Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- N:r 35. (505.) 2 september 1891
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
370
SVENSK LÄRARETIDNING,
N:r 35
Härtill kom, att han vid upptäckten af huru
föga verkligheten motsvarade hans förra höga
förhoppningar, i förhastande »kastade yxan
i sjön» och i fråga om de fattigastes
undervisning yrkade återgång till de gamla
folkbildningsfaktorerna, d. ä. prästen, hemmen
och de s. k. naturliga barnalärarne:
invalider, fattighjon m. fl.*
På Rudenschöld gjorde Ekendals affall
ett mycket nedslående intryck, och då han
såg, att dennes åsikter blefvo inom högre
kretsar väl upptagna, tvang han sig t. o.
m. till polemik, hvilket han annars, så vidt
görligt var, sökte undvika. I sin årsberät-’
telse till k. m:t för 1851 förklarade han,
att Ekendal mycket underskattat
resultaten af 1842 års folkskola och att hans
förslag »ofelbart skulle leda till en ytterst
fördärflig fortsättning af forna
missförhållanden». Om de s. k. naturliga
barnalärarne yttrade han:
Hurudana äro invaliderna? Ofta i saknad
af både syn och hörsel. Hvilka äro
fattighjonen? Ofta sådana, som genom liderlighet och
ogudaktigt lefverne fallit i uselhet. Dessa duga
ej. Det återstående antalet, hafva de behöflig
intelligens m. m. för undervisningsyrket? Icke
alla. De befintliga verkligen användbara, bo
de jämt fördelade i hvarje trakt af
församlingarna? Sådant vore en sällsynt slump. - -
- Den nuvarande folkskolan har, oaktadt dess
stora bristfällighet, dock ofelbart åtminstone
mångenstädes verkat någon förhöjning i folkets
allmänna läsekunskap. Men om vi gå några
tiotal af år tillbaka, så var ju åtminstone i de
flesta orter af Sverige förhållandet sådant, att,
med undantag af ett ringa fåtal af välläsande,
flertalet af allmogen väl icke saknade
bokstafs-kunskap och någon förmåga af innanläsning,
men denna sistnämda var så osäker, trög och
hackande, att svårligen något sammanhang af
det lästa eller uppfattning af dess innehåll och
mening kunde af den läsande vinnas.
På liknande sätt uttalade sig
Rudenschöld äfven i tidningsartiklar samt i den
1853 utgifna småskriften »Några tankar
om folkskolan, föranledda af hr J. H.
Ekendals bok: Den nya folkskolan i
Sverige», där han i fråga om Ekendals
öfver-gifvande af sin ungdoms idealer varnande
anförde Uppb. 2:4: »Men jag hafver emot
dig, att du den första din kärlek
öfvergifvit hafver.»
Med anledning af denna kritik, som
genom tidningarna erhöll en vidsträckt
spridning, fick Rudenschöld mottaga dels ett
vänligt men sorgset bref från Ekendal, dels
varma tacksägelseskrifyelser från åtskilliga
af den tidens mera vakna folkskollärare,
t. ex. J. J. Holmberg och Sv. Rosenberg.
*
I maj 1852, sedan Genberg efterträdts
af Reuterdahl, förnyade Rudenschöld sin
förra året gjorda ansökan, och den
förordades äfven nu kraftigt af Skara
konsistorium. Den nye ecklesiastikministern var
emellertid en den mest afgjorde motståndare
till hans sträfvanden, *och hade de frisinnade
tidningarna ej varit, skulle han väl helst
velat säga nej till alltsammans. Nu
beviljades väl det Filéenska anslaget, men ånyo
* Antagligen var han härvid ej alldeles
opåverkad af den våldsamma reaktion, som just
vid denna tid utbredde sig inom Tysklands
skolvärld och som bl. a. finnes berörd i min
lilla skrift »Folkbildnings-politikern Adolf
Diesterweg» s. 50 m. fl. ställen.
blott for ötterstad ocn klott f8r ett år,
och icke heller nu hade anhållan om
reseunderstöd »kunnat, i brist af medel att
för detta ändamål använda, i nåder bifallas»!
Rudenschöld förstod, att man inom
departementet helst ville undvara hans
tjänster. I sin följande årsberättelse kastade
han därför en sammanfattande återblick
på hvad han velat, hvad han ernått och
hvad som ännu syntes honom återstå.
Själf var han nog ej, sade han, rätte
mannen att föra det lofvande företaget vidare,
men han kände sig förvissad om, att
folkbildningens högste vårdare ej skulle låta
det falla just vid den tidpunkt, då det
kunde blifva till allmänt gagn, och han
hoppades därför att genom regeringens
försorg medel vid nästa riksdag måtte beredas
för någon annan att fullfölja, hvad han åsyftat.
För egen del såg han sig nu nödgad att
afgå från undervisningsbanan, och han
vidtog därför på våren 1853 åtgärder för att
vid årets slut erhålla plats såsom
förvaltare. Om lyckan ville gynna, skref han
till sina vänner, skulle han kanske äfven
som sådan kunna uträtta åtskilligt till
folkskolans bästa.
