Snön föll och föll och hängde på alla grenar och gömde alla stigar. Det blev omöjligt att se och hitta i yrvädret. I flera dagar hade det redan varit alldeles tyst och dött i skogen.
Först om kvällarna hördes ibland en avlägsen klagan som ur hundratals bröst. Och en afton läto rösterna vildare och dystrare än någonsin.
Ropandet kom från en uppröjd glänta inne i skogen. Det var en rund plats, omgiven av väldiga stenblock, och den brukade kallas Ura-Kaipas offermark. Mellan stenarna hade en hop trälar ställt upp sig med sina bloss. En vindil grep ibland hela myllret av snöflingor och kastade dem tillbaka högt upp mot tallkronorna. Då föll skenet för ett ögonblick klart på Ura-Kaipas hydda i mitten. Den var på alla sidor beklädd med människoskallar och stenyxor. Skallarna, som hängde i det kvarsittande håret, ringde av och an i blåsten och slamrade mot stenyxorna.
I dörren satt en man på en stol. Trälarna svängde facklorna och ropade till, var gång de fingo syn på hans röda huva och det halsband av björntänder, som i flera varv bredde sig ända ut på hans axlar. På det sättet var ingen annan smyckad. Det var Ura-Kaipa. Ansiktet var skägglöst, men håret stod ut åt alla håll. Och det gjorde också ludden på pälsen, som var hopsydd av många olika skinn.
Ura-Kaipa och några av de äldsta höllo just som bäst på att avsluta en offermåltid. Med ett övat slag av en liten klubba bräckte de märgpiporna, som lågo framför dem på offerstenen, och sögo sedan ut märgen. Därefter slungade de benen till trälarna. Slutligen började de kasta lott om sina vapen och prydnader.
Hövdingen för den stammen hette alltid Ura-Kaipa. Stammen hade varit mäktigare förr, men det andra folket, som bodde runt om i bygden, och som för sina praktfulla vapens skull kallades det gulskinande, trängde allt mer Ura-Kaipafolket uppåt skogarna.
Bakom hövdingens stol stod en gosse med det ljusaste hår. Det syntes nog, att han inte var en frände till Ura-Kaipa, utan från de gulskinande på andra sidan sjön.
Han hette Karilas. En dag för länge sedan hade han mött Ura-Kaipa i skogen, och de hade blivit vänner. Båda voro då barn, fast ingen av dem visste, hur gammal han själv var. De kunde bara räkna till nio, det längsta som någon där i skogarna då kunde räkna till. Människorna där brukade räkna på fingrarna, men glömde tummen, som de räknade med. Ura-Kaipafolket åldrades emellertid fortare än andra. Det gjorde, att när hövdingen nu redan satt där med en mans bruna och en smula fårade ansikte, var hans vän alltjämt ännu bara en halvvuxen och spenslig gosse.
»Karilas, Karilas!» ropade de äldsta, men hånfullt och föraktligt, ty de voro avundsjuka på honom för all den gunst, som hövdingen visade honom. »Varför står du och hänger med huvudet? Kom hit och kasta lott som vi!»
Gossen stod kvar bakom stolen utan att röra sig. Då började de skratta. »Nå, det är sant», fortsatte de, »vad har du att spela om, du, som är främmande och föräldralös. Kanske om dina kläder för att sedan gå naken i snön?»
Karilas rodnade harmset och gick fram. Han visste, att han inte ägde något annat i hela världen än sig själv och Ura-Kaipas vänskap. »Jag spelar om mig själv som träl åt den, som vinner», svarade han, alldeles besinningslös av vrede. »Men vinner jag, skall jag ha en ny skinndräkt med bälte och dolkar.»
Ura-Kaipa såg förebrående på honom. »Då spelar jag mot dig», skyndade han sig att säga, ty han var rädd, att någon annan skulle vinna hans bästa vän till träl.
I detsamma stack han sin hand i en påse och tog upp en stenskärva, som han kastade framför sig. Det visade sig, att den var röd till färgen, och det betydde, att han hade vunnit.
De äldsta grepo genast Karilas om skuldrorna och tryckte ned honom framför stolen, och Ura-Kaipa måste sätta sin fot på hans nacke. »Vi äro vittnen, hövding», sade de med öppen glädje. »Nu har du tagit den gulskinande främlingen till träl.»
