Det var en gård med stor odal och en hassellund, där de präktigaste nötter kunde plockas.
När de äldsta av gårdsfolket inte längre orkade att vara med i arbetet ute på åkern, gingo de ändå omkring därhemma, tysta och kloka, och sysslade träget med olika småting. De sovo inte tungt som de unga, utan lyssnade vaksamt vid minsta buller. Stampade hästarna oroligt i stallet, eller började åskan att mullra, genast stego de gamla upp för att se efter, att ingen fara var på färde. Först när de voro döda och borta, märktes det rätt, till hur stor nytta de varit. Så hade det fortgått från far till son, från släktled till släktled. Och när julmånaden bröt in med sin skymning, samlades gårdsfolket i stugan och offrade till deras minne.
Det var svårt att tro, att inte den äldsta ättefadern vakande ännu gick omkring i sin gård, när de andra sovo. Många tyckte sig nog också ha sett en skymt av honom på logen eller i den mörka fodergången innanför krubban, och alla kallade de honom tomten. Under de ljusa sommarnätterna hörde de ibland, hur tomten bultade och hamrade, när något var att bygga eller laga. En stund efter midnatt var han redan uppe och stod, rentvättad och ordningsam, och tröskade ett ax i sänder. Fast det gick långsamt, blev det ändå på det sättet genom hans flit alltid drygt i lada, och kornbinge, och han drog välstånd till gården.
Nu hade två bröder, Amunde och Faste, ärvt gården. De ville dela lika och satte sig båda broderligt i högsätet. Amunde var allvarlig till hågen, men Faste, som bara var femton år gammal, tyckte mer om lek och ofog. Han var mycket sömnigare om morgnarna än om kvällarna. Men då kom tomten och gav honom en duktig smäll under fötterna, så att han kvickt måste ur sängen. Och så blev det att gnugga ögonen och gå ut och ge hästarna ottefoder.
När den första stora helgakvällen var inne, sade Amunde: »Glöm inte, broder, att sätta ett fat med gröt under loftstrappan åt den goda tomten! Jag vet, att han ogärna vill bli sedd, eller att vi skola tala om honom. Men skulle du ändå råka att få syn på honom, så akta dig åtminstone att dra på munnen. Du vet nog, att de gamla, just därför att de tyst vanka omkring och göra så stor nytta, lätt bli en smula snarstuckna, om ungdomen försöker skämta med dem. och tomten är i sanning hjärtat och själen i allt här hemma. Honom ha vi att tacka för det bästa.»
Faste tog grötfatet och hoppade och blåste, när han sprang i väg, ty kanten var het att hålla om. Själv hade han ett runt ansikte med ljust, nästan vitt hår och litet för stora läppar, men ögonen voro glada och vänliga. »Det skulle allt lysta mig att se den där tomten», tänkte han, när han hade satt ned grötfatet och stod och skakade fingrarna i luften. Utan att länge betänka sig kröp han upp och lade sig i försåt ovanpå loftstrappan. Efter det var kväll, kände han sig alls inte sömnhågad.
När det skymde på, hörde han, hur träskeden skrapade mot fatet. Han halade sig ned på marken vid sidan om de branta stegplankorna och tittade in under trappan. Men då måste han skratta. Där satt tomten och höll benen isär med fatet mellan dem och sitt långa skägg instucket i armhålan, för att det inte skulle släpa i maten och hindra honom att äta. Grå såg han ut i sin vadmal, och röd toppluva hade han som alla gamla där i gården. Frostbiten var han på näsan och föreföll mäkta ålderstigen, och ändå var han inte större än ett fem års barn.
»Hahaha!» skrattade Faste. »Nu har jag dig, du lilla skälmgubbe. Tror du jag har lust att gå här och påta som de andra. Nej, knoga du och slit, far, det gör du rätt i. Mig skulle det bättre hövas att sitta i Miklagård bland väringarna och vakta grek-konungen med guldsvärd.»
Tomten släppte skeden och sprang upp. Han vaggade från ena foten till den andra och ilade så med ett slugt språng förbi honom ut i det fria. Han var så ond, att han till och med talade, fast det kanske inte hände en gång på hundra år. »Ja», sade han och vände honom ryggen. »Gå du till grek-konungen! Han kan behöva en ny gårdvar.»
Men från den natten var det slut med trevnaden, ty tomten gick sin väg och gömde sig under en övergiven lada borta i skogsbacken. Både trälar och djur begynte att magra och tyna. Ingenting räckte längre, varken på skullen eller i skämman, utan alltid var det tomt. På botten i kornbingen låg det bara grus och damm eller några torra flugor. Och när det tröskades, blev det bara halm och agnar.
