Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
anhållan», föreslagit häradsrätter i den landsorten. Tillika blef riksrådet Lorens Creutz häradshöfding i Vesterbotten och Sten Bielke i två härad inom Ångermanland, med uttryckligt förklarande i deras fullmakter, att dessa häradsrätter voro gifna riksråden till ett »särdeles beneficium». Hvad allmogen vunnit genom sin anhållan var således att bereda en ny fördel åt några riksråd och att genom häradshöfdingeräntan få bekosta denna fördel.
Samtidigt med dessa nådebevisningar finner man skrifvelser från och till regeringen, vittnande om ständigt tilltagande förlägenhet och förfall i alla grenar af förvaltningen, i följd af bristande tillgångar. Så utfärdades i December 1670 en befallning till kammarkollegium att tillse, det lönerna till Sveriges sändebud å utrikes orter måtte utbetalas, emedan regeringen »nästan med hvarje post förnummit det svåra tillstånd, hvari ministrarne utomlands, förmedelst uteblifvande af deras ordinarie lön så väl detta som föregående år, hade råkat». Krigskollegium klagade öfver landthärens och fästningarnas, amiralitetskollegium öfver flottans förfall, i saknad af nödiga medel till underhåll deraf. Hofrätten i Stockholm kunde icke få ut sin lön på annat sätt än genom en anvisning på svenska residenten i Holland att af subsidierna utbetala hvad i stat var bestämdt; men redan några få dagar derefter kom ett nytt kungligt bref, med tillkännagifvande att hofrätten måste afstå sin andel i första subsidieterminen och försäkrades derföre att få sin betalning af nästa termin!
Det upplösningstillstånd, som sålunda begynte mer och mer röja sig inom de särskilda grenarna af statsförvaltningen, rådde icke minst inom sjelfva regeringen och rådet. Partierna stodo mot hvarandra skarpare än någonsin, och äfven sådana frågor, som i sig sjelfva voro af ingen betydenhet, framkallade ofta rätt häftiga uppträden. En borgmästare i Reval hade begärt en förhöjning i sin rang, och rikskanslern hade utverkat regeringens bifall dertill, men tillika ett bref till generalguvernören i Estland, Bengt Horn, att »på något godt sätt få fullmakten af honom», emedan mannen var föga ansedd i det allmänna. Innan detta bref hann expedieras, reste kanslern på landet, och då Bielke, hans närmaste man inom kansliet, skulle såsom tjenstgörande rikskansler underteckna brefvet i hans ställe, vägrade han sin underskrift, sägande, att detta var »ett Aprilbref» och att »kongl. maj:t prostituerade sin hand» genom dylika skrifvelser. Öfver denna vägran blef rikskanslern högeligen förtörnad och beklagade sig under det första rådssammanträdet efter sin återkomst öfver att alla sökte svärta hans handlingar »och», tillade han, »i synnerhet I, herr Sten. Jag har sökt gå eder tillhanda i allt, men I handteren mig så, att I aldrig kunnen derför stå till svars». En vid tillfället närvarande berättar, att efter dessa ord »strömmade tårarne utför rikskanslerns kinder och det blef ett obeskrifligt alarm». Vid nästa sammanträde var rikskanslern frånvarande, men konungen, som nu börjat öfvervara rådets öfverläggningar, tillstädes. Till honom framträdde nu Bielke och upprepade hvad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
