Snön började smälta. När isarna gingo bort, kommo köpfarare roende uppför älvarna med flinta och bärnsten för att byta sig till pälsverk. Det var grymma och vilda karlar, och om nätterna sutto de kring sina eldar nere vid sjöstranden.
En afton kom Ura-Kaipa alldeles ensam och tog Karilas med sig. De gingo nedåt stranden, och båda voro tysta.
»Gossen här är det enda i livet, som jag håller av», tänkte Ura-Kaipa svårmodigt. »Jag uthärdar inte längre att ha min bästa vän till träl, ty det är förbjudet att tala vänligt till en träl. Jag kan inte dagligen gå och bära på en sådan börda.» Men högt sade han slutligen: »Det är svårt att se i halvmörkret under grenarna, och jag måste hålla dig i armen, Karilas.»
Karilas' hjärta bultade av glädje, då han kände vännens hand om sin arm. I den stunden skulle han gärna ha givit sitt liv för Ura-Kaipa.
»Gå fortare!» befallde hövdingen för att få ett slut på sin egen inre strid. »Jag har ingen nytta av din räknekonst, men köpfararna kunna behöva en sådan träl.»
Köpfararna sutto på en kista, som de noga vakade över. I den förde de med sig något, som var så dyrbart, att de endast brukade sälja det till de rikaste på andra sidan sjön. När Ura-Kaipa märkte, att de kände igen honom, sade han: »Fattig är den, som inte har någon träl, ty han måste göra allt själv. Men den, som har trälar, han får allt gjort, som han vill. Här bjuder jag er nu min bästa träl i byte mot litet av det, som ni ha där i kistan.»
»Om du också komme med fyra trälar, försloge det inte till en sådan handel», svarade de. »Men efter din vänskap för oss också är något värd, Ura-Kaipa, gå vi med på bytet.» De gläntade en smula på locket, jämnt så mycket, att de kommo åt att leta fram, vad de sökte. Det klingade till mot kistkanten och blänkte, som hade de mitt i sommarnatten haft en bit av solen mellan fingrarna. Det var koppar och tenn, som hade smälta ihop till en liten bronstacka.
Karilas kände, hur vännen släppte sitt tag om hans arm. Där stod han nu ensam och bortsåld. Han vände litet på huvudet för att se efter Ura-Kaipa, så länge han kunde. Hövdingen var redan på hemvägen och gick och plirade mot bytesgåvan, som han emellanåt vände i handen. Men när han kom upp på den högsta klippan, stannade han, plågad av samvetskval, och kastade solbiten från sig i vattnet. Ingen skulle få tro, att han hade sålt Karilas för snöd vinning. Framåtlutad och med modlösa steg försvann han sedan bakom träden.
När det dagades, och dimmorna lyfte, voro köpfararna redan ute på sjön med sin nyköpta träl. En av dem doppade handen i vattnet och strök den mot de kolade insidorna på ekstocken, som hade urholkats med eld. Sedan gned han duktigt in Karilas i håret och över ansiktet och halsen, så att han blev alldeles sotig och mörk. »Det gulskinande folket köper ingen av sin egen stam till träl», sade den sluga handelsmannen till de andra, »men nu kunna vi lätt få sälja gossen, och kanske med god vinst, ty nu ser han ut att vara av Ura-Kaipafolket.»
Karilas satt och såg mot den andra stranden, där han hade gått som liten, men som han sedan nästan hade glömt. Det låg ett gult sommarsken över sädesfälten och stackarna vid gårdarna, som trivsamt blinkade fram under heliga askträd. Husen voro runda och överklenade med lera och hade toppiga tak. Det vimlade av människor, och han bländades och spratt till, väckt av något, som han genast kände igen. Det var bronslurarnas klang. Folket firade just en fest nere på stranden, och spjutspetsar och stridsyxor lyste som färgade solstrålar, ty allt var av brons. Kläderna voro av mjukt, vitt ylle med gula kanter och sållade med smycken. De största bronsbucklorna voro inlagda med mörkaktig harts. Kvinnorna buro höga halsprydnader av bronsringar, och det rika håret hölls upp med hornkammar och nät av ullgarn, genomskinliga som spindelväv.
