Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 9. Poetisk glansperiod 1875-1882 - Faustöversättningen. Faust-tydningen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att det enskilda, för att vara harmoniskt, måste underordna
sig det hela, och att idealet uppenbarar sig för hov och
måtta, ej för storm och trots. - - - Liksom skönhetssinnet
manar till arbete för det goda, så är detta i grunden
en strävan till det skönas verkliggörande.–––––Ur den
innerliga medkänslan för folkets sed uppspirar diktens och
konstens nationala liv. Värste motståndare till detta är
den bildningshögfärd, som, när andra företrädesrätter falla,
träder dess mer i förgrunden. - - - - -
Till sist ’har Faust funnit sitt levnadsmål: att frigöra
människan från världslig och andlig träldom. - - -
Himlen ser till viljan, ej till framgången, och mannen
frälsas, emedan han troget följt sin kallelse. »Så länge
människan strävar, far hon vill», och likväl är redig
strävan frälsningens villkor. Men därmed är ej den
gudomliga nåden överflödig. Vad även den ädlaste människa
av sig själv förmår, är intet mot det idealas krav.
När Faust uppgått i tanken att giva sitt liv för släktet,
äskar han icke nåd, än mindre lön. Om det högsta väsen,
som han vill fatta och älska som alluppehållaren, verkligen
är dualismens Gud, då finner han sig uti att varda fördömd,
när han i helvetet äger den frihet som Epiktet under sin
herres slag. Men troheten mot det kall han känt som sitt är
hans trohet mot himlen.
Mot Mefistofeles’ uppfattning - den dualistiska
dogmatikens åskådning av släktets och den enskildes
salighetsvillkor - står skaldens egen: »Då människan lyder
sin inre röst och självförsakande strävar för vad hon tror
vara rätt och gott, då fullgör hon, även stadd på irrfärd,
det värv hon har här nere och lever, även om hon icke vet
det, ett liv i Gud. Hava vi tillkämpat oss friheten, skola
de enskildes villfarelser upphäva varandra, den gudomliga
viljan göra sig som högre nödvändighet uppenbar i de
mänskliga krafternas lek, den ursprungliga harmonien i
anlagen framträda och släktet té sig som en andlig lekamen, en
utveckling i tidens och rummets former av idévärlden i Gud.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
