| 201 |
Det gives ett otal sociala frågor, som här kunde bliva föremål för behandling, men en hel del härav bliver obehövlig, om man endast fixerar den uppfattning man anser sig böra ägna den allmänna samhällsrörelse i våra dagar, som kallas socialismen.
Socialismen uppstod, när det visade sig, att liberalismen var ur stånd att lösa de sociala frågorna, och detta faktum är socialismens raison d’être ännu i dag.
Vad angår liberalismens oförmåga i detta fall, behöva vi hos oss blott peka på ett enda faktum för att saken skall vara klar, och detta faktum är: bostadsfrågan -- och närmast: bostadsfrågan i Stockholm.
Väl skall kanske någon vilja invända, att bostadsförhållandena verkligen förbättrats något i Stockholm under senare år. Men detta är en förbättring av det slag, att den -- om den får fortgå obehindrat i obegränsad tid, vilket ingen kan garantera -- har utsikt att nå sitt mål ungefär vid en tidpunkt, då det är möjligt att Stockholm -- ej längre existerar.
I Göteborg började man ägna bostadsfrågorna uppmärksamhet långt tidigare än i huvudstaden och har där även nedlagt långt mera intresse och arbete på saken. Och dock är
| 202 |
Socialismen, eller rättare: den sociala rörelsen i vår tid, är otvivelaktigt en stormakt, som inom historien kommer att spela samma roll som en gång reformationen och franska revolutionen. Och därför är det kortsynt och ytligt att söka en mängd små och tarvliga grunder till dess uppkomst. Socialismen ställer för den närmaste framtiden det största problem, som blivit oss nu levande människor förelagt. Och denna uppfattning har sällsynt hastigt blivit den allmänna i vårt land, vilket vi tillåtit oss betrakta såsom ett gynnsamt vittnesbörd om ännu fortfarande folkhälsa. Men på samma gång vårt folk alltså är ganska långt framskridet i fråga om sin åskådning, har, från det allmännas sida, ännu endast jämförelsevis litet blivit uträttat till de ekonomiska samhällsförhållandenas förbättrande. Här möta vi en frukt av det obehagliga faktum, att den allmänna rösträtten hos oss infördes för sent.
Det är av vikt, att arbetarerörelsen verkligen betraktas såsom en stor samhällsrörelse, icke såsom det tillfälliga resultatet av en uppagiterad stämning, samt att den således behandlas med samma aktning och intresse som andra samhällsfrågor, icke såsom en företeelse stående utanför samhället -- huru mycket än socialismen själv kan hava förskyllat, att sistnämnda betraktelsesätt i viss mån kan vara förklarligt.
För att giva ett litet bidrag till socialismens karaktäristik välja vi ett litet utdrag ur en av dess partitidningar, ett utdrag som visserligen icke i och för sig ställer rörelsen i någon smickrande dager. Det är en artikel med rubriken: »Vad är en strejkbrytare?» och lyder sålunda:
»En strejkbrytare är en person, vars namn ingen vill nämna, vars rykte ingen vårdar och vars existensberättigande över huvud taget är förverkat.
En strejkbrytare är en person, mot vilken humanitetens lagar för alltid äro upphävda.
En strejkbrytare är en person, vars inträde i ett sällskap förorsakar allt hederligt folks avlägsnande.
203 En strejkbrytare är en person, simplare än samhällets mest föraktade varelser.
En strcjkbrytare är en person, vars hustru, utan att det ringaste behöva riskera sitt anseende som hederlig kvinna, kan föra bakom ljuset hur mycket hon behagar, ty hennes man är en ärelös man.
En strejkbrytare är en person, vars barn aldrig behöva tänka på uppfyllandet av fjärde budet.
En strejkbrytare är en person, som alla avsky, öppet eller maskerat, vars privata liv utan misskundsamhet offentligt diskuteras och den ingen försvarar, antingen han själv eller hans rykte blir angripet.
En strejkbrytare är en person, vilken man utan samvetsförebråelser kan behandla hur som helst, om vilken man kan säga vad som helst och åt vilken man på gatan spottar.
Betänk detta, du unge man och kvinna, som har din levnad framför dig! Betänk detta, du gamle man med en fläckfri typografbana bakom dig!»
Ett dylikt uttalande -- icke från ungsocialistiskt håll, utan i ett av våra mest ansedda fackförbunds organ -- kan ju icke undgå att väcka underliga tankar till livs. Men man kan ej heller undgå att erinra sig ett annat, mycket välbekant ord:
»Den som förrått sitt land, han har
ej ätt, ej stam, ej son, ej far.»
