Öjar hade blivit för högmodig att hälsa på sin forna mästare, utan stod bortvänd vid städet och försökte att laga ringen Sveagris. Men han var ingen fullärd smed och måste lämna ringen till Tole. »Smid också tolv goda svärd! » befallde han kort och begynte att påtaga Adils kläder. De voro praktfulla nog, fast de hetat de sämsta i kistan. Han visste bara inte, hur han skulle använda dem. Nedtill på byxorna var det fastsytt ett par korta strumpor. Otåligt rev han bort strumporna, så att han kunde gå barfota, som han var van. Bättre blev det heller inte med manteln. Den hade det grannaste tyget på insidan, och därför hängde han den på sig avig, med fodret utåt. Så varmt hade han aldrig varit klädd, och med svettpärlor i pannan grep han en stor spann med vatten för att dricka. Men när han begärligt förde den till de torra läpparna, sammandrog sig strupen, så att han inte kunde svälja er droppe. Flera gånger försökte han, men det var, som hade små osynliga händer hållit honom om strupen. »De vredgade vattendiserna straffa mig, därför att jag grumlade deras källa», tänkte han bleknande och ställde ifrån sig spannen lika törstig.
De andra smederna drogo på munnen och sågo surt på honom, fast de inte vågade öppet driva spe med Adils gunstling. Inte heller Tole sade något. Han tänkte: »Säger jag sanningen och blir trodd, så tar Adils hans liv. Och blir jag inte trodd, tar han mitt. Känner jag Adils rätt efter hörsägen, låter han dräpa oss båda, om han blir vred. Därför är det bäst att tiga.»
Och teg gjorde han, teg medan han smidde, teg när han vilade sig mot släggskaftet. Därför talade heller inte de andra till honom - utom en gång. Det var den första natten.
Ringen Sveagris kastade nämligen ett så starkt sken då han arbetade på den, att det lyste genom hans händer så att de blevo klarröda. När han lätt och skickligt hade lagat ringen, hängde han upp den bland de många färdiga eller halvfärdiga guldsmedsarbeten, som voro uppträda på spikarna i väggen. Ringen fortsatte likväl att lysa som en lampa och Tole att låta sin hammare gå.
Då sade en av guldsmederna: »Hör nu på, gamla grovsmed! Adils drog fordom vida omkring på segerrika vikingatåg, men han tyckte sig ändå aldrig få berömmelse nog, fast han var den modigaste man och blev en fruktad och mäktig konung. När han såg sin ungdom gå, utan att han ännu hade förvärvat lika stort kämpanamn som flera av hans fäder vid samma ålder, fördystrades hans håg.»
»Jag tror, att jag har hört därom», svarade Tole och lyfte ett glödgat järn på städet.
»Då hände något, som ännu kan komma mig att darra, när jag talar därom», utropade smeden. »I Vendel, en dagsled härifrån, ha många av Adils fäder och fränder fått sin vilostad. Så strålande hövdingehjälmar och skatter, som myllats ned under marken i Vendel, ha väl aldrig blivit nedlagda på något annat ställe i Nordlanden. En afton, då Adils red förbi, såg han, att det lyste ur den förnämsta hjältegraven, och när hans män begynte röra i jorden, mötte de ett sådant skimmer, att de en lång stund stodo bländade.»
Tole glömde sitt arbete och ställde ifrån sig tången för att lyssna.
»Den döda kämpen låg utsträckt i en båt, omgiven av sina vapen och med hjälmen på huvudet», fortsatte smeden sin berättelse. »Omkring hans arm snodde sig en ring med trynen i ändarna, och från den utströmmade glansen över de andra dyrbarheterna. Det var Sveagris. Den hade då legat många år i graven och därnere småningom fått sitt starka sken. - Här är ett vördat rum, sade Adils, och en sveakonung är inte någon gravskändare! Men jag tyder detta som en vink från de tysta skuggorna, att de vilja skänka mig Sveagris till arvegåva, för att jag skall bära den som ett vittnesbörd om Skilvingarnas makt. - Och så trädde han ringen på sin arm och lovade att åtminstone överglänsa alla andra konungar genom rikedom och guld. - Smid nu och bullra bäst du vill, gamling, det gör oss ingenting. Men häng på ena sidan ett skynke över Sveagris, annars kunna vi inte sova för skenets skull.»
Tole gjorde, som de ville, och dag och natt smidde han sedan
konstrikt svärd efter svärd.
