Full resolution (TIFF)
- On this page / på denna sida
- Berättelser ur Sveriges sagoålder
- Sagan om Ragnar Lodbrok och hans söner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Om du längtar moder,
skall å tredje dygnet
denna rustning ske,
fast långan led vi hafva
Skall ej hädanefter,
om så disor duga,
i Upsala råda
konung Östen.
Aslög sade: »Du, min gode son, tyckes vilja göra,
som din moder vill; dock är det föga utsigt, att
vi båda kunna något härutinnan uträtta utan dina
bröders hjelp; kan likväl hända, att hämnden efter
min önskan går i fullbordan, och tyckes du, min
son, skicka dig ärliga.» – Nu förändrades brödernes
hug. Björn och Hvitserk först och sedan Ivar lofvade
att lemna sin hjelp, tilläggande den sistnämnde,
»att nu rådligt vore att endrägteligen beflita sig
om skeppsrustningen, om man ville vinna seger.» –
Skildes så Aslög från sina söner.
För Sigurd, som blott var tre vintrar gammal, åtog
sig hans fosterfader utrustningen af både skeppen och
manskapet; och gjorde han sin sak så väl, att inom
3 dygn voro 5 välrustade skepp färdiga. Björn och
Hvitserk anskaffade inom 5 dygn 14 skepp, och Ivar
10, sedan 7 voro förlidna efter den dag, då de hade
utlofvat färden. När så hela utrustningen var färdig,
beslöt man att skicka en del af folket landvägen, och
följde Aslög sjelf med det manskapet. Färden gick
lyckligt, och de sammanträffade på utsatt ställe,
hvarefter de förfärligaste härjningar begynte, så
att man dödade allt, hvad lefvande var.
Några män undkommo till konung östen, frambärande
till honom tidenderna om den väldiga hären, som var
kommen i landet, och om den grymma framfarten. Konung
Östen tyckte sig kunna veta, hvad för vikingar de
voro, och lät budkafveln gå, stämmande tillsammans
allt det manskap, som vapen kunde bära. »Vi skola»,
sade han till sina män, när hären var samlad,
»hafva med oss kon Sebelja och låta henne löpa före
krigsfolket, och hyser jag det hopp, att det nu skall
gå såsom tillförene, att de ej kunna uthärda hennes
råmande. Derhos vill jag hafva folket eggadt till
ett mäktigt motstånd, att vi måga vräka ifrån oss
den stora fiendehären.»
Mötte han så bröderna, och blef der ett hårdt
sammandrabbande. Men vid Sebeljas råmande begynte
samma förvillelse som alltid. Brödernes män började
strida sins emellan, och det buller och vapengny,
som Ivar befalde hela hären upphäfva, tjenade
till intet. Då Ivar såg detta, befalte han dem,
som buro honom, att framskaffa till honom en stor
stock, hvilken de skulle göra till en båge jemte
pilar. Männen gjorde, som han sade; dock tyckte
ingen det vara likligt, att det vapnet skulle
kunna brukas. Ivar eggade nu ytterligare folket att
hålla sig modigt och att med sitt gny och rop söka
öfverrösta Sebelja, hvarpå han lät föra sig ett
stycke på sidan om hären, der han kunde hafva en
bättre öfversigt af de stridande.
Fick han då se, hvar Sebelja kom rusande, och bärarne
sågo, huru han spände den oformliga bågen lika lätt,
som om det varit en almvidja, samt huru han lade
tvänne pilar derpå. Derefter hörde de strängen hvina
så hårdt, att de tyckte sig ej hafva hört dess like, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 23:41:40 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sverhist/1/0127.html