Visserligen är skillnaden mellan andan i dessa båda uttalanden lika stor som mellan å ena sidan det ilskna, nästan djuriska hatet, å andra sidan det heliga hatet. Men därför bör man dock icke förbise, att under bägge företeelserna dölja sig analoga känslor. I århundraden, eller årtusenden, har den kroppsarbetande delen även av vårt folk lidit under en orätt, som vi nu måste blygas över. Att resa sig mot denna orätt är en lika helig sak som för en undertryckt nation att resa sig mot sina förtryckare. Och medvetandet om gemensamheten i detta frigörelsearbete skapar en »klasskänsla», som i och för sig är lika naturlig och aktningsvärd som nationalkänslan.
Sant är, att arbetarnas kamp i våra dagar fläckas av en oerhörd brist på rättskänsla mot deras motståndare. Men även detta är något, som vi icke kunna fritaga nationalitetsstriderna
| 204 |
Socialismen har dokumenterat sig såsom en stor folkrörelse genom den entusiasm och den självuppoffring, som den förmådde ingiva sina tidigaste anhängare. Alla dylika folkrörelser löpa dock fara att till sist stelna i dogmatism, och för socialismen har denna tidpunkt kommit ovanligt snart. Därmed är också entusiasmen borta och likaså det friska kunskapsbegäret och det livliga intresset för allt mänskligt.
Med dogmatismen inom det socialistiska lägret äger det egendomliga förhållandet rum, att den egentligen är till finnandes bland de stora massorna av rörelsens anhängare. Inom de högre graderna talar man alltmera sällan om en hel del av de ursprungliga Marxska dogmerna, som väl nu få anses såsom vederlagda; och av rörelsens vetenskapsmän synes snart knappast finnas någon, som ej är kättare.
Allt detta gör, att samarbetet mellan socialisterna och reformvännerna inom andra läger numera ställer sig åtskilligt förhoppningsfullare än förr. Visserligen får icke därför förbises den fara, som ligger i de uppagiterade, blint dogmatiska massornas fanatism. Och även bland de mest frigjorda socialisterna hyllas ännu en del teorier, som utgöra en den största fara för en sund utveckling av vårt ekonomiska liv, och som det alltså ligger all makt uppå att bekämpa. Statens övertagande av alla produktionsmedlen skulle säkerligen vara detsamma som vårt näringslivs undergång. Det gäller att i varje fall uppdraga den rätta gränsen härvid, ty i en del fall låter sig statssocialismen i teorien försvaras. Till och med i dessa fall måste man dock vara försiktig, ty praktiken erbjuder stora svårigheter. Vi ha ingen anledning att vänta en bättre förvaltning i en socialiserad stat -- snarare tvärtom.
Socialismens världsbetydande makt i våra dagar inbjuder självmant till en del betraktelser över dess närmare karaktär. Se här ett par anspråkslösa bidrag i detta ämne, i vad angår i synnerhet vårt svenska socialistiska parti.
205 I en konstnärlig tvistefråga för dagen anmärkte för något år sedan en av våra högertidningar, vid uppräknandet av de andra pressorgan som harmats över en viss åtgärd, att denna hade väckt en tydlig förbittring till och med hos Socialdemokraten. Härtill svarade Socialdemokraten, att det alldeles inte behövdes något »till och med» därvidlag, ty Socialdemokraten hörde i själva verket till våra mest konstintresserade tidningar och gav i det fallet inte efter för någon annan. En uppmärksam läsare av Socialdemokraten måste tvivelsutan här giva tidningens redaktion rätt.
När för några år sedan frågan förevar i Stockholms Stadsfullmäktige om nedrivandet av Östermalms gamla läroverkshus, för frigörande av platsen framför det nya, så var det under debatten endast en talare, som vågade uteslutande framhålla de estetiska synpunkterna i frågan, och denne ende var en socialist.
Vid sidan av detta påfallande intresse för estetiken -- varom vi dock icke veta, om det ej möjligea kan bero på personliga, rent tillfälliga förhållanden -- framträder socialismens mörkaste sida i dess ringaktande och bekämpande av en hel del av kulturens hittills invunna etiska resultat. I detta hänseende uppträder socialismen ofta rent kulturfientligt, och man måste häpna över den brist på historiskt sinne, som låter socialismen med berått mod tillintetgöra, vad människosläktet under årtusendens självövervinnelsekamp hemfört såsom segerbyte. Den skada, som socialismen i detta fall tillfogar kulturen, kan bliva ödesdiger; det är dock sant och länder till tröst, att släktets sunda motståndskraft härutinnan -- också den ett resultat av årtusendens kulturarbete -- sannolikt skall komma att visa sig långt starkare än man förväntar. »Det goda är odödligt liksom det onda.»
