Anna Maria Lenngren.
Kopparstick af A. U. Berndes.
Gustavianska tiden (1772--1809)
Öfversikt
a) Den akademiska kretsen
(född Malmstedt 1755, gift 1780, död 1817). Fru Lenngren torde jämte Bellman vara den bland våra äldre skalder, som bäst lyckats bevara sin popularitet. Därtill bidrager såväl arten af de ämnen hon behandlar, hvilka i allmänhet ligga inom det hvardagliga lifvets område, som framför allt hennes mästerliga och i hög grad originella framställningsgåfva. I en invokation till skaldeguden bönfaller hon, att han måtte skänka henne:
tonen egentlig för koja och slott,
klarhet och sanning,
och hon har därmed kännetecknat arten af sin diktning. Hon representerar upplysningstidens bästa sidor: klarhet och vett, parade med ett gladt lynne och ett godt hjärtelag. Man finner i hennes skaldskap det goda hemmets och familjelifvets betydelse häfdad, dels indirekt genom dråpliga satirer öfver de flärdfulla och ytliga hemmen dels omedelbart genom idylliska skildringar af lyckan. I allmänhet äro idyllen och satiren de områden, inom hvilka hennes skaldskap rör sig, och ej sällan förenas de i samma dikt. En ovanlig kvickhet kryddar på det allra behagfullaste hennes poesi. Hennes poetiska stil är enkel och konstlös samt utmärker sig för förmågan att i få, träffande ord teckna en situation eller en figur. Det korta, knappa men slående i uttryckssättet har gjort, att många hennes verser citeras såsom »bevingade ord».
Anna Maria Lenngren.
Kopparstick af A. U. Berndes.
Det ofvan sagda gäller dock företrädesvis fru Lenngren, sådan hon framträdde i sin fulla mognad, åren närmast efter Gustafs död. Den ogifta Anna Maria Malmstedt odlade olika vitterhetens grenar, öfversatte bland annat en del operatexter, skref tillfällighetsdikter och ett episkt poem i Creutz' stil samt äfven flera satirer, hvilka antydde hennes rätta område, t. ex. den märkliga Tekonseljen, däri hon lifligt och kraftigt satiriserar öfver fruarnas småskvaller och hushållsgnat. Hon försvarade under denna tid tappert »kvinnokönets rätt till vittra öfningar och till större utrymme för själens förmögenheter». Efter sitt giftermål (1780) med dåvarande sekreteraren Lenngren, medarbetare i Stockholmsposten, upphörde hon att skrifva under namn men fortfor dock med sin diktning och offentliggjorde en skara epigram, smärre satirer, lättare skämt och sällskapsvisor, dels original, dels öfversättningar från franska författare.
Så småningom -- delvis under påverkan från den samtida dansk-norska vitterheten och från mannens umgängesvän Kellgren -- utvecklar hon sig till den utmärkta satiriska och idylliska skaldinna, som så högt beundrades. Under de sista åtta åren af 1700-talet bringar Stockholmsposten en efter annan af de förträffliga dikter, som skapat hennes odödlighet, och fastän de meddelades utan namn, blef det snart en offentlig hemlighet, att de härrörde från fru Lenngren, »den forna mamsell Malmstedt», och den gamle Gyllenborg bragte på Svenska akademiens högtidsdag år 1797 en versifierad hyllning åt »näktergalen, som fåfängt dolde sig i skuggan».
Bland hennes poem från denna tid märkas följande med idyllisk tonklang: Pojkarne, Källan, Eklog, Slottet och kojan, som skildrar lyckan i dalen i motsats till stormen på höjderna, samt Den glada festen, i hvilken lämnas en idyll af oförliknelig fägring från en prästgård på landet.
Af satiriskt skaplynne äro bland annat följande: Grefvinnans besök, som riktar sin udd mot kryperiet för de förnäma och mot nedlåtenheten, Fröken Juliana, Porträtterna, som satiriserar bördsstoltheten, samt de ypperliga komiska skildringarna Biografi, Min salig man. En travesterande framställning af den olympiska gudaskaran äga vi i Kärleken och dårskapen.
En lärodikt, åt hvilken man gifvit nog stor betydelse, är »Några ord till min kära dotter», hvari hon, måhända på grund af egen bitter erfarenhet, meddelar en följd halft satiriska klokhetsregler åt sitt kön.
Efter år 1800 skref fru Lenngren endast enstaka dikter.
Lefnad: Anna Maria Malmstedt var dotter af docenten, sedermera titulärprofessorn M. Malmstedt i Uppsala och föddes, medan föräldrahemmet led stor nöd, i det fadern såsom misstänkt för herrnhutism vid denna tid var förbjuden att utöfva sitt lärarkall och därmed afstängd från möjligheten att förtjäna sitt uppehälle. Senare ljusnade det dock för honom; dottern uppväxte i ett lyckligt, om än torftigt hem och erhöll af sin fader en lärd uppfostran. Genom de öfversättningar af operor, som hon utförde på högt uppdrag, kom hon i beröring med Stockholms litterära kretsar samt med hofkretsarna. Dock torde hon ha fått lida åtskillig smälek från håll, där man ogillade, att kvinnor ägnade sig åt lärdom och vitterlek, och detta var måhända anledningen till att hon efter sitt giftermål skref anonymt, att hon »gömde lyran under sitt sybord» och särskildt lade an på att synas prosaisk. Hon var såsom husmor ett »mönster för sitt kön», skötte sina husliga plikter ej blott med trohet utan med nöje. Utmärkt och älskvärd värdinna, samlade hon kring sitt tebord de akademiska författarnes krets. Hennes enskilda lif var ädelt. Hennes senare år förbittrades af svåra kroppsliga lidanden, som hon bar med tålamod och stor själsstyrka. »Det är visst», skrifver Choræus, »att fru Lenngren i sitt hus väcker lika mycken vördnad som hennes skaldestycken beundran. Man måste bli kär i detta enkla, anspråkslösa och goda väsende.»
Gitarrn är stum på Bellmans fattiggraf,
den sprungna bågen läggs på Kellgrens kista
då är det hon, som fängslar land och stad
med några verser i ett tidningsblad.»(Snoilsky.)
