121 (Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen)

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Berättelser ur Sveriges sagoålder - Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

honom frid och förlikning och dertill sin
dotter till äkta. Men Erik svarade:

Ej vill jag för broderblodet
jungfruns famntag köpa,
ej höra männen qväda
om Östen, Agnars bane.
Mig moder då ej gräte
och Eriks minne drucke ingen;
ty låten spjutens uddar
mig stånda igenom.

Derpå steg han fram till Östen och begärde, »att hans
följesmän måtte hafva fred att fara, hvart de ville;
och är det så min vilja, att spjut här nedsättas
i vallen och att jag sedan månde kastas på dem och
sålunda låta lifvet.» Konung Östen svarade, »att han
skulle villfara hans begäran, änskönt Erik valde
det, som illa vore för dem bägge.» – När spjuten voro
uppsatta, qvad Erik:

Ej kungason
har bättre bädd slitit,
skönt skriande korpar
oss bägge månde slita.

Derpå gick han fram mot spjutbädden, drog en ring af
sin hand och gaf den åt sina män att föra till Aslög,
och qvad:

Fören nu min helsning,
huru Eriks kämpar föllo.
Lärer Aslög mig mest sörja,
när hon död mig spörjer
för en jungfrus skuld.
Skall ock det styfmodern
sina söner säga.

Blef han så kastad på spjuten. Då såg han, hvar en korp flög
fram öfver hans hufvud och qvad:

Skriar korpen på rof,
högt öfver mitt hufvud;
vill af min kropp
gästabud göra.
Lönar han illa
de många rofven,
jag i striderna
honom skurit.

Derpå lät han sitt lif med stor frimodighet.

Eriks män gåfvo sig genast på hemfärden och stannade
ej, förr än de kommo till Leidre, der Ragnar hade
sitt hufvudsäte. Ragnar var sjelf borta, och hans
söner voro ej ännu hemkomna från sin härnad, så att
Aslög var ensam hemma. Sändemännen töfvade i tre
dagar, innan de gingo in i kungssalen för Aslög. Hon
frågade genast, hvilka de voro, ty hon hade ej förr
sett dem. Då svarade den förnämste af männen, »att de voro
Agnars och Eriks likmän». Då qvad hon:

Hvad talen I för ångest?
Äro Svear i landet,
eller allnya tidender
om konungar utomlands fallne?
Hört hafver jag sunnan
om danska kämpars
ofärd.
Vidare vet jag intet.

Kämpen svarade:

Dig säga vi nu
dina styfsöners död;
om sönernes af Thora fall
och valda härens undergång.
Högt öfver Eriks hufvud
sjöng flygande örn hans lof.
Nu har jag tidender framsagt;
nyare än dessa jag vet ej.

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/sverhist/1/0125.html

		Berättelser ur svenska historien / Första bandet. Sagoåldern. Medeltiden. I. Till Kalmare-unionen / 121 (1885-1886) Author: Carl Georg Starbäck, Per Olof Bäckström Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|