Torgrim var den största bonden i Roslagen, och en afton satt han och språkade med sina gäster. De kluvna och tända torrvedsstickorna, som voro instuckna i väggen, brunno småningom ut, men månen sken in genom taköppningon och bredde glatt och vänligt sitt ljus över bordet och högsätet. Stora år hade randats för både svear och götar, och det talades om bragder och äventyr, ty gästerna i bondetjället voro nyss hemvända från härfärd.
Då kom en träl inspringande i salen och satte en hjälm mitt på bordet framför Torgrim. Den var prydd med fyra uddar och stod på dem som en gryta på sina fötter. I hjälmen låg ett nyfött och naket litet flickebarn och slog med armarna och sparkade och grät.
»Du har vidsträckta marker, husbonde», sade trälen. »Vem skall ärva och sköta dem? Hittills var du barnlös, men i afton är dig fött ett flickebarn. Ve oss, att det inte blev en son!»
Gästerna begynte skratta, och hjälmen blev skickad utefter bordet, så att var och en fick se på barnet och taga om de små händerna. »Javäl, Torgrim», sorlade de muntra rösterna, »här får du just en, som kan styra plogen! Det här blir något för dig att kläda och pynta och sitta och klema med. Men stor nytta lär du väl inte kunna få av henne i alla hennes dagar.»
När hjälmen hade vandrat från hand till hand ända ned till bordshörnet, där månljuset inte nådde fram, utan det var mörkt, tog trälen den under sin arm och gick mot dörren.
»Bonde», sade han, »det är väl klokast, att jag sätter ut barnet i skogen och låter det omkomma.»
Men därvid råkade han att ännu en gång bära den lilla genom månstrimman, så att Torgrim kunde se henne.
»Nej, goda gäster i bondetjället», utropade han och sprang upp. »Helt annat skola ni nu få varsna. Blev flickan mig räckt i den hjälm, som jag själv så ofta bar i min ungdom, när jag stod i eget skepp, då lyfter jag nu också ned min sköld och mitt askspjut och lägger hos henne. Två henne i snö, du träl, och lägg en bit björnmärg mellan läpparna, så blir hon lugn. Dotter, här under den klara månen namnfäster jag dig, och du skall heta Hjälmdis.»
Hornen blevo då på nytt fyllda, och de glada gästerna drucko
barnsöl i månglittret.
