Långa tider hade nu förflutit, sedan elden slocknade under grytan i Ura-Kaipas gravdös. På slätten vid Fyrisån uppväxte småningom en tingsby, som hette Uppsala, och där samlades svearna talrikt till offer och köpstämmor.
De hade förnött många svärd i strider med götarna, som bodde längre åt söder nedanför skogarna. Stora skaror av götar hade emellertid dragit ut på vandringståg till främmande länder, och deras egen bygd blev småningom rikare på hemförda skatter än på brynjade män. Slutligen kom där en afton, då deras förnämsta hövdingar lågo slagna på fältet under den rödflammiga himlen, och då de segrande svearna smyckade sina hästar med deras dyrbarheter. Klagande sjöngo götarna om, hur deras fagra kvinnor inte längre skulle bära ringprydnad om halsen, och deras kämpar inte väckas av harpans klang.
I det avlägsna och fruktade Uppsala rådde en storrik släkt. Den hade sådant anseende, att husfadern inte bara som andra odalmän förestod offret under sitt eget tak, utan också hela folkets stora blotfester. Det blev en släkt av hövdingar, och de kallades Skilvingar. Det betydde högsätessittare. De ha också kallats Ynglingar.
Flera ättehögar voro redan uppkastade och syntes vida omkring. Mellan högarna och sandåsen reste sig en timmergavel med hästhuvud utskurna på vindskedarna. Det var den stoltaste boningen i landet, och den vördade, som nu satt där i högsätet som konung, hette Ane.
Trött på sin ungdoms härtåg och strider, fördjupade han sig gärna i långa samtal med sina allvarsamma blotmän. En morgon, när de höllo på att kläda och smycka honom för det stora vinterblotet, sade han till dem:
»Hören I, vad folket där i dörren ropar till mig?»
De vände då på huvudet och hörde folket säga: »Skilvingason, du, som stammar från gudarna! Du är förmer än människa. Du är guden Frej själv, den svärdlösa, den axbärande, och genom dig råder han över oss svear och våra åkrar.»
»Javäl, gudakonung, så talar folket», svarade blotmännen. »Men du börjar att gå lutad. Du är nu sextio år, och tiden tar ut sin rätt över oss alla. Gläd dig, att du föryngrad kan leva upp igen i dina söner! Dina fäder fruktade att dö på strå. När de blevo gamla, skänkte de sig åt Oden genom att rista sig i bröstet med sitt spjut. Eller också mottogo de dråpslaget från ätteklubban. Den hänger där på högsätesstolpen.»
Ane sköt blotmännen ifrån sig och ställde sig närmare dörren för att kunna lyssna på folket. »Är jag förmer än andra människor», tänkte han, »varför skulle det inte då också kunna förunnas mig ensam att aldrig behöva dö?»
Den dagen offrade han sedan sin äldsta son åt Oden för att få långt liv. Oden lovade honom, att han skulle leva i ännu sextio vintrar.
När den tiden slutligen var gången, skänkte Ane sin andra son åt Oden. Då trodde han sig förstå, att Oden, den mörka dödsguden, svarade honom: »Så länge du vart tionde år ger mig den äldsta av dina söner, skall du leva ännu tio år framåt.»
När han hade blotat med sin sjunde son, var han själv redan så orkeslös, att han måste bäras i stol. Då offrade han den åttonde sonen och låg sedan i tio vintrar i en hängvagga framme vid härden för att hålla sig varm. När han hade offrat den nionde sonen, låg han och diade ett horn som ett litet barn.
Nu hade han bara en son kvar i livet, Egil. Själv förmådde han inte längre att styra med något, utan hans träl, Tunne, vankade omkring i drottgården på sina platta fötter och snäste och befallde, som hade han varit den rätta konungen. Hemligt plockade han också ihop den gamles skatter och grävde ned dem borta i salshörnet för att ha dem till hands och med tiden göra sig glada dagar. Sedan kastade han sig i den tomma kungssängen vid väggen och låg där och snarkade eller småsjöng med benet hängande över sängkanten.
