Karilas låg kvar på stenen utan att kunna röra sig. Snön packade sig allt högre på hans bröst och över hela hans kropp. Den samlade sig på sidorna om huvudet och över pannan och ögonen och munnen.
En av offerbrudarna kom tillbaka, strök bort snön från hans ansikte och lyste på honom. Han tyckte, att det var barmhärtigt gjort, och att hennes hand var mjuk och god som en medlidsam moders. Men när hon efter lång väntan kom igen för andra gången, och han vände litet på huvudet för att se in i hennes ögon, tindrade de ondskefullt som en rovgirig nattfågels. Han skyndade sig att blunda igen.
Han försökte tänka, men hans tankar stötte oupphörligt mot något vitt och ogenomträngligt som mot snö. Det kom sig därav, att han ingenting visste om världen. Han kunde inte tänka mer än nio år tillbaka och nio år framåt. Sedan var tiden slut. Och inte mer än nio dagsresor åt alla sidor. Sedan var det slut på världen. Sedan fanns det ingenting mera. Och mitt i denna lilla och trånga värld, som var fylld av snödrivor, låg han nu på offerstenen ensam och övergiven till och med av sin vän. »Nej, här är inte för människor att leva», snyftade han.
Han blev sömnig, ty snötäcket kylde inte längre, utan han kände en ljuvlig hetta i alla lemmar. Han tänkte: »Ännu är det långt, mycket långt till morgonen, då min hjälplösa kropp skall styckas av flintknivarna.»
När han hade legat rätt länge på det sättet, började han fråga sig själv i sömnen, varför inte offerbruden kom tillbaka och strök över hans ansikte. Hon var ju åtminstone en levande varelse. Han försökte öppna ögonlocken, men de voro hopfrusna, så att det sved, när de skulle isär.
Han kände inte igen sig. Det gråvita myllret av flingor var borta, och stjärnorna tindrade fritt och klart i oändlig mängd på världstältets svarta duk. Längre ned åt skogen till lyste de blekare och insvepta i ett rödaktigt dis.
»Det är förfädrens ögon, som vänligt se ned till mig», tänkte han. »Det här måste vara döden, efter allt är så vackert. Nu är du död, stackars Karilas. Kanske var det bäst för dig. Och ändå skulle jag kunna gråta över, att du, som var så ung, inte fick leva litet längre. Men» läppen krökte sig en smula »nu få offerbrudarna, de leda, stå där i morgon med sina knivar.»
Det förvånade honom bara, att han tydligt kunde höra, hur trälarna kommo utspringande och ropade till varann. Också Ura-Kaipa kom ut. Nu började en underligt högtidlig musik. Trälarna rörde fingrarna med otrolig fart på små trummor, så att det lät som ett stigande vin och slutligen som stormdån. Alla stodo vända åt samma håll och stirrade mot samma ställe. Där höjde sig långsamt en glödröd bläddra av ljus och kastade in två långa strålar under de snöiga tallarna. Det var den efterlängtade solen, som äntligen gick upp på en klar himmel. Söderifrån kom en flock vildgäss med bröstet alldeles eldfärgat av skenet underifrån.
Karilas var så stelfrusen, att han inte kände, hur offerbrudarna
under tiden befriade hans händer och fötter. Först när de ropade i
hans öra, begrep han, att han verkligen levde ännu. »Dina plågor i
natt ha bevekt solen», sade de, »och vi behöva inte taga ditt blod.
Sätt dig bland trälarna och lär dig arbeta!»
