Mellan tvära berghällar bredde sig ett igenvuxet träsk, där det inte längre var möjligt att plaska sig fram med en eka. Skogsborna där omkring, som inte längre fingo någon fisk i det bruna kärrvattnet, märkte likväl snart, att där fanns något annat att hämta upp, som de kunde ha nytta av. Det var rostiga klumpar och kokor av myrmalm.
En mängd smeder samlades därför under sommaren och bodde i riskojor, som de hade uppfört på stranden. Genom att ställa halvstora stenar i en ring gjorde de sig ugnar. Där lade de varvtals ved och malmklumpar och eldade så på och trampade blåsbälgen, ända till dess malmen smälte till små färskor, som kunde vältras under släggorna och huggas och vällas och smidas.
Hela arbetslaget styrdes av en storsmed, som var vida berömd och hette Tole. Hans lärling hette Öjar. »Nu är järnet kommet i världen», ropade Öjar en dag och klämde till med släggan, så att gnistorna sprätte ända upp i talltoppen.
»Det finns också annat, som är kommet i världen, och det för länge sedan, fast det tör vara nytt för er», svarade Tole och kallade fram de andra smederna till sin koja. Där lågo hjälmar, som han hade klätt med bronsplåtar, och de yppersta svärd. Skatterna i hans smedja voro inte bara sirade med rundlar och streck, utan Tole förstod konstskickligt att avbilda hopslingrade djurväsen och till och med kämpar och gudar. Ändå var det ingenting av allt detta, som han i dag ville visa, utan han höll upp handen. I den låg det två små gula korn.
»Det här är guld», berättade han, »och det är det dyrbaraste, som finns. Hade jag bara så mycket, som får rum här i handen, kunde jag bygga mig den största hall med stolpar och högsäte, och hövdingar skulle söka min vänskap.»
Öjar hade också sprungit fram och hörde nyfiket på. Då vände sig hans mästare till honom med orden: »Hur ofta har jag inte talat med dig om kung Adils och det guldrika Uppsala, där guld och koppar kastas in i gravhögarna. Han har guld inlagt i järnet på spjutet, guld över hela svärdsfästet, guld på hjälmen, guld på dryckeshornet, och när han sitter med sina män, skakar han tärningen i en guldbägare.»
Tole gjorde ett uppehåll för att njuta av sina sotiga åhörares förvåning. Så fortsatte han: »Hell Adils, Skilvingasonen, den mäktigaste bland svear! Han har skickat mig de här kornen. Mer tordes han inte sända till vår ödemark. Han ville veta, om jag tilltror mig att arbeta i ett sådant ämne, och om jag kan laga åt honom den berömda ringen Sveagris. Skynda dig förut till Uppsala, du lärling, och säg, att jag kommer! Du vet, att det går långsamt för mig, sned och ofärdig som jag är i det ena benet.»
Öjar tog ett långt språng av glädje och begav sig i väg, barfota och barbent.
Det var sent, när han vandrade in mellan de många husen i Uppsala, och han valde sig ett sovställe i en lada.
Nästan som han blundade till, började han drömma om guldet, som Tole hade talat om. Höet stack honom benen och genom de stora slithålen i skjortan, så att han snart vaknade igen. Så fort han somnade, såg han bara guld, men för var gång stack honom höet, så att han spratt upp. Otåligt reste han sig och gick ut.
Himlen var skinande röd, fast det var mitt i natten, och under offerträden gingo några tysta män och räfsade. Han talade till dem, men de satte fingret för munnen och viskade: »Det är Tors dag, som nu går in. Vet du inte, att det är förbjudet att tala högt eller byta några onödiga ord på en sådan helgdag? Smed, söker du offerkällan, så finner du henne där bakom det stora trädet.»
Därefter gåvo de inte akt på honom vidare, utan fortsatte att räfsa. Han gick nyfiket fram till källan och såg då, att hela botten glimmade av dyrbarheter, som blivit nedkastade.
Han tog genast upp vatten i händerna och tvättade sitt ansikte, fast sotet dröp ned och grumlade källan. Huden var emellertid färgad av åratals sot, och han förblev nära på lika svart som förut. »Att två sig med ett sådant vatten måste skänka en sällsam kraft», mumlade han. »Goda vattendiser, som vakta denna källa! Jag har bara en önskan, vad straff som min gärning nu sedan än kan få, och det är, att jag ofta får hålla guld i händerna.»