Väggstockarna flisade sig och förmultnade, så att dagern sken in. Stolparna lutade, taket blev gropigt som ett vått tält, och spindelvävarna med alla sina döda flugor räckte ända till golvet.
»Se-e», lallade Ane den gamle med tunn och darrande röst och smuttade på hornet, »för min skull har ti-iden slutat upp att gå-å.»
Han ville, att mjölken skulle hämtas från samma ko, som hade stått över stävan, när han fordom kom hem från sina muntra jaktfärder, varm och törstig. Men så länge kunde ingen ko leva, utan det var den kons kalvs kalv i adertonde led, som nu fick släppa till mjölken, när Tunne om morgnarna kom med hornet.
Ane ville också, att hans trogna gårdvar natt och dag skulle ligga kvar under hängvaggan, så att han kunde stryka honom mellan öronen, när han stack ned den magra armen. Tunne, som emellanåt stod och ljummade hornet över elden, nickade bara till allt, vad han sade. Men inte heller en hund kunde leva så länge, utan det var den forna hundens valps valp i adertonde led, som låg där och sträckte sig. Och ändå var han redan så giktbruten och lam, att han knappt orkade röra sig. Bara när det någon gång knarrade i dörren, lyfte han en smula på nosen och gav till ett trött morrande.
Egil var en frimodig och glättig jägare och jämt ute i skogarna. Där ruttnade granarna på sin rot, därför att ingen fick hugga ned dem. Allt föll i lägervall och blev mossigt och marigt. På åkern var det missväxt, därför att byamännen inte tordes använda annat än gamla och urmodiga redskap. Släpigt och sömnigt jollrade de med varann, där de masade mellan sina ogräsland, och togo så långsamma steg, att de behövde en hel dag för att gå en mil. Till och med barnen sågo ut som rynkiga små gubbar.
Ane den gamle skulle nu fylla två hundra år. Egil gick då in till honom som lydig son, ty tio år hade åter förrunnit. Han slog framför sig med kappan för att få isär spindelvävarna och fläktade det uppvirvlande dammet åt sidorna.
Ett svagt pip hördes från hängvaggan. Ane den gamle stack upp huvudet så pass, att ögonen och kinderna syntes över kanten på hängvaggan.
Han låg helt och hållet inlindad i fällar. Det fanns inte ett hår kvar på hjässan, men från ögonbrynen strittade några vita strån åt olika håll. På vardera kinden satt en skärröd fläck, men den steg och skiftade inte som hos ungt folk, utan satt fastvuxen i huden, och runt omkring var skinnet torrt och gult.
»Inte fly-ytta på något», kvidde han knappt hörbart. »Inte slå bort da-ammet.»
»Far», sade Egil och sänkte ödmjukt huvudet, »höga Skilvingars ättling! Därute ligga granarna murkna bredvid sina stubbar. Knappt kan man längre skilja mellan åkrar och mossar. Snart faller hela stugan över dig, far, och slår sönder allt härinne.»
Ane den gamle sjönk ned igen mellan fällarna. Osäkert fattade han om hornet. Men innan han stack in det mellan läpparna, jämrade han sakta: »Gå-å till blo-ot-trädet!» En stund stod Egil kvar vid hängvaggan, men så vände han sig om. Och ju närmare han kom mot dörren, dess raskare blev gången. »Far, jag skall lyda dig», mumlade han. »Blotmännen stå redan och vänta på att hänga upp mig i Odens träd. Nu får jag aldrig mer gå i skogen med min båge.»
Stigen var kort till offerlunden, och där rasslade de vintriga grenarna. I Odens heliga träd, skräckträdet, skräckhästen, hängde det offrade hökar och hästar och människokroppar med snö på hjässa och axlar. En av kropparna öppnade på munnen och sade till folket: »Ännu har hungern inte gjort slut på mina kval, fast jag redan hängt här i flera dagar under grenarna. Får Oden aldrig nog?»
