Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Fortsättning och afslutandet af Trettioåriga kriget - Vid underrättelsen om konungens död
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
Christina.
högljudda snyftningar, och dermed for man fort, så att herr Gabriel
flera gånger blef afbruten.
Men huru djup än kärleken var till den döde konungen och huru
varmt man än sörjde hans bortgång, så hördes icke för ty, när herr
Gabriel talade om att erkänna hans dotter, fröken Christina, såsom
drottning, ett sorl, hvilket ingalunda lät som bifall. Det var en följd
af de polska stämplingarna, hvilka i vissa delar af landet verkligen
vunnit gehör. Det hade blifvit sagdt, att Sigismunds söner visade sig mer
böjda för den evangeliska än för den katolska läran, och att, om de
förklarade sig för den förra, intet hindrade deras uppstigande på
Sveriges tron. De voro dock manliga ättlingar af Gustaf Wasa, Christina
en qvinlig och dertill ett barn.
Slutligen hördes öfver sorlet en stämma, som ropade: »Hvem är
denna dotter af Gustaf? Vi känna henne icke och hafva henne aldrig
sett!» Det var en bonde vid namn Lars Larsson, som gjorde detta
spörsmål, och den öfriga allmogen instämde med honom. Herr
Gabriel sade då: »I skolen få se henne, om I viljen!»—och gick genast
att hemta den lilla konungadottern. När han återkom med henne,
förde han henne fram till bönderna och särskildt till Lars Larsson.
Denne steg fram, och sedan han noga betraktat henne, utropade han:
»Det är han sjelf, ja, det är konung Gustafs näsa, ögon och panna:
Hon vare vår drottning!»
Och hon blef genast af alla de närvarande erkänd för Sveriges
drottning.
Men den sorg, som vid första underrättelsen om den oförliknelige
konungens bortgång bemäktigade sig råd och ständer och hos dem
vände sig till manlig sträfvan att följa honom efter i kamp för
fosterland och trosfrihet — den var för en och annan tyngre, än att den
kunde bäras.
Så verkade tidningen på Jakob Spens, den värme vännen af Gustaf
Adolf, som vi lärde känna under början af hans regering så väl vid
fredsunderhandlingarna med Danmark som under det polska kriget,
och som till honom öfverförde den engelska strumpebandsorden. Han
hade inkommit i Sverige under Carl IX såsom öfverste för ett
regemente engelsmän och skottar, gick sedan i svensk tjenst och upphöjdes
till friherre 1622. Och ju mer han lärde känna Gustaf Adolf, desto
innerligare fästade han sig vid honom och sitt nya fädernesland. Men
så kom underrättelsen om segern vid Lützen och kort derefter om
konungens död, och deraf greps Jakob Spens så, att han fick slag
och dog.
En annan, som också af sorg följde sin konung i grafven, var den
gamle, snart åttiårige grefve Magnus Brahe. Han hade följt den
bortgångne allt ifrån hans späda år, sett honom tillväxa och utveckla sig
från gosse till man och mindes väl, huru gamle kung Carl lade
handen på sonens hufvud och sade de betydelsefulla orden: il le faciet!
Och ständigt hade det gått framåt för den käre konungen, allt ifrån de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