För övrigt står socialismen ej heller i detta hänseende ensam bland de stora världsrörelserna. Ingen av de stora världsomvälvningarna har kommit till stånd utan att sätta i fara vissa delar av människosläktets etiska arv. Till och med Luthers reformation går icke alldeles fri i detta hänseende. Om Luther själv måste man avgjort medgiva, att han gick till överdrift i fråga om missaktningen och misstänkliggörandet av många bland medeltidens etiska ideal. Luthers ensidiga upphöjande av den vardagliga, borgerliga moralen har i viss mån berövat hans efterföljare det världsövervinnande hjältemod, som han ägde i rikt mått själv, men icke -- hans kyrka. Därför har också den lutherska kyrkan aldrig förmått göra lika väldiga erövringar som den reformerta och den romerska, ja, efter Luthers död har den icke gjort några erövringar alls. Till och med Luther måste alltså sägas hava nedbrutit värdefulla traditioner av etisk innebörd. Under sådana förhållanden är det kanske ej heller nödvändigt att förtvivla över socialismens utsäde.
| 206 |
Socialismens ställning till emigrationen i vårt land har efter hand stadgat sig därhän, att man nu ser på sistnämnda rörelse med ganska mycken ovilja. Om ej annat -- så tunnar den ut fackföreningarnas leder; och för övrigt vill man helst behålla alla krafter hemma för att tillkämpa sig det slutliga målet, som nn tyckes ligga närmare än förr. Blott någon gång under ögonblickligt missmod kan man ännu söka giva emigrationen fart; så synes t. ex. ha varit fallet under månaderna närmast efter storstrejken.
För övrigt äro förhållandena i Amerika icke riktigt lockande för våra svenska socialister. En annan sak är, att nog en hel del svenskar drivas till Amerika genom faekföreningstyranniet här hemma. Särskilt är man missnöjd med att besluten i föreningarna i regeln fattas av den stora mängden av helt unga arbetare, som intet hava att förlora och mot vilka de äldre, familjeförsörjarna, ofta stå maktlösa. När man tager kännedom om den utomordentligt tunga beskattning, som fackföreningarna ålägga sina medlemmar, så kan man ej heller undra över att åtskilliga söka undandraga sig detta tryck. Fackföreningarna invända visserligen, att dessa avgifter äro en obetydlighet mot de löneförbättringar, som just föreningarna under årens lopp framtvungit, men människans natur är nu en gång sådan, att hon mest ser på »vad för ögonen är».
Till de sociala frågorna hör också förhållandet de olika samhällsklasserna emellan. Vi ha i Bilaga XVI visat, att detta förhållande är i vårt land ovanligt kyligt, och även sökt utfinna de folkpsykologiska förklaringsgrunderna härför. Det gives emellertid nog också en historisk förklaringsgrund, som vi här skola söka åtminstone antyda.
I M. Wallaces ryktbara skildringar från Ryssland förekommer också en beskrivning av de första landstingen (»semstvos») i Ryssland. Det var i början av 1860-talet. Landstingen inneslöto representanter för både herremän och bönder. Nyss voro de husbonde och livegna; nu sutto de bredvid varandra såsom jämlikar vid diskussionsbordet. Och det
| 207 |
Jämför detta med en svensk kommunalstämma, där man knappast någonsin saknar yttringar av översitteri å ena sidan och å den andra sidan antingen kryperi eller en dolsk hätskhet.
Och likväl har livegenskapen aldrig funnits i vårt land!
Problemet är långt mera komplicerat än man vanligen menar, och vi tilltro oss visst icke att lösa det i dess helhet.
Men en omständighet vilja vi peka på, och det är, att i förhållandet husbonde-livegen fanns dock alltid faktum av gemensamma intressen. Det låg i husbondens intresse, att hans bönder ej hade det alltför svårt, och en klok husbonde insåg detta och handlade därefter. I husbonden hade den livegne visserligen ofta nog en utsugare och tyrann, men ofta hade han dock i honom också »lille far», hos vilken både hjälp och stöd var att finna. I vårt land ha i alla tider herrar och bönder formellt varit likställda, men just därför ha deras intressen fullständigt divergerat. Formellt ha de varit jämlikar, men reellt har deras samlevnad utgjorts av en ständig strid, där den högre förmögenheten och bildningen helt naturligt haft övertaget.
Därav hatet mellan samhällsklasserna i vårt fria land.
Vi finna en bekräftelse härå i det faktum, att hatet mellan herrar och bönder ingenstädes torde ha varit så starkt som i Dalarna. Och likväl är Dalarna, framför alla, »frihetens stam- ort på jorden». Där ha icke funnits varken torpare eller statare; alla ha varit fria jordägare.
Men dessa jordägare ha varit små, och de ha ställts i en
strid, utan alla hänsyn, mot »herrarna». Och där ha de helt naturligt
kommit till korta. Och den inbördes ringaktningen, det inbördes hatet
var åtminstone för en mansålder sedan omätligt.
