wind" från Sebu Cragus-tiden, men med svensk text, och blev "Ondskans vind".
Dick spelade alltså bas. Insåg han att han spelade "Teater Tellus" i en lokal som i första hand är teater? Passande!
Även musikaliskt var spelningen en njutning. Alla verkade motiverade och i form, och Tomas gitarrslingor lyfte visorna till sköna höjder. Låtarna, speciellt "Horn", fick flyta ut i improviserade utvinklingar, och det kändes så skönt otvunget och opretentiöst, fast det var bra! Sen ska man väl vara medveten om att det är ett rejält lager nostalgi som lyfter också, men allvarligt, Järnjunfrun tog aldrig ut svängarna så här -99!
"Conclutions" är ett band som bildats på Valla Folkhögskola, och vi ser att de har komphjälp av inte mindre än tre killar från Anders band, inklusive Fredda.
Här var jag inte inne så väldigt mycket (var mycket uppe och hörde Axels Trio och Jan Altsjö), men det jag hörde var trevligt. De sjöng både på engelska och svenska... eller var det inte värmländska eller nåt sånt? Jag tror att i alla fall en del av spelningen finns inspelad, men jag vet inte om jag eller Fredda har skivan.
Vad är det du står där och sjunger egentligen? Det var växelsång på gång här.
Sen var det Näsblod:
Näsblod är fullskalig punk, där det helt enkelt ska vara bullrigt. Jag vill gärna att någon "riktig" punkare skriver lite om hur det var, för även om jag uppskattar bra punk när den är inspelad så är levande punk lite för bullrigt för att jag riktigt ska klara av att tillgodogöra mej det. Lundberg kommenterar:
Näsblod var länge sedan jag såg och det har onekligen hänt mycket i bandet sedan dess. En hel del bra låtar levererades men bandets energi hade mått bra av några hoppande punkare längst fram och överhuvudtaget lite mer röj i publiken. Dristig och Tröst gjorde sitt bästa för att styra upp den biten men större delen av publiken förblev sittande. Filmsalen inbjuder till detta med sina sköna röda biofotöljer. /Lundberg
Sant. Det är ont om dansgolv i Filmsalen, om man inte trycker in banden längre bak.
Sist ut var Fredrik Johansson med sitt flytande kompband, som "flutit" lite sen sist, för här var det en del omflyttningar.
Viktor Levin på bas har vi sett en del, men Micke Tjäder på gitarr är nåt nytt i det här bandet.
Bröderna Blås, Erik och Gustav Sundström, har varit med för det mesta på sistone...
...men Magnus Axelsson på trummor är första gången jag sett! Och han ser ut att trivas!
Här fick jag nästan in alla på en bild, men Magnus är lite väl skymd. De rör sej så mycket att det inte är så lätt...
Hela gänget. Svårt att få med sex pers på en gång!
Dick kommenterar:
Fredrik Johansson ställde sitt eget motto "alla kan spela" på sin spets och intog scenen med en dittills oprövad konstellation. "Nu är det upp till bevis" funderade Fredrik innan spelningen men naturligtvis rodde han iland hela skutan utan anmärkning. Kanske var Micke Tjäder lite mer "försiktig" gitarrist än Magnus brukar vara så slutresultatet blev en spelning som faktiskt skramlade lite mindre än vanligt. Om det är bra eller dåliga nyheter beror på vem man frågar. Fredrik verkade hur som helst vara på topphumör och hade snäppet bättre skärpa i mellansnacket än vanligt. /Lundberg