Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - N:r 35. (505.) 2 september 1891 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
N:r 35
SVENSK LÄRARETIDNING.
371
Skolan
och
fosterlandskärleken.
En bland de frågor, som vid det
nyligen hållna stiftsläraremötet i Ystad rönte
slörsta uppmärksamheten, var denna:
Hvad kan skolan göra för väckande och
höjande af fosterlandskärleken? Det
inledningsföredrag, som kyrkoherden Z.
Ahlin i Ystad höll i frågan, mottogs ock
från skilda håll med starkt bifall.
Föredraget var - enligt hvad skrifves till
Svensk Läraretidning - af följande
hufvudsakliga innehåll.
Skapad till Guds afbild, hyser människan
i sitt innersta väsen en kärleksdrift,
hvilken visar, att gudsbelätet ej helt gått
förloradt. Omständigheterna kunna tränga
denna kärlek tillbaka, så att den gömmer
sig på djupet. Den behöfver väckas.
Denna känsla riktas först mot moder,
fader, syskon och bekanta.
Familjekärleken skaffar sig sedan en vidare sfär.
Människan finner sig vara medlem af ett folk,
en nation. Familjekärleken utvecklas till
fosterlandskärlek.
Vi spåra denna känsla i ynglingens
längtan till moderns koja, hos åldringen, som
gärna låter tanken dväljas på den mark,
han såsom barn - låt vara med nakna
fötter - trampat. Skild från fosterjorden,
kan man gripas af en hemlängtan, som
kommer en att räkna först månaderna, sä
veckorna, så dagarna och slutligen timmar
och minuter, tills man får vända ansiktet
mot hemlandet. Och huru glades man ej,
då man i en främmande hamn får stiga
ombord på en farkost från ens eget land.
Då man läser sitt folks historia, med
hvilket nöje och hvilken lust läser man
icke om fadrens segrar och lycka, med
hvilken ledsnad om motgångar och olyckor.
Hvad är det som gör, att mången yngling
funnit den förra delen af Karl den tolftes
historia så lätt, den senare så tung att lära?
Fosterlandskärleken har funnits hos de
ädlaste och största andar i den bibliska
och allmänna historien, hos hjältarna,
skalderna, reformatorerna o. s. v. Kristus själf,
människosonen, som skulle vara
idealmänniska, gråter bittra tårar, då han förkunnar
sin profetia, att hans folks »hus skall blifva
öde», dess nation krossas. Han, som
skulle draga alla till sig, var dock, om
någon, kosmopolit. Vi ha för icke länge
sedan bevittnat John Erikssons färd från
det väldiga Amerika till det undangömda
Sverige, och vi minnas, huru den store
uppfinnaren särskildt utbedt sig att få hvila
i fosterjorden.
Det kan synas egoistiskt att så
framhäfva kärleken till sitt eget land och folk.
En allt omfattande kärlek finnes dock
endast hos Gud, som vi visserligen böra söka
att likna, men som vi aldrig mäkta
upphinna.
Att skolan kan göra mycket för att
väcka fosterlandskärleken, är mig klart.
Näsfan all hennes undervisning ägnar sig
härför. Kristendomsundervisningen
erbjuder ett sådant tillfälle vid behandlingen af t.
ex. Herrens fjärde bud. Bland öfriga äm-
nen må nämnas geografien och historien,
som tala om vårt lands natur och
inrättningar, och huru detta kära land genom
gångna släktens verksamhet blifvit, hvad
det är. Det bör kraftigt framhållas, att
också vi hafva ett arf att bevara och
förkofra åt våra efterkommande. Hvilket
inflytande den fosterländska sången öfvar på
unga sinnen behöfver ej påpekas inför
dem, som ha någon erfarenhet af sångens
underbara makt.
Symboler äro ej att förkasta i detta fall,
Vi äga en sådan, den blågula flaggan, som
skall erinra oss om, att vi äro
svenskar. Må denna duk svaja Öfver våra
skolhus på för skola och folk märkliga dagar.
Många andra medel skulle kunna
nämnas, såsom t. ex. minnesfester med
föredrag öfver landets store män o. s. v.
Men kärleken är uppfinningsrik. Och
är man själf varm för sitt land, sprider
man också värme till andra. Denna
känsla skall verka förädlande på ungdomen
i det den sporrar till bemödandet att
blifva nyttig, att något göra och offra för
sitt land.
Vår store skald sjöng: »Än bor i
nordens lundar den höga anden kvar. Han
är ej död, han blundar.» Sofver han,
må han då vakna upp, innan det varder för
sent!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
