Arnljot Gelline stannade ensam på högfjället. En sommardag långt efteråt, när han höll på att plundra en fora, fylldes dalen av folk. Det förvånade honom, att främst gick en flock av svenska stigmän, men längre bort syntes röda norska sköldar En stigman klättrade upp till honom och slog honom på axeln med orden: »Många resandes säckar har du öppnat, men vill du inte också en gång kämpa i en ärlig slaktning under Olov Haraldssons märke? Han är nu med oss här. I Svitjod har han samlat folk för att slå de norska storbönderna, som fördrivit honom.»
Arnljot Gelline grep genast utan tvekan sitt spjut och följde med bland stigmännen.
Då hären hade kommit ned på andra sidan fjällen, i närheten av Stiklastad, lägrade den sig om natten i gräset och sov under sköldarna. Olov Haraldsson vaknade mot dagningen och bad sin skald, Tormod Kolbruns-skald, att sjunga något. Tormod satte sig då upp och sjöng några flockar ur det gamla kvädet Bjarkamal:
»Dag är upprunnen,
hanen gal.
Ej väcker jag er till vin
eller väna vivets viskning,
men till hårda vapenlekar.»
Hela hären vaknade då vid sången, och konungen gav Tormod till tack för kvädet en guldring, som vägde en halv mark.
Därefter skyndade han att fylka sina skaror och ställde skalderna närmast märket, så att de skulle kunna se och besjunga striden. Framför dem samlade han stigmännen, men ännu fattades det någon, som var stark nog att stå allra främst. Julisolen sken brännande, och för att kunna se sig omkring efter en sådan kämpe skuggade konungen över hjälmen med sin vita sköld, som var belagd med ett helgat guldkors. Då fick han syn på en man, som var så stor, att de andra bara räckte honom till axlarna. Mannen gick fram till honom och sade hälsande: »Jag är Arnljot Gelline. Hittills har jag litat till egen kraft, men nu vill jag tro på dig, konung.»
Som Arnljot Gelline hade uttalat de orden, kände han, att spjutet med ens började skälva i den förut så säkra handen. »Bara en gång förr har jag angripits av en sådan svaghet», mumlade han för sig själv, »och det var, när jag bar glödjärnet och vid sista steget råkade att tveka.»
Olov Haraldsson lät då döpa honom och ställde honom i spetsen framför fylkingen. Bakom honom ropade hären: »Fram, fram, kristmän, korsmän, kungsmän!»
När striden begynte, drog sig en rodnad över solen, så att det blev halvskumt som under natten. Över bondehärens svarta strimma skallade härropet: »Fram, fram, bondemän!»
De främsta höggo med svärd, de närmsta stucko med spjut, och de bortersta sköto i töcknet med sina bågar. Strax vid det första pilregnet segnade Arnljot Gelline döende i gräset. En liten fjällfågel kretsade länge över hans hjälm, men så måste fågeln lyfta i höjden och fly, ty pilarna smattrade som stormhagel.
Striden blev hård bland det förtunnade manskapet. Konungen, som hade fått ett yxhugg i vänstra låret, lutade sig mot en sten, och där blev han nedstucken med ett spjut. När Tormod såg honom falla, gick han blödande till en skämma, där en läkekvinna höll på att förbinda de sårade. »Fasligt blek är du», sade hon, »men här har jag kokt samman örter och stött lök, och sväljer du litet, kan jag sedan på löklukten känna, om du har fått dödssår på tarmarna.» Tormod kastade då av sig kläderna och svarade: »Inte har jag grötsjukan. Skär hellre upp såret här i bröstet och räck mig en tång, så att jag själv får rycka ut den avbrutna piludden. Guldringen min får du i lön, och det är en god dyrbarhet, ty nyss fick jag den av Olov Haraldsson.» Kvinnan hämtade då tången. När han ryckte ut udden, följde vita och röda tågor med från hjärtat. Han såg på dem och sade, innan han sjönk ihop och dog: »Väl har konungen fött oss, efter jag är så fet om hjärtrötterna.»
Konungens lik blev sedan bortfört i hemlighet och slutligen nedmyllat i en sandbacke. Först tolv månader och fem nätter därefter togs det upp. Det hade då hållit sig så väl i den torra sanden, att kinderna ännu hade färg, och hår och naglar hade vuxit. Håret klipptes av och lades i ett kärl med vigd rökelse, men när rökelsen var förkolnad, låg ändå håret kvar obränt. Folket sade då, att han var en sannhelig man, och hans lekamen blev svept i dyrbara tyger och bisatt på högaltaret i Nidaros. Med sitt skägg och sin röda skjorta var han inte olik de kullstörtade belätena av den forna Tor, och han blev sedan dyrkad som Norges skyddshelgon.
Men borta bland fjällen levde Ingefrid i sin koja, och lappen bar troget bränsle och vatten till hennes härd. Ett helt år märkte hon, att han gick modstulen och tystare än förr. Till sist, när hon frågade, varför han var oglad, berättade han om slaget vid Stiklastad. »Min själ flög i fågelhamn omkring där under pilregnet», viskade han sorgset leende. »Det var första gången jag sett Arnljot Gelline blekna och darra. Han trodde inte längre på styrkan i sina egna armar, utan på Olov Haraldsson. Då förstod jag, att hans stund var kommen. När bönderna för andra gången spände bågarna, hade han redan stupat.»
Ingefrid satt i dörren med händerna knäppta om knät och blicken
långt borta bland de ändlösa fjällkammarna, där aldrig något vallhorn
hördes. »Ni män, som bo därnere i byarna eller skogarna», sade hon,
»gårdsmän och ödemarksmän! - Så länge ni lita till egen kraft, går det
er bäst.»
