Trälarna befalldes nu att vältra samman några av de stenblock, som stodo i rundel omkring offerstället. Sedan lade de ett avlångt klippstycke ovanpå till tak och offerhäll, och utomkring uppskottades jord och grus.
När gravdösen var färdig, kommo de äldsta tillbaka, som hållit sig gömda i skogen. De buro in Ura-Kaipa och satte honom med ryggen mot väggen. Mellan hans fötter uppgjordes en eld, och över den hängdes en kokande gryta. Därefter satte sig de äldsta framför sin döda hövding för att hålla avskedsmåltid med honom. Offerbrudarna stodo överst på dösen och vaggade sakta på takstenen, ty den var med flit lagd så, att när den gungade, ringde och sjöng det i högen. I stenen var det inhugget en mängd små gropar, som de smorde med fett och fyllde med brinnande offerkåda. De många små lågorna spirade smala och höga, och bakom stenkanten höjde sig månen, fast utan att breda någon dager, ty det var ljus sommarnatt.
Nedanför på sluttningen, där kransflickorna hade räfsat hop det nyslagna gräset till en mjuk bädd, lågo Karilas och hans kämpar. Bronshjälmarna blänkte på trädgrenarna, och skalderna sjöngo vid kraftiga slag på strängarna. När de ibland vilade sig mot harpbågen, ljöd larmet från gästabudet i högen.
»Du äter inte, Ura-Kaipa, du dricker inte», ropade därinne de äldsta. »Du talar inte med dina gäster. Ha vi inte nyss höjt dig på din stol, så att det sista solljuset fick blicka in genom hålet i ditt huvud och uppsuga din ande? Ha vi inte givit dig nya kläder och satt matkrukor och vapen omkring dig, så att du inte skall stå naken och tomhänt, ifall du någon natt vill ut och jaga.»
Medan de talade, slogo de sönder lerfaten, som de hade ätit på. Skärvorna knastrade under deras fötter, när de gingo ut och täckte över ingången. »Du har fått annat att tänka på, och du har gott om tid», fortsatte de. »Du sitter och undrar på, varifrån det fordom kom, det segrande folk, som ännu har solskenet kvar med sig i sina vapen. Vi förstå nog, Ura-Kaipa, att nu vill du vara ensam.»
Men elden brann ännu under grytan inne hos den döde och lyste genom springorna mellan de översta stenarna.
»Varifrån vi fordom kommo?» upprepade Karilas och höll liksom
frågande handen än mot söder och än mot öster. »Skalder, vem av er kan
svara Ura-Kaipa? Vem kan lösa den gåtan? Länge ha vi redan bott här,
och småningom lärde vi oss att förfärdiga våra gulskinande vapen. Jag
vet bara, skalder, att ingen av era gamla vandringssagor berättar om
en så ljus och ljuvlig sommarnatt, och här skola vi reda oss ett land
för människor.»
