Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Karl XV:s tid. Konstnärer och konstverk - 2. Tidens smak
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
52 GEORG NORDENSVAN
hållande, han behärskar hela känsloskalan från älskvärt skämt till djupaste
tragik, detaljerna äro troget och flitigt utarbetade. Amalia Lindegren - enligt
Nyblom en "kvinnlig artist av första ordningen" - saknar enligt Dietrichson
fantasi men har förmåga att finna det pittoreska i livet och verkligheten och att
gestalta denna poetiskt. Jernberg intresserar mindre - Dietrichson har dock hos
honom upptäckt koloristiska förtjänster, färgstämningen är "vanligen förträfflig",
"En lånesökande påminner i färgen rätt lyckligt om D’Uncker". Nyblom finner
detta ämne dunkelt eller ej egentligen framställbart, varav kommer "dess brist
på varaktigt intresse". Anekdoten är alltså huvudsak. Men Wallanders "Auktion
på ett herregods", där enligt Dietrichson målaren "höjt sig betydligt över alla
sina föregående arbeten", utdömes totalt av Nyblom som en tom karikatyr och
tekniskt svag.
Det vore dock orättvist, om man beskyllde de båda konstdoktorerna för att
bedöma konstverken uteslutande efter dessas innehåll. Nyblom finner Vermehrens
"Gumma som spritar ärter" mera värdefull än fru Jerichaus Sårade soldat,
och Höckerts "Kulla vid spisen", som. stickar strumpor i ensamheten, innehåller
mera poesi än Wallanders Auktion. Kullan ställer han främst bland alla svenska
målningar han sett, och såväl han som Dietrichson ha idel lovord för
Lappgudstjänsten. Men i Höckerts Slottsbrand se de ett experiment, som ej lyckats.
Det i ämnesval, uppfattning eller behandlingssätt mindre vanliga väcker allt
fortfarande misstro både hos kritikerna och hos övriga kännare, och experiment
äro ej att tillråda. Den unge Rosens "Sten Stures intåg" befinnes vara ett
beklagligt missgrepp av en onekligen högst lovande talang.
De båda kritikernas uttalanden ansågos på sin tid synnerligen djärva och
väckte rätt mycken harm inom konstnärslägret. Nybloms utnämning till professor
var i fara, han berättar i sina levnadsminnen att "kung Karl bearbetades ivrigt
att icke utnämna den, som skällt ner konsten". Dardel kallar 1870 Dietrichsons
kritiker "giftiga". Lika litet som Nyblom hade denne likväl uppträtt övermodigt
eller retsamt.
Det som förargat var möjligen sådana träffsäkra uttalanden som att det
fosterländska i den samtida svenska konsten snarare är att söka i motivvalet än i
konstverkens karaktär, som i regeln är starkt påverkad av utländska skolor, och
att våra konstnärer ha mycket att lära, innan deras verk bli i djupaste mening
nationella. Dietrichson har framhållit att de unga målarna - ofta lockade av
akademiens tävlingsuppgifter - välja historiska ämnen i hopp att allmänhetens
intresse för de kända motiven skall dra uppmärksamheten från bristerna i
utförandet. Och han säger rentut, att detta ej får lyckas. Den, som ej kan lägga
värme och innerlighet i en liten verklighetsbild, skall svårligen rå med en
historiemålning. Konsten är stor endast då den ger uttryck för personlig och nationell
karaktär, den till sitt innehåll mest enkla lilla vardagsskildring kan äga ett högre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
