Efter så många dagars ångest var det roligt för trälarna att få börja arbeta igen. Huj, ett sådant knackande, fast man gav sig ro mitt i brådskan. Där fanns ett ordstäv: »Vi ha gott om tid.»
Somliga brände lerkrukor, som de helt prydligt hade ristat med streck och prickar. Krukorna voro runda i botten och kunde inte stå, men det var heller inte meningen, utan de blevo upphängda i skinnsnören inne i hyddorna. Några trälar hartsade träaskar, som blevo så täta, att det kunde bäras vatten i dem. Andra skrapade hudar, så att de blevo mjuka och behagliga att ha till kläder. Kvinnorna repade sönder torkade djursenor till trådar och började att sy med nålar av ben. Det blev riktigt jämna och bra stygn.
Men de flesta männen sutto i ring och slogo med gråstenar på flintstycken, så att skärva efter skärva föll bort, ända till dess en kniv eller yxa eller spjutspets hade formats. Sedan plockade de ihop skärvorna och satte dem som spetsar på pilarna. Alla deras vapen och verktyg voro av sten eller ben, och stenyxorna voro deras stolthet.
Karilas satte sig längst bort bland de trälar, som hade det tyngsta arbetet. De förfärdigade stridsyxor åt Ura-Kaipa. Blev en träl slutligen så skicklig, att hövdingen upphängde hans yxa som en prydnad på sin hydda, då hände det, att han till belöning också skänkte honom friheten. Och det visste Karilas.
Det var mest gamla trälar. En av dem hade nyss dött under hungersdagarna, och hans yxa låg kvar, tillknackad och skarp. Det fattades bara skafthålet i mitten. Karilas lade den på marken mellan sina knän. Gubben, som satt närmast honom, visade, hur han skulle göra. Han hette Siköga. »Det är snart lärt», sade han, »och vi ha gott om tid. Det är bara att sätta ett rörben som borr mot yxan och så låta det snurra mellan händerna, fort, fort.»
Ovanpå rörbenet band Karilas en sten, för att borrningen skulle gå med mer kraft. »Då jag hinner så långt, att jag kan göra en hövdingeyxa och blir fri», tänkte han, »får jag stå igen hos Ura-Kaipa.» Och så lät han borren snurra.
När han hade hållit på en stund, kunde han ändå inte upptäcka den minsta fördjupning på yxan, utan bara en liten vitskrapad ring. »Du skall flitigt hälla vatten och sand på yxan», rådde Siköga. »Det är den vassa sanden, som borrar.»
Karilas lydde, men det började bränna på insidan av händerna. Smärtan steg högre och högre upp genom armarna. »Nu har jag redan hållit på en halv dag», pustade han till sist trött, »och ändå är inte yxan genomstungen. Jag har borrat från båda sidorna. Här kan du se. Ännu ha inte hålen mötts.»
»En halv dag!» utbrast Siköga. Själv hade han runda, svartaktiga valkar i händerna, så att de sågo ut som hundtassar. »Vi ha gott om tid. Jag vet inte, hur länge jag har hållit på att sira skaftet här på min stridsyxa åt Ura-Kaipa.»
Karilas teg. Då det började kvällas igen, frågade han: »Siköga, när tror du, att du blir färdig med din yxa?»
»Två år dröjer det nog allra minst», svarade gubben. »Det värsta är, att jag håller på att bli lam i ena armen. Så inte vet jag, om jag någonsin får yxan färdig. Blir den inte det, ja, då har jag trälat förgäves. Då blir jag aldrig en fri man. Men du är ung, du, och du kan nog hinna, om du har tålamod.»
Nästa dag var Karilas stel i armarna och satt framför yxan utan att röra den. De äldsta gingo omkring för att syna trälarnas arbete, och när de kommo till Karilas, råkade de i vrede. »Du duger inte mycket till, du träl», stammade de och togo upp jord och kastade på honom för att visa sitt förakt. De darrade i hela kroppen och öppnade och slöto händerna.
Ett par trälar sprungo fram och ryckte av dem huvorna. På det blottade huvudet hade de ett litet lock fastbundet över ett runt hål, som var borrat i själva hjässbenet. Ett sådant hål hölls i stor vördnad och tillkom endast de förnämsta. Genom det kunde de onda ångorna slippa ut, och där kunde solljuset, en gång när de voro döda, blicka in och uppsuga deras ande.
De glappade på locken och släppte ut de onda andarna och blevo så lugnare igen. »Hövding», sade de, medan trälarna satte på dem huvorna, »du får underkasta Karilas det stora provet.»
Nu släppte de arbetande sina verktyg, ty de mindes alltför väl, att det hade slutat illa för alla, som blivit dömda till det stora provet.
»Också det begära ni av mig!» svarade Ura-Kaipa, där han stod i dörren. »Nåväl, Karilas, dina armar äro svaga och onyttiga. Varför skola vi då kläda och föda dig? Visa mig, om ditt förstånd är starkare än din kropp. Kan du mäta Ura-Kaipas rikedom, ja, då må du leva. Då har du lyckligt genomgått det stora provet. Kan du räkna Ura-Kaipas skatter? Kan du säga mig, hur många stenyxor, som hänga på hans boning?»
Karilas gick raskt fram och plockade ned nio yxor och lade dem i en hög. Trälarna brusto i skratt. »Ja, så långt kunna vi alla räkna. Men sedan, sedan? Vart kommer du nu?»
Karilas stod villrådig. Så tog han omigen ned nio yxor och lade dem i en ny hög.
Trälarna och de äldsta skakade på huvudet och begrepo inte, vad han menade. Men han fortsatte att plocka ned yxorna och lade nio i var hög, ända till dess det blev nio högar. »Det må vara», ropade de äldsta, »men ännu hänger det yxor kvar på offerhuset.»
Karilas tog då ned de sista två yxorna och lade dem åt sidan för sig. Han dröjde litet och tvekade. Med ens klarnade gåtan för honom, och han utbrast glättigt: »Ura-Kaipa, du har nio gånger nio stenyxor och så två.»
Ett sorl av beundran hördes från trälarna, och Ura-Kaipa tecknade i
luften med fingret en hammare, ljungeldens sinnebild. »Allt intill i
dag ha Ura-Kaipas stenyxor ansetts oräkneliga», sade han, »men länge
har jag märkt på denna gosse, att de gulskinande på andra sidan sjön
ha höga gåvor, som äro förborgade för oss. Skada vore det att ta en
sådan träls liv.»
