- Äventyr, tänkte pojken. Det här var början. Jag följer efter dem, så hittar jag nog fortsättningen också. Och så smög han sig efter, så försiktigt han kunde. Hu, vad det prasslade och pep mellan kvistar och löv. Men pojken var inte rädd för det. Längst inne i mörka skogen låg trollens slott, som var ett grått berg. Och i en av bergets kamrar satt prinsessan fången, den vackra lilla prinsessan, som försvann när hon plockade blommor på ängen. Vid kammarens ena vägg fanns en altan med trappa upp och ovanför denna närmast taket en enda fönsterglugg, genom vilken en stjärna lyste. Här satt nu prinsessan på en bädd av mjuk mossa, vilket är hårt nog för den som är van att vila på bomull och ejderdun. Framför prinsessan stod ett bord med trollmat. Det var drakblodspalt och gyttjesoppa med grodben, det var rostade fladdermössöron och giftig bolmörtsgröt. Men inte kunde prinsessan äta sådant. Hon ville förr dö än hon smakade på den maten. Prinsessan vågade inte tala högt, men hon viskade till stjärnan om och om igen:

- Kommer inte älvorna snart. Kommer inte älvorna snart. Och just då kom älvorna, ett helt långt tåg. Och de svävade in genom fönstergluggen och kysste prinsessan på ögon och kind. Så gav de henne bär och frukter att ta, så mycket prinsessan ville ha. Och sedan tog de den otäcka trollmaten och svävade bort. Då knarrade gångjärnen på dörren till innerkammaren. Krak, krak , Och gamla trollmor flaxade in. Hon var fulare än stryk. Hon hade öron så långa som Store-brors, haka som Mellan-stors och näsa som Lille-brors.

- Hu! Sa hon. Hu en sådan otäck frisk luft. Jag måste hålla för näsan. Varför stänger du inte fönsterluckan eller kommer in i min kammare. Där är det skön luft. Där är det inte vädrat på tusen år.

- Jag tycker om att titta på stjärnan, sa prinsessan. Hon vågade inte säga att hon kvävdes av den skämda luften. Det tålde inte trollmor att höra.

- Titta på stjärnan, sa trollmor. Sådana dumheter. Vad är det att se på. Jag har min kammare full med silver och guld och ädla stenar. De ger bättre glans än en liten stjärna.

- Nå, hur är det med aptiten. Fortsatte trollmor och tittade i karotterna. Nej, en sådan duktig flicka. Hon har ätit upp all kalasmaten. Nu blir det ett trevligt oväder i morgon. Ha-ha-ha. Och trollmor flaxade omkring i kammaren och skrattade med full hals. Hon visste ingenting om att älvorna brukade bära bort trollmaten och ge prinsessan annat att äta.

Ska pojken springa efter älvorna, springa fram och försöka rädda prinsessan eller vänta och se vad som händer?