När Hjälmdis blev fjorton år, satte hon faderns hjälm på huvudet och tog hans sköld och spjut och red till Uppsala.
På en av de gräsbevuxna ättehögarna satt där en yngling, som såg ut att vara ungefär lika gammal som hon. Han hade ett hårt och trotsigt utseende, och under en lek hade han fått ett slag av ett dryckeshorn, som lämnat ett ärr över näsan.
»Godmorgon, sköldmö», hälsade han. »Har inte heller du ett vänligt ord för den, som sitter på sin faders gravhög och ropar efter en arvsrätt? Min fader Olov och hans broder Erik voro samkonungar över alla svears rike.»
»Vem är då nu konung, om det inte är du?» frågade hon.
»Jag är Styrbjörn, och mig vilja de inte lyfta på sköldarna och hylla», framsuckade han bittert. »Med stenar och hugg blev jag nyss driven från tinget, därför att de inte ville ha en så ung konung.»
»Är Erik vis och segersäll?» frågade hon och lade spjutet på tvärn över hästryggen och väntade. Styrbjörn svarade ingenting, men hatet blodfärgade hans panna, och han sprang upp med knutna händer. Då sade hon: »Jag ser att Erik är vis och segersäll, och därför är han också rätt man att styra över oss, men du är högmodig och grym. Bättre är det därför, att du ber honom om några av hans största skepp och drar på vikingafärd.» Därefter red hon vidare fram till kungsgården.
Styrbjörn lydde hennes råd. Om kvällen, när alla voro samlade, steg han in i salen. Erik Segersäll satt i högbänken, brunhyad, reslig och manligt fager, och med frimodigt tal lovade han Styrbjörn sextio fullrustade skepp. Likväl hade Styrbjörn inga tackord till svar, utan dröjde lika mulet på avstånd.
Längst borta vid gavelväggen stodo tolv utvalda sköldmör. Hjälmdis hade redan blivit upptagen i skaran som den tolvte och yngsta. Mången bister bärsärk ljusnade, när han såg på de väna ansiktena, men sköldmörna gåvo ingen akt på kämparna, utan talade glättigt sinsemellan om sina vapen och hästar, som stampade utanför i stallet.
När Styrbjörn utan att bjuda någon farväl gick mot dörren och kom framför sköldmörnas glimmande rad, vände han sig till Hjälmdis och sade: »Dystert blir det för en bortdriven kungason att sitta ensam ute på det stormande saltet. Följ mig du, spjutbärerska!»
Men då begynte sköldmörna att skratta, så att det klingade som en fors om våren, när isstyckena slå samman.
»En sköldmö följer ingen», svarade Hjälmdis utan att kunna sluta att storle. »Också jag hade en fader. Om han än vore död tio gånger, skall han en dag få höra, att jag har skött hans enkla bondespjut med lika så stor heder, som om han haft en son. Påkläd dig du din fädernerustning, Styrbjörn, och låt dig inte utskämmas av kvinnor!»
Styrbjörn gick då ned till sina skepp vid åmynningen, och i
gryningen lade han ut. På de förnämsta skeppen voro seglen klädda med
gul och röd päll, och stilla och högtidligt gledo de fram mellan
vassarna. När flottan svängde ut på Mälaren bland de lövade holmarna,
där boskapen stod och stirrade, kom det motvind. Men trettio par åror
stuckos ut från vart av skeppen och drevo dem med rask fart bort mot
det obekanta fjärran. Styrbjörn vände sig då om och såg över
stränderna och sade till sina män: »Blir jag inte en dag konung över
det landet, vill jag inte leva.»
