Modern var en trälkvinna. Hon dog snart, och Hjälmdis fick växa upp i ensamhet hos fadern. Hon följde honom, när han gick till skogen med sin vedyxa och satt gränsle framför honom, när han red till köpstämma i byarna. Under de långa vinterkvällarna, när hon kom fram till honom och leka med hans buskiga skägg, lärde han henne att sno bågsträngar och skäfta pilar. Hon hade ingen glädje med att sy ihop dockor av tyglappar som andra mör, utan hennes högsta fröjd var att få sitta på skinnfällen vid elden och vända på faderns svärd, som var ett gott stycke längre än hon själv.
Men ödesdiserna äro gåtfulla i sin makt. Fast Torgrim alltid var god mot henne, förmörkades han allt mer av sorg över att inte ha någon son, som skulle ärva hans stridsvapen och gård och göra ätten heder. Han satt och ruvade på sina svårmodiga tankar. Trälarna sörjde med honom, och han hade inte längre någon ro hemma.
En dag tog han sin yxa som vanligt och gick ut i skogen, och dottern följde honom. De kommo då in i ett björksnår, som var så tätt, att hennes hår fastnade i grenverket. Solen sken så vackert både genom björklövet och hennes rika, ljusa hår, som hon höll på att lösa från kvistarna, att allt borde ha kunnat dansa av glädje. Men Torgrim gick förut utan att se sig om. När hon ropade efter honom, fick hon inte något svar, och från den stunden blev han borta för alltid.
Hon fortsatte att ströva omkring som förut och badade sig i snö för att bli stark. En av de muntra gästerna, som hade suttit med i ringen, då hon bars in i hjälmen, hette Torvald Hjaltesson. Det var en sagoberättare från det fjärran Island, och fast han inte själv kunde kväda, var han mäkta lärd. En dag kom han vandrande igen till gården, och han slog sig ned och talade länge med henne om fadern och skuggorna i underjorden. »Jag skall söka honom ända nere bland de döda», svarade hon Torvald, då han tystnade, och skyndade så ut igen i skogen.
När hon hade gått hela dagen, plockade hon bär för att stilla den värsta hungern, men ändå tänkte hon inte på att vila. Hon kom allt längre bort från de levandes boningar; till och med träden växte inte längre med liv, utan stodo grå och mariga. Ingen mossa gjorde det längre mjukt att sitta på stenarna, marken täcktes av sand, och klippblocken lågo kringkastade. Men då märkte hon, att hon gick omgiven av en blek skara, och luften omkring den var sval som över en källa. »Ni äro de döda», viskade hon och började darra.
Nu gällde det att stiga utför, beständigt utför mellan de fuktiga klipporna. De nedersta trappstegen lågo i en vid ring, höga som bänkar, och på dem satte sig de bleka för att rannsakas och dömas. Ännu djupare ned dånade en skräcksvart flod med fräsande skum, och på andra sidan var det trängsel av skuggor och hjässa vid hjässa, så långt det var möjligt att urskilja något i halvskymningen. Likväl kände hon sig ännu inte alldeles hjälplös, ty bredvid henne gick en god kvinna med vänlig blick, som påminde om månglittret i Torgrims sal.
»Ett så litet barn är ingenting att döma över», sade hon och sköt Hjälmdis framåt förbi bänkraderna och in i en flock av andra barn. »Se här, hon är ännu rödblå på fingrarna och om munnen efter bären, som hon nyss gick och plockade.»
Barnens blekhet skrämde henne i början. Men det var ett sken av skuldfri lycka, som lyste ut från deras väsen, och snart började hon leka med dem och klappa dem med sina hallonfärgade fingrar. »Vad heter du?» frågade hon den, som hon höll i handen. Hon svarade: »Kanske heter jag Glömd.» och den, som stod närmast, svarade också: »Jag heter väl Glömd.»
Vit som krita red nu Hel, den grymma underjordsdrottningen, utefter andra stranden på sin trebenta häst. »Jag har skarpare ögon än de andra», ropade hon över vattnet, »och jag ser nog, att du inte hör hit, barn lilla. Vem söker du? Är det din far, så sitter han hos Oden, om han har fallit för svärd eller kastat sig utför ättestupan, och till Valhall är det svårt för kvinnor att hitta upp. Men antingen han nu är hos Oden eller mig, hoppas jag på en sak. Det är, att han snart skall få heta Glömd, han också.»
Och så skrattade Lokemön, så att genljudet rullade genom grottorna.
Hjälmdis hade gömt sitt huvud i kläderna hos den goda kvinna, som ännu stod kvar bredvid henne, men nu släppte hon dem förfärad och flydde uppför trappstegen. Hon hukade och sprang och kände de mötandes svala kappor och dukar svepa över ryggen. Ingen hindrade henne, ty hon var ju bara ett barn. Obemärkt letade hon sig upp till träden under den fria himmeln.
Natten var inte mörkare, än att hon kunde hitta, men det blev full dager, innan hon kom fram till gården. Trälen satt på tröskeln med en mjölkbunke och matade tomtormen, som hade sitt bo under husknuten och ofta brukade ringla fram ända till härden.
Då trälen en stund hade lyssnat till Hjälmdis, sade han till ormen liksom halvsjungande: »Kloka djur, barnet här har råkat somna i skogen och drömt om det myckna lärda, som den där isländaren satt och spann ihop i går. Fast vem vet? Kanske var det mer än bara drömmar. Därom törs en stackars fåkunnig träl som jag inte säga något. Och visst känns det tungt, att en så god husbonde som Torgrim snart skulle glömmas för alltid.»
Isländaren hörde hans ord, och barhuvad kom han med raska steg ur salen och svarade: »Du talar efter ditt förstånd, kära husträl. Nu äro runorna komna till oss genom Oden, och de äro det visaste och största av allt, som han skänkt. Mot dem äro guldet och järnet ingenting. Tomma bautastenar stodo här många, men runorna skola sira stenen som lövet grenen, och nu kunna till och med de döda tala med oss. Segerrunor, lagrunor, skalderunor, ätterunor, hell er, ty ni ha dräpt glömskan!»
Han tog trälen med sig, och under hängbjörken vid vattnet uppställde han en sten till Torgrims minne. Efter att ha ristat de runor, som han tyckte passade, kysste han så Hjälmdis på pannan och gick sina färde.
Sedan satt hon gärna om kvällarna i gräset vid minnesstenen, och
när hon började förstå runornas makt, måste hon gråta av glädje. Det
var när vägfarare stannade och läste med hög röst: »Hjälmdis reste
stenen åt sin fader Torgrim, den vördade bonden. Envar, som går
förbi, må läsa hans namn och minnas det.»