När han gick därifrån, tyckte han, att han kände sig djärvare och starkare än förr, och så snart det blev full dag, lät han visa sig till kungshuset.
Över hela Uppsala låg en dyster stillhet, eftersom det var Tors dag. Ingen fick röra spåntenen eller utföra någon kringgärning, varken nysta eller varpa, varken spola eller vinda garn. Kvarnstenen blev inte kringvriden på den dagen, och ingen åkte med hjul. Men överallt var det sopat och fejat, ty nästa natt kunde det hända, att Tor eller Frigga själva kommo på besök, och då hörde gårdsfolket, hur hon satt och spann ända till gryningen.
Inne i kungssalen sågo alla mycket allvarliga ut, och Adils satt hög och mörk vid härden. Fast det var sommar, brann en svag eld till rening och skydd mot onda andar. Adils var höljd med smycken, och det bruna håret låg utkammat över axlarna. Hans hustru Yrsa höll på att klippa det med en bred järnsax av det slag, som ännu brukar finnas på landet, och som kallas ullsax. Med sådana saxar klipptes på den tiden konungar.
Adils såg strängt på Öjar och tryckte fingret för munnen till tecken, att han inte fick tala högt. Men till Yrsa viskade han: »Jag förstår, att mannen där är Tole Storsmed, som jag har skickat efter. Lämna honom ringen Sveagris, så att han får laga den. och skänk honom några av mina egna kläder! I så eländig skjorta kan inte en så stor konstnär gå omkring i min gård. Han skall nu bli förman för mina guldsmeder.»
Yrsa öppnade en kista och tog fram en gyllene armring och Adils' sämsta kläder, ty hon visste alltför väl, att han var mycket girig. Med famnen full gick hon ned mot dörren. Men salen var lång, och när hon stod framför Öjar, nynnade hon, utan att Adils kunde höra det:
»Smid svärd åt min son,
hugstore hjälten,
som i härbärget sitter.
Varna och varsko!
Skinnfällarna resa rygg,
väggstolparna vända ögonen.»
Det var dunkla ord, men Yrsas röst lät så sorgsen och trovärdig. Vandrande köpmän hade ofta berättat för Öjar om kungsgården och Yrsa. Hennes första make hade fallit i en strid mot Adils, som sedan tagit henne med sig, fast hon nödtvunget givit honom sitt ja-ord. Hennes son i första giftet, den stora kämpakonungen Rolf Krake från Lejre på Själland, hade nu anlänt med sina tolv yppersta män och han satt i härbärget och väntade på att utfå det fädernearv, som den rika Adils inte ville lämna honom.
Öjar mottog därför tyst både Sveagris och kläderna och gick till gårdssmedjan.
En stund efteråt hördes ett gruvligt oväsen i dörren till kungssalen. Det var den rätta Tole, som småningom hade hunnit fram på den långa vägen från myren. När han ställde ifrån sig sin säck med släggor och andra verktyg, lät det som om guden Tor själv hade åkt in över tröskeln med sin åska.
Adils vinkade åt honom, att han skulle hålla sig stilla. Men Tole hade i så många både onda och goda år stått vid sin dundrande hammare, att han hade svårt att höra, när någon talade sakta. Han hjulade fram på sitt sneda ben, och vart steg såg ut som en förbjuden kringgärning. Emellanåt strök han upp och ned med handen över skjortan för att gnida av sotet, och så höll han den om örat och skrek det hårdaste han orkade, att han ingenting begrep.
Då glömde sig Adils och sprang upp. »Nyss mottog jag Tole Storsmed med den heder, som tillkommer en så berömd konstnär», sade han. »Men här har han dragit med sig en träl, som bryter Torshelgen och inbillar sig, att han också skall få präktiga kläder. Tyst, inte ett ord! Led ned honom i smedjan och sätt honom i en kedja vid väggen, tills han lär sig bättre gårdssed. Där kan han få arbeta både natt och dag med tarvligare grovsmide och sådant, som han duger till, men låt aldrig mer den karlen komma för mina ögon!»
Tole tog då upp sin slamrande säck igen och slängde den över axeln,
och husmännen ledde ned honom i smedjan. Där satte de honom vid
väggen med en tung länk om foten.
