Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Vid underrättelsen om konungens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Vid underrättelsen om konungens död.
7
ett manligt sinne, om icke allt skulle gå förloradt, icke blott det
fjärmare, som sammanhängde med kriget, utan äfven det närmare som
rörde sig om det konungslösa riket. Med svårstyrda och föga
pålitliga bundsförvandter i Tyskland stod Sverige omgifvet af afundsamma
grannar, medan här hemma stämplingar från Polen i afseende på
tronföljden icke uteblefvo.
Den storhet och de fördelar, som vunnits genom Gustaf Adolfs
snille och öfverlägsna egenskaper, kunde med ens brytas ned och
smulas sönder — sådant var innehållet af den framtid som blickade
fram bakom sorgebudet om att han var borta, som ensamt förmått
uppbära bördan både af det närvarande och framtiden. Men svenske män
bleknade icke då för faran, och de händer som räcktes och knötos till
ett fast förbund att lefva och dö för fosterlandet och för fullbordandet
af konungens verk, de räcktes under klart medvetande af faran och
med ärligt uppsåt att låta män finnas bakom orden.
Från Axel Oxenstierna kommo ock bref i samma anda. Det första
brefvet, som han hemskickade efter konungens död, är af den 14
November. Det uttalar hans djupa, men manliga sorg och hans
beslut att bära allt med mod. »Jag beklagar mitt fädernesland, min
drottning, det allmänna väsendets fara härute» — skrifver han — »och
min lifslängd, att jag denna dagen skulle lefvat. I verlden finnes nu
ej sådan konungs like och är i mång hundrade år icke funnen, vet
icke heller, om han så lätteligen kommer härefter.»
»Min hjertans sorg och saknaden efter den bortgångne betager
mig så, att jag icke vet, hvad jag skrifver. Dock är härmed litet
uträttadt. Olyckor äro att beklaga, men icke att förändra. Det Gud
hafver lagt oss uppå, det är tåleligen att fördraga, hans nåd om hjelp
att påkalla och med tidigt råd, fast mod och manligt beslut all
ytterligare olycka söka att undvika och afböja.»
Och den store rikskansleren derute och männen i rådet här
hemma grepo verket an under bön och åkallan, och Gud välsignade deras
arbete.
Tidigt om morgonen dagen derpå samlade sig rådet ånyo och hade
en hemlig öfverläggning, hvarpå ilbud afsändes till landshöfdingar och
biskopar att förmana folket till trohet mot den unga drottningen, men
också till tålamod och enighet. Man sökte på allt sätt betrygga rikets
säkerhet både i afseende på den inre söndring, som kunde följa, och
i afseende på grannarna. Åtskilligt krigsfolk, som skolat afgå till
Tyskland, qvarhölls och fästningarna höllos redo, hvarjemte en riksdag
utlystes till i Februari år 1633.
Samma bestörtning oah sorg, som bemäktigade sig rådsherrarne
vid underrättelsen om konungens död, visade sig ock hos ständerna.
Vid första sammanträdet talade rikskanslerens broder Gabriel
Oxenstierna å regeringens vägnar. Men knappt hade han uttalat ordet:
»konungen är död» — förr än hela församlingen utbrast i gråt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
