Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Aslög bad dem nu förtälja, huru allt hade tilldragit
sig, och qvad så mannen Eriks qväde, när han skickade
henne ringen. De sågo då, huru hon fälde tårar, röda
som blod och hårda som hagelkorn, hafvande ingen sett
henne gråta hvarken förr, ej heller sedan. Hon sade
sig emellertid ej kunna något göra, förr än antingen
Ragnar eller sönerne hemkomme; dock skulle hon ej
underlåta hämnden efter de fallne, som om de varit
hennes egna söner.
Hände sig nu, att Ivar och bröderne kommo förr hem
än Ragnar; och det töfvade ej länge, innan Aslög
besökte dem, förande vid handen den yngste sonen,
Sigurd, som då var tre år gammal. När hon steg in i
salen, der sönerne voro, gåfvo de sin fägnad tillkänna
öfver sammanträffandet, och sporde de hvarandra efter
tidender. Fick Aslög då veta om sin son Ragnvalds död,
samt huru dermed hade åtburit; dock sörjde hon honom
mindre och qvad:
Började Ragnvald färga
sitt svärd i mannablod;
for så djerft till Odin,
först af mina söner.
Litet mig lyster att dölja,
om Erik och Agnar,
skönt ej af mig födde,
vore i lifvet ännu
och hörde eder falla;
att de ej skulle
låta eder ligga
året ut ohämnade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
