Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Rådet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
län och fick nu emot sig De la Gardie samt dennes vänner, som denna gång undantagsvis yrkade på sparsamhet och iakttagande af det redan fattade beslut att icke vidare bortgifva några gods i detta län. Icke desto mindre genomdref dock Gustaf Kurck slutligen sin begäran. Sedermera, vid riksskattmästareembetets tillsättande efter Gustaf Bonde 1668, öfvergaf han Sten Bielke, hvars parti han förut tillhört, och röstade på Sewed Bååt, emot löfte att få efterträda denne såsom generalguvernör öfver drottning Christinas underhållsländer; men när Bååt väl blifvit riksskattmästare, behöll han sin generalguvernörsbefattning, vid hvilken han dock efter någon tid tröttnade och begärde mot årets slut sitt afsked derifrån. Under 1668 års riksdag gjorde nu bröderne Kurck allt för att vinna Christinas bevågenhet, och följande året blef också Gustaf Kurck verkligen generalguvernör öfver hennes underhållsländer efter Bååt. Det var dock ej lätt att länge vara Christina till nöjes och Kurck fick också ej längre än till 1674 behålla denna befattning, för hvars erhållande han svikit en vän. Under dess innehafvande hade han för öfrigt gjort sig känd genom ett förfarande, hvaraf han hade lika liten heder som af sättet för befattningens ernående.
På ön Ösel, som hörde till Christinas underhållsländer, hade en stor mängd oordningar inritat sig. Folket var okunnigt, oordentligt och vildsint, presterne i hög grad råa och lastfulla, de medel, som anvisats till kyrkor, skolor och de fattige, bortryckta eller förskingrade. För att söka förbättra dessa bedröfliga förhållanden ditsändes såsom superintendent en prest vid namn Oldekop, en nitisk, driftig och tilltagsen, men också häftig och obetänksam man, som oförskräckt angrep missbruken, utan hänseende till stånd eller person. Snart gjorde han sig ock hatad af alla, och under tre års tid förhöll man hans lön; men han lät ej skrämma sig, sparade icke heller på bittra utfall mot något hvar, och för några sådana förgripliga yttranden lät Gustaf Kurck stämma honom för rätta. Då reste Oldekop till Stockholm och anklagade, å sin sida, generalguvernören att hafva låtit muta sig, hvilket hade till följd ett yrkande af denne, att Oldekop, ehuru befullmäktigad superintendent, borde, såsom icke varande infödd svensk, betraktas såsom lösdrifvare och derföre träda i häkte under den tid han utförde sitt klagomål mot en rådsperson. Detta bifölls af regeringen och, efter tre fjerdedels års stillasittande i det osunda fängelset, var mannen så försvagad, att han knappast kunde stå på benen. Brahe, De la Gardie och Stenbock skaffade honom bättre utrymme och kost samt sökte äfven förmå Gustaf Kurck till eftergift, men förgäfves. Deremot uppretade man sinnesstämningen emot Oldekop på Ösel så, att först öns presterskap och sedan hela dervarande borgerskapet inkommo med klagomål mot den stränge ifraren. Ransakningen drog ut på tiden och Oldekop fick qvarsitta i häktet. Slutligen tillsattes en särskild domstol, hvaraf erkebiskopen var medlem, och då denne yttrade om Oldekop, att han var en förståndig man, påstod Knut Kurck, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