Tack vare hans bemödanden hade dock
intresset för folkbildningen nu blifvit allt
för starkt, för att man på detta sätt skulle
låta honom lämna sitt verk. Han
förmåddes att ännu en gång förnya sin ansökan,
och det lilla anslaget blef då verkligen
den 8 juli 1853 förnyadt på 5 år. Med
hvilka känslor beviljandet skedde, torde
dock bäst framgå däraf, att i
regeringsbeslutet icke med ett ord namnes, hvartill
anslaget skulle användas, samt att anhållan
om resemedel lämnades alldeles obesvarad.
Tydligen såg man helst, att Rudenschöld
hölle sig stilla och gjorde ingenting.
#
Rudenschöld ansåg sig emellertid nu
hafva fria händer att verka äfven utom
Otterstads församling, och han
tillkännagaf därför genom tidningarna, att han stode
till de skolstyrelsers tjänst, som ville
rekvirera honom såsom pedagogisk
rådgifvare. I sådan egenskap företog han
under 1854 resor till Tun, Seffle, Hofors,
Ludvika och Skara samt erhöll kallelse
till flera andra orter. Med anledning häraf
väcktes vid riksdagen förslag om
resemedel åt honom för åren 1855-57, och
sådana blefvo ock af ständerna
enhälligffebe-viljade.
Vintern 1854-55 hvilade Rudenschöld
ut i Göteborg, där ett nytt hem blifvit
honom öppnadt genom hans dotters
giftermål med redaktör S. A. Hedlund. Under
de första vintermånaderna sysselsatte han
sig med att undersöka beskaffenheten af
skolväsendet i nämda stad. I slutet
af februari erhöll han kallelse från
domkyrkoförsamlingens skolstyrelse (hvars
dåvarande ordförande var J. H. Thomander)
att reformera denna församlings
lankaster-skola, som bestod af 300 inskrifna barn,
af hvilka i medeltal 250 dagligen
infunno sig till gemensam undervisning i en
enda sal. Han vågade åeke genast gripa
hela den talrika, tuagskötta och högeligen
okunniga skaran an, utan afsöndrade utan
urval några och trettio barn till en prof-
klassj som han i särskildt rum behandlade
under mars månad. Efter en med denna
klass skedd uppvisning afgaf han till
skolstyrelsen en skriftlig framställning af sin
skolplan att vidare öfvervägas, tills han
på hösten komme tillbaka från 1855 års
Skolresor.
Dessa togo sin begynnelse i början af
april och omfattade Orust, Tun,
Kinne-yed, Falköping, Skara, Åsaka, Döderhult,
Ålem, Kalmar, Ljungby, Öland, Husby,
Kloster, Torsåker, Hille, Gäfle, Östervåla,
Huddunge och Kärrbo. På sistnämda ställe
blef han i början af september afbruten
genom underrättelsen om sin hustrus
förestående död. Oaktadt den mest
bråd-störtande hemfärd fick han ej mer återse
henne vid lif.
Efter en knapp månads hvila i
Göteborg begaf han sig ånyo ut, besökande
Tun och Skara samt Hofva med
tillhörande Finnerödja och Elgarås. Med
hänsyn till de i stor mängd inströmmande
kallelserna hade han hittills ansett sig böra
i möjligaste mån skynda från ställe till
ställe, men sedan han genom bref
förnummit, att man härmed ej vore till freds,
ändrade han tillvägagångssätt och dröjde
i Hofva till in i december, då han
återvände till Göteborg för att fortsätta sitt
där påbörjade organiseringsarbete.
Rudenschöld förfor vid utöfvandet af sitt
pedagogiska rådgifvarekall som en
praktisk man. På hvarje ställe underrättade
han sig först noga om de lokala
förhållandena och om befintliga tillgångar på lärare
och löningsmedel samt sökte sedan ordna
undervisningen så vidt görligt var med
användande af de hjälpkällor, som redan
funnos eller som han genom sin
entusiasmerande personliga inverkan lyckades
framkalla. Det fulla förverkligandet af sin
skolplan, som ju hvilade på social
samundervisning, måste han hänskjuta till framtiden.
Följden af detta förfaringssätt blef
naturligtvis, att de anordningar han på olika
ställen vidtog måste, på grund af olika
tillgångar och förhållanden, komma att i
detaljer afvika ganska mycket från
hvarandra och från den ursprungliga planen.
Där elitskolor ej kunde åstadkommas, där
kunde ej heller några ordentligt utbildade
rotskollärare eller rotskollärarinnor erhållas,
och där måste Rudenschöld nöja sig med
den vanliga ambuleringen, ehuru på
ändamålsenligare sätt ordnad o. s. v. Öfverallt
sökte han emellertid göra den lägsta
undervisningen verkligen åtkomlig för alla
skolpliktiga barn, och öfverallt upphäfde
han lankastercirklarna samt ställde så till,
att alla lärjungarna så vidt möjligt var
kommo i åtnjulandé af lärarens
omedelbara handledning. Där inga tvingande
omständigheter ställde sig i vägen, aflyste
han ock den allmänt gängse
eftermiddagsläsningen, hvilken han af många skäl
ansåg obehöflig och skadlig.
Med 1856 inträdde Rudenschöld i det
sista skedet af sitt lif, de tre år, som
skulle inrymma hans största framgångar,
men ock hans bittraste motgångar,
Fridtjuv Berg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 00:37:21 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/svlartid/1891/0374.html