Då satte sig Amunde mitt i högsätet, så att där inte längre fanns någon plats för den yngre brodern. »Det har blivit för trångt i gården för två», sade han mörkt. »Du har skrämt bort den goda tomten från våra fäders hus. Gå härifrån! Jag vill inte se dig mer, fast vi äro bröder av samma blod. Timra dig ett skepp och sök upp Ingvar den vittfarne, var han nu kan finnas på jorden! Han är från vår Mälarbygd och behöver nog män, ty vart år stupar hälften av hans flock, om det talas sanning. Och minns, vad jag nu säger dig: det fordras smeksamma händer för att få kornet att växa.»
Faste byggde sig då ett skepp och sömmade sig ett vadmalssegel. Sedan valde han ut ett tjugutal av de modigaste. De hängde upp sina sköldar utefter relingen och stucko ut årorna - och snart försvann hemmets höga takås bakom björkarna.
När havet glittrade fram mellan Roslagsskären, öppnade Faste armarna mot den soliga havsbrisen och ropade: »Härifrån styrde hövdingen Rurik med sina rospiggar och andra svearoddare och grundade sitt stora Roslagsvälde i öster. Skulle vi vara sämre? Nu är jorden vår.»
Det blev storm och sjögång, och dricksvattnet började tryta i hudfatet, men framåt flög snäckan över det östra saltet mot det land, som nu kallas Ryssland efter Roslagskämparna. När stranden var nådd, blev det att staka båten uppför en ström, och omsider framhägrade en stad med korsspiror och tornkupor i alla regnbågens färger. I borgen satt Ruriks ättling i sena led, väl insvept i mjuka pälsar, och stiftade lag med sina stormän. Men drottningen, som röd av glädje sprang upp från högbänken, hälsade främlingarna på klart sveamål, ty hon var Olov Skötkonungs dotter. Och hon skänkte dem bättre rustningar. Söderut, ständigt söderut gick sedan färden utför breda floder.
Ibland måste de gå upp på det torra och släpa skeppet över land. Men om aftnarna gästade de borgar, där hövdingen ännu kunde visa dem det svärd, som hade följt hans fäder från Svitjod.
Efter några månvarv blev dock allt olika. Träden grönskade ännu vid jultid, och tunga druvklasar lades på tallriken. Var de kommo, fortsatte de emellertid att fråga efter Ingvar den vittfarne.
Äntligen mötte de en dags i en djup skog en svensk skara. Faste skyndade fram. »Var är Ingvar, er hövding?» frågade han. Vandrarna ljusnade upp, när de kände igen hans språk, men svarade ängsligt: »Tyst, tyst, att ingen måtte höra en sådan fråga! Efter du är från Mälardalen som vi, så följ oss ett par steg, skall du se.» De förde honom till den eftersta packhästen, drogo undan ett täcke och visade på en likkista. »Ingvar den vittfarne är död», viskade de. »Han befallde oss i det sista, att vi skulle föra hem hans kropp, men vi veta, att det aldrig skall lyckas oss. De vilja taga den ifrån oss och begrava honom under marmor som ett helgon härnere i en av de främmande städerna.»
En skuggning av oro flög över Fastes solbrända ansikte. Men han drog vidare och svarade endast: »Det blir ingen god sömn.»
Till sina män sade han: »Ingvar fingo vi inte tjäna. Kom, $å sätta vi oss som väringar i Miklagård och vakta grek-konungen med guldsvärd! Det har jag alltid längtat till, och mig går det, som jag vill.»
Väringarna i Miklagård redo omkring konungen som hövdingar och vakter. Faste fick sig en vit häst med rödmålade hovar. Han var ståtligast i hela skaran, när han satt där i sadeln, bredbröstad, ljusögd, rättfram och i alla väder lika storordig och överdådig. Konungens systrar kastade handkyssar efter honom från gallerfönstret och skickade honom luktvattensflaskor och små pungar med guldmynt. Han gjorde sig sporrar av guld och bälte av guldringar. Och när han ville, att svärdet efter hovskick skulle hänga en smula lutat, satte han en tung kula av puraste guld som knapp på fästet. Slutligen, då konungen en morgon hittades död i sin stol, drog Faste av honom den ena purpurstöveln och fyllde den åt sig i skattkammarn med armband och bröstsmycken. De andra väringarna voro också med och togo så mycket de kunde bära på händerna. Så var bruket bland väringarna, när en konung dog i Miklagård. Det var väringarätt.
