Nästa morgon gick Arnljot Gelline upp på Snasahögen. Luften val klar och stilla, och runt om låg den svartblå fjällkedjan med sina vita snöstrimmor. Dvärgbjörken doftade starkt, och några fjällsippor lyste ännu i klockljungen, men till sist blev det bara kala hällar att vandra över. Vart han än såg, spirade ingen rök från någon människoboning. Slutligen kom han till ett urgammalt offerställe, där en väldig sejt-sten, frätt av oräknade vintrar, stod omgrenad av mossiga renhorn som i ett snår av torra buskar. När han stannade vid sejten, hörde han en suckande och förtvivlad gråt som djupt ur ödemarkens bröst.
Han fick då syn på en liten ensam lappman, som satt bredvid på sluttningen med ansiktet i händerna. »Varför gråter du?» frågade han och ställde ifrån sig sitt spjut.
»Skulle jag inte gråta!» svarade lappen och såg upp. »Är jag inte av det folket, som aldrig vann och aldrig förlorade något med svärdsslag. Jag känner dig, Arnljot Gelline. Du har din kraft att lita till, men vad ha vi? Skulle jag inte gråta!»
När han hade snyftat en stund, lyfte han igen huvudet. »Torland därnere i byn», sade han, »sköt med pilar på mina renar, när de gingo i hans åker. Torland tog ifrån mig min rikedom. Och så fick jag höra, att han skulle äkta Ingefrid, den rika bondedottern. Då smög sig lappen genom skymningen till gillet. Ingen såg honom. Som en skugga gled han utefter marken och snuddade med sin stenkniv över Torlands bröst. På annat sätt kunde han inte strida. Skulle jag inte gråta!»
Medan han talade, hoppade hans fingrar på trolltrumman, som låg i hans knä. »Ljuvligt är det att se jorden dansa», sjöng han och trummade allt fortare och vildare som i yrsel. »En gång voro vi starka också vi, som lärt oss ödemarkens hemligheter. Ack, du lilla fågel därborta över dungen, kom, kom! Tag med dig min själ bara för en timme. Hör du, hur lappmannen lockar och tjusar? Kom fågel, kom kvittrare, kom vingar!»
En liten fågel flög då fram och satte sig på hans finger, och han blåste in sin själ i honom och föll sedan i en stunds sömn. Men fågeln steg i skyn med en glad drill och svävade långt, långt bort över vidderna.
Arnljot Gelline hade lagt märke till, att en kvinna hela morgonen följt bakom honom på fjällstigen. Han trodde, att det var ett skogsrå, och ville därför inte se sig om. Kvinnan lade ifrån sig sin säck och sin stav alldeles bredvid honom, och då först igenkände han, att det var Ingefrid.
»Arnljot Gellines syster behöver ingenting frukta bland skogsgångarna», sade hon. »De ha visat mig vägen, och jag har sökt upp dig för att sköta om din kost. Inte heller jag höll längre ut därnere bland gårdssittarna. Det är väl för att vi båda äro av samma blod. Jag kan höra, att lappskrulten där är Torlands dråpare, men låt oss vara goda mot honom, så blir han också god och kan hjälpa oss med sådant, som han förstår.»
Hennes röst väckte lappen, och han satte sig upp och gned ögonlocken. Han ryckte till, när han fick se Ingefrid, men så började han tänka på sin dröm.
»Lappmannen har vackra drömmar», sade han, och det var både glädje och sorg i de glänsande ögonen. Det var som regn i solsken. »När jag sover, kan jag se, vad som händer på flera dagsresors avstånd. Nyss flög jag över de norska fjällen och kom till den ståtligaste kungsgård. Kungen stod där i svalgången, ljusskäggig och varm, och pustade. Han var så gruvligt tjock, att hade jag inte haft fågelnäbb, ja, då tror jag, att jag skrattat. Det var kung Olov Haraldsson. Röd skjorta hade han som du, Arnljot Gelline, och rustning som du, fast kors på skölden. och till byamännen talade han trotsigt och befallande som du. När jag hört honom en stund, blev jag helt allvarlig och började darra både av beundring och skrämsel. Arnljot Gelline, mot honom är du ändå som ett litet gruskorn mot den stora stensejten här på Snasahögen.»
Lappen fortsatte att berätta om Olov Haraldsson, och under tiden hjälpte han dem att leta upp den närmaste fäboden. Där bar han in frisk mossa, och småningom blev han en trogen tjänare och vän.
De båda syskonen stodo en afton i dörren. »Det är ett skår därborta mellan fjällen», sade Ingefrid, »och där ser jag, hur kvällssolen glider bort utefter jorden. Lappen blåser in sin själ i en fågel, men jag står och längtar, att jag sutte på solen. Och du, på vad tänker du?»
»Mest på Olov Haraldsson», svarade han. »Gårdssittarna tänka på kornsäcken, men i ödemarken blir allt så jättelikt, att där går vår längtan från snöig topp till topp bort mot jättarna. Och nu få vi utröna, vad den här kvällen skall bringa för nytt», tillade han och pekade oroligt och aningsfullt nedåt stigen.
Där kommo två män, som i sanning sågo ynkliga ut, fast deras kläder förut tydligen varit mycket dyrbara. Tårna stucko fram ur skorna, fodret hängde ut ur hålen på pälsarna, och på den enas huvud var håret bortryckt vid örat. Det var sändemän från Olov Haraldsson. De hade kommit för att taga skatt, men jämtarna ville hellre skatta till sveakonungen och hade tilltygat dem illa. Nu bådo de Arnljot Gelline, att han skulle visa dem vägen hem över fjällen.
Han spände då på sig sina långa skidor, ty det hade fallit djup snö. Sedan ställde han sändemännen bakom sig på skidorna och lät den närmaste hålla i hans bälte och den andra i honom. Ingefrid ropade efter dem: »Arnljot! Arnljot!» Men han hörde henne inte, utan sprängde bort i vinande fart.
Molnmassorna rullade över skaren, grå som bly, och det blev mörkt
och svårt att se. Med ens vitnade det inne i de tätaste skyarna, och,
de brusto sönder i otaliga flingor. Då stötte han med spjutskaftet
mot något hårt. Det var ett öde härbärge, och alla tre gingo in och
stampade av sig snön. Stormen ven med otäckt skri mellan stockarna,
men de slogo eld och lagade mat. Arnljot Gelline tog fram sin
silvertallrik efter vanan, men efteråt gned han den ännu blankare, än
han brukade. »Här skola vi nu skiljas», sade han, »och ni följa
farvägarna nedåt Norge. Säg kung Olov, att det finns ingen man, som
jag är mer nyfiken att få se. En skogsgångares ord torde för honom
inte ha mycket värde, men giv honom så länge silvertallriken och säg,
att det är min hälsning!»