En vagn närmade sig, omgiven av dödsvigda krigsfångar. Köpfararna skyndade sig att draga i land sin ekstock och sålde genast på stället också Karilas till offerträl. Under hotfulla slag på sina dolkar förbjödo de honom att tala och visade för folket, att han var mörkhyad som alla av Ura-Kaipas stam.
Två bekransade flickor satte brådskande på honom en skjorta av mjukaste ylle och ställde honom bland de dödsvigda kring vagnen. Den drogs av ett par vita kvigor, som hade blodröda seldon med präktiga bronsbeslag. Framtill på fimmelstången hängde en bild av solhjulet, korsat av sina fyra ekrar. Ovanpå vagnen var ett tillslutet tjäll av kohudar. Där fördes jordandens beläte, ty de gulskinande föraktade inte jorden som Ura-Kaipas jägare och fiskare, utan kallade henne solens maka.
De dödsvigda förde vagnen ett stycke ut i vassen och tvådde den vördnadsfullt. Sedan fick en och en lyfta på en flik av tjället. Det var förbjudet för andra levande, och så snart fången hade sett in till jordanden, måste han dö.
Karilas var den sista. Han drog den tunga kohuden åt sidan, men det var mörkt inne i tjället. Han tyckte sig bara urskilja två stela och övermänskligt stora ögonvitor. Han stod utan att röra sig, stel av fasa. Den ena kransflickan böjde då isär vattenliljorna och kom ut till honom. Milt och systerligt stilla gav hon honom den iskalla dödskyssen på båda ögonen, så att han måste sluta dem. Så tryckte hon honom ned under vattnet och ställde sig på hans bröst, och alla började sjunga en dyster sång.
Men när det hade gått om en stund, vinkade hon ivrigt, att man skulle tystna. Hon böjde sig ned, så att hon tydligt kunde se Karilas, där han låg på sandbotten. »Håll upp, håll upp!» bad hon. »Ett stort under har skett vid jordandens vagn. Här sänkte vi en Ura-Kaipaträl under vattnet, och han var så smutsig och svart, att det bar mig emot att släcka ut hans ögon med dödskyssen. Och nu ljusnar hans hår i vattnet, så att han blir som en av oss. Men ingen av oss frifödda får offras som träl. Och ändå har han nu sett jordandens ansikte.»
»Han är den enda av oss levande, som sett det», svarade männen, och deras vapen klirrade, när de ödmjukt böjde sig. »Eftersom vår hövding nyss blev satt i kumlet, är detta visserligen ett tecken, att den förvandlade ynglingen skall bli den hövding, som för oss till nya segrar mot Ura-Kaipas folk. Här är nu trångt om åkermark, men på andra sidan sjön finns det vida odlingsbara dälder.»
Flickan reste då upp Karilas och förde honom tillbaka upp i gräset, men han var halvdöd. - Han hade sett jordandens stela ögonvitor, och två gånger hade han sett döden, och när han nu begynte tala igen, var det med en mans vishet och allvar.
Det blev rörelse och liv i de välmående byarna, där alla rustade
sig till härfärd. Lurarna kallade tidigt om morgnarna, och
köpfararnas gula metall fick god åtgång. Skickliga hantverkare gjorde
formar av lera och ingöto den smälta bronsen. När de sedan slogo
sönder formarna, lågo där de präktigaste vapen redan så gott som
fullfärdiga. »Tag, vad som tillkommer dig, hövding!» sade de och
räckte de bästa åt Karilas. »Hjälmen och svärdet äro nu komna i
världen. Hjälmen och svärdet för kämpen, och plogen och hackan för
den idoge!»