Men ändå, fast han gnistrade av ädelstenar, flög allt oftare samma oroliga skuggning över ansiktet som vid Ingvars kista. Han slet bort klängrosorna utanför fönstret som trött på att behöva se dem. Förtidig ålderdom gjorde honom skrynklig, och den nya konungens läkare kunde varken bota honom med sina trollstavar eller sina droppar. En gång, när han fångade några stänk från springbrunnen för att badda på pannan, fick han se sig själv i vattnet och sade »Vad går åt dig, Faste? Har du blivit rädd för döden? Ja, hemsk är den här nere med all sin vita marmor. Kanske blir du bättre, om du ännu en gång hissar ditt segel.» Men det seglet var inte längre av torftig vadmal, utan helt och hållet av siden. Inte heller hans män voro sig lika. De hade blivit makliga, och det gjorde ont i armarna att vända åran. Ändå gick färden återigen söderut mot allt fjärmare öar och uddar. När sommarhettan till sist blev för brännande, voro de nöjda att få länsa in i en havsvik mellan blå höjder. Och där ankrade de i en hamn, som hette Pireus. Längre uppåt fälten lyste som snötinnar gavlarna och marmorpelarna på Atens tempelberg. Väringarna gingo i land med korgar som goda matmödrar och togo, vad de behövde. Då kommo de till fyra marmorlejon. De hade inte sett några levande lejon, utan ställde sig gycklande omkring det största. Det var mycket högre än den längsta man och satt och smågapade liksom flåsande i värmen. »Vov, vov, en sådan gårdvar de satt här för att skrämma oss!» ropade de och pekade. »Skall du inte vispa litet med svansen, din tok? Ser du inte, att vi stå här med färskt bröd i händerna? Det ha vi tagit från dina herrar.» »Vänta», sade Faste till väringarna, som skrattade, så att tårarna tillrade. »Jag skall sätta halsband på hunden, så syns det för alla tider, att han i dag har fått nya husbönder.» Och så äntrade han upp till lejonet med en hammare och en mejsel och begynte att hugga in den prydligaste runslinga. De stora runkonstnärerna Öper och Balle skulle inte raskare ha gripit sig an med en minnessten där hemma under de uppländska björkarna. Men då märkte han, att han under årens gång hade glömt flera av runtecknen, och när det besvärliga arbetet var fullgjort, kastade han verktygen. »Jag kan inte längre förställa mig», sade han trött. »Min krämpa heter hemsjuka. Och ser jag rätt, är det lika illa med många av er. Tillräckligt länge ha vi varit gårdvarar åt grek-konungen. Nu får den här vita pudeln sitta här i vårt ställe och vakta hans land. Skäll högt, väringahund, om fienden kommer! Det är dina nya husbönder, som säga dig det. Hejsan, skeppsmän, stäven mot norr!» »Ja, mot norr!» svarade väringarna och vände skeppet. Och så som de rodde den natten, hade deras åror sällan flugit över skummet. Det var tjugu vintrar, som hade gått, när Faste åter igen steg in till sin broder Amunde. Men nu var han rik och löste ut egen jord. Omkring den gräsvall, där de nya husen skulle resas, lät han uppföra en skidgård av käppar och hopflätade vidjor, men själv ville han snida de heliga högsätesstolparna. Han utskar sagodjur och Tors och Frejs bilder och allt skönt, som han kunde tänka. Ofta glömde han sig kvar långt in i ljusa natten och satt med stolphuvudet i knät och täljde, så att spånorna stänkte. »Ingenting är ändå så härligt som att bygga egen gård», sade han. Då fick han en gång se tomten, som stod i backen uppe vid skogsladan. Han visste, att det inte skadade, om man talade litet smickrande till en tomte, och länge hade han uppriktigt ångrat, att han förnärmat ett så välmenande väsen. »Hör, far», började han och såg ned på sitt arbete. »Du dömde mig till ett hårt straff, du, och jag har lytt. Jag har givit grek-kungen en ny gårdvar av vitaste sten, och han sitter och vaktar där söderut på udden vid världens ände. Var nu inte längre vred på mig!» tomten svarade ingenting, utan stod och vände och snodde på ett grässtrå. Men redan nästa natt hördes hans lilla hammare borta vid timmerhögen, och med tiden blev Fastes gård den trivsammaste man kunde se. Mitt på tunet satte Faste en ung ask till vårdträd, men när grenarna började skugga, var han själv redan mycket gammal. Han samlade då sina barn omkring sig och berättade dem, vad Amunde hade lärt honom. »Kom ihåg», sade han, »att det fordras en god tomte och smeksamma händer för att få kornet att växa.»
Runolejonet satt sedan i många hundra år och vaktade hamnen vid
Pireus. Slutligen togo krigare lejonet med sig på sitt skepp och
förde det till den sagolika östaden Venedig, där det inte finns
vagnar, utan bara båtar, och inte hästar, utan bara solbruna roddare,
som sjunga och knäppa på strängar. Det stolta Venedig har där i ett
palats uppsatt anor och vapen och skeppsmodeller från gångna dagars
välde på havet. Vid ingången sitter ännu runolejonet med sina
fornsvenska slingor huggna i marmorn. Men de äro nu så nötta, att
ingen längre kan tyda dem, utan var och en får inlägga i runorna den
saga, som han själv tycker. Så går det oss ofta, när vi skola berätta
om det gamla.