Folket, som var i en harmfylld och upprörd sinnesstämning, omringade Egil motsträvigt och knotande. Han blev nedförd i en öppen gravhög och smyckad och klädd i en kostbar pälsbrämad dräkt. Många inkastade och offrade dyrbarheter lågo därinne i myllan och blänkte omkring honom.
»Nu är du offerkonung och råder över oss alla ända till dess hanen gal», sade blotmännen. »Men det är en hel natt dit, och tänk inte därpå!»
»Hellre konung över er för en natt än aldrig», svarade han och kallade fram skalderna. »Sjung inte de gamla sångerna», bad han. »Utan sjung i natt om de bragder, som vi skulle ha utfört, om jag blivit er hövding!»
Skalderna ställde sig då framför gravhögen, och medan natthimmeln tändes, sjöngo de om liens gång på kornfältet, om skeppssmeders hamrande, om fullrustade drakar, som sattes i vattnet och roddes bort från Svitjods kuster. Bakom dem stodo harpspelare och grepo hårt i strängarna. Det lät som muller ur kummel, som stormdån över vida moar. Natten skred framåt. Plötsligt tystnade med ens alla harporna, och den av skalderna, som stod närmast, viskade: »Varför vänder du dig bort, Egil? Är du redan trött på vår drapa?»
»Timmarna ha ilat», svarade han och såg mot himlaranden, som rodnade bortom ättehögarna. »Redan har jag hört tuppen sjunga i en av de bortersta byarna.»
»Ve oss, att vi glömt oss kvar i drömmar om segrar, som du aldrig får uppleva!» ropade skalderna bestörta och skyndade att leda ut honom till skräckträdet. Han vacklade mer än gick. Dagningens ljus mattade facklornas sken och spred en blek grånad över hans ansikte.
Då framstörtade en spjutbärande skara, utklädd till jättar och troll med grinande trynen och vajande lös-skägg. De riktade sina spjutspetsar mot honom för att lyfta upp honom i trädet, men därvid råkade en av männen att slå till honom med spjutskaftet. Det gav Egil tillbaka den rätta färgen på kinderna, och harmset ryckte han till sig spjutet och stred ensam mot hela flocken.
Åskådarna blevo förskräckta, men under tiden hade det ljusnat ännu mer, och en gubbe kom springande på stigen från kungsgården. »Håll upp!» ropade han, så snart han hämtat andan så mycket, att han kunde tala. »Ni ha fördröjt er alltför länge vid harporna. Ane den gamle fyllde i natt två hundra år. Och efter ni ännu inte hade blotat med hans son, när tuppen gol, somnade han nyss bort för alltid. Men ser jag rätt, står här en sådan konung, som vi svear önska oss. Därför är det mitt råd, att ni kasta spjuten och i stället höja honom på sköldarna.»
Det rådet blev följt. Männen buro Egil på sköldarna till Skilvingarnas dammiga och halvt instörtade kungasal, där Tunne redan hade rymt sin väg med den undangömda skatten.
Egil fick sedan många hårda fejder med Tunne och hans odådsfolk, och först när trälen var fallen, blev det god fred. Det hände då, att Egil var ute på jakt och råkade i strid med en tjur, som hade blivit gödd till offring och ryckt sig lös. Tjuren kastade omkull hans häst och hade redan stött hornet i hans bröst, när de andra männen hunno fram.
De fällde tjuren med sina spjut och buro Egil hem mot kungsgården. Då sade han: »Oden, du lät Ane den gamle leva för att lära oss, hur vist du tillmätt våra år, då du låter vårt liv förgå med vår kraft. Det gamla kan inte evigt bestå. Om vi leva litet längre eller kortare betyder också mindre, än att vi stupa med ofläckat namn. Jag tackar dig, Oden, och lugn skall jag komma, när helst du kallar mig.»
Efter en stund dog han av sina sår och blev sedan höglagd vid
Uppsala.