Karilas tyckte, att något liksom ett hugg skilde honom från hans egen kropp. Vad var han nu, då han inte längre ens rådde om sig själv! När vreden nu var över, förstod han, hur dumt han hade burit sig åt. Det var åtminstone någon tröst, att det var Ura-Kaipa, som skulle råda över honom. Ura-Kaipa suckade sakta, men fruktade att visa sin svaghet. »Se så, stig upp», sade han, »och gå bort till trälarna.
Den aftonen talade sedan hövdingen inte mycket. Men snön fortsatte att falla, och när det blev sent, samlades de äldsta återigen kring offerstenen.
»Vi ha ropat besvärjelser och offrat», knotade de, »och ändå slutar det inte att snöga. Fast det lider mot våren, och nätterna bli kortare, står snön på alla sidor hög som en vägg. Kornig och lös som den är, bär den inte ett par skidor, och vi kunna inte gå på jakt. Trälarna hungra, och snart finns det inte en torr sticka till att underhålla elden i hyddorna med. Här är inte ett land för människor. Sol, sol, har du övergivit oss? Vänder du aldrig mer tillbaka?»
Ura-Kaipa höjde armarna. »Nej, här är inte ett land för människor», sade han. »Sol, har du gömt dig i skuggdalen under jordskivan för att bara skicka upp ett grått töcken i dagens ställe? Över oss finns det inte längre några stjärnor, bara virvlande snö. Isdöd, hungersdöd, nu når du oss!»
När trälarna hörde hövdingens klagan, trampade de på facklorna och ropade också: »Sol, sol, har du övergivit oss?»
»Du får försöka med ännu ett offer, Ura-Kaipa», rådde de äldsta. »Men då måste du utvälja den vackraste och förnämsta av dina trälar. Och det är Karilas. Under tiden skola vi skicka upp spejare på berget för att se, om solen inte kommer.»
Ura-Kaipa teg, men han vände sig bort, när offerbrudarna kommo med Karilas och sträckte ut honom på stenen. Sedan togo de två stockar och lade en på vardera sidan. Stadigt och väl bundo de hans händer och fötter, så att en hand och en fot blev fastgjord vid var stock. Det var krokiga, mycket gamla kvinnor. Liksom alla de andra buro de kläder av skinn, men det hade ingen ludd, utan var målat med svarta och vita rundlar och streck. Den förnämsta av offerbrudarna stack honom i skuldran med en stenkniv, men bara helt litet, så att hon fick några droppar blod på flintspetsen.
Ura-Kaipa mottog kniven ur hennes händer och gick in i sin hydda med de äldsta. Marken därinne var belagd med hällar, som voro noga sopade, ty ingenting föraktade Ura-Kaipafolket så mycket som jord. Hövdingens händer fingo aldrig röra vid jord, och ingen ville arbeta i jorden. »Vi, som jaga och fiska och tillbedja solen», brukade de säga, »hur skulle vi kunna ära jordmyllan! Den består av multnade djur och växter, och därför är den oren.»
Mitt på golvet låg en hud utbredd över den heliga brunnen. Ura-Kaipa rullade den vördnadsfullt åt sidan och lyste ned över vattnet med en brinnande kådsticka. I andra handen höll han fram kniven med bloddropparna. En kall, fuktig pust slog upp, och de äldsta ryste och drogo sig litet tillbaka.
»Ser du honom», viskade de, »åskhammaren, som himmelselden slungade efter jättarna för att hjälpa Ura-Kaipafolket?»
»Jag ser honom», svarade hövdingen och böjde sig djupare. Nere i vattnet skymtade han ett klippstycke, som hade skapnad av en hammare och var stort som en hopkrupen, sovande varg.
»Öppnar han ögat, begär han blod?» fortsatte de att viska. Ura-Kaipa svängde med kådstickan för att se, om det glimtade till i det skafthål, som var upphugget mitt i klippstycket. Men ingen spegling ville stanna där, utan det förblev mörkt.
Hövdingen andades lättare, ty han tänkte på sin vän ute på offerstenen. »Åskhammaren sover», sade han. »Men i morgon tidigt!»
»I morgon, i morgon!» upprepade de äldsta och gingo bort till de
andra hyddorna utanför stenringen. Hundarna fortsatte en stund att
springa kring lägret under klagande skall, men slutligen kröpo de
också in till människorna i hyddorna.
