Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - De inre förhållandena, 1668-1672
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som förefallit, beklagande sig öfver rikskanslern, »hvars historia han från början genomgick» samt anförde huru han anfallit riksråden på ett sätt, som en fullmyndig konung aldrig skulle tillåtit sig, hvarföre Bielke anhöll om konungens hägn och beskydd. Häröfver begärde rikskanslern protokollsutdrag samt gjorde, då han åter infann sig, ett nytt, ännu häftigare utfall mot Bielke.
Sådana uppträden kunde icke ingifva den unge konungen någon hög tanke om de män, som under hans minderårighet styrde riket, och dessa styrande trodde sig äfven veta, att han mot dem upphetsades af de män, äldre och yngre, som utgjorde hans vanliga omgifning samt deltogo i hans nöjen och tidsfördrif. Också erhöll konungens guvernör i December 1670 ett tillägg i sin instruktion, hvarigenom honom ålades att noga vakta konungen för otjenligt sällskap och tillse, att inga olämpliga ord eller diskurser i hans närvaro brukades. Två riksråd skulle dagligen hos konungen uppvakta, och guvernören borde påminna dem om denna deras skyldighet samt icke tillåta någon af kammarherrarne eller betjeningen få inträde i konungens rum, utan att anmäla sig hos guvernören.
Oaktadt dessa försigtighetsmått var man icke så litet orolig öfver de intryck, konungen kunde taga af sin omgifning, och denna oro röjde sig i den vigt man gaf en tilldragelse, som i sjelfva verket icke var annat än en sqvallerhistoria, hvilken Christer Horn lät komma till rådet.
I ett gladt lag hade några officerare, som tillhörde konungens omgifning, bland hvilka särskildt nämndes en öfverste Günthersberg och en stallmästare Reutercrantz, talat med Horn om den förestående riksdagen och konungens tillträde till regeringen samt låtit förstå, att de styrande just ej önskade någotdera. Man borde derföre ej visa någon längtan efter riksdag, emedan man i sådant fall kanske ej skulle så snart få någon; men blefve den sammankallad, så skulle 400 adelsmän fordra konungens förklarande för myndig. Horn, som stod så väl hos konungen, borde sjelf önska detta och »vore det godt om konungen kände dem, som mena honom väl». Horn hade, enligt sin egen berättelse, sökt vika undan och bedt dem ej intrigera. Enkedrottningen skulle taga det illa upp och blifva onådig. »Hon blir nog god igen», hade svarats, och tillika hade man påstått, att konungen ej kunde tåla grefvarne.
När denna berättelse i Oktober 1671 anmäldes i rådet, väckte den mycken bestörtning. Riksdrotsen beklagade, att sådant tal kunde föras, såsom om ingen af grefvarne vore konungen trogen; »men», tillade han, »det angår ej dem ensamme, det är menadt mot alla goda familjer». Kanslern sade det vara godt och väl, att konungen kom till styrelsen; men sådant måste ske med ständernas samtycke, i laga ordning och med kykans välsignelse. »Ja», inföll drotsen, »och det finnes nog ärliga karlar, som ej skola tåla ett sådant sätt att gå till väga.» Tott ansåg det vara »en stor injurie att tvinga rådet till att sätta konungen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
